Hedra Minnet av Arin Mirkan, stupad frihetskämpe i Rojava

Arin Mirkan, dödad frihetskämpe i Rojava

Arin Mirkan, stupad frihetskämpe i Rojava

Måndagen den 5/10 deltog YPG-soldaten och kaptenen Arin Mirkan i en attack mot IS belägring av Kobane. Efter en utkämpad strid fann hon sig omringad av IS och utan mer ammunition. Då sprängde hon sig själv i luften med sin sista handgranat. Detta har i massmedia kallats för en självmordsbombning. Detta är en ytterst missvisande benämning och tjänar bara till att dölja det smutsiga spel som har lett till den tragiska situationen i Kobane samt till att dölja vilka YPG är och vad sådana som Mirkan kämpar för.
Ordet självmordsbombare för just nu i första hand tankarna till IS, den fascistiska organisation som Syriens och Iraks olika folk försvarar sig emot. De har ända sedan den amerikanska ockupationen av Irak använt sig av självmordsbombningar i det ordet rätta bemärkelse. Den irakiska grupp som IS har uppstått ur använde sig av indoktrinerade personer som detonerade sig själva i stora civila folksamlingar för att skapa ett kaos som i sin tur skulle öka motsättningarna mellan olika etniska och religiösa grupper och dessutom öka missnöjet med USAs närvaro och deras dåvarande lydregering i Irak. Det var en taktik för att skapa ett sekteristiskt inbördeskrig.

Vi ser alltså direkt att Mirkans aktion inte har ett dyft att göra med fenomenet självmordsbombningar i Irak och Syrien. I hennes och YPGs fall så är det en handling som utförts av stridande soldater och frihetskämpar mot en sadistisk, kvinnohatande, fundamentalistisk, fascistisk och rent barbarisk rörelse som vill förslava Mellanösterns folk och undertrycka allt som gör livet värt att leva. Att försvara sig mot IS terror är inte riktigt samma sak som att försöka provocera fram ett inbördeskrig genom att döda oskyldiga civila – för att uttrycka sig med en underdrift. De enda som dog i Mirkans aktion var ett okänt antal mindervärdigt slödder från IS och tyvärr hon själv.

Både motivet och tillvägagångssättet skiljer sig alltså radikalt mellan Mirkans hjältemodiga handling och de fega och lömska attacker som IS genomför. Självmordsbombarna från IS drivs dels av sin extremt reaktionära ideologi i stort. Men på ett mer personligt plan lockas de av de lägsta möjliga motiven och tröstas av ett fåfängt självbedrägeri. Enligt IS ledning, som själva förstås inte genomför några självmordsbombningar, kommer deras så kallade martyrer till paradiset där både evigt liv och ett stort antal vackra oskulder väntar dem. De flesta av deras ”martyrer” skulle inte klara av att genomföra sina vedervärdiga aktioner utan en personlig belöning av det här chauvinistiska slaget. Det förtar ganska mycket av det påstådda modet hos dessa misslyckade personer.
Arin Mirkan genomförde inte sin aktion utifrån några egoistiska drömmar. Hon kunde inte trösta sig med någon belöning. Hon visste med största sannolikhet att hon kastade bort det enda liv hon hade och allt som hade kunnat berika det livet. Men hon gjorde det i alla fall. Inte för att rädda sig själv – islamisternas ynkliga motiv som alltid skymtar bakom deras proklamationer – utan för att rädda regionens kvinnor från att kidnappas, säljas och skändas. Hon gjorde det för att skydda de uppväxande generationerna från en mörk och fasansfull framtid. Detta var den ultimata uppoffringen för att försvara livet.

IS självmordsbombningar är en sinistert uttänkt strategi. Mirkans militära handling var något som hon tvingades till p.g.a olyckliga omständigheter i en strid. Hon besegrades militärt, om än inte moraliskt. Istället för att tillfångatas och sen våldtas och säljas, eller halshuggas, gjorde hon det hon gjorde. Men detta var ingen slump. Istället för att kalla henne ”självmordsbombare” borde vi diskutera hur det kunde komma sig att en ung kvinna måste genomföra en såpass djärv attack mot en numerärt och militärt överlägsen fiende? Varför var hon tvungen att gå in i en strid som hon på förhand måste ha insett skulle blir väldigt svår att klara sig ur?
I tre års tid har kurderna I Rojava slagits ensamma mot framförallt islamisterna men även mot Assads regim. De har genomfört och försvarat en demokratisk revolution med många progressiva förtecken. De har hittills aldrig lierat sig med Israel eller USA som de dominerande kurdiska partierna i Irak har gjort. De har aldrig huggit kniven i ryggen på andra kurdiska organisationer för att belönas av Ankara, Washington m.fl. Istället valde de att samarbeta med PKK-gerillan i turkiska Kurdistan. Därför är det kurdiska självstyret i Irak, regeringen i Irak, Turkiets regering, USA, Stockholm – ja allt reaktionärt och imperialistiskt pack som finns – helt ointresserade av att hjälpa de syriska kurderna i Kobane och Rojava som helhet. Hela världen har kunnat se hur Nato-landet Turkiet har låtit frivilliga till IS strömma in över gränsen till Syrien, hur IS-fascister har kunnat röra sin in på turkiskt territorium för att vila ut o.s.v. Men när IS hotar att slakta Kobane och därigenom stärka greppet över sin del av Syrien, då helt plötsligt vet den turkiska regeringen hur man gör för att bevaka en gräns. Inga frivilliga släpps in för att hjälpa till att försvara Kobane. USA var snabba med att bomba effektivt för att rädda sin personal i Erbil och sina lojala vänner runt de Irakiska kurdledarna Barzani och Talabani. Med Kobane är det annorlunda. Sverige som exporterar vapen till skumma regimer, hur många vapen har Sverige exporterat till Rojava? Inga såklart.

Nej, kämpande progressiva folk har aldrig haft några vänner bland imperialister och deras lakejer. De förtryckta har alltid bara kunnat lita på sig själva och sin egen förmåga att kämpa. Det är en historisk läxa vars sanningshalt demonstreras just nu i Kobane. Därför är det totalt felaktigt att kräva att USA ska lösa situationen genom bombningar. Om det inte hade varit för USAs invasioner och krig från första början så skulle detta inte ha hänt. Dessutom så finns det inga tjänster utan gentjänster från Washingtons sida. Går de in och löser situationen så är det för att kuva de syriska kurderna politiskt på samma sätt som man gjorde med de stora kurdiska partierna i Irak.

Här har vi den politiska bakgrunden till varför Mirkan tvingades till sitt stora offer. Det handlar inte om självmordsbombarens indoktrinering och fanatism. Det handlar om de dåliga oddsen för en demokratisk revolution med hela världen emot sig. Med tanks, tunga vapen, depåer med ammunition o.s.v så hade Mirkan antagligen inte behövt hamna i sitt underläge därför att Kobane inte hade behövt hamna i en så katastrofal situation. YPG och Kobane har soldaterna, modet, det folkliga stödet och sanningen på sin sida. Men de saknar utrustning. Här måste framförallt vänstern i Europa sänka sina huvuden i skam och vanära. Alltför länge har det pratats om att FN ska lösa kriser som den i Syrien. Alltför länge har det pratats om att våld föder våld. Alltför länge har imperialismens triumfer och vänsterns nederlag ältats. Vänstern och arbetarrörelsen borde för flera år sedan ha insett betydelsen av revolutionen i Rojava. Vi borde sedan länge ha haft pågående insamlingar dit för att köpa vapen. IS kan inte besegras vare sig av samma imperialister som en gång gödde dem, eller med humanistiska floskler. Inga fascister någonstans någonsin har besegrats med hjälp av småborgerligt trams om en olycklig uppväxt och behovet av kärlek. Det kommer att krävas krig och alla krig utkämpas med vapen. Om inte Mirkans offer, och många andra värdiga kamraters offer ska ha varit bortkastade, måste Europas vänster och arbetarklass samla sig en massiv kontinental solidaritetskampanj för att samla in pengar till fler och bättre vapen till Rojava.
Hedra minnet av Arin Mirkan genom att stödja den kurdiska kampen för att utplåna IS
Eduardo Montero