Repression är inte så enkelt som många tror. Många gånger har det förvisso tystat oppositioner och stabiliserat regimer. Under andra omständigheter har det däremot bara enat motståndet och lett till de egna styrkornas kollaps, vilket exempelvis Irans sista shah och Rysslands sista tsar fick erfara. Följderna för Turkiets Erdogans hårda nypor blev inte lika ödesdigra, men även om han inte tänker medge det öppet får man förmoda att han inser att det hårda polistillslaget mot ockupationen av Geziparken skapade större problem än de avsåg lösa. Det som hade börjat som en ockupation av ett av de få återstående grönområdena i Istanbul utvecklade sig, som svar på polisens brutala försök att tömma parken och ge plats åt det planerade köpcentret, till protester i omkring 70 städer, med massiva demonstrationer och kravaller i många av dem – och med utdragna gatustrider som dagligen blossade upp i städer om Istanbul och Ankara. Nu verkar visserligen rörelsen ha tryckts tillbaka, och Erdogan ser ut att ha lyckats stabilisera situationen. Protester fortsätter dock, och det finns ingenting som säger att de inte kan blossa upp på nytt i liknande skala. Då ställs oundvikligen frågan: vilken väg leder till seger?
Orsakerna till att protesterna blev så omfattande, spridda och uthålliga är komplexa. Försvaret av ett grönområde utsågs av omständigheterna att fungera som detonator, men var efter det knappast den viktigaste faktorn. Av större betydelse är repressionen och polisbrutaliteten. Detta är något som under lång tid har drabbat progressiva rörelser och arbetarrörelsen – för att inte tala om kurderna. Erdogans hårdnackade fördömande av demonstranterna som terrorister, och kritiska bloggare som förrädare bidrog till känslan av hotande diktatur. Dessutom har Erdogans och AKP:s regeringstid utmärkts av en smygande islamisering med tilltagande konservativa uppföranderegler, som att alkoholförsäljningen kraftigt har inskränkts, par har uppmanats att inte kyssas offentligt etc.
Den beslutsamheten, sen bara ett ordentligt politiskt alternativ så sitter Erdogan löst
Bredd behövs – men också ett politiskt alternativ
Detta skapade en mångfacetterad rörelse, utan tydlig politisk inriktning, förutom de mest basala kraven på demokratiska rättigheter. Många av dem som kämpar på Turkiets gator ser detta som en styrka – uttalanden har exempelvis antagits på Taksimtorget som betonar att detta inte är ett partis rörelse, utan folkets breda och enade rörelse. Problemet är dock att rörelser i verkligheten behöver mer än bredd. De behöver också en inriktning. Vi är givetvis helt för enhet i handling för konkreta mål. Att försvara en demonstration kan göras utifrån plattformen: försvara demonstrationen från angrepp, liksom de krafter som vill försvara Taksimtorget mot polisattacker bör samarbeta för detta mål. Likaså är vi helt för att breda massor visar sitt missnöje. Samtidigt behöver frågor i samhället politiska svar – både vad gäller hur kampen bäst ska föras nu, och vad som ska göras vid en seger. Detta görs inte genom att politiska organisationer och partier håller sig borta för att upprätthålla en ”bred” rörelse, utan genom en öppen debatt där politiska plattformar och program presenteras.
Behovet av revolutionär arbetarkamp
Rörelsen har påståtts bestå av stadens intellektuella medelklassungdomar. Påståendet är en överdrift och till stor del förtal men det är tydligt att dessa har spelat en viktig roll. Detta innebär inte att det måste förbli så – det betyder bara att uppgiften att dra in arbetarrörelsen på verkligt bred front kvarstår. Att förutsättningarna finns visas av att flera stora fackföreningar strejkade mot repressionen, och anordnade egna massdemonstrationer – förutom de många arbetare som bevisligen deltog i massprotesterna. För att dra in arbetarklassen i riktigt stor skala – och inte minst organiserat – kommer det dock krävas att även krav som direkt utgår från arbetarrörelsen reses. Rätten för fackföreningar att organisera sig, demonstrera, agitera och strejka är elementära krav som socialister inte kan tumma på, oavsett om det på ockuperade torg kan finnas människor som inte gillar fackföreningar. Enheten kan aldrig sträcka sig hur långt som helst. Likaså är det nödvändigt att ge kurdiska organisationer samma friheter som andra, inklusive att tala sitt språk i vilka sammanhang de vill och att förespråka ett självständigt Kurdistan. Vissa demonstranter lär motsätta sig detta, vilket bara visar att vi inte kan ena både turkchauvinister och progressiva kurder. Det är en elementär demokratisk skyldighet att stödja kampen mot det nationella förtrycket.
Vidare kommer flera konkreta frågor oundvikligen att resas – om privatiseringar, fördelningen av samhällets tillgångar etc. Dessutom har Erdogan en stor del av Turkiet med sig – i nuläget sannolikt en majoritet – och dessa kommer knappast att låta sig övertygas av ett fåtal principer för demonstranternas enighet. Det som skulle kunna vinna över delar av hans massbas är en tydlig politik som skulle stå i deras intresse, med kamp för ett samhälle som styrs efter andra principer – inte efter kapitalistiska vinstintressen, turkisk chauvinism, militarism, islamism eller djupt konservativa byggherrar, utan efter arbetarnas och de fattigas intressen, fritt från religiöst eller nationellt förtryck och kvinnoförtryck. Kort sagt en inriktning på socialism, vilket bara kan gå den revolutionära vägen. Under tiden kommer det att vara nödvändigt att gemensamt försvara demonstrationer och ockuperade torg, liksom andra fri- och rättigheter tillsammans med grupper som inte delar den inriktningen.
Kommunister kan behöva hjälpa till att fälla sittande regeringar, samt organisera tillsammans med andra emot reaktionära krafter som hotar att ta över. Men den grundläggande inriktningen för kommunister i Turkiet, som de redan från början bör förklara öppet, är att det som behövs är en arbetarledd socialistisk revolution. I slutändan är det maximal enhet kring detta som det är nödvändigt att skapa.
Jens-Hugo Nyberg