För att vända skolans utveckling krävs arbetarkamp för välfärden

De senaste PISA-undersökningarna (Sverige har som bekant sjunkit under OECD-snittet från att förut ha legat över det) ger en bild av hur kunskapsnivåerna över tid har sjunkit efter långvariga och djupgående försämringar av skolan.

Även om man menar att de elever som gjorde PISA-testen (varav det senaste publicerades tidigare i år) ofta i övrigt var högpresterande och att de dåliga resultaten snarare berodde på brist på motivation att göra testen eftersom de inte var betygsgrundande, kvarstår faktumet att eleverna ofta svarade fel samt att resultaten sjunkit drastiskt i förhållande till tidigare tester.

Det är inte heller en bra skola där eleverna är nedtyngda av ständiga prov och tvingas prioritera mellan dessa. I en kultur av stressigt memorerande av kunskap som fort glöms bort efter att proven gjorts, lär sig inte individerna att kritiskt analysera historien och samtiden. Med eller utan PISA-test: den dåliga situationen inom skolan är välkänd.

Skolan har, precis som vården och omsorgen, utsatts för stora nedskärningar de senaste par decennierna. Försämringen av skolan hänger ihop med försämringen av den offentliga välfärden i allmänhet. Under 1990-talet minskade personaltätheten i skolan samtidigt som den minskade överallt i den offentliga sektorn, och den har absolut inte återhämtats därifrån. Tvärtom har borgarna de senaste åren sänkt den ytterligare.

Mellan 2006 och 2013 har 12 600 pedagogiska tjänster skurits bort från skolan, dessutom arbetar 9 000 färre i grundskolan, 1 300 färre i gymnasiet och 1 600 färre på komvux. 2012 minskade elevantalet med 0,3 % samtidigt som de pedagogiska tjänsterna skars ned med 3 %. För 2014 har borgarna planerat minskade anslag motsvarade 1 400 gymnasielärarlöner.

De som mot denna verklighet påstår, som t.ex. Jan Björklund, att det faktiskt är ”fler än nånsin” som arbetar i skolan låtsas om att folk är dumma, eftersom antalet arbetare i skolan måste sättas i relation till de rådande – och växande – behoven.

Vad har kommunaliseringen spelat för roll?
Vad har kommunaliseringen, som genomfördes av Socialdemokraterna, haft för betydelse för försämringen av skolan? Den försämrade likvärdigheten mellan olika skolor och lärarnas löneutveckling blev på sikt sämre. Högerregeringen på 90-talet bidrog till att ytterligare underminera den offentliga sektorns grepp om skolan genom införandet av skolpengen (privata skolor får kommunala bidrag per elev). På SVT kan man läsa en intervju med utredaren i regeringens skolutredning:

Kommunaliseringen ledde till att man förstärkte medborgarinflytande och möjliggjorde besparingar. (..) Men framför allt försämrades studieresultaten och försämrades villkoren för lärarna.

Eller: kommunaliseringen möjliggjorde besparingar och därför försämrades studieresultaten och lärarnas villkor. Politiska byråkrater på lokal nivå är i och för sig medborgare, och för dessa medborgare förstärktes förvisso inflytandet på skolan, och just deras inflytande på skolan har absolut inneburit besparingar. Det råder inget tvivel om att en upplevd och faktisk brist på medborgarinflytande har varit en förutsättning – vid sidan av nedskärningarna inom den offentliga sektorn – för högerns falska argument om ”valfrihet” i skolan för att genomföra privatiseringar. Parlamentarismens trånga byråkratiska skrankor innebär inte är immuna mot att underkastas en progressiv beskattning, och i alla händelser kan detta faktum tjäna som ett bevis på ihåligheten i borgarnas prat om att det ”inte finns” pengar. Det finns pengar – till kapitalisternas profiter och överklassens privata lyxkonsumtion, men inte till social omfördelning som gynnar arbetarklassen.

Det eviga ”sparandets” företrädare förespråkar i praktiken en minskning av den offentliga sektorn, dels för att i dess ställe öka kapitalisternas inflytande på samhällsekonomin och dels för att därigenom sabotera alla försök att använda den offentliga sektorn för att uppnå ökad jämlikhet.

Det politiska tillbakatryckandet av den offentliga välfärden är en följd av att borgerligheten uppnått dominans över politiken – både genom och över huvudet på den mot kapitalismen lojala socialdemokratin – på bekostnad av arbetarrörelsens jämlikhetssträvan. De som tävlar i vem som är mest ”ekonomiskt ansvarsfull”, d.v.s. bäst på nedskärningar, har ingenting bidra med i diskussionen om hur skolan ska förbättras.

Målet med all kamp för att förbättra skolan måste vara att den ska ge lika möjligheter för alla och i synnerhet eftersträva detta gentemot barn och ungdomar från arbetarklassen. I första hand måste de som behöver det mest ges lust och möjlighet att fullfölja gymnasiet och gå vidare till högre studier. Debatten måste vridas till
att handla om de sociala behov som skolan måste sträva efter att uppfylla. I det arbetet har Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund de största rollerna att axla.

Förutom att lärarna precis som alla arbetare förtjänar högre löner för att förbättra sin levnadsstandard, så är kampen för lönehöjningar en central del i att stärka lärarnas självförtroende som kollektiv. Det behövs för att de ska kunna dominera skoldebatten och rikta allmänhetens uppmärksamhet mot deras förslag och krav.

Det är nödvändigt att lyssna på lärarna, på de pedagogiska experterna, och på eleverna själva. De som idag går på högstadiet och gymnasiet är i allmänhet mer radikala än bara ett par-tre föregående årskullar. Vi har i kampen mot nazister och Sverigedemokrater sett vad de går för och precis som lärarna vet de av daglig erfarenhet var det spricker i skolan. Lärarna bör lyssna på dem när de kämpar för att göra sina arbetsplatser bättre, och hjälpa dem att organisera sig i elevföreningar på skolorna.

I slutändan är det bara möjligt att uppnå en bra skola om arbetarrörelsens gräsrötter engagerar sig för detta ändamål. Lärarna måste sätta ned foten och inte acceptera någon påstådd nödvändighet i nedskärningar, kräva veto mot dem och om nödvändigt strejka för att slå tillbaka dem. Skolans behov, inget annat, utgör gränserna för vad som är nödvändigt att kämpa för.

  • Arbetarkamp för att höja alla – inte karriärer för somliga
  • Större personaltäthet, mindre klasser
  • En skolpolitik informerad av den pedagogiska vetenskapen – inte av regeringens okunnighet
  • Upprustning av den kommunala skolan – inga skattepengar till riskkapitalister
  • Förbjud vinster i skolan – allt överskott måste återinvesteras i verksamheten
  • Omvandla privata skolor till ickevinstdrivande arbetarkooperativ, ekonomiskt understödda av kommunen eller staten
  • Bort med nedskärningsregeringen, bort med Björklund

NR