Varför vi stödjer upproret mot Assad

Det är ingen nyhet att stora delar av vänstern har svårt att orientera sig i det som händer – och på sistone har det varit få områden där detta varit lika tydligt som i upproret i Syrien. Arbetarmakt känner sig därför nödgad att förklara situationen på ett lättfattligt sätt.

 

Beslutsamma syrier

Beslutsamma syrier

Upproret i Syrien började som folkliga protester i mars 2011 mot Assads allt mer marknadsanpassade diktatur, mot förtryck och svåra levnadsvillkor, som en del av den arabiska våren. Det har därefter fortsatt som en folkligt förankrad massrörelse, vilket upprepade massdemonstrationer i stad efter stad gång på gång har vittnat om. Här faller de första förvirrade ”marxisterna” bort, och försöker hävda att det började som eller åtminstone har blivit en komplott orkestrerad av CIA. Detta är uppenbart nonsens. CIA har lyckats göra mycket, och de har även vid vissa tillfällen mobiliserat arbetslösa och fattiga i enstaka stora demonstrationer – som en del i förberedelserna för att störta Mossadeq i Iran 1953 exempelvis – men att de skulle kunna manipulera fram en massrörelse som under flera år drar ut stora demonstrationer på gatorna i stad efter stad, samt organiserar många av dem i lokala samordningskommittéer är bara en ond dröm hos konspirationsteoretiker. Inte ens CIA är i närheten av att kunna uppnå detta. Innan ni går alldeles överstyr med era fantasier om imperialisternas allmakt kanske ni ska betänka att USA ännu inte har lyckats vinna kriget i Afghanistan.

Ett islamistiskt uppror?

Ok, kanske de lite mera sansade säger, det började som en verklig folkrörelse, och har delvis fortsatt som en sådan… men nu hotar islamisterna att ta över! Det grövre påståendet: ”oppositionen består bara av islamister!” är uppenbar lögn. Bevisligen finns det väpnade islamistiska grupper med en reaktionär dagordning på plats – men lika tydligt är att de har mött motstånd. Exempelvis har det hänt att islamistgrupper slängts ut ur befriade områden. Det går inte att förneka att en seger över Assad skulle innebära en risk för att islamister faktiskt skulle flytta fram sina positioner, men varje revolution riskerar att släppa lös reaktionära krafter – och i varje land i Mellanöstern finns det ett potentiellt islamistiskt hot. Vi säger att det är en uppgift för revolutionen att besegra dessa krafter, och överlåter åt dem som fullständigt har gett upp att tro att den enda som kan hålla de reaktionära religiösa krafterna stången är den blodsbesudlade diktatorn, vars trupper och bombplan dödar tusental efter tusental. Reaktionärt förtryck är dessutom sällan något effektivt sätt att hålla religiösa fanatiker nere – det brukar snarare ge dem näring, så att när diktaturen till slut störtas så kommer de att stå ännu starkare. Dessutom ska man komma ihåg att även om exempelvis Saudiarabien finansierar motståndsgrupper mot Assad, så finns det en lika reaktionär regim, Irans, som stödjer Assad. Argumentet ”vapen till oppositionen i Syrien riskerar att hamna hos islamister” faller dessutom på att islamisterna redan får en del vapen från Saudiarabien och Qatar. Att inte ge vapen till den sekulära delen av upproret gynnar därför direkt islamisterna.

Försvar mot imperialismen?

Men Assad försvarar bara sitt land mot imperialismen! är en annan invändning. Det måste invändas att hur mycket diktaturen än gillar att framställa sig som antiimperialistisk så har det alltid varit dåligt med innehåll. De har gjort hårda verbala attacker mot Israel, men vad gäller de mer handfasta attackerna, med krut och bly, har dessa helt förskonats Israels trupper, däremot har de flera gånger drabbat palestinska grupper som har ansetts som farliga konkurrenter om kontrollen över Libanon. Assads far och föregångare gick så långt i att inte vara antiimperialist att han stödde USA:s anfall på Irak 1991. Vad gäller USA har de dessutom varit betydligt mindre intresserade av att störta Assad än den stalinistiska vänstern vill tro. Uttalanden till stöd för oppositionen har gjorts från regeringshåll – samtidigt som en del republikaner har uttalat sig för Assad – men vapenstödet har uteblivit. CIA har säkerligen försökt ha ett finger med i spelet, men knytnäven har uteblivit. Desto mer kraft bakom sitt stöd för Assad har Kina och framför allt Ryssland satt, med de enorma vapenleveranser de har skickat, som hjälpt diktatorn att massakrera sin civilbefolkning. För den stalinistiska vänstern är imperialismen liktydig med USA, men för mindre dogmatiska marxister är det uppenbart att även Ryssland och Kina nu kan räknas in bland imperialistmakterna. Således får Assad betydligt mera imperialistiskt stöd än oppositionen. Om det istället hade varit så att USA:s trupper faktiskt hade försökt ta över landet hade vi tvingats stödja motståndet. Men där är vi inte, och det verkar inte troligt att det kommer att hända heller. ”Stoppa kriget mot Syrien” är en paroll som används av vissa Assadtrogna grupper i Sverige. Den parollen borde dock rimligen i första hand riktas mot Ryssland och Assad själv, då det är den sidan som, med sina bombplan och sina trupper, om någon för ett krig mot Syrien i nuläget. De rikliga leveranserna från Ryssland gör att det faktum att upproret har så lite vapen inte leder till att kriget upphör – det gör det bara mer ensidigt, och låter Assads styrkor så mycket lättare slakta civilbefolkningen. Alla regeringar som säger sig vara för fred och frihet i Syrien borde därför skicka vapen utan villkor till upprorets styrkor – om de vill att vi ska tro på deras ord.

Stöd upproret – och organisera de revolutionära krafterna

Oppositionen är givetvis inte enhetlig, och vi stödjer inte upproret okritiskt. Vi är ovillkorligen för att upproret störtar Assads diktatur, men det betyder inte att vi inte har åsikter om hur upproret borde se ut. Det finns som sagt islamistiska strömningar, likaså finns det pro-imperialistiska och borgerliga strömningar, och det finns ingen anledning för marxister att försköna verkligheten. Detta betyder inte att vi inte kan samarbeta med dem militärt, men det betyder att vi inte litar på dem. Vi avvisar alla uppfattningar om att klassintressen och revolutionär politik kan läggas på is till ett senare stadium. Huvuduppgiften nu är att störta diktaturen – men lika nödvändigt är det att bygga för framtiden.

Vi hade föredragit att det hade varit ett uppror som hade letts av arbetarklassen från början. Detta skulle ha stött bort vissa skikt från upproret, det är sant. Men å andra sidan skulle arbetarklassen, bönderna och de fattiga – den kraft som verkligen kan genomföra förändringar – ha haft desto större anledning att sluta upp. Historien har gång på gång visat att arbetarna bäst mobiliseras för sina egna klassintressen, och hur förrädiskt det kan vara med försök att proklamera en enhet som ska lägga locket på motsättningar. Dock är det uppenbart att vi inte är i den situationen att arbetarnas organisationer formeras under sina direkta klassintressen och kan ta över ledningen för kampen. En stor del av skulden faller på Syriens kommunistparti, som sin stalinistiska tradition trogen i årtionden har varit en stötta för Assads diktatur.

Vi är helt för att kommunister redan idag kämpar för att bygga en demokratisk, sekulär, arbetarklassbaserad och antiimperialistisk – med andra ord revolutionär och socialistisk – pol inom upproret, och vi anser inte att detta vore ”för tidigt”. Tvärtom anser vi det nödvändigt att redan nu förbereda den oundvikliga kampen för Syriens och regionens framtid. Det betyder inte att den fulla socialistiska revolutionen står på dagordningen idag, men det innebär att det är nödvändigt att börja organisera arbetare, kvinnor, bönder och fattiga under förståelsen att deras frigörelse bara kommer att kunna ske genom kamp inte bara mot diktaturen, utan även mot kapitalism, imperialism och religiös fundamentalism. Tills vidare kvarstår huvuduppgiften: att det befintliga upproret störtar Assads diktatur, men redan nu behövs insikten att de borgerliga, pro-imperialistiska och islamistiska styrkorna, när som helst kan börja vända sig mot de progressiva och att detta kommer att nödvändiggöra ett organiserat självförsvar.

Det är en skandal, och ett mycket tydligt bevis för hur dåligt det är ställt med arbetarrörelsen i väst att den har gjort i det närmaste ingenting för att stödja upproret och speciellt de progressiva krafterna i Syrien. För många självutnämnda ”marxister” och ”internationalister” är nationsgränserna ett oöverstigligt hinder. Vi, som utgår från den revolutionära arbetarrörelsens internationalistiska principer, hävdar att för en verklig arbetarregering hade det varit en plikt att inte prata om icke-inblandning, utan att från första dagen på alla sätt stödja våra kämpande och blödande kamrater i Syrien!

Jens-Hugo Nyberg