Under större delen av förra veckan skakades Grekland av en ny våg med strejker och protester. Orsaken var nya åtstramningar som godkändes på kvällen den 7 november med en mycket liten majoritet i parlamentet. Under tryck från trojkan ska ytterligare 18,5 miljarder euro skäras ned i statens utgifter 2016. Paketet med åtstramningar innebär ännu fler förluster av jobb, skattehöjningar och sänkta pensioner liksom nedskärningar i sjukvård och samhällsservice.
Svaret på förslaget till åtstramningar var en 48-timmars generalstrejk på tisdagen och onsdagen, även om de första strejkerna började redan på måndagen. Trots att strejkerna hade brett stöd, många småföretag och egenföretagare stängde också, lyckades regeringen få ihop en majoritet. Ledamöterna från DIMAR, en högersplittring från Syriza, lade ned sina röster. Även några ledamöter från PASOK vägrade att rösta med regeringen, vilket ledde till att sex stycken uteslöts ur parlamentsgruppen och ännu en avgick under torsdagen. Bara fyra månader efter valet ser regeringen redan ut att vara nära sammanbrott.
Även om regeringen kunde få en tydlig majoritet i omröstningen om budgeten för 2013, förändrar inte det något i grunden i sönderfallsprocessen. Detta är framför allt ett uttryck för den djupa, revolutionära krisen i landet. Borgerliga kommentarer som den tyska utgåvan av Financial Times är i allt högre grad medvetna om vad som pågår, och har ofta en tydligare bild än många inom vänstern.
Samtidigt framskrider den kapitalistiska offensiven obehindrat. Inte ens generalstrejken under 48 timmar kunde ändra på det. Medan trojkan och det grekiska kapitalet ställer frågan om makten ovanifrån, fortsätter arbetarrörelsens nuvarande ledning, Syriza och KKE, att undvika en konfrontation.
Istället för att störta regeringen genom en obegränsad generalstrejk fortsätter det stalinistiska KKE sin sekteristiska kurs och döljer sin passivitet med radikala fraser. Majoriteten i Syriza, som huvudsakligen baserar sig på Synaspismos, är fortfarande motståndare till en obegränsad generalstrejk. Det beror främst på att den reformistiska ledningen hoppas på nyval och chansen att själva inträda i regeringen. Vare sig flera angrepp eller det växande hotet från fascismen kan besegras på det sättet. I Grekland, där en av fyra, och bland ungdomen fler än en av två, är arbetslös, ställs frågan allt skarpare: ”socialism eller barbari”.
Detta kan ses i radikaliseringen på basplanet. På torsdagen, efter den ”officiella” generalstrejken, fortsatte arbetarna vid bussarna och tunnelbanan i Aten strejken. I många fackföreningar diskuteras nu öppet frågan om en obegränsad generalstrejk. Helt rätt! Stoppandet av åtstramningarna måste gå hand i hand med att störta den borgerliga regeringen. Men det gör det ännu viktigare att öppet ställa frågan: ”vad ska komma efter generalstrejken, efter att regeringen fallit?”
Strejkkommittéer, distriktsförsamlingar och försvarsorganisationer mot fascisternas och statens angrepp måste byggas upp under en sådan strejk. Att störta DIMAR:s, PASOK:s och Ny Demokratis regering med en obegränsad generalstrejk kan emellertid inte bara innebära nyval utan istället bildandet av en arbetarregering baserad på de kamporganisationer som byggs upp under mobiliseringen. Vi måste kräva att fackföreningarna, KKE och Syriza anammar en sådan strategi. Bildandet av en arbetarregering, även om det i slutändan fortfarande var en borgerlig arbetarregering, skulle utgöra ett stort steg framåt eftersom det skulle leda till en skärpning av motsättningarna.
Utan tvivel skulle Syrizas, KKE:s och fackföreningarnas reformistiska ledare försöka att hålla denna rörelse inom den borgerliga lagens och ordningens ramar. Syriza skulle hoppas kunna komma till en uppgörelse med EU:s ledare, Europeiska centralbanken m.fl. KKE skulle föreslå en klassöverskridande ”folkregering” och ”folkmakt”. I slutändan vill båda bara reformera och överta den borgerliga statsapparaten.
Det som emellertid är nödvändigt är att krossa den och ersätta den med arbetarråd och miliser. Endast detta kan garantera att massrörelsen och dess regering ska kunna basera sig på sina egna organisationer, med vilka de skulle kunna genomföra sin egen politik och försvara den mot den reaktionära statsapparatens motstånd och mot fascisterna.
Revolutionärer måste därför inte bara leda kampen för att bygga upp arbetarråd utan också soldatråd och för avväpning av kontrarevolutionen och den repressiva apparaten. På det sättet kan vi också vinna ungdomens och arbetarnas förtroende som revolutionens mest beslutsamma flygel. I slutändan måste kampen resultera i att den borgerliga staten störtas, kapitalisterna exproprieras och en demokratisk planekonomi byggs upp.
Motståndet i Grekland och kampen inom arbetarrörelsen mot den reformistiska ledningen behöver vårt fulla stöd! En isolerad grekisk arbetarrörelse, en isolerad grekisk revolution, kan inte överleva särskilt länge. Generalstrejkerna och massprotesterna i Grekland och i södra Europa reser allt tydligare frågan om en all-europeisk generalstrejk och kravet på Europas Förenade Socialistiska Stater.
Georg Ismael, Gruppe Arbeitermacht, Tyskland