Vad är egentligen viktigast för att förstå olika former av förtryck: klass, kön eller etnicitet? Ska vi ens ställa frågan? Om vi rangordnar betydelsen av olika former av förtryck i samhället, löper vi då inte risken att ensidigt lyfta fram vissa former av förtryck, såsom ekonomiskt och klassmässigt förtryck, till priset av att vi förminskar andra former och erfarenheter av förtryck som sexism och rasism?
Den här typen av frågor brukar anhängarna av ett s.k. ”intersektionellt” perspektiv föra fram för att legitimera sina egna utgångspunkter. Detta ifrågasättande har fått ett genomslag som sträcker sig utöver de snävare postmodernistiskt influerade akademiska miljöerna i högskole- och universitetsvärlden. Partiet Feministiskt Initiativs program har i hög grad sin utgångspunkt i ett ”intersektionalitetsperspektiv”. Många antirasister har också tilltalats av ett perspektiv som ger sken av att på ett slagkraftigt sätt erkänna ett specifikt antirasistiskt perspektiv som lika viktigt som något annat. Nyligen kunde jag, under ett event arrangerat av ”Förorternas riksdag” i Stockholm höra Carlito, radikal rappare, i en diskussion mellan olika förortsbaserade artister och aktivister säga att ”intersektionaliteten är kapitalismens smartaste tricks”.
Vad innebär intersektionalitet, och är det ett perspektiv som socialister bör ta till sig?
Intersektionalitet är i grunden ett akademiskt perspektiv och samtidigt en forskningsmetod. Det tillämpas i analyser av texter, och har framgångsrikt använts i en rad fältstudier. Den som intresserar sig för intersektionalitet studerar och analyserar vanligtvis ”skärningspunkten” där olika strukturella förtrycks möts och samspelar med varandra. ”Skärningspunkten”, i den konkreta analysen, utgörs oftast av ett belysande och ett analyserande av de olika förhållningssätt till olika maktstrukturer som individer/subjekt intar i samspelet med andra då de i detta möte måste förhålla sig till sina eller andras identiteter.
I den svenska akademiska litteraturen fick boken I en klass för sig av socialantropologen Fanny Ambjörnsson ett stort genomslag i början av 2000-talet. Ambjörnsson iakttog och analyserade diskussionerna mellan tjejer på barn- och fritidsprogrammet respektive samhällsprogrammet i en gymnasieskola: kickersbrudarna från arbetarklassen versus de mer väluppfostrade villa- och radhustjejerna från medelklassen. I analysen lyckades hon bl.a. påvisa hur tjejernas klasspräglade identiteter påverkade förhållandet till inställningen till sexualitet och respektabilitet. Tjejerna i BF-klassen hade en ofta mindre romantiskt präglad inställning till sexualitet (ofta mer bejakande) medan tjejerna på samhällsprogrammet – i högre grad präglade av medelklassens värderingar – oftare gav uttryck för ett förhållningssätt som låg närmre en mer traditionell romantisk-borgerlig syn på sexualitet. Ambjörnssons bok visade i sin analys av tjejernas diskussioner, där hon – ”i skärningspunken” – undersökte motsägelserna och förhållningssätten till olika normativa maktstrukturer, på slagkraften i en ”intersektionell” analys. Samspelet mellan olika maktstrukturer fick en ytterst påtaglig och levande form och social dynamik.
Sådan forskning kan såklart bidra mycket till att skapa förståelse för hur seglivade olika former av fördomar och förtryckande strukturer är. Men trots dessa förtjänster så är intersektionalitetsperspektivet inte oproblematiskt. Att formellt ”likställa” olika former av förtryckande strukturer kan tyckas radikalt på ett plan, och främja ett synliggörande av förtryck som annars förbisetts eller förminskats. Men på ett annat plan så vittnar metoden om att perspektivet saknar förklaringskraft. Som metod betraktat är den rent empirisk. Att förklara förtryckets orsaker ligger helt utanför perspektivets ramar. Olika förespråkare av perspektivet kommer därför till vitt skilda slutsatser om vad som är mest avgörande, eller i fråga om teorier om det system som upprätthåller olika maktstrukturer (om de ens anser att ett sådant bakomliggande system finns; Fanny Ambjörnsson, exempelvis, går aldrig längre än att tala om en diskursiv heterosexuell ”matris”, en sorts mystifierad struktur i tanke- och språkvärlden, baserad på en logik präglad av fördomar och tystandet av det som inte passar in).
Vad jag vill göra är inte så mycket att angripa intersektionalitetsperspektivet i sig. Att erkänna och analysera hur rasism och sexism återverkar på klassförtryck är också något som många marxister gjort innan perspektivet lanserades. Att ta utgångspunkt i subjektiva erfarenheter kan berika en teoretisk förståelse av konsekvenserna som olika former av socialt förtryck medför. Det är heller ingen nyhet för marxister att arbetarnas klass-solidaritet återkommande har försvagats av rasism och sexism, vilket utgör en viktig bakgrund till att den revolutionära socialismen har en stolt historia av antirasistisk och antisexistisk kamp. När akademiska feminister eller postmodernister kritiserar marxismen för att ”bara bry sig om klassperspektivet” och för att vara ”reduktionistisk” (reducera alla frågor till klassfrågor), så visar de i själva verket bara hur lite de själva förstått om marxismen.
En svaghet hos många av dem som förespråkar intersektionalitetsperspektivet är att de, när det kommer till begreppet ”klass”, nästan alltid talar om ett icke-marxistiskt klassbegrepp. Med klass talar de på borgerligt sociologiskt vis om en rad attribut som placerar individen inom ett socialt skikt. På så vis görs ”klass” till en förtryckt position, en kategori, som kan likställas med t.ex. ”etnicitet” eller ”kön”. Ett sådant sätt att behandla klass slår inte sällan över i en tendens till en motsatt reduktionism. Vissa feminister reducerar nästan allting till kön, vissa antirasister ser bara till rasism-frågan osv. Det blir en sorts omvänd ordning, och det formella jämställandet av olika former av förtryck överges lika snabbt som det tillgreps: När man frigjort sig från klassfrågans betydelse blir nästa steg att frångå ett klassperspektiv överhuvudtaget. Och på vägen förloras oftast systemkritiken – det perspektiv som kan göra kampen mot olika förtryck revolutionär och samhällsförändrande.
Marxismens teori förstår till skillnad från den borgerliga sociologin klass som något kvalitativt annorlunda än etnicitet och kön. Klass har inte enbart en negativ klang. Samtidigt som socialister vill upphäva klasserna så erkänner vi t.ex. att klasser kan spela progressiva roller: precis som borgarklassen tidigare i historien spelade en progressiv och revolutionär roll i kampen mot det gamla feodala samhället – och frigjorde alla människor från den tidigare samhällsordningens begränsande maktstrukturer – så kan arbetarklassen idag, genom att hävda sina politiska klassintressen, gå i spetsen för revolutionär frigörelse. Klass har alltså en innebörd som bär på sin egen motsats – jämlikhet. Detsamma gäller inte för sexismen, och rasismen, som bara har en negativ innebörd.
Att argumentera att arbetarklassen är central i kampen för en värld fri från alla former av socialt förtryck är inte detsamma som att säga att arbetarklassen är den enda kraften för förändring. Men det innebär att säga att alla som är angelägna om en förändring som går till botten med problemet måste förstå vikten av att kampen mot rasism och sexism, eller för den delen mot nationellt förtryck, kampen mot imperialism, med mera, sammanförs med klasskampen.
Klassförtrycket är, vidare, inte bara en ”viss form av förtryck” – det sammanhänger med en social ordning – den kapitalistiska – som grundar och genomsyrar alla andra ordningar.
Klassförtrycket går därför inte att likställa med exempelvis könsmaktsordningen. En underordnad kvinna kan i förhållande till sin kvinnliga chef ha ett relativt maktövertag utifrån sexuell status, men hennes klassmässiga underläge är i slutändan av betydligt större betydelse. En man i arbetarklassen kan förtrycka den kvinna han lever med. Men i slutändan har den lönearbetande kvinnan mer gemensamt med sin klass än med borgarklassens kvinnor (vars frigörelsekamp historiskt alltid begränsat eller förhindrat arbetarklassens kvinnor att få ta del av jämställdhetens frukter).
Detta eftersom människors ekonomiska överlevnad i så hög grad avgörs av klassförhållandet. Arbetsköpare och chefer har i sin egenskap av materiell makt över sina anställda och underordnade också makten att tillskriva sina arbetare olika identiteter. Oavsett vilka identiteter dessa arbetare aktivt eller passivt tillhör kan deras överordnade välja att bortse från deras anspråk och definiera arbetarnas beteenden som annorlunda. I och med sin ekonomiska makt har de en helt annan makt att definiera, utdefiniera och begränsa handlingsutrymmet för arbetarna. De kan utifrån en maktposition definiera arbetarnas identitet utifrån sina egna intressen; de kan (som ett sätt att undertrycka arbetarnas klassgemenskap) utdefiniera deras beteende som ett uttryck för etnicitet eller kön. Att erkänna detta klassförtryck som fundamentalt, och att tillskriva klassordningens primära betydelse, som den som andra maktordningar vilar och bygger på, innebär inte att underkänna rasism och sexism som oviktiga frågor, eller att reducera dem enbart till klassfrågor. Det innebär dock ett ärligt och konsekvent erkännande av den klassmakt som underligger det ”intersektionella spelet”, vilket är något av ett kriterium för varje revolutionärt ställningstagande mot olika former av socialt förtryck.
Gunnar Westin