I dag meddelade Seko att de tänker utvidga tågstrejken, som pågått för arbetare vid Öresundstågen och Snälltåget sedan den 2 juni. Från och med 20 juni kommer samtliga medlemmar på Krösatåget och Stockholms pendeltåg också att tas ut i strejk. Redan tidigare låg ett varsel att utvidga till Kustpilen den 17 juni. Elektrikerna varslar om sympatiåtgärder, och även Kommunal diskuterar saken. Detta är givetvis välkommet. Hela arbetarrörelsen måste inse att Veolias angrepp inte bara gäller tågpersonalen, utan är ett angrepp på hela arbetarklassen, uppbackat av Almega.
Som bekant har högern och arbetsköparna inte hittills vågat sig på något frontalanfall på den anställningtrygghet som arbetarna kämpade till sig på 60- och 70-talen, till stor del genom vilda strejker. Denna har ett massivt stöd inom hela arbetarrörelsen, och även de fackliga ledningarna, som ofta har visat sig så kompromissvilliga, har varit obenägna att backa på den punkten. En viktig metod för att angripa våra rättigheter på jobbet har då varit osäkra och tillfälliga anställningar och bemanningsföretag. Därför är Veolias försök att avskeda arbetare och återanställa dem under sämre och osäkrare villkor ett angrepp på oss alla. Och därför har vi all rätt att försvara oss, och kan avfärda arbetsköparnas, Folkpartiets och de andra borgarnas rop om facklig maktfullkomlighet och tvångsmetoder med det förakt de förtjänar.
Förra veckan signalerade Seko oroväckande nog att de var villiga att kompromissa, och vi var många som oroade oss för ännu ett läggavtal. Sekos ledning backade undan från den ursprungliga kravlistan och säger sig ha gått ner till ett absolut minimum på två krav: att införa ett tak på hur många timanställda arbetsgivaren ska få använda under ett år och att en timanställning ska omvandlas till fast anställning efter ett år. Det som utlöste strejken var att Veolia sa upp 250 personer för att sedan kunna återanställa dem under sämre villkor, i princip som daglönare. Nu handlar strejken alltså inte ens längre om att hindra detta. Frågan om att skydda heltidstjänsterna har också försvunnit. Sekos kravlista, om man kan kalla två krav för ”lista”, handlar alltså bara om att mildra effekterna av det här varslet. Veolia med Almega i ryggen tyckte sig dock känna vittring efter en större seger än så, och vägrade ge med sig. Vi är glada över att Seko vägrade godta skambudet, och istället lade nya varsel. Det rätta vore att också erkänna att det var ett misstag att backa undan från den ursprungliga kravlistan och istället återgå till den.
Nu behövs det en rejäl upptrappning. Arbetsköparna står enade bakom Veolia, och redan har Seko rapporterat om försök till strejkbryteri. Nu måste hela arbetarrörelsen stå enade – inte bara i ord, utan också handling – bakom tågförarna. Att förlora den här striden är att inbjuda till nya angrepp. Det har arbetarrörelsen inte råd med. Det är nödvändigt att stå fast i kampen och tvinga arbetsköparna att backa istället. Detta skulle dessutom ge oss tillbaka lite av självförtroendet, och öppna för nya segrar i framtiden.
De fackliga ledningarnas stora villighet att kompromissa och backa har dock visats många gånger. Det är nödvändigt med stor press underifrån för att förmå ledningen att inte godta något skambud. Ju mer aktiva och organiserade fackens gräsrötter är, desto hårdare press kan de sätta för att kräva att strejken utvidgas och fortsätter till seger. Målet måste vara att alla förhandlingar ska underställas de organiserade gräsrötternas kontroll, och att alla fackliga ledare själva ska leva under de avtal de förhandlar fram – och inte betydligt högre byråkratlöner. Vägen dit går just nu genom maximal mobilisering och press underifrån. Det behövs demonstrationer och konstant aktivitet på möten och via sociala medier med budskapet att endast en seger kan accepteras. Tyvärr finns en reformistisk tradition i Sverige av passiva strejker. Men det här är inte rätt läge att sitta hemma och strejka. I media pågår redan den vanliga klagosången: ”Så drabbas du av strejken!” Det budskap som måste föras ut till alla resenärer i kollektivtrafiken är att det snarare är arbetsköparnas försök att tvinga fram ännu fler osäkra anställningar, detta angrepp på våra villkor, som drabbar alla arbetande. Den här strejken borde tas ut på gator och torg. Opinionen är redan på de strejkandes sida. Men det gäller att både visa upp och organisera den opinionen. Det kommer fler strider.
När arbetarrörelsen har vunnit den här försvarsstriden är det dags att gå vidare, och riva upp några av de försämringar vi har drabbats av under senare år.
- Mobilisera för seger. Kräv att Sekos heltidsanställda och hela apparat bistår de strejkande och fackliga gräsrötter med allt de behöver för att ta strejken ut på gator och torg, och vinna än mer stöd för sin sak. Om arbetsköparen försöker kringgå strejken eller sätta in svartfötter måste det resolut stoppas.
- Aktiv solidaritet. Andra fackliga organisationer, och hela arbetarrörelsen och vänstern, måste visa sig beredd att i ord och handling – genom sympatiåtgärder och manifestationer – ge sitt stöd till de strejkande och slå tillbaka hetsen från arbetsköparna.
- Förbjud bemanningsföretagen. Tvinga företagen att anställa de arbetare de behöver under trygga villkor.
- Fackligt veto mot uppsägningar. Vi kan inte längre acceptera att leva under ständigt hot att drabbas av arbetsköparnas jakt på vinstmaximering.
- Återreglera hela tågmarknaden. Konkurrensen drabbar både resenärer och arbetare och gynnar bara dem som försöker göra snabba vinster på vår bekostnad.
- Inga fler reträtter! Arbetarrörelsen måste åter gå till offensiven för att försvara våra levnadsvillkor.
Arbetarmakts arbetsutskott
No Responses