Tågstrejken och behovet av kämpande, politiska fackföreningar

Förhandlingar i all ära, men utan att backa upp dem med verklig kamp underifrån kommer vi att fortsätta att backa

Förhandlingar i all ära, men utan att backa upp dem med verklig kamp underifrån kommer vi att fortsätta att backa

Årets hittills största konflikt på arbetsmarknaden, SEKOs tågstrejk, är över. Avtalet utmålades som en seger av facket, och till viss del stämmer detta – det blev ett litet streck i räkningen för arbetsköparnas angrepp på arbetarnas rättigheter. Samtidigt är det uppenbart, med tanke på hur mycket stöd strejken fick, att betydligt mera kunde ha vunnits med en mer offensivt inriktad facklig ledning. Men hur som helst var strejken, och i synnerhet alla sympativarsel som lades, ett steg framåt för en arbetarrörelse som under många år har backat steg för steg. Artikeln kommer inte att granska avtalet i detalj, utan fokuserar på vissa av de principiella frågorna.

Det var helt korrekt att inte betrakta Öresundstågs angrepp på sina anställda som något isolerat – det kunde bara ses som en del i ett större angrepp för att underminera våra rättigheter på jobbet. Detta kommer uppenbarligen inte – som liberaler gillar att inbilla sig eller i vilket fall hävda – att leda till en flexiblare och bättre fungerande arbetsmarknad som gynnar alla, utan är en del i arbetsköparnas offensiv för att pressa tillbaka oss på alla plan. Ju mera arbetarkollektiven slås sönder, desto mer är det möjligt att pressa våra löner och höja arbetstakten. Högern har inte vågat sig på en frontalattack på den anställningstrygghet och de rättigheter på jobbet som finns, då detta skulle möta ett rasande svar från hela arbetarrörelsen. Istället har de bit för bit angripit den, genom att underlätta tillfälliga anställningar, försämra reglerna för A-kassan, tillåta flera undantag från turordningsreglerna samt inte minst legalisera bemanningsföretag. De sistnämnda, som var förbjudna fram till början av 90-talet, då regeringen under Carl Bildt åter tillät dem – och som de S-regeringar som följde på den inte återkriminaliserade – är något av ett idealiskt vapen för arbetsköparna, så de anställda där inte har någon trygghet alls. Ju flera som jobbar under osäkra anställnings former, desto sämre är arbetarnas anställningstrygghet, oavsett om LAS finns kvar. Därför måste varje försök att öka antalet tillfälligt anställda eller andelen som jobbar via bemanningsföretag betraktas som ett angrepp på hela arbetarrörelsen – och därför måste dessa angrepp slås tillbaka med kraft.

Borgarna gnäller förstås en hel massa om de stackars företag som ”drabbas” genom de hårda reglerna, samt över att allmänheten råkar ut för svårigheter på grund av strejkerna. Vad gäller de enskilda företagen kan man anmärka att det är lite lustigt att ”marknadens” ivriga förespråkare är så snara att gråta över företag som inte kan klara sig utan hjälp från staten, i form av exempelvis etableringsstöd, skattelättnader – eller i det här fallet utan att i praktiken sänka de anställdas löner. Som kommunister har vi dock inga problem med att säga att företag som ”inte har råd” att ge sina anställda drägliga villkor inte heller ska tillåtas verka. De hålls uppenbarligen bara uppe genom konstgjord andning i form av lönesänkningar. I fallet med all tågtrafik är lösningen dessutom enkel: återreglera hela verksamheten och se det som en grundläggande samhällsfunktion, inte ett tillfälle för klippare att bli rika på vår bekostnad. När borgarna gråter för de stackars entreprenörerna inom tågsektorn så gråter de över ett problem de själva har skapat (tyvärr tillsammans med sossarna, men dock).

Det stämmer också att alla som har tänkt att resa med de berörda tågen drabbas av svårigheter. Givetvis går det inte att driva en effektiv strejk utan att det märks. Men borgarna är alltid benägna att skylla problemen på facket och strejken, inte på de giriga företagen – eller på politikerna som bestämde att de skulle lägga ut verksamheten på dem som gav det billigaste erbjudandet. Samma sak när fabriker och företag skär ner, lägger ner eller flyttar, något som för övrigt också drabbar allmänheten. Liberaler brukar oftast skylla problemen på att arbetarna och facken kräver för höga löner, eller att regler är för hårda eller att skatterna är för höga. De skulle sällan eller aldrig få för sig att kräva begränsningar i företagens rätt att skära eller lägga ner eller i övrigt att fritt förfoga över sin egendom. Men de angriper gärna fackens handlande, och ibland även fackens rättigheter inklusive strejkrätten. Det är bland annat detta som så tydligt visar vilka klassintressen liberalerna försvarar – oavsett om de erkänner det eller rent av inte inser det själva.

Fackens svar – ett steg framåt men otillräckligt
De flesta LO-förbunden varslade om sympatiåtgärder. Detta är utmärkt, angrepp på hela arbetarrörelsen ska bemötas av hela arbetarrörelsen. Mera kampvilliga fackliga ledningar skulle ha utökat varslen. De flesta samhällsfunktioner är direkt eller indirekt beroende av de som jobbar inom LO-förbunden, och facken hade kunnat göra sin försvarsstrid till en offensiv med den styrka de önskade. SEKO backade redan på ett tidigt stadium från sina ursprungliga krav. I vårt stöduttalande kritiserade vi detta, och skrev att de borde återgå till dem och med full kraft kräva att de uppfylldes. Med det stora stöd strejken hade, både bland tågförarna, andra LO-fack och allmänheten hade utsikterna varit goda att vinna betydligt mer.

Så blev det dock inte. Vi har sett gång på gång hur de fackliga ledningarna har varit ovilliga att föra kampen på effektivast sätt, och alltför villiga att godta dåliga kompromisser. Den här gången gick de fackliga ledningarna längre än vanligt, utan tvekan till stor del från tryck och ilska underifrån. Detta visar tydligt att det är mera sådant som krävs.

Det som skulle behövas inom alla förbund är en organisering av fackens gräsrotsmedlemmar och ett massivt tryck underifrån för att pressa ledningarna framåt, till att ta striden när vi angrips, och fortsätta tills attackerna helt har slagits tillbaka. Om ledningarna ändå med press underifrån skulle vara ovilliga att utlysa och utöka strejker som situationen kräver, och benägna att godta en sämre uppgörelse – som så många gånger har varit fallet – visar det tydligt att ledningarna behöver bytas ut mot mer kampvilliga. Det facken behöver är inte företrädare som har löner som ligger flera gånger högre än de medlemmar de ska företräda, och en självutnämnd kompetens som mest verkar yttra sig i en villighet att slå till reträtt istället för att stå fast.

Fackföreningar ska vara politiska
Vissa invänder att strejken var allt för politisk, och att facken i praktiken är politiska påtryckningsorganisationer. Även de fackliga ledningarna brukar delvis köra på det spåret. Fackliga företrädare brukar gilla att upprepa att fackföreningar är lönekarteller, och tillsammans med arbetsköparna ser de ofta till att avtalsrörelserna inte handlar om mycket mer än lönepåslag, snarare än allt annat som berör arbetarna. Ända sedan alliansregeringen tillträdde 2006 har det varit en standardursäkt från fackligt håll för att inte agera: regeringen är demokratiskt vald, vi måste respektera det. Vi anser att detta är nonsens, ett svepskäl för att låta bli att agera. Fackföreningarna ska vara kamporganisationer för att försvara våra intressen, och det ska de göra oavsett vilka som sitter i regeringen. Om regeringen angriper våra intressen så ska vi försvara oss. Dessutom har arbetsköparna inga tankar på att sluta agera för sina intressen helt oavsett riksdagsmajoriteter. Almegas handlande under den pågående konflikten är politiskt, och det måste också vårt svar vara. Att vägra att försvara oss när vi angrips är i praktiken att ge upp och godta att det är arbetsköparna som utformar samhället efter sina behag. Detta helt oavsett hur formellt demokratiska argumentern för att respektera den sittande regeringen är.

Det är bra om facken och strejken är politiska. De borde bli mer politiska, och åter vinnas för en antikapitalistisk politik – denna gång revolutionär i handling och bara inte i ord. Nu när allt större delar av arbetarrörelsen mobiliserar borde vi göra det till en mer offensiv kamp, riktad mot arbetsköparnas hela offensiv.

Försvara strejkrätten med alla medel
Det är möjligt att förslaget om att ytterligare begränsa strejkrätten, som höjdes från folkpartistiskt håll, inte är att betrakta som ett allvarligt syftat förslag i nuläget. I vilket fall är det något som många borgare önskar sig, och som de säkerligen kommer att lyfta i framtiden. Om inte annat var det en testballong för att se hur reaktionerna blir. Det är därför viktigt att arbetarrörelsen klargör var den står.

Vi kan givetvis inte godta någon ytterligare inskränkning – Arbetarmakt, och förmodligen alla som anser sig tillhöra den revolutionära vänstern är istället för att strejkrätten utökas. Våra motståndare skulle givetvis skrika i högan sky att det vore odemokratiskt att motsätta sig ett beslut om inskränkning, om det fattades av en riksdagsmajoritet. Vi måste gentemot det hävda att ett sådant beslut aldrig kan vara demokratiskt. Det finns givetvis inget konstigt i sig att försvara vissa principer inte ska vara underkastade omröstningar. Att hitta en liberal som inte hävdar att yttrandefriheten är okränkbar är inte det lättaste (de brukar visserligen ofta kunna godta inskränkningar i konkreta fall, men inte när de pratar principer). För alla som verkligen försvarar arbetarrörelsen är det på ett liknande sätt med strejkrätten. En inskränkning av den skulle innebära att vi avväpnades och stod med bakbundna händer inför högerns och arbetsköparnas attacker. Att samtycka till något sådant skulle innebära att arbetarrörelsen gav upp och lät högern styra samhällsutvecklingen. Vi kan under inga omständigheter acceptera något sådant. Arbetarrörelsen måste klart och tydligt förklara: vi kommer inte att betrakta någon inskränkning av strejkrätten som legitim, helt oavsett hur den beslutas. Det spelar ingen roll om det sker genom ett EU-direktiv, genom en riksdagsmajoritet eller en folkomröstning – vi kommer att bekämpa en sådan lag med alla medel, och den demokratiska legitimiteten kommer helt att vara på vår sida.

För en offensivt kämpande arbetarrörelse!
Våra riksdagsval är som bekant formellt fria, ändå har de senaste årtiondena sett en politik som de flesta, när de tillfrågats, motsätter sig – ökade samhällsklyftor och en alltmer urholkad välfärd som i allt högre grad är privat och drivs av vinstintresse. Vi lär inte heller kunna ändra på detta genom att klamra oss fast vid att respektera våra valda regeringar över allt annat. Arbetsköparna gör det ju inte, de tvekar inte att lägga ner företag, flytta ut miljarder ur landet eller hota om detta, för att pressa regeringen högerut. Det finns bara ett sätt att bekämpa detta – arbetarrörelsen måste direkt ta strid om alla frågor som står i medlemmarnas intresse. Med andra ord: facken måste bli politiska kamporgan som kämpar inte bara för bättre löner och anställningstrygghet, utan också för att försvara välfärden, kortare arbetsdag, stoppa deportationer, för papper till alla papperslösa, för rättvisa och trygghet för arbetslösa, sjuka och utslagna etc. Varje borgare kommer att skrika högt av harm vid varje sådant förslag och kalla det ett hot mot friheten och demokratin. Ur deras perspektiv, från det ekonomiska system och de sociala intressen de försvarar – oavsett om varje enskild liberal är medveten om det eller inte – har de inte helt fel. Vi vill ju begränsa företags och riskkapitalisters frihet att bli rikare på vår bekostnad. Ur arbetarklassens, de papperslösas och utförsäkrades, perspektiv, däremot, kommer det att innebära mer faktisk frihet, mer trygghet och större verklig demokrati, med ökade möjligheter att aktivt påverka samhällsutvecklingen, och inte bara rösta vart fjärde år och däremellan lyda och passivt se på hur samhället alltmer utformas enligt överklassens intressen.

Jens-Hugo Nyberg