Det pågår ett klasskrig i Sverige. Än så länge är det i stort sett bara en sida som står för den aktiva krigföringen medan den andra får se sig alltmer tillbakapressad utan att egentligen göra aktivt motstånd i större skala. Det är dags att ändra på det nu genom att samla arbetarklassen i gemensamma aktioner.
Länge nog har den borgerliga regeringen varit alltför framgångsrik i sina attacker på arbetarnas rättigheter och levnadsstandard. Länge nog har den tillåtits att i lugn och ro omfördela rikedomar från de fattiga till de rika. Sverige är i dag världsledande när det gäller privatiseringar och marknadslösningar i välfärden. Vi ser konsekvenserna i form av växande klassklyftor i ett råare samhälle.
Folkkampanjen för gemensam välfärd utgör just nu en av de viktigaste frontlinjerna i kampen mot borgarnas attacker på arbetarklassens landvinningar. Folkkampanjen samlar i stort sett hela vänstern men och har dessutom redan nu nått ut till nya grupper av arbetare. Kampanjen är också på väg att vinna ett allt större stöd från viktiga fackföreningar. Folkkampanjen är med andra ord en vital samlingspunkt för alla som vill bekämpa högerregeringen. Den här rörelsen måste stärkas, fördjupas och radikaliseras.
Lördagen den 21 september arrangerar folkkampanjen en nationell protestdag. Arbetarmakt uppmanar alla arbetare och motståndare mot högerpolitiken att ansluta sig till protesten. Var och en bör agitera i sin lokala fackförening för att den ska stödja protesten och folkkampanjen. Folkkampanjen driver tre paroller:
- Nej till vinst i välfärden!
- Stoppa nedskärningarna!
- Försvara och utveckla den gemensamma välfärden!
Dessa paroller är progressiva och väl värda att kämpa för. Men för att kampen till försvar för våra rättigheter ska kunna vara framgångsrik så måste man driva krav som är sådana att de innebär en definitiv politisk kursändring om de förverkligas. Här finns det en svaghet i folkkampanjens första paroll. Den är självklart inte felaktig men däremot helt otillräckligt när den bara kräver nej till vinster i välfärden utan att koppla detta till ägarfrågan. Grundproblemet i sammanhanget är privatiseringarna. Ska välfärden vara till för alla kan dess verksamheter inte ägas och kontrolleras av enskilda intressen. Situationen i skolan med friskoleeländet visar att det inte räcker att bara säga nej till vinster. Det finns friskolor där vinsten mer eller mindre oavkortat går tillbaka till verksamheten. Men det hindrar inte att hela systemet med friskolor medför att segregeringen och utslagningen ökar pga konkurrensen mellan skolorna och det fria skolvalet. Att bara säga nej till vinster innebär i princip att privatiseringar och utförsäljningar kan fortsätta.
En annan svaghet med folkkampanjens politiska inriktning är att den inte tydligt pekar ut den sittande högerregeringen som en huvudfiende. De problem som folkkampanjen tar upp kan spåras tillbaka till regeringspolitiken (och kapitalismen som system förstås). Det naturliga borde vara en agitation för att fälla högerregeringen. Vissa vänstergrupper menar att detta är ett felaktigt krav då det innebär att socialdemokratin kommer till makten vilket innebär fortsatta nedskärningar och försämringar. Detta är förstås sant. Men denna avancerade slutsats – att det rent politiskt inte finns någon skillnad mellan s-toppen och borgarna – är det bara en mindre grupp arbetare som har dragit. Till massan av arbetare som fortfarande ser socialdemokratin som ett arbetaralternativ säger vi: ställ krav på socialdemokratiska politiker vid makten att de försvarar sina väljares intressen genom at vägra alla nedskärningar och privatiseringar. Om socialdemokratins ledning inte kan tillmötesgå detta krav, vilket de inte kommer att göra, så måste de nödvändiga slutsatserna dras: dessa ledare står inte för arbetarnas sak. Därför behövs ett nytt arbetarparti, som måste vara kommunistiskt.
Att demonstrera är bra. Men det kommer inte att räcka. Ska högeroffensiven slås tillbaka krävs militant arbetarkamp. Här visar arbetarkampen i södra Europa vägen, liksom den svenska arbetarklassens egna historiska traditioner. Vissa arbetsrättsliga reformer är ett direkt resultat av de vilda strejkerna på 1970-talet. Den tråden måste plockas upp igen. Nu är det tid för att ockupera vårdcentraler och servicehem. Politikersammanträden måste blockeras. Den politiska strejken måste återuppväckas. Använder inte fackföreningarna det vapnet måste strejkorganisationer byggas.
Arbetarklassen i Sverige kan inte segra på egen hand, lika lite som arbetarklassen i något annat land. Folkkampanjen bör knyta kontakter med liknande rörelser i andra länder för att organisera gemensamma diskussioner men framförallt aktioner.
Vi uppmanar alla att delta folkkampanjens arbete och på manifestationen den 21/9. Delta också i arbetet med att göra folkkampanjen till ett vassare vapen i klasskampen.
Arbetarmakts arbetsutskott
No Responses