Thailand: organisera en oberoende revolutionär arbetarrörelse mot den gula kontrarevolutionen

Det rapporteras ofta om militanta oroligheter i Thailand. Men nyhetsbevakningen är diffus när det gäller vad de olika sidorna står för. Ur ett marxistiskt perspektiv står det emellertid klart att de så kallade gulskjortorna representerar en fascistliknande kontrarevolution medan de så kallade rödskjortorna är stommen i en folklig demokratisk kamp.

En genomgång av händelserna i Thailand sedan 2001 är belysande för att klargöra konfliktens natur. Bakgrunden till 2000-talets motsättningar är att Thailand under större delen av 1900-talet var under auktoritärt styre . Först som absolut monarki och sedan som militärdiktatur. Borgerlig demokrati infördes på allvar först i början av 1990-talet.

En ny politisk aktör i Thailand
2001 vann Thaksin Shinawatras parti Thai Rak Thai en storseger i öppna och fria val. Han genomförde en typ av politik som tidigare inte setts i Thailand. Sjukvården utvecklades och förbättrades, även utanför storstäderna. Bönder och småföretagare ute i byarna fick möjligheter att ta mikrolån för att utveckla sina verksamheter. Utvecklingsfonder lanserades för att hjälpa till med investeringar på landsbygden. Ganska snabbt så höjdes medelinkomsten i Thailand. Det var därför inte så förvånande att Thaksin vann en storseger i igen i valen 2005. Hans parti tog 374 av 500 platser i representanthuset. Det näst största partiet, Demokraterna, fick 96 platser.

Det var som en reaktion på valutgången 2005 som de så kallade gulskjortorna uppstod. Deras officiella namn är PAD – Peoples Alliance för Democracy. Färgen gul använder de för att markera sin solidaritet med kungahuset som har just gul som sin färg. I början av 2006 började de organisera stora gatuprotester mot Thaksins regering med argumentet att deras väldiga dominans i representanthuset var odemokratisk. De anklagade också Thaksin för att sko sig själv och sin familj på regeringsmakten. Thaksin leder en familj av stenrika uppkomlingar och anklagelserna mot honom underlättades av att han sålde sitt företag Shin Corporation skattefritt för 73 miljarder Bhat. PAD skyllde korruptionen inte bara på Thaksin som person utan också på det demokratiska systemet som sådant. Demokratin utmålades som ett system för att släppa fram korrupta demagoger med stöd av den ignoranta massan.

I februari 2006 upplöste Thaksin parlamentet och utlyste nyval. Återigen vann han en jordskredsseger. Skillnaden mot tidigare var att valet bojkottades av oppositionen. Thaksin fortsatte att regera fram till september samma år då han störtades i en militärkupp. Hans parti, Thai Rak Thai, förbjöds. PAD, gulskjortorna, hade inga invändningar mot detta frontalangrepp på den liberala demokratin i Thailand. De välkomnade tvärtom kuppen och avmobiliserade sina styrkor.

Rödskjortorna mot militärdiktaturen
Men det fanns ett motstånd mot kuppen och militärdiktaturen och det utgjordes av en ny rörelse vid namn UDD – United front for Democracy against Dictatorship. Det är de som också kallas för rödskjortorna. Det var rödskjortorna som tog kampen på gatorna mot militären och för att försvara den borgerliga demokratin i Thailand. Det var inte Thaksins politiska apparat eller hand klan som utgjorde motståndet mot militärkuppen. Rödskjortorna föddes som en helt egen rörelse grundad på de arbetarna och de fattigare och folkligare skikten i Thailand. Det finns starka politiska sympatier för Thaksin bland rödskjortorna men rörelsen är sin egen. Sociologiskt kan man säga att den är proletär medan den i politisk mening inte överskrider en demokratisk karaktär.

Redan 2007 släppte militären på greppet och val utlystes igen. Thai Rak Thai var fortfarande förbjudet men deltog under sitt nya namn Peoples Power Party – PPP. Även denna gång vann Thaksin parti stort. I denna situation återuppstår PAD/gulskjortorna. De accepterade utan problem en militärkupp men kunde inte acceptera framgångar för en rörelse som tycks flytta fram positionerna för den marginaliserade massan. Därför gick man under 2008 ut på gatorna i våldsamma aktioner. Bland annat så ockuperade de regeringskansliet. Det var här här som den mer direkta motsättningen mellan röd- och gulskjortorna föddes. Rödskjortorna gick nämligen ut och konfronterade PAD och menade att de i grunden ville begränsa det demokratiska utrymmet i Thailand som ett sätt att behålla traditionella hierarkier, vilket de ju hade helt rätt i. Situationen blev kaotisk när konfrontationerna eskalerade.  Under trycket av händelserna så upplöstes regeringen och parlamentet utsåg en premiärminister och regeringsbildare från det demokratiska partiet, ett monarkistiskt och nationalistiskt parti. PPP å sin sida förbjöds. Återigen var PAD nöjda med en utveckling som var flagrant antidemokratisk.

En militant massrörelse finns, nu behövs också revolutionära perspektiv och en revolutionär ledning

En militant massrörelse finns, nu behövs också revolutionära perspektiv och en revolutionär ledning

Revolution och kontrarevolution
Under 2009-2010 s bekräftades giltigheten i ett uttryck som ofta används bland marxister, att ”revolutionen ibland behöver kontrarevolutionens piskrapp för att utvecklas framåt”. Thailand blev skådeplatsen för ett demokratiskt massuppror som inte stod en millimeter efter den arabiska våren i omfattning, militans och värdighet – och det var rödskjortorna som var den organiserande kraften i upproret. Massupproret fokuserade på ett elementärt demokratiskt krav: nyval.

Det är sant att rörelsen 2010 uttalade sitt stöd till Thaksin men det vore fel att tolka det som att kampen handlade om hans person. Arbetarklassen och massorna har inget etablerat ledarskap av något slag i Thailand. I en sådan situation och under omständigheter av kamp så händer det ofta att mer eller mindre oväntade figurer lyfts fram av massornas förhoppningar innan ett verkligt ledarskap kan utkristalliseras.

Upproret 2010 måste minst beskrivas som förrevolutionärt, kanske även som en revolutionär situation. Rödskjortorna ledde hundratusentals arbetare och förtryckta in i en situation av begynnande dubbelmakt. Stora delar av Bangkok började kontrolleras av massrörelsen istället för av staten. Rödskjortorna började bygga upp sin egen milis för självförsvar och även för lag och ordning. Den var förvisso primitivt beväpnad men hade en mäktig mobilisering i ryggen. Det var just den folkliga förankringen som gjorde det svårt för armén att slå till mot upproret. Arméledningen fruktade med rätta att de vanliga soldaterna, varav de flesta själva kommer från fattiga förhållanden, skulle smittas av de revolutionära stämningarna. Den taktik som armén valde var att steg för steg försöka kringskära rödskjortorna. Man spärrade av kvarteren runt deras stora läger i centrala Bangkok. Man kapade elförsörjningen och kom med olika hotelser. På så vis testades rörelsen och till slut förstod staten att rödskjortornas ledare var livrädda för en fortsatt revolutionär kamp. Istället för att försöka utvidga kampen genom att till exempel organisera strejker eller uppmuntra de vanliga soldaterna att byta sida och ta med sina vapen, så vädjade man till FN om hjälp med medling. När det stod klart att massrörelsens ledare inte ville kämpa och när rörelsen hade börjat tröttas ut av bristen på perspektiv så gick man till slut till attack. 90 demonstranter dödades och 15 000 skadades när armén började rensa.

I valen 2011 vann thaksinismen igen, om än under ny partibeteckning och under ledning av Thaksins syster Yingluck Shinawatra. Hon lovade att respektera monarkins och militärens ställning samt det politiska systemet. Etablissemangets motprestation blev att acceptera valresultatet. Det här kan beskrivas som en överenskommelse mellan två olika maktägande fraktioner.

Gulskjortornas protester under hösten 2013 kan beskrivas som resultatet av att de anser att Thaksin-lägret inte har stått fast vid sin del av överenskommelsen. Rent konkret har PAD m.fl. reagerat på förslaget att utfärda amnesti åt alla som deltagit i tidigare konflikter, vilket skulle innebära att Thaksin själv skulle kunna återvända och på så sätt bidra till att det traditionella etablissemanget förmodligen hamnade ännu mer i underläge. Yingluck lade även fram ett förslag på tillägg till konstitutionen som gick ut på att överhuset ska väljas i direkta och proportionerliga val.

Fascister och borgerliga demokrater mot en gryende arbetarrörelse
Det thailändska överhuset är en delvis odemokratisk institution då endast hälften av ledamöterna utses av väljarna. Resten utses av en liten kommitté bestående av statliga jurister. Det är överhuset som är det ”gula” demokratiska partiets främsta maktbas. Det är endast systemet med ett överhus som hittills har hindrat de traditionella borgerliga partierna från att bli fullständiga utraderade i de allmänna valen. Så när monarkister och nationalister reser den gula fanan och går ut på gatorna så har det inget att göra med folkliga uppror eller kamp för demokrati. Tvärtom så vill de behålla och förstärka allt som är traditionalistiskt och antidemokratiskt i Thailand.

De gulas protester är de privilegierades uppror mot att massorna har tillåtits ta plats på den politiska scenen i Thailand sedan 2001. Detta märks om inte annat på deras politiska förslag som går ut på att bilda beslutande församlingar som inte är folkvalda utan istället ska samla representanter från olika sociala grupper i samhället, och framförallt ”experter”. Deras politiska program har tydliga drag av korporativism.

De så kallade gulskjortorna är av allt att döma inte bara reaktionära utan måste klassificeras som en rörelse med tydliga fascistiska drag. Deras politiska program är öppet antidemokratiskt samtidigt som de använder sig av positivt värdeladdade ord för att balansera detta – precis som Hitler och Mussolini också gjorde. De har samma sociologiska bas som den klassiska fascismen dvs småborgerligheten och mellanskikten. De slåss mot samma fiender, den liberala demokratin och folkliga massrörelser och mot arbetarklassen. Deras metoder och sätt att organisera sig känns också igen. De mobiliserar våldsamma gäng på gatorna och går till fysiskt angrepp mot sina motståndare.

Gulskjortorna är dessutom lierade med de traditionella eliterna och tjänar öppet deras intressen. De övre skikten i den thailändska armén är inte bara en integrerad del av kapitalistklassen med sina stora ekonomiska tillgångar, de har i årtionden varit lojala springpojkar åt Washington och den amerikanska imperialismen. Under Vietnamkriget lät man USA:s bombplan starta från sina baser. Det thailändska kommunistpartiet (maostalinister) är förbjudet sedan början av 1980-talet.

Klanen Shinawatra är en del av den härskande klassen i Thailand. Men deras problem är att de inte tillhör den traditionella eliten och därför måste konkurera med dem om att få vara med vid köttgrytorna. Eftersom de inte har någon plats vid de etablerade maktbaserna såsom överhuset eller armén så måste de använda sig en egen plattform och det har varit att försöka skaffa sig legitimitet genom att vinna val. Eftersom den thailändska arbetarklassen saknar ett eget parti så har thaksinisterna kunnat använda sig av en populistisk taktik för att exploatera ett utbrett missnöje med orättvisorna i landet. När det kommer till kritan är thaksinismen ett helt igenom kapitalistiskt fenomen som inte vill förändra några grundläggande ekonomiska strukturer i landet, även om man vill modernisera de politiska. Deras ekonomiska politik är en svajig blandning av nyliberalism och keynesianism.

UDD – rödskjortorna – ska inte ses som en del av thaksinismen. De är däremot allierade med thaksinismen och ger den sitt politiska stöd i samband med valen. Denna koppling har hittills varit ödesdiger för rödskjortorna. Det är den som gör att de reduceras till att bli en bricka i ett politiskt spel. Uppgiften för rödskjortorna är att utvecklas bortom att vara en rörelse för påtryckningar på de styrande. De thailändska massorna borde gå vidare och själva aspirera på makten. Men för det behöver de ett verktyg, ett politiskt parti. Rödskjortorna kan ta initiativet till ett sådant och borde som ett första steg bryta med thaksinismen och alla kapitalistiska fraktioner.

Thailändska socialister och vänsterrevolutionärer gör givetvis helt rätt i att delta i rödskjortornas rörelse. Däremot är det fel att kapitulera inför illusionerna om klanen Shinawatra. Den thailändska sektionen av den internationella tendens som brittiska Socialist Workers Party leder gjorde dock just det inför valen 2011. Då uppmuntrade de till en röst på Yingluck Shinawatra med motiveringen att miljontals arbetare och bönder med kopplingar till rödskjortorna stödde henne. Men den omständigheten att stora sektorer av massorna stöder ett kapitalistiskt och borgerligt populistiskt parti är inte ett argument för att trotskister också ska göra det. Tvärtom! Det är just då som en revolutionär kommunistisk organisation som ihärdigast måste avslöja och fördöma detta kapitalistiska parti och argumentera för en brytning med det. Även om det kommer att försvåra kontakten med massorna på kort sikt så är det en politisk investering inför den framtid när dessa kapitalistiska ”ledare” oundvikligen kommer att förråda masskampen.

Ett nytt thailändskt arbetarparti har som självklar första uppgift att förhindra en antidemokratisk kupp. Men alla händelser sedan 2001 har visat att ett strikt demokratiskt program inte räcker för att lösa de grundläggande konflikterna i landet. Ett nytt arbetarparti måste bli kommunistiskt och kämpa för socialistisk revolution. Saker att slåss för är: avskaffa alla inskränkningar i demokratin (som t.ex. överhuset), avskaffa monarkin, avväpna och upplös gulskjortorna, bilda kommittéer för självförsvar bland arbetare och bönder, bilda soldatkommittéer, beslagta storgodsägarnas jordegendomar och fördela jorden bland bönderna, förstatliga banker och storföretag och påbörja en planering av ekonomin för att se till folkmajoritetens behov, upprätta en arbetarregering som grundar sig på råd och beväpnade miliser bland arbetarna och bönderna.

Eduardo Montero