Den iranska revolutionen 1979 och kommunistisk strategi

Den folkvalde borgerlige nationalisten Mossadeq störtades 1953 i en CIA-regisserad kupp – Operation Ajax. USA och andra imperialistmakter såg sig vid den tiden inte tvingade att använda dagens hycklande demokratiska retorik för att rättfärdiga sina regimskiften, som dock helst utfördes i skymundan. Det hade också varit svårt att hitta trovärdiga demokratiska aspekter på shahens diktatur. Han tog genast itu med att med brutalt våld krossa oppositionen, i första hand det sorgligt Moskvatrogna och stalinistiska kommunistpartiet, Tudehpartiet, som hade en stark ställning bland arbetare och inte minst soldater, genom sina viktiga celler i krigsmakten.

Den nya shahen Reza Pahlavi såg till att bygga upp inte bara en enorm krigsmakt, utan också en hemlig polis SAVAK, en av världens mest blodsbesudlade och ökänd i sitt slag, och med några av världens vidrigaste tortyranläggningar. Internationella Röda korset lyckades få undersöka Shahens fängelsehålor 1977. De hittade över 3 000 politiska fångar och kunde rapportera att dessa hade blivit misshandlade, brända med cigaretter och kemikalier, torterade med elektroder, våldtagna, sodomiserade med flaskor och kokande ägg samt, för kvinnliga fångar, fått elkablar uppkörda i livmodern. De kunde konstatera att 124 fångar dött under tortyr. (1) De västliga demokratiernas gunstlings insatser på de mänskliga rättigheternas område kan vara något att hålla i minnet för dem som tror att USA med allierade kan föra demokrati till Iran.

I 25 år satt shahen vid makten, en tid som förutom hårt förtryck också såg industriell tillväxt under regentens industrialiseringsprojekt i den så kallade ”vita revolutionen”. Arbetarklassen växte och fick en större social tyngd. Särskilt viktig var oljearbetarnas roll, då dessa i sina händer höll kontrollen över Irans överlägset viktigaste produkt.

Som vanligt med allt för despotiska härskare, och den utbredda korruptionen som det styrande skiktets ledande ställning inbjuder till, växte dock missnöjet bland de mindre gynnade delarna av de härskande klasserna, dem som var uteslutna från inflytande över statsmakten, och inte fick sin del av de enorma rikedomar som shahens klick samlade på sig. Inte minst mullorna, det muslimska prästerskapet, började uttrycka sitt missnöje, efter att det första årtiondet av diktaturen inte ha haft några större invändningar. Shahens ”vita revolution” och dess begränsade jordreform gjorde inte mycket för att förbättra för landsbygdens fattiga – snarare drev den bort miljontals människor och in i städerna. Den var dock tillräcklig för att till viss del underminera mullornas och moskéernas egendomar.

Shahen kände sig också, när han inte vältrade sig i minnet av Persiens antika och förislamiska historia som verklig stormakt, dragen till vissa västerländska idéer. Förutom mer effektiva tortyrmetoder inbegrep detta också reformer i utbildningen, västerländska filmer och annan kultur, och en högre grad av sekularisering än det konservativa prästerskapet uppskattade. Detta innebar en växande konflikt med mullorna, som hade sin främsta bas bland städernas fattiga. En annan, och ekonomiskt starkare massbas, fanns hos basarernas köpmän, som också alltmer kände sig missgynnade av shahens politik. Som bekant kan trasproletariatet och småbourgeoisien, när de mobiliseras under en reaktionär ledning, ta sig tämligen otrevliga uttryck, och detta skulle upprepas här, om än på ett annat sätt än i exempelvis Italien och Tyskland.

Shahen i kris

Shah Pahlavi stötte också på allvarliga hinder utifrån. Inte från de västerländska demokratierna förstås. Dessa fortsatte att backa upp Irans regent samtidigt som de passade på att utnyttja oljetillgångarna, vilka Mossadeq till sin olycka hade tänkt nationalisera. Den nye president Carter, med mänskliga rättigheter som något slags gimmick, kunde inte avhålla sig från lite förmaningar, och som vi sett pressa på för att låta Röda korset få en inblick i tortyrhålorna, men Iran var nu fast etablerat som USA:s främsta vakthund i den viktiga och oljerika regionen, vid sidan av Israel.

Det var förstås inte tal om att på något sätt destabilisera regimen. Carter försäkrade i november 1978 att shahen var en vän och lojal allierad. Den ekonomiska 70-talskrisen däremot var ett svårare slag. Att hålla sig med en enormt uppsvälld armé och säkerhetspolis, samtidigt som man försöker industrialisera och lägga undan dollarmiljarder till familjen är inte billigt, och ekonomiska kriser kan då skapa allvarliga problem. Inflationen växte kraftigt, och även arbetslösheten steg. Iran var starkt beroende av import, särskilt av matvaror. Stigande världsmarknadspriser skapade brist samt stigande matpriser, vilket direkt urholkade arbetarklassens levnadsstandard. Arbetarnas klasskamp hade under shahens förtryck legat på en mycket låg nivå, men samtidigt hade hans industrialiseringsprogram lett till att dess roll i samhällsekonomin ökat. Arbetarklassen hade 1977 växt till 2,5 miljoner, varav många i stora fabriker. Prishöjningarna skapade förstås missnöje, och strejker började åter bli vanligare under 1970-talets andra hälft. En siffra anger 60 större strejker och arbetarprotester under åren 1975–77, vilket kanske inte är någon enorm rörelse i ett stort land, men det var en viktig föraning. Samtliga möttes förstås av hård repression.

Shahen hade i början av 1977 börjat göra vissa eftergifter, efter både internationell och inhemsk kritik. En del politiska fångar släpptes, medborgerliga rättigheter stärktes i viss mån, och den gamle premiärministern Hoveyda byttes ut mot en ny, Amuzegar. Eftergifter kan i vissa fall vara en effektiv taktik för att avleda opposition, men vid andra tillfällen kan det tvärtom tjäna som en uppmuntran. Despotism är inte det lättaste. Företrädare för författare, advokater och studenter började ställa krav på rättigheter och att konstitutionen skulle följas.

En muslimskt ledd militant massrörelse blommade också upp. I januari 1978 antydde en artikel i en av landets ledande tidningar, Ettelaat, att Khomeini, den främste av mullorna, var en brittisk agent, och satte hans fromhet i fråga. Seminariestudenter i Qom, den förvisade Khomeinis hemstad, tog till gatorna, och i sammanstötningar med polisen dödades flera demonstranter. Den 18 februari hölls med anledning av detta demonstrationer i flera städer, med omfattande kravaller i Tabriz. Islamistiskt ledda demonstrationer och sammanstötningar blommade under våren och sommaren upp lite varstans. Bland annat angreps biografer och nattklubbar, som symboler för moraliskt förfall, banker som symboler för utsugning samt polisstationer.

Paroller mot Shahen började höjas. Situationen trappades upp ännu mer i augusti när mer än 400 personer dog i en brand på biografen Rex. Utan att några bevis fanns lades skulden av många på SAVAK, vilket gav ytterligare bränsle åt protesterna. Shahen fortsatte med eftergifterna och tillsatte en ny premiärminister igen, Sha-rif-Amami. Denne lättade på presscensuren, tillät öppnare debatt i parlamentet (majlis) och frisläppte ytterligare några politiska fångar. Men vad hjälpte det? Den 4 september demonstrerade över 100 000 i Teheran, och demonstrationen fortsatte de närmaste dagarna, med fler deltagare och radikalare paroller.

Undantagstillstånd utropades, och som för att understryka att eftergifterna bara var en manöver sköt shahens trupper på en demonstration på Zhalehtorget i Teheran den 8 september och dödade hundratals obeväpnade demonstranter – den så kallade Svarta fredagen. Detta hade nu, liksom tsarens svarta söndag över 73 år tidigare inte alls någon lugnande effekt på oppositionen, som tvärtom bara blev radikalare. Man kan förstå om shahen, som var van vid lyx och lättja, kände en avsevärd frustration. Vad han än tog sig för, eftergifter eller hårda tag – rent av så långt som till massaker på civila – så blev allt bara värre.

Arbetarklassen griper in och shahen störtas

Den mullatrogna rörelsen spred sig och ställde till stort besvär för regimen. Riktig tyngd fick rörelsen mot shahen emellertid först när arbetarklassen på bred front lade sig i. Mellan juni och augusti hade spridda strejker förekommit både i den privata sektorn och i statsindustrier. Som ett direkt svar på massakern på Svarta fredagen, blev för shahen lördagen ännu svartare när arbetarna på Teherans oljeraffinaderi gick ut i strejk i solidaritet med offren och krävde ett slut på undantagstillståndet.

Nästa dag spred sig strejken till oljearbetarna i Shiraz, Tahriz, Abdan och Isfahan, dagarna därefter till de flesta andra platser där oljearbetare fanns. Oljearbetarstrejken inte bara fortsatte att spridas snabbt, lika snabbt tog den sig allt radikalare uttryck. Snart höjdes parollerna ”Ner med shahen!”, ”Ner med SAVAK!”, ”Död åt USA-imperialismen!”. Allt fler skikt av arbetare drogs in i strejken, speciellt de offentliganställda: postarbetare, sjukhusanställda, transportarbetare, lärare, läkare, tjänstemän av alla slag. Inte minst bankstrejken var effektiv. När banktjänstemännen gick i strejk kunde de avslöja att den härskande eliten, inklusive shahens släktingar, under de senaste tre månaderna hade fört ut över en miljard dollar ur landet – att lägga till den dollarmiljard de redan hade på utländska bankkonton.

Regeringen under den nye premiärministern Sharif-Emamis hade snabbt tillgodosett oljearbetarnas krav på höjda löner och andra förmåner, men inte heller det hade varit tillräckligt. Massrörelsen fortsatte sin uppgång, strejkerna fortsatte att sprida sig och den 9–10 december demonstrerade flera hundra tusen människor i Teheran mot regeringen.

Vid denna tid började regenten, efter att nesligt ha misslyckats med att lösa sina växande problem, desperat att försöka splittra oppositionen genom att skapa en kompromissregering. Delar av den borgerliga oppositionen, den mest respektabla delen, var organiserade i Nationella fronten, och där fiskade en shah i gungning nu efter allierade. Efter att ha misslyckats i sina framstötar till en av ledarna, fick han i slutet av månaden till stånd en uppgörelse med en annan av frontens ledare, Bakhitar. Denne ställde dock kravet att shahen själv lämnade landet, och efter att majlis båda kamrar hade ställt sig bakom detta fann shahen för gott att lämna landet ”för en kort semester” den 16 januari 1979.

Ställföreträdande shahen Bakhitar hade nu till uppgift att rädda det som räddas kunde av statsapparaten och att återupprätta ordningen. Detta är nu ingen lätt uppgift under en fullskalig revolutionär situation, där landet är lamslaget av en generalstrejk, de regeringsfientliga massdemonstrationerna på gatorna beväpnar sig och delar av armén helt vägrar lyda order och i vissa fall rent av vänder vapnen mot sina officerare. Speciellt inte om det är de härskande klassernas privilegier man vill skydda och alla de upproriska massorna hatar statsapparaten man vill be-vara, med eller utan Pahlavi. Det höll heller inte speciellt länge för Bakhitar.

Två veckor efter den gamle regentens landsflykt återvände Khomeini från sin, med sikte på makten, men inte på att slutföra massornas revolution. Officerare från viktiga arméenheter lovade honom trohet, och bakom kulisserna försökte ayatollan få till stånd en förhandlingslösning. Revolutionen ville inte riktigt avstanna dock, och shahens armé fortsatte falla sönder när deserteringarna fortsatte sin löpeld, och en och annan officer sköts av sina soldater. När shahlärlingen Bakhtiar satte in militärpolis och kejserliga gardet mot ett myteri bland flygvapnets kadetter bröt nya strider ut. En sektion av Nationella fronten under Bazargans ledning, den militantaste delen av Khomeinis anhängare, i likhet med hittills underjordiska gerillagrupper som Fedayin och Mujahedin slöt sig till upproret. På kort tid krossade de en stor del av shahens kvarvarande krigsmaskin, och vapenfabriker, militärbaser, tevestationer, fängelser och parlamentet stormades. Februariupproret hade segrat, och Bakhitar drog den rimliga slutsatsen att det var säkrast att gå under jorden.

Situationen i februari

Februariupproret segrade, i det att det krossade monarkin och dess förtryckarapparat. Däremot löste det inte problemet om hur makten därefter skulle organiseras. Mullorna utgjorde otvivelaktigt en av de viktigaste organiserade krafterna, även om det uppenbarligen vore en rejäl överdrift att tillskriva dem shahens störtande. Deras främste ledare Khomeini utsåg Bazargan, representant för Nationella fronten, en annan maktfaktor i den kaotiska situationen, till premiärminister. Men huvudkraften i likvideringen av monarkin hade varit arbetarklassen, och i främsta ledet oljearbetarna. Arbetarna hade under strejkrörelsen och revolutionen organiserat sig i råd, shoras – som varierade i utvecklingsgrad från strejkkommittéer under en mer konservativ ledning, till mer avancerade fabrikskommittéer som tog över kontrollen på sina fabriker. Arbetarna och de andra upproriska massorna var nu dessutom till stor del beväpnade, samtidigt som ingen organiserad poliskår eller armé längre fanns. Vem skulle nu styra Iran, och i vilkas intresse?

Till en betydande del avgjordes detta av det svar som det parti som formellt kallade sig kommunistiskt, och andra som drog samma slutsats, gav: Anti-imperialisterna, förklarade Tudehpartiet, det Moskvatrogna kommunistpartiet, står under ledning av ayatolla Khomeini – därför står Tudeh bakom Khomeini.

Irans kommunistparti

Under inverkan från ryska revolutionen hade i mars 1920 Irans kommunistiska parti grundats. Som de andra sektionerna av Kommunistiska internationalen kunde det iranska partiet inte stå emot den byråkratiska utvecklingen i Sovjetunionen på 20-talet. Det kritiska tänkandet rensades ut, och alla sektionerna formades till lydiga instrument för Kremls alltmer opportunistiska och i slutändan kontrarevolutionära politik.

Tudehpartiets okritiska linje till Khomeini kan verka helt bisarr. Det kan stämma, men om man studerar tidigare erfarenheter av stalinistisk politik blir den dock inte helt obegriplig.

Bolsjevism och mensjevism

När den ryska socialdemokratin grundades på 1890-talet – alltså innan splittringen i bolsjeviker och mensjeviker uppkommit – gjordes det med förståelsen att även om det var en borgerlig revolution de stod inför, innebar detta inte att de kunde lämna ledningen till borgarklassen. G.V. Plechanov, den ryska marxismens grundare, uttryckte saken på Andra internationalens grundningskongress 1889:

”Den ryska revolutionen kommer att segra som en arbetarrevolution eller inte alls.”

I ett underutvecklat land, som Tsarryssland, hade den industriella utvecklingen åstadkommits till stor del genom utländska investeringar och statsingripanden. Detta innebär att den inhemska borgarklassen kommer att vara mindre utvecklad i förhållande till den ekonomiska utvecklingen och – framför allt – arbetarklassens utveckling. I den mest klassiska borgerliga revolutionen, den franska 1789 och några år framåt, fanns i det närmaste ingen modern arbetarklass, vilket inte hindrade att borgarklassens högre skikt måste drivas på av den revolutionära småborgerligheten för att revolutionen skulle gå framåt. Under revolutionerna 1848 fanns den ännu outvecklade arbetarklassen som en viktig faktor, vilket fick till följd att borgarklassen – med Tyskland som klassiskt exempel – var beredd att kasta sig i armarna på reaktionen för att hindra revolutionen från att gå för långt.

I Ryssland under 1800-talets sista år var borgarklassen ännu svagare, och proletariatet tvärt om mer koncentrerat. Hur kritiska kapitalisterna än var mot tsarmakten behövde de, som Lenin ständigt påpekade, en stark stat, gärna en konstitutionell monarki, som skydd mot arbetarna. När den liberala bourgeoisien började skapa fastare organisationer – deras politiska parti, Konstitutionella demokraterna (kadeterna) bildades efter arbetarpartiet, märk väl – började tongivande mensjeviker att dra sig i en mer opportunistisk riktning. Borgarklassen tilldelades den ledande platsen i den kommande demokratiska revolutionen, och arbetarrörelsen måste således tona ner sin radikalism för att inte skrämma bort sina allierade.

Bolsjevikerna utvecklade, framför allt genom Lenins försorg, en mer konsekvent revolutionär linje. Den kommande revolutionen i Ryssland, ansåg han, skulle till sitt innehåll vara borgerlig, den skulle röja bort alla feodala hinder för kapitalismens vidare utveckling. Men inte bara det – själva syftet som socialister måste ha i åtanke var att röja snabbast möjliga väg för en socialistisk revolution. De ryska kapitalisterna var allt för svaga, och framför allt, alltför rädda för den organiserade arbetarklassen för att konsekvent kunna leda denna kamp. I stället måste arbetarna leda revolutionen i allians med bönderna, som också de hade intresse av att likvidera storgodsen och alla feodala kvarlevor på landsbygden.

Lenins formulering arbetarnas och böndernas revolutionära demokratiska diktatur uttryckte just detta. De arbetande massorna skulle driva den borgerligt demokratiska revolutionen så långt det var möjligt, men utan att ännu ställa sig socialistiska mål. Lenin lyfte emellertid fram revolutionens internationella karaktär, och insisterade på att ett huvudsyfte för den ryska revolutionen var att ge upphov till revolutioner i västra Europa. Dessa kunde bara vara socialistiska, och med deras hjälp skulle även Ryssland kunna slå in på en uttalat socialistisk revolution. Men i Lenins perspektiv 1905 – och bolsjevikfraktionen ställde sig nära nog enig bakom dessa – skulle den ryska revolutionen under den närmaste perioden, om den inte fick hjälp utifrån begränsas till ett borgerligt-demokratiskt stadium. (2)

Men i intet fall kan Lenins formulering tolkas som att arbetarrörelsen ska begränsa sina krav i den borgerliga revolutionen för att inte skrämma bort sin påtänkta allierade inom borgarklassen – vilket är precis hur parollen kom att användas av Stalin och Bukharin efter Lenins död.

De som i det här avseendet formulerade den mest radikala och framsynta lösningen var Leo Trotskij och Parvus. Trotskij, som vid den här tidpunkten stod utanför de båda fraktionerna – han skulle inte ta sitt förnuft till fånga och ansluta sig till bolsjevikerna förrän 1917 – drog slutsatsen att arbetarklassen ofrånkomligen skulle ställa krav i sitt eget intresse som direkt skulle hota kapitalisternas egendom. En arbetarregering skulle inte kunna undgå att genomföra socialistiska åtgärder utan att bryta med sin klass. Den borgerliga revolutionen måste fortsätta över i en socialistisk revolution – som för att överleva behöver stöd från flera länders revolutioner.

Den framväxande stalinismen anammar mensjevismen

I den kinesiska revolutionen 1925–27 antog ledningen inom Kommunistiska internationalen en radikalt annorlunda politik. Det borgerligt-nationalistiska Kuomintang, under ledning av den våldsamt antikommunistiske Chiang Kai-shek förklarades vara ämnat att leda revolutionen, som strikt skulle begränsas inom sina borgerligt nationellt-demokratiska ramar. Inte bara det – det unga, men snabbt växande kinesiska kommunistpartiet skulle gå in i Kuomintang, och i praktiken helt likvidera sig som oberoende kraft. Detta i total kontrast till den betoning som Komintern – så länge Lenin levde vill säga – lade på det absolut nödvändiga i att arbetarklassen och dess revolutionära politiska uttryck, kommunistpartiet, alltid skulle behålla sitt politiska oberoende.

Stalins och Bukharins politik innebar tvärtom att arbetarklassens politiska oberoende från borgarklassen helt lades i malpåse, i väntan på ett tänkt framtida stadium. Den nya politiken rättfärdigades bland annat med några lösryckta citat från Lenin, men i själva verket var den helt motsatt dennes politik från 1905. Då skulle som vi sett arbetarklassen i allians med bönderna med revolutionära medel likvidera tsarismen och de feodala resterna, utan att vänta på den vacklande borgarklassens feghet och förutsedda förräderi. 1917 hade Lenin dessutom, med de första rapporterna om tsarens fall, dragit slutsatsen att de revolutionära arbetarna genast skulle börja angripa den kapitalistiska egendomen – revolutionen skulle inte kunna begränsas till en borgerlig fas, utan den socialistiska stod för dörren.

Många ledande bolsjeviker hade dragit slutsatser åt ett helt annat håll än Lenin. När Kamenev och Stalin kom till Petrograd i mars 1917 drog de politiken långt åt opportunistiskt håll, till ett villkorligt stöd för kapitalisternas provisoriska regering, den som Lenin genast satte i gång att organisera proletariatet för att störta. Stalins och andras politik i mars 1917, när han inte bara närmade sig, utan faktiskt reste frågan om samgående med mensjevikerna, visade sig skvallra om framtiden på ett mycket oroväckande sätt. I Kina 1925–27 gick de längre i sin mensjevism – faktiskt längre än många mensjeviker hade gjort 1917.

Argumenten om att ”inte skrämma bort” borgerliga allierade – och således lägga sig platt för vad dessa kunde godta – fick en framträdande roll. Faktiskt var det inte bara mensjevikernas argument som återanvändes – Stalin var resurssparande nog att också göra en av de tidigare främsta mensjevikiska talesmännen, Martynov, till ledande ideolog. Hade Martynov blivit bolsjevik i någon som helst politisk mening? Absolut inte, han fortsatte med sin högermensjevikiska kurs. Men det var opportunism som var Stalins lösen för dagen. Han gick rent av så långt som till att förneka behovet av sovjeter, eftersom Kuomintang – ett borgerligt parti som organiserade en liten bråkdel av folket, under en förrädisk och antikommunistisk ledning, märk väl! – skulle duga gott. Ching Kai-shek skönmålades, och att han en i kupp avsatt sina rivaler förtegs i Sovjetunionen. Krypandet för honom fortsatte tills han massakrerade de kinesiska kommunisterna och många andra arbetare.

Fångad i sitt mensjevikiska tänkande kunde Stalin inte ens då komma på tanken att kommunistpartiet öppet skulle kämpa om massorna. Istället hittades snabbt en borgerlig ”vänsterledare” att uppvakta. Samma utveckling följde i stort – anpassning, skönmålning och en avslutande massaker på kommunister. Slutligen, som för att visa att han fortfarande inte hade förstått den kommunistiska taktikens ABC, men väl att han kunde slå in på huvudlösa ultravänsterlinjer under vissa förhållanden, beordrade Stalin kommunistpartiet till ett utsiktslöst uppror – när deras huvudstyrkor redan var krossade. Resultatet av Stalins och Bukharins politik i Kina blev: fullständig politisk kapitulation, ohämmat anammande av det sämsta i mensjevismen samt tre massakrer på kommunister. Och de sovjetiska kommunister som förespråkade en politik i linje med Lenins, som Vänsteroppositionen med Trotskij och andra? De tystades, uteslöts snart, förvisades, fängslades och mördades i stor omfattning.

Stalinismen i Iran

Poängen med detta var inte bara att göra en historisk utläggning om Kina på 1920-talet, utan att visa på den politiska praktik som det lade grunden till. Att ”inte skrämma bort” borgarklassen och därför helt kapitulera för deras ledning, i väntan på ett tänkt framtida stadium där kommunisterna skulle kunna träda fram, hade aldrig varit Lenins politik – och den var helt främmande för allt som Komintern någonsin formulerade under hans levnad. Det blev dock en huvudfaktor i Kominterns framtida politik, och alltid med samma resultat: nederlag.

Den revolutionära potentialen i Frankrike 1936 under generalstrejken och massmobiliseringen avleddes i fjäsk för liberalerna. I Spanien 1936–37, begränsade sig inte arbetarna till att bekämpa de fascistiska arméerna, de slog radikalt mot fascisternas första existensvillkor: kapitalismen. Bönderna, långt mera socialistisk sinnade och revolutionära än bönderna hade varit i Ryssland 1917, mobiliserade inte bara antifascistiska masstrupper, utan organiserade i stora delar av landet jordbrukskollektiv. Den stalinistiska politiken innebar att kampen skulle vara strikt demokratisk och antifascistisk, en anpassning till det lilla skikt av borgarklassen som inte slutit sig till Franco, och med det utsiktslösa hoppet att vinna stöd hos kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien. I Spanien hade Stalin dessutom en hemlig polis som kunde flygas in och i stor skala tortera och mörda revolutionärer, samtidigt som fabriker och konfiskerad jord återlämnades till de forna ägarna. Den socialistiska revolutionen krossades under stalinistisk ledning, och med den kraften i den antifascistiska kampen. Resultatet blev inte bara ett nederlag för socialismen, utan även för borgerlig demokrati.

I land efter land, revolutionär situation efter revolutionär situation, försökte de staliniserade kommunistpartierna begränsa kampen till ett demokratiskt stadium, med följden att socialismen uteblev. Italien och Frankrike efter andra världskriget: Stalin i sitt försök till fredlig samlevnad med imperialismen förhandlar bort Västeuropa och beordrar kommunistpartierna att inte kämpa om makten – de hjälper rent av till att återbygga kolonialväldena! Vietnam 1945: Moskvas kohandel med de andra stormakterna leder till att kommunistpartiet med våld – och i likhet med den franska kolonialmakten! – undertrycker den revolutionära situationen. Indonesien 1965: kommunistpartiet har miljontals medlemmar, men anpassar sin politik helt efter Sukarnos borgerligt-nationalistiska ledning. Trots sin enorma storlek har partiet inget att sätta emot när militärkuppen kommer, så istället för kommunistisk seger får vi i runda tal en miljon dödade.

Det är just denna tradition som Tudehpartiet i Iran fortsätter. Den har i praktiken gång på gång visat att den inte har något gemensamt med vare sig Marx, Lenin eller kommunismen. När Mossdeq störtades 1953 hade partiet stått på toppen av sitt inflytande, med ledningen för fackliga massorganisationer och inflytelserika celler i armén. Om dessa hade mobiliserats mot CIA-kuppen kunde förutsättningarna för ett maktövertagande ha skapats. Men detta var nu inte Moskvas politik. Det speciella och extra groteska med Iran 1979 är bara att den gången var det Khomeini som politiken lades platt för.

Iran och kommunistisk enhetsfrontspolitik

I en intervju med Robert Fisk sa Tudeh-ledaren Kianuri: ”För oss är den positiva sidan hos ayatolla Khomeini så viktig att den så kallade negativa sidan är betydelselös.” (3)

Att ställa frågan så, att bedöma om en kraft som inte är kommunistisk är övervägande bra eller dålig, för att sedan antingen stödja den helt eller inte alls – har inget gemensamt med Lenin. Redan 1905 klargjorde han med tillräcklig klarhet sin grundläggande inställning till vad som senare skulle kallas enhetsfronter. Medan ledande mensjeviker försökte komma överens med liberaler om så radikala plattformar som möjligt, som sedan båda skulle hålla sig till, var bolsjevikernas taktik att ingå begränsade överenskommelser om konkreta mål – medan partiets politiska oberoende upprätthölls.

I Iran före 1979 var huvudmålet att störta shahen, folkets förtyckare och imperialismens gendarm. Detta vore inte bara ett nödvändigt steg mot frihet för de iranska massorna, utan också ett svårt slag mot imperialismens kontroll i regionen. För att nå detta mål var det därför principiellt riktigt och en plikt för kommunister att sträva efter konkreta överenskommelser med andra krafter, inklusive de fundamentalistiska muslimerna. Direkta steg i kampen mot regimen alltså, som att organisera och försvara demonstrationer, utbyta information, organisera strejker och – när rörelsen gått så långt – direkta militära attacker, inklusive själva upproret.

Detta innebär inte på något sätt att kommunisterna ska uppge sitt oberoende. Tvärtom innehåller den kommunistiska enhetsfrontspolitiken, som Komintern på ett mer systematiskt sätt formulerade under sina första år, två sidor. Dels ska så stora massor som möjligt mobiliseras för direkt kamp, och å andra sidan innebär den att kommunisterna får möjlighet att kämpa för inflytande och ledning i rörelsen. Samarbete även med massor som leds av reaktionära mullor har därför båda dessa aspekter. Å ena sidan är det en kamp för progressiva och nödvändiga uppgifter – störta den blodiga, imperialiststödda shahregimen – och å andra sidan en kamp för att visa de sektioner av massorna som leds av mullorna, både med argument och i den praktiska kampen, att det är kommunisterna som bäst representerar deras intressen. Men det var alltså kommunistisk politik, något som de officiella kommunistpartierna, oavsett den ärliga subjektiva viljan hos majoriteten av partiernas medlemmar, hade avlägsnat sig från redan under senare delen av 20-talet, allt under Stalins fasta ledning.

Mullorna angriper genast revolutionen

Det var därför korrekt att demonstrera tillsammans med islamister, försvara demonstrationer och kämpa mot shahens trupper tillsammans med dem. Khomeini själv kom tillbaka till Iran efter att shahen flytt i januari. Att han långt ifrån var någon konsekvent revolutionär ens i förhållande till den blodiga monarkin visar sig genom att han bakom kulisserna försökte få till stånd en förhandlingslösning. Under stor press från massorna deltog hans styrkor i upproret i februari som störtade shahens efterträdare. Den del av massorna som såg Khomeini som sin ledare spelade onekligen en viktig roll i segern. Så långt var ett militärt samarbete helt korrekt.

Tudeh med sitt stadietänkande drog dock slutsatsen att Khomeini var den naturliga ledaren för en hel period av antiimperialistisk revolution. Detta var helt absurt – om än logiskt för ett Moskvatroget parti. Vid en amerikansk invasion, eller CIA-operation för att återupprätta monarkin, skulle det åter ha varit korrekt med ett militärt samarbete för att slå tillbaka de imperialistiska styrkorna. Inte genom att ta ner det kommunistiska baneret och avstå från antikapitalistiska paroller under en hel utdragen period, men väl rent praktiskt och militärt samarbete. I frånvaro av en sådan imperialistisk intervention, som inte heller kom, blev det dock snabbt uppenbart: det var Khomeini själv och hans mullor som seglade upp som revolutionens huvudfiende. Faktiskt visade han det själv redan de närmaste dagarna efter februariupproret, då han inte bara vädjade till arbetarna att sluta strejka, utan även till de beväpnade massorna att lämna ifrån sig vapnen. Redan efter erfarenheten av 1848 anmärkte Marx att efter varje revolution var massorna beväpnade, och borgarnas första uppgift för att försvara sitt styre var att se till att de avväpnades. Detta för oss in på frågan: vilken sorts revolution stod för dörren i Iran 1979?

Vilken sorts revolution?

Iran var 1979 ett underutvecklat och halvkolonialt land. Det återstod fortfarande delar av den borgerliga revolutionens uppgifter, som en radikal jordreform och att bryta med det imperialistiska beroendet. För att inte tala om uppgiften att helt skilja religionen från både staten och undervisningen. Problemet var, som vi har sett, liksom i Ryssland före 1917, Kina på 1920-talet och koloniala och halvkoloniala länder över hela världen sedan dess, att den inhemska borgarklassen inte var stark och radikal nog att leda en sådan utveckling. Drömmen om en separat demokratisk utvecklingsfas med ständigt växande välstånd för massorna under den patriotiska borgarklassens ledning, fredlig tillväxt av de socialistiska krafterna och därmed ökade möjligheter att i en tänkt framtid slå in på en socialistisk väg, har överallt visat sig vara en utopi. Detta speciellt i ett land med en sådan radikal omvälvning som i Iran 1979, där arbetarklassen tagit sig långt större friheter än någon kapitalist med självaktning kan acceptera. Få om någon av historiens lagar visar sig med sådan förutsägbarhet: en sådan långtgående men inte fullbordad revolution måste framkalla en kontrarevolution.

Bolsjevikerna hade 1917 slutit sig till att trots Tsarrysslands efterblivenhet måste den borgerliga revolutionen övergå i en socialistisk revolution – även som det enda sättet att fullborda den borgerliga revolutionen. Det var under den nyupprättade bolsjevikregeringen som godsägarväldet på landsbygden slutligen likviderades och alla lagliga privilegier för överklassen avskaffades. Efter att Komintern noga hade betonat vikten av att kommunistpartierna bevarade sin politiska självständighet och inte underordnade sig det borgarklassen kunde acceptera, var det den numera förvisade Trotskij som mest systematiskt formulerade den marxistiska inställningen till revolutioner i koloniala och halvkoloniala länder, i sin teori om den permanenta revolutionen. (4) Huvudpoängen är inte huruvida ett land ”omedelbart” kan införa socialismen, utan att bara under en revolutionär arbetarregering kan de arbetande massornas intressen skyddas. Under den imperialistiska epoken är den socialistiska revolutionen uppgiften i alla länder.

Arbetarklassen i Iran var fortfarande en minoritet av befolkningen, men en större sådan än i Ryssland 1917 – 2,5 miljoner av 30 miljoner människor. Deras övertagande av många fabriker, organiserandet i shoras och att klassen fortfarande till stora delar var beväpnad visar att de var redo att föra revolutionen längre. Det var nödvändigt att välja: antingen stödde man en utveckling av kampen, vilket innebar att arbetarklassen, med stöd av åtminstone de fattigare bönderna och städernas fattiga tog över statsmakten, nationaliserade fabriker, banker etc., med andra ord en socialistisk revolution – eller också måste man stödja borgarklassen och alla icke-socialistiska krafter i deras strävan att avväpna arbetarna, bryta deras nyvunna ställning i produktionen och tränga tillbaka dem till deras vanliga plats under kapitalismen. Det stod dessutom klart på ett tidigt stadium att en stabilisering av kapitalismen skulle komma att ske under mullornas ledning – och vilken kontrarevolutionär potential det hade borde ha stått klart för alla socialister. Tragiskt nog gjorde det inte det.

Den begynnande kontrarevolutionen

Att mullorna alltmer kom i konflikt med revolutionen borde ha varit uppenbart. Genast efter februariupproret började de islamistiska väpnade grupperna Pasdaran och Hizbollah att organiseras, och på ett tidigt stadium började attacker på vänstern, arbetarorganisationer och kvinnor – om än först i liten skala. I mars utfärdade Khomeini ett edikt om att kvinnor ska bära slöja. Inom ett dygn demonstrerade 20 000 kvinnor mot detta slag mot deras rättigheter. Tudeh fördömde de ”borgerliga kvinnorna” som inte snällt lydde ayatollan.

Samma månad organiserades en folkomröstning där valet stod mellan monarki och islamisk republik. Det var ett typexempel på att folkomröstningar långt ifrån att vara en garanti för ”folkviljan”, som metafysiska demokrater av olika färg tänker sig, med samma lätthet kan användas för att uppbåda ett passivt masstöd för reaktionära lösningar. Hela frågeställningen var falsk: massorna hade just störtat den hatade monarkin och var nu inte benägna att rösta för den i någon form. Men när de uttryckte sitt hat mot monarkin räknades nu deras röst som ett stöd för en annan reaktionär lösning: en islamisk republik. Ett grundläggande demokratiskt krav är kyrkans och religionens avskiljande från staten, och det är en plikt för progressiva att stödja att staten sekulariseras. Folkomröstningen skulle ha fördömts och bojkottats.

Tudehpartiet igen: ”eftersom vi eftersträvar enighet med folket stödjer vi helhjärtat folkomröstningen”. (5)

Att prata om enighet i sig, utan att ange vilken sorts enighet som avses är meningslöst. Kommunister är för enighet kring progressiva mål, vi är för enighet i handling i den kamp som för arbetarklassen framåt. Framför allt är vi för att vinna största enighet bland massorna bakom ett revolutionärt program. Enighet kan dock även vinnas bakom kontrarevolutionär politik, och därför blir det också reaktionärernas paroll. Marxister är inte för abstrakt ”enighet”, utan stödjer just de revolutionära och kampvilliga elementen. Allra minst är de för enighet bakom reaktionära paroller – och det var just detta som Tudehs okritiska stöd innebar. Den något mer radikala vänstern, som Fedayin förespråkade åtminstone bojkott, men Khomeinis linje vann, och 1 april 1979 utropades den islamiska republiken. Därmed var inte revolutionen förlorad – klasskampen avgörs inte av formuleringar i konstitutionen. Men lika klart var att det var en seger för mullorna.

På första maj angreps demonstrationer av islamistiska ungdomar med cykelkedjor och andra tillhyggen, och i augusti angreps vänsterns organisationer och tidningar. Samtidigt anfölls kurderna för att de hade vågat ställa krav på autonomi. Fedayin och Mujahedin försvarade sig modigt, och Khomeinis ännu irreguljära trupper kunde inte rå på kurdernas väpnade styrkor. Mullorna fick slå till reträtt den gången, men deras uppsåt var uppenbart. Andra tecken man tycker borde ha varit oroande var att den islamistiska milisen redan på våren började rensa ut anti-klerikala böcker, och händelser som när vänsterböcker brändes på bål i staden Khorramabad till ropen ”Islam segrar, kommunismen är krossad”.

I november ockuperades amerikanska ambassaden av en grupp islamistiska studenter. Fram till dess hade företrädare för den iranska regeringen – vilket förstörda men hoplappade dokument på ambassaden visade – förhandlat med amerikanerna om samarbete. Nu slog Khomeini in på en linje med verbalt radikal ”antiimperialism”. Det var fortfarande en plikt för revolutionärer att lojalt ställa upp till försvar mot alla attacker från USA-imperialismen – men det faktum att mullorna nu skrek Död åt Amerika! som aldrig förr ändrade inte på det faktum att deras trupper redan hade angripit de revolutionära arbetarna och vänstern med vapenmakt, och gjorde dem inte till ett mindre hot. Minst av allt gjorde det behovet att aktivt rusta sig till försvar mot deras kontrarevolution under uppsegling mindre akut. Stadieteorins förkunnare drog dock inte dessa slutsatser. Tudehs sjätte plenum i februari och mars 1980 slog fast den linje de skulle fortsätta följa: partiet stödjer dem som står bakom ayatolla Khomeini. (6)

I juli 1980 stenades fyra personer till döds. När medelålders kvinnor kan dömas till döden genom stening för att ”förleda unga flickor” har uppenbarligen kontrarevolutionen i sin klerikala tappning rest sig en avsevärd bit. Inga sådana händelser kunde dock ruska om stadietänkandet. Tudeh och Fedayin-majoriteten fortsatte att stödja Khomeini när mulladiktaturen började bli väl befäst. Stödet fortsatte till 1983, när de själva rensades ut i ett nytt blodbad.

Shorarörelsen

I likhet med så många andra situationer av förhöjd klasskamp och revolution bildades i Iran embryon till arbetarråd, shoras som de kallades. Med början i strejkkommittéer organiserade de arbetarna på fabrikerna, lade sig i mer radikala fall i bestämmanderätten över produktionen och gick i många fall rent av så långt att de tog över fabrikerna. Kommunister har alltsedan 1917 sett grunden till den nya arbetarmakten i dessa råd, som direkt mobiliserar de revolutionära massorna. Uppgiften när dessa bildas är att sprida och samordna dem. De måste enas i en landsomfattande struktur, organisera sina väpnade styrkor och ta över statsmakten, genom att upplösa den borgerliga statsapparatens kvarlevor. Detta har ingenstans varit en helt spontan process – om ingen målmedveten revolutionär ledning framträder kommer utvecklingen att stanna på ett uppsplittrat lokalt stadium, eller så kommer kompromissmakare som tvekar eller rent av är motståndare till att ta över makten framträda.

Det verkliga alternativet till en målmedveten revolutionär ledning när kapitalismen störtas och arbetarklassen tar över, är inte en fri, optimal och harmonisk organisering, utan en tvekande eller rent av – objektivt eller subjektivt – kontrarevolutionär ledning. Arbetarnas shoras visade många prov på radikal organisering, flera fall fanns där de inte bara tog över driften av fabrikerna, utan även ökade produktionen. Men när fienden beväpnar sig är inte lokala exempel på arbetarstyre tillräckligt. Karl Marx skrev 1848 angående Frankfurtparlamentet, som pratade mycket men handlade mindre: ”– Vad spelar det för roll om man antar den bästa dagordningen, när fienden sätter bajonetterna på dagordningen?”

Utan att på minsta sätt jämföra det odugliga Frankfurtparlamentet 1848 med Irans kreativa och revolutionära arbetare 1979, kvarstår dock följande faktum: när kontrarevolutionen, det må sedan vara den preussiske kungens eller Khomeinis trupper, förbereder sig för strid, kommer alla ens planer att kullkastas om man inte kan bemöta det militära hotet. Mullorna började också snart att angripa shoras och begränsade sig bara av vetskapen om det nödvändiga i att till en början gå varsamt fram mot en organiserad och ofta beväpnad arbetarklass. Redan i februari 1979 hade Khomeini förklarat för de mobiliserade arbetarna: ”All olydnad och sabotage mot den provisoriska regeringen kommer att betraktas som opposition mot den genuina islamiska revolutionen”. (7) Systematiskt angreps shoras med strypta krediter, indragna leveranser och direkt våld. De började dessutom snart ersättas med islamiska råd, som uttalat var för samarbete mellan anställda och chefer. Sommaren 1981 fanns ingenting kvar av den genuina arbetarmakten.

Vänsterorganisationerna

Förutom Tudehpartiet fanns exempelvis gerillarörelserna Fedayin och Mujahedin, som både hade deltagit i upproret i februari. Den sistnämnda organisationen var en blandning av islamism och maoism, medan Fedayin kom från maoism av mer sekulär sort.

I vilken mån Mujahedin ska räknas som en vänstergrupp kanske är oklart, men Fedayin kunde ha spelat en viktig roll. Tyvärr hade dessa också sin beskärda del av det stalinistiska arvet och delade till stor del Tudehs stadietänkande. De uppmanade till bojkott av Khomeinis folkomröstning i mars 1979, de fortsatte organisera massdemonstrationer, även i konflikt med Khomeini, och försvarade sig mot angrepp från Pasdaran. Dock lyckades de inte dra några klara slutsatser om var kontrarevolutionen kom ifrån. I början av 1980 splittrades Fedayin i två delar. Majoriteten slöt sig allt mera lydigt bakom synen på Khomeini som den antiimperialistiska revolutionens ledare och närmade sig Tudehs katastrofala linje, inte minst efter utbrotten av verbal antiimperialism när USA-ambassaden hade ockuperats. Fedayin(minoriteten) däremot gick i motsatt riktning och reste öppet paroller om socialism och att störta mullorna. Tyvärr räckte det inte för att vända utvecklingen, men bland den övriga klass- och mullasamarbetande vänstern utgjorde Fedayin (minoriteten) med sitt program för väpnat uppror mot Khomeinis kontrarevolution ett hedervärt undantag.

Den iranska vänstern bjöd också på exempel på hur hopplösa föregivet trotskistiska grupper kan vara, och hur formellt förkastande av stalinismen inte alls hjälper om dess stadietänkande slukas med hull och hår. Fjärde internationalen – Förenade sekretariatet för att skilja dem från andra organisationer som fortfarande höll fast vid det en gång ärorika namnet – nöjde sig exempelvis inte med en sektion i Iran, utan hade två. I synnerhet HKE (Irans så kallade socialistiska arbetarparti), som var kopplat till amerikanska Socialist Workers Party, uppvisade ett nära nog totalt knäfall för Khomeini. När Islamiska studentorganisationen ville stänga universiteten våren 1980 till exempel fick de stöd av ”trotskisterna” i HKE – som inte drog sig för att fördöma Fedayin och alla andra som försvarade universiteten mot Hizbollahs angrepp. Ett av de mest absurda exemplen på vänsterreformisters tro på revolutionen som en automatisk process som fortgår utan att revolutionärer inte måste ingripa lämnades också. När mullornas kontrarevolution växte sig allt starkare förnekade HKE att det fanns någon antikommunistisk kampanj i Iran, och hävdade bestämt att den revolutionära processen fördjupades. Verkligen – med sådana ”trotskister” och ”socialister”, vem behöver egentligen reaktionärer?

Utsikterna för arbetarnas seger

Arbetarklassen i Iran utgjorde en minoritet, men dess nyckelroll i ekonomin gjorde att dess sociala tyngd – som överallt annars – var långt större än dess numerär. Dessutom var den 1979 välorganiserad, radikal och till stora delar beväpnad. Shahens gamla armé var upplöst – tongivande delar hade under revolutionen vägrat skjuta på demonstranterna och i många fall slutit sig till de upproriska massorna. Mullorna satte genast igång med att organisera städernas fattiga och småborgare i de väpnade organisationerna Pasdaran och Hizbollah, som snart skulle utgöra kontrarevolutionens spjutspets. Dessutom fanns som sagt väpnade styrkor under Fedayin och Mujahedin.

Det är grundläggande marxism att trasproletariatet och småborgerliga skikt inte har några separata klassintressen de kan styra staten efter – i slutändan kan de bara mobiliseras under borgarklassens eller arbetarnas ledning. Under Khomeini mobiliserades de för borgarklassens intressen, under starkt reaktionära politiska uttryck. Alternativet för kommunister skulle ha varit att kämpa för ledningen över dessa skikt. Mullorna utlovade ekonomiska förbättringar för de fattiga, och öppnade vissa karriärmöjligheter. Att alliera sig med de fattiga i städerna och på landsbygden, under revolutionär ledning, är också en central uppgift för arbetarklassen – men vi kan dessutom göra det bättre, då vi inte hämmas av respekten för den kapitalistiska egendomen.

Det är obestridligt att mullorna hade ett starkt stöd, och det hade inte varit en lätt sak att vinna massorna under deras ledning. Men detta är alltid fallet i revolutioner, och den enda chansen att vinna är att kämpa för det. Alternativet är säkert nederlag. Möjligheten till seger låg längs den väg som så många revolutioner visat vara den enda möjliga: arbetarklassen måste upprätta sina egna maktorgan, förena dessa i nationell skala, organisera sina väpnade styrkor, dra in halv- och icke-proletära skikt i rörelsen och upplösa alla kontrarevolutionens maktpositioner. Vidare skulle målet ha varit att nationalisera storföretag och banker – för att sätta ekonomin under arbetarklassens centrala ledning, inte att förväxla med den faktiska borgerliga regeringens nationaliseringar som ett sätt att ta tillbaka fabriker från upproriska arbetare – och framför allt sprida revolutionen utanför landets gränser.

Iraks arbetare och bönder hade en lång tradition av radikal kamp och kunde ha återuppväckts, även om de för tillfället tyngdes av Saddams diktatur. Det palestinska folket kunde snabbt ha blivit en viktig allierad, liksom arbetare och förtryckta i hela regionen, som skulle ha fått ett positivt exempel på något annat än imperialism och religiös fundamentalism. Inte minst kunde de nationella minoriteterna inom Irans gränser ha vunnits för ett försvar mot mullorna. Särskilt kurderna hade en avsevärd militär styrka, vilket de visade genom att slå tillbaka invasionen i augusti 1979. Att erkänna minoriteternas självbestämmanderätt hade inte bara varit ett självklart demokratiskt krav, utan hade också kunnat skapa en för revolutionen livsviktig allians mot Khomeinis kontrarevolution.

Behovet av revolutionärt ledarskap

Den främsta faktorn som saknades i Iran var ett revolutionärt ledarskap som kunde visa vägen i kampen, ett parti som kunde ena arbetarklassen. Embryonala sovjeter fanns i shoras, på vissa håll mindre utvecklade och under borgerlig och islamistisk ledning, på många håll var de radikalare och tog över och organiserade produktionen. Det återstod att sammansluta shoras till en maktfaktor samt – inte minst när all revolutionär organisering snart angreps med våld – skapa en väpnad styrka i form av en arbetarmilis.

Strejkkommittéer och arbetarråd uppstår som en form av enhetsfront, som drar in arbetarna och andra skikt i gemensam kamp för att organisera strejker, lägga sig i och kontrollera direktörernas skötsel av fabrikerna och på en högre nivå av kamp direkt ta över produktionen. Och när organisationerna angrips med naket våld, som fallet är när kontrarevolutionen reser huvudet, kommer den mest pressande uppgiften att vara att organisera ett väpnat försvar. Revolutionärers uppgift är inte att på något sätt avskilja sig från eller begränsa råden, utan att lojalt kämpa som de främsta förespråkarna för att ta över produktionen och organisera försvar, sammansmälta råden över större områden, och när möjligheten finns resa frågan om den direkta statsmakten och organisera uppror för att upplösa fiendens styrkor, i det här fallet organisationer som Pasdaran och Hizbollah. Detta innebär just att kämpa för ledningen inom arbetarråden.

Ingenstans, vid ingen tidpunkt har arbetarråden utan ett revolutionärt parti i spetsen förmått gå hela vägen till seger – vilket med nödvändighet måste innefatta att tillintetgöra kontrarevolutionens styrkor. Antileninister må sedan anföra exempel på självutnämnda ”revolutionära partier” som på ett sekteristiskt sätt kräver lydnad av arbetarna, eller på grund av sina inbillat ”revolutionära” scheman kräver att arbetarna inte ska kämpa för sin rätt nu, utan i framtiden. Detta kan på intet sätt upphäva de lärdomar som revolutionernas historia entydigt ger: utan ett verkligt revolutionärt parti, som organiserar arbetarklassens mest radikala och kampvilliga skikt under korrekta paroller är ingen slutgiltig seger möjlig.

Workers Power

Workers Power, nu brittisk sektion av Förbundet för Femte Internationalen, var då ännu en fristående organisation som försökte orientera sig i den internationella klasskampen. Deras artiklar om revolutionen i Iran från hösten 1978 och framåt visade att de förmådde göra detta på ett sätt som den övriga vänstern inte klarade. WP reste i januari 1979 paroller om att strejkkommittéerna måste utvecklas till arbetarråd, organisationer med uppgift inte bara att leda strejken utan även för det väpnade upproret. Vidare påpekades behovet av ett trotskistiskt parti som kunde bryta arbetarna från mullornas, Tudehs och maoistorganisationernas ledning, och konstaterades att revolutionens demokratiska krav bara helt kunde vinnas under en medveten proletär ledning.

Rubriken på en artikel i numret månaden efter (februari 1979) varnade i rubriken för de religiösa ledarna och sa nej till en islamisk republik. Artikeln avslutades med att målet måste vara att kämpa för en arbetarstat. I marsnumrets uppslag ”Khomeini förbereder attack på vänstern” konstateras helt korrekt att även om mullorna hade problem med att återuppbygga en effektiv armé var deras mål uppenbart: krossa vänstern och arbetarorganisationerna. Khomeini hade trots allt redan kallat marxister för förrädare mot den islamiska revolutionen och hotat att krossa dem.

Workers Power förde i maj 1979 fram följande paroller:

* Bryt med bourgeoisien, bryt med mullorna!

* För en enhetsfront med arbetarpartierna kring legalitet för alla arbetarpartier, fackföreningar etc.

* För en beväpnad arbetarmilis.

* Försvara kvinnornas och de religiösa och nationella minoriteternas rättigheter.

Workers Powers korrekta analyser och slutsatser borde inte ens ha varit särskilt svåra att komma fram till. Det var i grunden bara elementär marxistisk taktik, som bygger på erfarenheter under mer än ett sekel, och har grundligt utretts av Lenin, Trotskij och Komintern, med flera. Men än en gång visades hur djupgående krisen för det proletära ledarskapet är, och denna gång fick Irans arbetare betala med tiotusentals döda och en diktatur som fortfarande finns kvar.

 Jens-Hugo Nyberg

Noter

1. Robert Fisk, The Great War for Civilisation (London 2006), s. 123.

2. Mest utförligt förklarat i Lenins Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen. Se Lenin, Valda verk i tio band. 3: 1905-1912 (Moskva/Göteborg 1983), s. 38–156.

3. Fisk, s. 148.

4. Se Leo Trotskij, Den permanenta revolutionen (Stockholm 1983).

5. Citeras i Dr. Zayar, The Iranian Revolution: Past, Present and Future, kap. 3, ”The Communist Party of Iran”.

6. Ibid.

7. Ibid, kap. 4, ”The February Revolution of 1979”.