I början av 2013 råder det ingen tvekan om att den kapitalistiska kris som utlöstes 2007 av konkursen för investeringsbanken Lehman Brothers fördjupas. Den akuta finanskris som under en tid förlamade världshandeln är inte över. Den har dessutom fått kraftig förstärkning av budgetkriser i en rad EU-länder. Budgetkriserna orsakas i sin tur av att regeringarna har gått in och stöttat banker och andra företag med skattepengar, vilket i sin tur resulterat i stora underskott i budgetarna.
Den svenska kapitalismen klarade sig hyggligt genom finanskrisen, eftersom svenska banker var relativt isolerade, eller litet exponerade, som det heter på bankernas språk, från de övervärderade tillgångar som krisen i första hand berörde. Arbetslösheten steg något men kunde i stort sett hanteras inom gränser som numera anses acceptabla, dvs. en arbetslöshet på 8–9 procent.
Kriserna i en del EU-länders budgetar, och den därmed sammanhängande krisen för euron som valuta, drabbar nu svenska exportmarknader. Drastiska nedskärningar i statliga utgifter och sänkta löner, vilket nu blivit den politik som EU:s ledare försöker driva igenom, resulterar givetvis i mindre efterfrågan. I och med att den svenska kapitalismen i högre grad än många andra länder är beroende av export, drabbar minskad efterfrågan svenska företag.
Kapital utplånas och centraliseras
Kapitalistiska kriser leder inte bara till ökad arbetslöshet, de leder också till centralisering och utplåning av kapital. De företag som inte klarar kraven på avkastning går under och samtidigt köps andra företag upp av större konkurrenter eller också går stora företag ihop. Det blir allt färre och allt större företag som kämpar om marknadsandelar. De branscher som brukar drabbas först i kriserna är numera framför allt flygbolag, biltillverkning och elektronik.
Just nu är framtiden för det skandinaviska flygbolaget SAS mycket osäker. Bantning med målet att sälja företaget är nu ägarnas mål. Vilka vill köpa ett bantat SAS? Kanske Lufthansa… Nokia kämpar med stora problem och är sedan flera år tillbaka inne i en nedgång som inte tycks erbjuda någon utväg. SAAB har redan gått under och gissningarna om vilken biltillverkare som närmast står på tur är redan i gång. Det amerikanska Ford har redan meddelat att man lägger ner alla enheter för tillverkning i Storbritannien. Ford har tillverkat bilar i Storbritannien i hundra år, men nu är det slut. Motorfabriken i Dagenham utanför London läggs ned, liksom fabriken i Southampton.
En av poängerna med EU är att skapa en grund för framväxten av stora europeiska företag som kan konkurrera på världsmarknaden. I den kampen kommer de starkaste och största kapitalen att överleva. Det svenska elektronikföretaget Expert har gått under. Det tyska Media Markt har ett mycket större kapital bakom sig och kan pressa priser tills andra konkurrenter lägger ned. Kampen fortsätter, vem blir nästa offer?
Kris i EU
Inom EU pågår också en kamp om hur krisen ska kunna lösas. Storbritannien framstår allt mer som en trojansk häst som för sin amerikanska storebrors skull försöker hindra en starkare integration mellan EU:s medlemsstater. Unionens tungviktare är Tyskland och Frankrike, och just i den ordningen. Den franska ekonomins verkliga tillstånd anses vara en noga bevarad hemlighet. Tyskland däremot har under de senaste åren varit den verkliga motorn i den europeiska ekonomin. Till skillnad från andra imperialistiska länder har tyska och franska företag inte i samma utsträckning deltagit i den stora utflyttningen av produktion till Kina och andra låglöneländer utanför Europa. För tyska företags del handlar det i första hand om att eventuellt flytta produktion till närområdet, främst länder i östra Europa. Tyska affärskedjor expanderar också i norra Europa, vilket vi kan se rent bokstavligt i vår egen gatubild: Media Markt, Lidel, Hornsbach, Bauhaus, Deichmann m.fl. Kampen inom detaljhandel och dagligvaruhandel kommer att skörda fler offer framöver.
Koncentrationen inom branscher som för inte så länge sedan ofta dominerades av egenföretagare eller små företag med kanske ett par arbetsplatser, som kaféer och konditorier, är nu i stor utsträckning monopoliserade av företag som Espresso House, Coffehouse by George, Robert’s Coffee och några till.
Kluven svensk kapitalism
Den svenska kapitalismen och den svenska borgarklassen har under sin historia haft kluvna lojaliteter. Å ena sidan finns en stark bindning till det anglo-amerikanska blocket, en tendens som brukar vara särskilt stark på västkusten, å den andra en ofta ännu starkare dragning till den tyska kapitalismen. Sverige har under två världskrig ekonomiskt närmast hört hemma i en tysk inflytelsesfär medan den politiska inriktningen varit mer anglo-amerikansk. Den konflikten är fortfarande i hög grad märkbar.
Inom EU motsätter sig Sverige de tysk-franska planerna på en bankunion. På den punkten är Anders Borg mer i fas med brittiska ståndpunkter, men samtidigt vill den svenska regeringen inte riva alla broar utan tänker sig att på något sätt ändå följa med i den allt mer federala politik som förespråkas i Berlin och Paris. Det hela påminner allt mer om någon som går med i en demonstration med ett plakat med texten ”medföljer ej tåget”.
Finanskapitalet starkare
Den svenska kapitalismen har förändrats en del på senare år. Många tillverkningsföretag har lagts ned, köpts upp av utländska ägare eller flyttat till andra kontinenter eller länder. De företag som idag drar in mest pengar är bankerna, som nu blivit den svenska kapitalismens flaggskepp. Från att ha varit medel för att finansiera tillverkningsindustrin har bankerna blivit vinstmaskiner i sig själva. De har också koloniserat de baltiska staternas ekonomier och blivit banker med hela norra Europa som verksamhetsområde.
Detta drag i svensk ekonomi, att en allt större roll spelas av finanskapitalet, är något som är mer kompatibelt med den anglo-amerikanska ”modellen”. De fortfarande starka företag som tillverkar varor för export eller inhemsk konsumtion tillhör snarare den tyska ”modellen”. Den ”tyska modellen” har också ivriga anhängare i arbetarrörelsens politiska och fackliga ledare. Tillverkning kräver fortfarande anställda i en helt annan omfattning än bankverksamhet och kan därför ge arbete åt många. Finanskapitalets verksamhet är i jämförelse mer av parasitär art och kräver inte alls lika många anställda. Den svenska kapitalismen kännetecknas av motsättningar som påminner om konflikten mellan den anglo-amerikanska och den tyska modellen och Alliansens regering försöker kryssa mellan de två och fullföljer under annorlunda omständigheter en gammal svensk tradition – luta åt den för tillfället starkare men klipp inte av banden till den för närvarande svagare.
Moderaternas ekonomiska politik är nyliberal, om än i försiktig form, men deras traditionella band till Tyskland är fortfarande starka och statsbesök i det södra grannlandet har alltid en speciell betydelse. Moderaterna vill gärna att Sverige ska ingå i den tyska intressesfär som är under utformning, men de tyska och franska ledarnas nuvarande politik är inte i deras smak. Däremot hänvisar socialdemokratins och LO:s ledare allt oftare till tyska förhållanden som en förebild för en framgångsrik kapitalism som behåller det som brukar kallas socialt partnerskap.
Arbetarrörelsens ledning kapitulerar
Socialdemokraternas ledare och ledarna för LO har stor förståelse för de svenska företagens svårigheter i den kris som nu är under uppsegling. Redan innan Svenskt näringsliv och andra har framfört några krav backar LO:s ledning och utlovar måttfullhet i kommande löneförhandlingar. Deras servilitet är motbjudande men har en rationell kärna: Arbetarbyråkratin är alltid rädd för att deras roll som förhandlare och medlare ska försvinna. Den rollen är deras existensberättigande och de kommer i alla sammanhang att försöka hitta en kompromiss med kapitalets företrädare.
Under nedgången för några år sedan lanserades en modell för att möta sjunkande produktion utan avskedanden. Det var främst IF Metall som gick i spetsen och gick med på att medlemmar skulle arbeta kortare arbetsvecka med sänkt lön. Motiveringen var att nedgången bara skulle vara en kortare tid och när konjunkturen återigen gick upp skulle företagen ha kvar sina kompetenta ”medarbetare”. Den nedgång som just inletts ser knappast ut att bli kortvarig, något som nästan alla experter instämmer i. Därför förordar inte heller den fackliga byråkratin samma modell som härom året. Men den är helt inställd på att komma överens med kapitalet.
Ökad arbetslöshet
Nu när varslen haglar dag efter dag, och allt fler blir utan arbete, framträder kapitalismens grundläggande idioti allt tydligare. Samtidigt som halvstora och stora företag skakas i grunden och varslar tusentals anställda, talar regeringens företrädare allt mer hysteriskt om hur arbetslösa själva ska lösa frågan genom att ”starta eget” eller bli en del av servicesektorn till betydligt lägre lön. Varje nedgång i konjunkturen drabbar i första omgången större företag, men som en följdverkan av att arbetslösheten ökar och inkomsterna minskar drabbas serviceföretagen i nästa omgång.
När lönen uteblir och a-kassans magra utdelning ska räcka till hyra och konsumtion, är det sannolikt inte inköpen av livsmedel som först drabbas utan just sådant som går att skjuta på eller helt avstå från: frisören, snabbmaten, nagelbyggaren, massagen och ett oändligt antal andra mer eller mindre nödvändiga serviceföretag. Det är också ofta invandrare som tvingats ”starta eget” som drabbas först. De får inte något annat arbete än det som de kan skapa själva.
Istället för att rusta och förbereda sig för kamp kapitulerar arbetarrörelsens ledning redan innan striden börjat. Det gäller inte bara de kommande löneförhandlingarna, utan också den nu viktigaste frågan i svensk politik, nämligen vinsten i välfärdssektorn. S-ledningen med Stefan Löfven i spetsen slingrar sig som masken på metkroken och försöker hitta en position mellan Svenskt näringsliv och den egna rörelsens starka motstånd. Ledningen vrider och vänder på olika begrepp som ”skälig vinst” och ”transparens”, men Svenskt näringsliv avvisar bryskt Löfvens försök till kompromisslösning.
Vinsterna i välfärden
Frågan om de vinster som riskkapitalbolag håvar in inom det som tidigare var offentlig verksamhet – skolor, vårdcentraler, sjukhus, äldreboenden m.m. – kommer att stå i centrum för den politiska debatten åtminstone fram till s-kongressen i vår. Motståndet mot riskkapitalets vinster är starkt i både olika fackförbund inom LO och i socialdemokratiska partiet. Arbetarmakt deltar aktivt i nätverket Välfärd utan vinst i Stockholm, som lyckats skapa opinion mot den brandskattning av välfärden som pågår. Det arbetet måste intensifieras och byggas vidare. Det gäller inte minst den kampanj som Svenskt näringsliv och Vårdföretagarna satsat stora pengar i för att försöka vända opinionen till vård- och skolkapitalisternas fördel.
Kampanjen för vinster i välfärden arbetar för närvarande längs två spår. Å ena sidan har man lyckats få några fackliga ledare och kända debattörer som Åsa Moberg på sin sida. Deras argument går ut på att det är typiskt manligt att ta avstånd från vinster just i de verksamheter som domineras av kvinnor. Med hjälp av argument som kan uppfattas som radikala och feministiska ska man försöka bemöta kritiken av vinsterna. Å andra sidan maler Göran Hägglund och andra borgerliga politiker på med det nu ganska slitna argumentet om valfrihet. Varför vill ni – motståndarna till vinster i välfärden – hindra våra gamlingar från att själva välja äldreboende? Det är ett mantra som hakat upp sig.
Om den starka opinionen mot vinsterna i välfärden kan organiseras till en spjutspets mot ledarnas vacklan och driva igenom förbud mot vinster i välfärden på s-kongressen i vår, kan det bli en viktig impuls som också kan stimulera fackliga aktivister att räta på ryggarna och förbereda den kamp som utan tvivel kommer att behövas när krisen nu fördjupas och också på allvar börjar drabba den svenska ekonomin.
POM
Bildkälla, framsidan; Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården i Stockholm; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license.