Organisera masskamp med självförsvar mot alla attacker!

Det mest glädjande inslaget i valkampanjen till EU-parlamentsvalet var protesterna mot Sverigedemokraternas möten, och det finns anledning att se fram fler och förhoppningsvis ännu större motdemonstrationer inför riksdagsvalet. Samtidigt är det nödvändigt att notera polisens nya, aggressiva taktik. I ett TV4-inslag från i april förklaras bakgrunden: efter det polisiära misslyckandet i Kärrtorp i december bestämde sig polisen för att … mer offensivt försvara rasisters yttrandefrihet. Tidigare har demonstranter kunnat hävda att de inte hört polisens uppmaningar på att skingra sig, men nu håller poliser koll på enskilda demonstranter, och har mandat att ingripa mot dem och lagföra dem direkt.

Taktiken användes för första gången vid protesten mot SD på Långholmen i Stockholm april, och har använts sedan dess. Demonstranter som, under vårens och sommarens antirasistiska protester, bara stått och buat eller skrikit Har gripits och delgivits misstanke om ohörsamhet mot ordningsmakten eller i vissa fall uppvigling. Mest uppmärksammad blev Dror Feiler, som omhändertogs två dagar i rad, först för att ha spelat Här kommer Pippi Långstrump på saxofon i Farsta, och sedan för att ha ropat under Jimmie Åkessons framträdande på Norrmalmstorg. Polisen visar tydligt att de inte tänker tolerera någon störning alls av SD:s torgmöten. Detta har backats upp av polistalesmän och borgerliga ledarskribenter som inte bara har försvarat rasisternas yttrandefrihet, utan också använder det i meningen rätten att tala oemotsagd. Efter att modiga demonstranter protesterat mot nazistiska Svenskarnas partis demonstration i Jönköping på 1 maj skrev t.ex. Hanne Kjöller i Dagens Nyheter att det var ”en demonstration mot demonstrationsrätten – inte mot nazismen”. Med allt medieutrymme Sverigedemokraterna får kan det tyckas uppenbart att de inte är märkbart tystade, men trots detta blir det liberala kopplet upprört å demokratins grunders vägnar så fort någon bara skriker något under Jimmie Åkessons tal. Detta är dock inte att försvara yttrandefriheten, utan att avskaffa rätten att protestera mot rasister och reaktionärer.

Detta fortsatte under det nyligen avslutade politiska jippot i Almedalen, där nazistiska Svenskarnas Partis rätt att tala utan störningsmoment hårdhänt och högljutt försvarades. Åter gav sig poliserna på Dror Feiler, som inte fick spela saxofon ens för de riktiga nazisterna. På en film Feiler tagit syns polisen hårdhänt när slå ner på hans försök att spela en av de mest klassiska Astrid Lindgren-låtarna. Däremot var poliserna inte alls lika angelägna att stoppa de nazister som gick omkring i Almedalen i partikläderna och faktiskt hotade folk – såväl politiker som mörkhyade.

Det är givetvis uppseendeväckande att polisen griper antirasister som står och spelar saxofon, men inte nazister som går omkring i grupp och hotar folk. Vi tänker inte spekulera i om detta bottnar i några sympatier för SvP, däremot visar det klart och tydligt att vi inte kan lita på att polisen skyddar oss mot nazister. Vi – vänstern, arbetarrörelsen, antirasister, antisexister – måste organisera vårt eget självförsvar som är beredda att konfrontera och köra bort nazisterna. Alla fascister är ett direkt hot mot oss, och det är omöjligt att försvara deras ”rättigheter” utan att underminera våra. Fascister och nazister ska drivas bort varhelst de visar sig, men det är både lönlöst och farligt att kräva att det är polisen som ska ta itu med det. Vi måste göra det själva.

Repressionen mot antirasister visar också att vi måste vara beredda att försvara vår rätt att demonstrera även mot polisattacker. Vi ser inget självändamål i att bråka med polisen – men vi måste ifrågasätta deras rätt att angripa våra protester. I dag skickas polisen ännu ganska sällan ut direkt mot strejkande arbetare eller i klasskampskonflikter på arbetsmarknaden, men i en situation av hårdnande klasskamp kommer polisangreppen mot demonstrationer, för att inte tala om ockupationer och strejker, ofrånkomligen att öka. Sådan är trots allt polisens roll i den borgerliga staten. Då har vi att välja på att följa polisens uppmaningar och gå hem, och förlita oss på vad som i media kallas ”demokratins spelregler”, det vill säga rösta vart fjärde år och sedan passivt se på hur våra rättigheter urholkas – eller att trotsa polisens order och försvara vår rätt att kämpa.

Detta innebär inte att vi uppmanar folk att börja med stenkastning. Gripandena vid protesterna mot Jimmie Åkesson gjordes av ett fåtal poliser, och för att stoppa dem i det läget hade det räckt med att en grupp demonstranter beslutsamt ställt sig i vägen. Vid upptrappade polisattacker med mera våldsamma medel skulle vi också tvingas anpassa våra metoder. Detta måste för att bli effektivt och inte riskera att urarta i enskilda gruppers gerillaaktiviteter göras organiserat. Om försvaret av våra samlingar och aktiviteter kontrollerades av valda representanter för arbetarrörelsen, organisationer för de boende i förorten, för kvinnor och invandrare, skulle det underställas en demokratisk kontroll, och kunna mobilisera större massor. Våldsamma metoder skulle givetvis inte vara något självändamål, alla taktiska avväganden måste göras med hänsyn till rådande styrkeförhållanden, stämningarna inom arbetarklassen, och så vidare. Men utgångspunkten måste vara: vi har rätt att driva bort alla fascister, vi har rätt att störa och avbryta Sverigedemokrater och allianspartiernas representanter, vi har rätt att försvara strejker mot strejkbrytare samt stoppa deportationer och nedläggningar – och vi har rätt att försvara oss mot polisens försök att hindra oss och återställa den vanliga ordningen.

Alla borgare kommer att skrika i högan sky om att det är olagligt och odemokratiskt, och detsamma kan väntas från de flesta reformistiska byråkrater. Vi ser det istället som ett sätt för arbetare, fattiga och förtryckta att vägra fortsätta böja sig och acceptera ökade samhällsklyftor, utslagning, nedskärningar, urholkad välfärd, deportationer och rasism, och själva sätta sin egen dagordning, i den stora majoritetens intressen. Det vore ett steg mot en utökad, aktiv demokrati, som inte tvingas böja sig för ”marknadens” diktat, utan kan börja bygga samhället efter människors behov.

Vi har inga illusioner om att det kommer att gå lätt, och att vi inte kommer att möta hårt motstånd. Men vi är övertygade om att händelseutvecklingen allt mer kommer att visa allt fler att alternativet, att följa liberalernas spelregler bara kommer att leda till mer politik i de rikas intresse och på vår bekostnad. Detta är en fråga som hela arbetarrörelsen och alla de som står i skottlinjen för rasisters och borgares hetspolitik måste börja diskutera i dag. Det är hög tid att vi slutar lyda och sätter oss till motvärn!

Arbetarmakts arbetsutskott