Runt 12 000 personer arbetar på SUS, Skånes universitetssjukhus i Malmö och Lund. Många fler finns på andra vårdenheter i Region Skåne. Men vården angår inte bara dem, utan också de anställdas familjer, och så klart alla som någon gång söker vård. Därför har larmrapporterna om tillståndet i vården fått så stor uppmärksamhet, och den borgerliga ”femklöverns” (Alliansen och Miljöpartiet) chockpolitik med nedskärningar och privatiseringar stött på sådant motstånd.
Ett axplock ur tidningsartiklar från det senaste året ger en fingervisning om läget: ”En sjuksköterska får ansvara för 10-15 patienter. Det är inte acceptabelt under resten av året, men på sommaren ska det tydligen gå. Om någon blir sjuk faller hela korthuset.” ”50 vårdplatser saknar fortfarande bemanning på Skånes universitetssjukhus från och med nästa vecka.” ”Nedskärningarna har lett till att Skåne nu är ett av de områden i hela Europa som har minst antal vårdplatser per invånare. Bara under 2012 har 140 vårdplatser försvunnit från SUS.” Och, kanske värst av allt: ”Fem dödsfall 2011 kunde kopplas till platsbristen på Skånes universitetssjukhus. Sedan dess har ytterligare fyra patienter avlidit efter misstag som kan ha orsakats av brist på vårdplatser eller hög arbetsbelastning.”
Låt oss dröja vid den där sista uppgiften. Fem dödsfall. Ett exempel är en 69-årig kvinna, som opererats, och hade en misstänkt infektion. När hon fick feber ville personalen ta henne till en avdelning med kompetens för att hantera blodförgiftningar, men den var fullbelagd. Hon blev kvar där hon var, fick hjärtstillestånd, och dog. En tragedi, som visar med all önskvärd tydlighet att borgerlig politik – bokstavligen – dödar.
Rädda Vården bildas
Det är med tanke på den ökande stressen på sjukhusen, på nedskärningarna, väntetiderna, personalavhoppen, och inte minst tragedier som den med den 69-åriga kvinnan som Rädda Vården-grupper började bildas, främst i Malmö och Lund, i höstas. Initiativet kom från Socialistiska läkare, och inspirerade av liknande nätverk runtom i landet slöt sig så sjukvårdsanställda, fackligt aktiva, brukare och politiskt aktiva från arbetarrörelsen och vänstern samman, med tre huvudparoller för nätverket: Nej till nedskärningar, nej till privat vård, och stoppa sammanslagningen av sjukhusen i Malmö och Lund. Nätverket har hållit regelbundna möten i Malmö och Lund, och två större, samlande demonstrationer. På den senaste sådana, den 16 mars, marscherade tusentals i Malmö och Lund, 500 i Landskrona, och demonstrationer hölls också i Ängelholm och Ystad. Under de tillfällen då motståndskampen mot högerpolitik flammat upp på allvar – som när 32 av 45 sjuksköterskor på barnintensiven i Lund sade upp sig i protest mot försämringar – har nätverket konsekvent backat upp de anställda, och strävat efter att hitta sätt att konkret stödja dem.
I nätverket har under våren förutom oss medlemmar i grupper som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, diverse fackförbund, Malmö Socialistförening, SKP, Kommunistiska partiet, Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska Partiet, med flera, deltagit.
Arbetarmakt i Skåne har deltagit i diskussioner kring demonstrationernas utformning, medverkat för att öka samordningen mellan Malmö- och Lundagrupperna, affischerat, delat ut flygblad på egna och gemensamma utdelningar, gått på små torgmöten och stora demonstrationer.
Det råder ingen tvekan om att Rädda Vårdens arbete har fått genomslag. Visst finns redan ett brett, folkligt missnöje, men det är Rädda Vården – inte oppositionen – som gett den ett organiserat uttryck. Mötena har, i sina bästa stunder, fungerat som ett samlande forum för fackligt aktiva, brukare, och den organiserade vänstern. Och tillsammans har man arrangerat ett antal stort uppmärksammade protester. I våra samtal utanför och på sjukhusen är det tydligt att Rädda Vården är på folks läppar, i Malmö, Lund och Landskrona.
Och Rädda Vården har inte heller gått regionledningen, med regionråd Pia Kinhult i spetsen, förbi. Delvis för att aktiva i nätverket har tvingat sig in på agendan – med protester inför deras möten. ”Gruppen har rätt i stora delar av sin kritik”, tvingades Kinhult rentav erkänna i en intervju. Men att backa på några av nätverkets krav – det är hon inte beredd till, än.
Nätverkets utveckling, och debatterna inom det
Även om det funnits lokala variationer, har nätverket Rädda Vården nått enighet kring tre övergripande punkter, och sedan samlat till livaktiga, demokratiska aktiviteter kring dem. Det går inte nog att poängtera hur stort steg framåt det är, inte minst i tider då arbetarrörelsens toppar tvekar till och med över grundläggande frågor som den om huruvida man ska tillåta riskkapitalister i vården. Samtidigt betyder nätverkets bredd automatiskt att det rymmer flera olika idéer på hur man kan nå fram till dessa mål, och med vilka metoder man ska kämpa för dem.
Arbetarmakts kamrater i Rädda Vården har haft just ett sådana förslag. Vi har välkomnat, och arbetat hårt för, de lyckade demonstrationerna. Samtidigt är vi övertygade om att anledningen till att politikerna pressar vården så hårt, anledningen till nedskärningarna, inte är att Kinhult och company inte har ”information” om hur det ser ut på golvet. Bristerna i vården i Skåne beror inte på missförstånd eller oaktsamhet – de är en del i en politisk offensiv från högern mot den gemensamma välfärden. Därför är alla idéer om att ”upplysa” politikerna, hur goda avsikterna än må vara, dödfödda. På samma vis menar vi att demonstrationerna och namninsamlingarna – hur lyckade de än må vara – inte ensamma kommer att räcka för att ändra kurs. Det handlar inte om att övertyga femklövern om att sluta föra en politik som leder till döden för patienter – det handlar om att tvinga dem.
Med den insikten har Arbetarmakt, i flygbladsutdelningar och på möten, förespråkat några steg som Rädda Vården skulle kunna ta.
Om vi vill tvinga politikerna på reträtten har vi, den organiserade arbetarklassen, inget bättre vapen än hotet om strejk. Strejka har man gjort förr i den svenska sjukvården, och det går att strejka så att det inte drabbar patienterna mer än nödvändigt. Det är ett sätt att trappa upp kampen, och visa att man menar allvar. Här skulle Rädda Vården, med sin roll ute på sjukhusen, kunna spela en positiv roll – vårt nätverk representerar trots allt medlemmar från flera olika fack, och vi har kontakter med de bredare lager vars stöd en framgångsrik strejk skulle behöva. Om vi menar allvar med att rädda vården får vi inte sky detta viktiga medel – vi måste våga kräva att facken på allvar börjar representera sina medlemmar. Rädda Vården måste kräva att fackpamparna går upp till bevis, och kallar till stridsåtgärder. I detta syfte har vi också argumenterat för byggandet av arbetsplatsforum ute på sjukhusen. Facken och arbetsplatskampen måste demokratiseras – om arbetarrörelsens ledning vägrar att gå till handling måste vi göra det utan dem.
Men även om man inte lyckas samla till stridsåtgärder finns det mycket man kan göra förutom att demonstrera. På vårens möten med Rädda Vården i Malmö har en rad aktioner och mer kreativa protestformer diskuterats. Vissa steg i den riktningen har tagits – dessvärre med motstånd från Socialdemokraternas och Malmö Socialistförening. Vi menar att man inte får vara rädda för att pröva nya vägar. Visst är femklövern nu vald och innehar den politiska makten i regionen – men för oss kommunister innebär det inte att arbetarklassen för den sakens skull ska avsvära sig alla former av motstånd mot deras välfärdsslakt. Inkluderande, breda och, ja, om så passar, militanta aktioner mot dem som nedmonterar vår välfärd är för oss helt legitimt. Om de görs på rätt sätt, med ett gediget förarbete för att förankra dem bland de anställda, brukare och anhöriga, kan de gjuta nytt liv i rörelsen. Att ständigt upprepa samma demonstrationer riskerar däremot att bara trötta ut dem som egentligen håller med oss.
Under sommaren har en del aktivister i Lund utfört just sådana kreativa aktioner. Dessvärre har Malmö-Lunds autonoma aktivister, som annars sjuder av aktivitet, inte deltagit i Rädda Vårdens arbete i någon större grad. Men om man som aktivist avskräcks av vad man uppfattar som Rädda Vårdens icke-militanta arbetssätt finns det bara ett sätt att förändra den saken – att komma med i arbetet, och tålmodigt arbeta i den rörelse som, jämförelsevis liten som den må vara, de facto dominerar frågan i Skåne.
När det gäller demonstrationerna har Arbetarmakt dessutom, i konflikt med en del andra vänsteraktivister, konsekvent argumenterat för mesta möjliga tendensfrihet. Det är inte en ständig anpassning för borgerliga nedskärningsmotståndare som kommer att vinna frågan – det är ett uppvisande av en arbetarklassens kollektiva enighet, i alla sina olika politiska uttryck. På samma sätt har röster i nätverket – främst från KP- och SKP-håll – höjts för att på alla sätt utforma Rädda Vårdens propaganda så att den inte blir till ”valpropaganda” för oppositionen. Med detta menar de att man inte i namn får angripa femklöverns partier, för då skulle ju S och V kunna ta åt sig. Och visst är det sant, som det har hävdats i den diskussionen, att även Vänsterpartiet och Socialdemokraterna skär ned i välfärden och privatiserar. Det minns vi från 90-talskrisen, och det ser vi i de landsting och kommuner där de regerar. Men vi menar snarare att ett starkt Rädda Vården, som säger som det är och vilka som är skyldiga, skulle kunna bli ett ännu mer effektivt vapen om S och V vinner nästa val i regionen. Vi ska inte avveckla oss då, utan tvärtom – bli en blåslampa som håller dessa påstådda arbetarledare ansvariga för vad de lovat.
Försommaren i Rädda Vården i Malmö dominerades av diskussioner om huruvida nätverket skulle gå med i den riksomfattande Folkkampanjen för gemensam välfärd. Här har det varit många turer, för många för att återge här, men vi är inriktade på att fortsätta arbeta där. I grunden är vi positiva till nationell samordning, och till att dra in så många delar av vänstern och arbetarrörelsen som möjligt i kampen.
Framtiden
Rädda Vården har alltjämt en stor potential, men också många utmaningar. Om vi ska segra mot den nyliberala välfärdsslakten kommer det att krävas en helt annan inställning till kampen ute på arbetsplatserna, och det kommer att krävas just det – kamp – för att få dem att backa. Nätverket är litet än, men har ändå lyckats svetsa samman en kärna av aktivister som vill göra något mer, och har fått ett erkännande för det. Nu handlar det om att förvalta detta, och visa att man faktiskt har förslag på hur man kan tvinga borgarna på reträtt.
Vi i Arbetarmakt uppmanar alla som är intresserade av ett sådant perspektiv, och av att lyfta fram sådana idéer i kampen för välfärden, att gå med i Rädda Vården och arbeta med oss.
Arbetarmakt Skåne
Läs mer om Arbetarmakts arbete i Rädda Vården, och läs våra flygblad, i vårt rapportarkiv för Skåne.
No Responses