Arbetarmakt på Stockholms filmfestival 2014

Ännu en Stockholms filmfestival, den 25:e, är avklarad. Jag såg följande filmer (förutom pressvisningarna innan som jag recenserade här).

These are the rules (Kroatien, regi: Ognjen Svilicic)
Tonårskille har kommit hem sent en natt, och när han väl kommer upp nästa dag är hans ansikte blåslaget. Hans far drar med honom till sjukhuset, men han skickas hem igen. Nästa dag hamnar han i koma. Hans föräldrar vill ha besked om hans tillstånd samt om vad som hände. En på alla sätt strålande film, jag var en hårsmån ifrån att ge den en delad första plats, men den får nöja sig med en silverplats, tätt efter mästerliga Goodnight Mommy. Enormt bra och naturligt spel, inga konstlade poser, tillrättalagd dramaturgi, bombastisk filmmusik för att tydligt peka ut vad vi ska känna, eller några supersmarta repliker ytterst få människor skulle improvisera fram i en verklig situation. Den i sig tillräckligt dramatiska handlingen får tala för sig själv. Lågmält berättad, men håller än ganska hög nivå av spänning. Båda föräldrarna, spelade av Jasna Zalica och Emir Hadzihafizbegovic, fick mycket välförtjänt priserna som festivalens bästa kvinnliga respektive manliga skådespelare. Utan tvekan en av årets bästa filmer.

Jack (Tyskland, regi: Edward Berger)
Tioårige Jack och hans lillebror bor med sin ensamstående mor. Hon är väldigt kärleksfull och förstående – det enda problemet är att hon är borta ganska mycket, jobbar eller letar efter kärleken. Det är dock ingenting emot hur frånvarade Jacks far är, för honom har han inte ens något minne av. Därför får Jack i ganska stor utsträckning ta hans om sin lillebror. Gripande historia, med framför allt mycket bra samspel mellan Jack och hans lillebror. Väldigt bra, en av festivalens bästa.

The word (Polen, regi: Anna Kazejak)
Tonåriga Lila är upprörd för att hennes pojkvän hånglade med en annan tjej på en fest. Han bönar och ber om att hon ska ta honom tillbaka, men hon ställer ett krav, som man kan tycka är lite väl hårt: han måste undanröja den andra tjejen. Bra, rekommenderas speciellt för alla som vill se en film om en lite väl svartsjuk tonåring som pressar sin pojkvän till att döda. Och erkänn att det låter som ett kul upplägg.

Dear white people (USA, regi: Justin Simien)
Filmen, om rasism på en Ivy League-skola i USA, har blivit mycket uppmärksammad. Tar upp viktiga ämnen förstås, och delvis är filmen bra. Det blir dock väldigt mycket av universitetsstudenter diskuterar. Dessutom tenderar alla huvudpersonerna att vara så renodlade typer (den smarta svarta kvinnan med den skarpa videobloggen Dear white people, den militanta svara mannen, den vita rasisten, den svarta stjärnstudenten som – pådriven av din krävande far som råkar vara rektor – satsar på studier och karriär och inte vill engagera sig i frågor om rasistiska strukturer etc. etc.). Talande, medvetet eller ej, är att filmens klart bästa scen är när de tar en paus från allt prat och trashar de vita rassestudenternas blackface-fest. Gör en film med mera sådant nästa gång så kommer jag nog att vara mer entusiastisk.

The window (Chile, regi: Rodrigo Susarte)
Fem främlingar som har hittat varandra på internet träffas, med syftet att de alla ska ta livet av sig. Välspelat och lågmält, men pekar framåt mot en annalkande dramatik i den högre skolan. Riktigt bra.

Self made (Israel, regi: Shira Geffen)
En framgångsrik israelisk konstnär lider av minnesförlust. Samtidigt får vi se en fabriksarbetare palestinsk kvinna, som dagligen måste passera en militär vägspärr. Genom ett misstag råkar de förväxlas. En talande, om än inte den mest genomgripande, skildring av Israels förtryck av palestinierna (även om Geffen kanske skulle beskriva det mer som en ”konflikt” eller ”ockupation”). Rätt bra, blir bättre ju mer absurd den börjar kännas.

May Allah bless France (Frankrike, regi: Abd Al Malik)
Självbiografiskt av rapparen och författaren Abd Al Malik. Han växer upp i en nedgången fransk förort, trakasseras tillsammans med sina vänner av snuten, och försörjer sig på brott. Han hittar dock en annan väg genom musiken. Bra skildring, även om jag lätt får mättnadskänslor av tuffa snubbar som skriker åt varandra. Det kanske var så det var, och då är det givetvis relevant i en självbiografisk film. Dock kan jag inte låta bli att tycka att det finns väldigt, väldigt många filmer om tuffa mer eller mindre kriminella snubbar som skriker åt varandra.

dyke hard

Dyke Hard (Sverige, regi: Bitte Andersson)

A lesbian rock’n’roll adventure, som taglinen lyder. Bandet Dyke Hard hade en hitlåt, men nu har publiken tröttnat. Den dominanta sångaren hoppar av, och bandet siktar på att åka till en rocktävling. Dock finns det en mäktig person som vill skada dem. Medvetet gjort som en b-film, utan att försöka vara det minsta realistisk, allt på engelska med kraftig svensk brytning (men till skillnad från i Mats-Helge Olssons filmer är detta inte menat seriöst). Några musikalnummer ingår också. Underhållande och bitvis väldigt rolig, speciellt en del helt otippade händelser och detaljer.

Fair play (Tjeckien, regi: Andrea Sedlácková)
Ung tjeckoslovakisk löpare satsar på att komma till OS 1984. Av sin tränare får hon veta att hon ska ingå i ett specialprojekt med ett nytt preparat som ska göra dem till bättre idrottare. Hon börjar dock märka att det nya tillskottet hon får injicerat har negativa bieffekter och undrar om det är värt det. Men samtidigt har hon ju press på att visa resultat, om hon ska ha någon chans att komma till OS. De gjorde mer utflippade filmer på den tiden de var Tjeckoslovakien, men den här realistiska stilen funkar också bra.

Obra (Brasilien, regi: Gregorio Graziosi)
Framgångsrik arkitekt håller på med ett stort projekt. På byggplatsen hittas några gamla skelett, men dem kanske det är bästa att bara ignorera för att inte störa bygget? Förmannen på plats är också fientlig till arkitekten – det är ju han själv och hans arbetare som gör allt jobb, medan arkitekten får all cred. Där var två element som skulle ha kunnat bli en bra film. Så händer tyvärr inte, de uppslag som fanns utnyttjas inte, och arkitekten själv blev aldrig intressant. Rätt tråkig faktiskt. Filmen har fått beröm för fotot och kameraåkningarna. Må så vara, men det tyckte jag inte var tillräckligt. Det kanske helt enkelt är så att arkitekter inte gör sig så bra på film, utan gör sig bäst i Monty Python-sketcher.

name_me_poster

Name me (Ryssland, regi: Nigina Sayfullaeva)
17-åriga Olya åker från Moskva till Krim med sin kompis Sasha, för att träffa sin far som hon aldrig har träffat. Hon är väldigt nervös och på vippen att bara åka hem igen. För att lugna henne erbjuder sig Sasha att säga att det är hon som är dottern. Detta får givetvis konsekvenser för relationerna som uppstår, och det är sedan inte så lätt att bara säga: vi skojade bara pappa, det är JAG som är din dotter! Väldigt bra och engagerande film.

El Cinco (Argentina, regi: Adrian Biniez)
Det lokala fotbollslagets stjärna – förvisso inte i högsta divisionen – har utmärkt sig för hett temperament och många utvisningar. Nu börjar han fundera på att lägga av. Lite seg öppning, när den mest fokuserar på fotbollsmachosnubben, men i takt med att den allt mer inriktar sig på relationen mellan honom och hans fru blir den allt bättre. Riktigt bra sammantaget.

Sivas (Turkiet, regi: Kaan Mujdeci)
11-åriga Aslan, som bor i en by på turkiska landsbygden, hittar en svårt skadad kamphund som blivit rejält tilltufsad efter ett arrangerat hundslagsmål. Aslan tar hand om hunden, Sivas, som återhämtar sig. Till en början är det ett bra sätt att imponera på tjejerna, men snart dras de in i hundslagsmål. Det går bra för Sivas, han besegrar flera motståndarhundar, och drar in en hyfsad hacka till familjen. Väldigt bra barndomsskildring, i en inte helt barnvänlig miljö.

The good lie (USA, regi: Philippe Falardeau)
En by skövlas under Sudans inbördeskrig, och några barn, de enda överlevande, får fly. De som lyckas ta sig till ett flyktingläger får flera år senare möjlighet att som en del i ett projekt komma till USA (projektet fanns i verkligheten, men lades ner efter 11 september). Inte utan vissa filmiska klyschor och på traditionellt amerikanskt manér polerad dramaturgi – men ändå bra och gripande. Huvudrollerna som vuxna spelades av verkliga flyktingar från Sudan, varav några hade varit barnsoldater.

The third side of the river (Argentina, regi: Celina Murga)
Tonårssnubbe börjar känna allt större fientlighet mot sin dominerande far, som iofs försöker vara schysst, men är det på sitt machovis. Tonårsrevolt av något ovanligt slag följer.

Fishing without nets (USA, Kenya, Somalia, regi: Cutter Hodierne)
Fiskare i Somalia får allt svårare att få någon fisk, och han har svårt att försörja familjen. I hopp om en lön de kan leva på börjar han, efter att länge sagt nej, hjälpa pirater att navigera. Det visar sig finnas svårigheter även i denna bransch. Ett viktigt ämne, och filmen visar tydligt hur det är fattigdom, i hans fall p.g.a utfiske, som driver honom att jobba med piraterna – till skillnad från intrycket man oftast får i västerländsk media att de gör det för att de är förhärdade kriminella som inte vill ha ett hederligt jobb. Har väl sina brister som film, men absolut sevärt för sitt tema.

Five stars (USA, regi: Kieth Miller)
Ung kille vars farsa har blivit skjuten tas under en gängledares beskydd – då denne är tacksam mot all hjälp han fick av nyss nämnda döda far. Den var bra, en ganska nedtonad skildring av kriminella, med ganska stort fokus på deras sociala relationer. Men det är ändå så att brottsliga machomän känns väldigt uttjatat, och filmer om dessa måste vara lite extra bra för att jag ska bry mig nämnvärt. Det var inte den här, så: sevärd men inte omistlig.

Strejkande lantarbetare, förlagan till dem i filmen

Strejkande lantarbetare, förlagan till dem i filmen

Cesar Chavez (USA, regi: Diego Luna)
Nu kommer vi däremot till ett tema som är lika underanvänt som kriminella män är uttjatat – arbetarkamp! En sann historia dessutom, om den tidigare lantarbetaren Cesar Chavez, som återvänder till sina gamla trakter och börjar organisera. Det mynnar ut i United Farm Workers (UFW), och en strejk som varade mellan 1965 och 1970 – och som slutade med seger för arbetarna! (Jag gillar vanligtvis inte att spoila, men den här gången tyckte jag att det var viktigare att framhålla den stora, segerrika strejken). Kampen fick ett stort stöd av andra fackföreningar och stora summor pengar samlades in för att hålla de strejkande vid liv. En omfattande bojkott av vindruvorna som skördades organiserades, med stora förluster för bolaget som följd. Polisen stod förstås på arbetsköparnas sida och trakasserade arbetarna. Så gjorde också viktiga politiker som guvernör Ronald Reagan och president Nixon. Den senare såg till att stora mängder vindruvor köptes av armén, och såg till att företaget fick hjälp att exportera till Europa, vilket förstås skulle kunna underminera effekterna av bojkotten. Men då åkte Cesar Chavez också till Europa och berättade om lantarbetarnas hårda och fattiga villkor, och det giriga företaget. En omfattande bojkott började också i Europa, och företaget förlorade mångmiljonbelopp. Till slut såg de sig tvungna att ge upp. Seger! Som ni hör är det en mycket engagerande och viktig film, som dessutom har lite arkivmaterial från den verkliga strejken inklippt lite här och var för att ge en ännu verkligare känsla.

Dock finns det problem med filmen, som man inte märker om man inte känner till bakgrundshistorien. Den är ganska tillrättalagd för att få Chavez att framstå i ett så positivt ljus som möjligt. Att han är filmens stora hjälte råder det knappast något tvivel om. Det fanns dock radikalare delar av UFW, som kritiserade reformismen, det stora fokuset på köpbojkotter, och samarbetet med Demokraterna – i filmen får vi se Robert Kennedy ge dem sitt stöd. När de skymtar förbi i filmen verkar de mest vara några män som har en för stor lust att ta till våld (jag hade visserligen förståelse för dem, och var mer oroad för Cesars pacifism och auktoritära sätt att på eget bevåg säga till en: du är utesluten!, men det var knappast syftet). Och trots att man i filmen får intryck av att livet för lantarbetarna i södra USA förbättrades ordentligt efter segern, så är förhållandena för dem än i dag bedrövliga. Det började dessutom gå sämre för UFW ett tag efter att strejken var vunnen, dess ledning gick en del mindre bra vägar, och enligt kritiker är den idag snarare en affärsrörelse för familjen Chavez än en försvarsorganisation för arbetarna, och dess medlemsantal ligger på omkring 5000, mot storhetstidens 100 000.

Men det hindrar inte att det är en engagerande och inspirerande film, som ger en pedagogisk lektion i vikten av arbetarkamp och fackligt arbete för att försvara våra rättigheter. Trots sina brister är den verkligen värd att se. Det var några skolklasser närvarande under visningen, och det är bra, den borde visas i skolor som en grundkurs i klasskamp. Om läraren sedan är kunnig kan han ju inleda en lite djupare diskussion om lantarbetarnas kamp och UFW.

Labour of love (Indien, regi: Aditya Vikram Segupta)
Utan tal får vi följa en man och en kvinna när de jobbar och gör vardagliga saker. Enda gångerna någon säger något är när man får höra nyhetsinslag på radio eller tv om omfattande protester. Oftast när jag ser en film där man ser eller hör att masskamp av något slag försigår i bakgrunden så vill jag hellre följa vad som händer där, än det som filmskaparna har bestämt att fokus ska ligga på. Så också den här gången, inte minst då jag tyckte att filmen faktiskt var ganska långtråkig. Den borde helt enkelt ha handlat om gatuprotesterna istället, så kunde mannen och kvinnan, som till slut visade sig vara ett par, flimra förbi i bakgrunden 2-3 gånger istället. Då kunde det ha blivit något!

Wyrmwood (Australien, regi: Kiah Roache-Turner)
Ett meteorregn utlöser en …. zombieepidemi. Första gången jag ser en film är det som får fart på zombierna. Synnerligen mobila mördarväxter från outer space, som nådde jorden just på detta sätt kunde vi se redan i klassikern Triffidernas natt från 1963, men nu är det vanliga zombier. Eller ja, de har en del originella drag. Filmen gjordes på väldigt liten budget, i likhet med Peter Jacksons debut Bad taste gjordes den på fritiden under några år, och med egna medel. Och i likhet med Bad taste blev resultatet gott. (nuförtiden har som bekant Peter Jackson helt sjuka budgetar för att göra filmer om troll och skogsmullar, men det är en annan historia).

Det har de senaste åren kommit en strid ström av zombiefilmer, av blandad kvalitet. Wyrmwood är utan tvekan bättre än de allra flesta. En av de senaste årens bästa. Den som kan konkurrera är väl i första hand kubanska Juan of the dead, men det var en ren komedi, den här är lite mera allvarlig. Inte helt och hållet, men den har en del skräckkvaliteter. Där många zombiefilmer plöjer i gamla spår bjuder den här också på en del överaskningar. Årets zombiefilm helt enkelt, nästan obligatorisk för alla som inte hatar zombier.

Unga Sophie Bell (Sverige, regi: Amanda Adolfsson)
Sophie går ut gymnasiet, och hon och hennes sedan barnsben bästa kompis Alice tänker flytta till Berlin ett tag. Alice blir sur när Sophie inte vill dra på en gång, och försvinner. Sophie åker till Berlin för att leta. Regidebut av Amanda Adolfsson, ganska lyckad sådan får jag säga.

I am not Lorena (Chile, regi: Isidora Marras)
Olivia är skådis och har en svårt dement mamma. Dessutom får hon ideliga samtal från företag och inkasso som frågar efter Lorena. Nej, det finns ingen Lorena här, jag känner ingen Lorena, svarar hon, och ser det mest som ett irritationsmoment. Fast det visar sig vara lite värre än så. Ganska seg början på filmen, hon har någon relation med en snubbe, och blir regisserad av sin ex-make, men jag fångas inte nämnvärt av det. När hoten från inkasso ökar och hon inser att det är någon som jävlas rejält med henne, någon hon gör bäst i att hitta så ökar tempot och spänningen rejält, då blir den riktigt bra.

When animals dream, fast med originaltiteln

When animals dream, fast med originaltiteln

When animals dream (Danmark, regi: Jonas Alexander Arnby)
Tonåriga Marie bor i en liten d*ansk håla vid kusten. Hennes mor sitter i rullstol och kan knappt röra sig, och själv börjar hon märka en del lite konstiga kroppsliga förändringar. Hon börjar oroa sig för att hon ska sluta som sin mamma, men vi hoppas förstås på något lite coolare. Och stämningen tyder inte heller riktigt på att det skulle utveckla sig till ett tårdrypande drama om en ung kvinnas tilltagande sjukdom.

En av mina favoriter på festivalen. Bra spelat, bra stämning – och Marie är den bästa rysarkaraktären på bra länge. Visst, östasiatiska spökflickor som kryper ner från vinden eller ut ur tvn må ha större skrämseleffekt, men Marie har mer personlighet. Det här är nog helt enkelt årets skräckfilm (inte någon av de läskigare skräckfilmerna, men väldigt bra).
Bonus: dansk film utan att man ännu en gång måste se Mads Mikkelsen och de andra som har varit med i tusentals filmer.

Dukhtar (Pakistan, regi: Afia Nathaniel)
Två gamla klanledargubbar på pakistans landsbyggd är i blodsfejd med varandra. Den ena, som har förlorat sina söner i stridigheterna, ber om fred. Klanledargubbe nummer två sätter sig till motvärn: han har förlorat fler män, och skulle tappa ansiktet om han slöt fred med ett sådant klent resultat. Dock kan han, som gott och väl lär ha uppnåt åtminstone den svenska pensionsåldern, tänka sig fred och vänskap på ett villkor: att han får gifta sig med sin fiendes 10-åriga dotter. Efter att ha tvekat en stund verkar flickans fadern ändå tycka att det var ett rimligt förslag och accepterar. Dotterns mor, som själv blev bortgift som 15-åring, är dock till skillnad från sin make inget sexistiskt as till reaktionär gubbjävel som tycker att tvångsgifte av barn är ett rimligt sätt att lösa problem, så hon tar flickan och flyr. De båda klanerna är dock ganska mäktiga, och de har en massa män ute på jakt. Om de fångas blir dottern bortgift till ett gammalt as, och modern riskerar att skjutas på fläcken. Giftemålet är det enda sättet att få stopp på blodsfejden, tycker vissa. Jag är lite mera: men gör det så mycket om de röjer upp i de reaktionära patriarkala strukturerna, även om det görs på ett drastiskt sätt? Bra, engagerande och spännande. Dessutom: har du ens sett en film från Pakistan? Dags nu.

Manglehorn (USA, regi: David Gordon Green)
Al Pacino spelar en äldre, ganska bitter och asocial låssmed, som är besatt av att hitta sin gamla kärlek. Jag vet vad ni tänker, och jo, jag vill hellre se nya skådisar än dem man har sett sjukt många gånger förut – speciellt när de som Al Pacino eller Robert DeNiro radade upp pärlband av lysande rollprestationer på 70- och kanske 80-talet, men sedan verkade sluta anstränga sig eller tappade gnistan eller något. Visst kan de väl vara ganska bra ibland fortfarande – men vilket årtionde gjorde de senast en roll som inte med fördel kunde ha gjorts av någon annan kan man undra. Hur som helst, Pacino är väl helt ok i den här, och det är väl ett helt ok drama. Jag känner dock aldrig den riktiga entusiasmen komma över mig.

Gente de bien (Colombia, Frankrike, regi: Franco Lolli)
10-åriga (enligt vad det står i festivalprogrammet, det är många av barnen som påstås vara just 10, jag är inte säker på om 10 upplevs som en praktisk ålder av filmskapare, eller om de som skriver programmet brukar gissa på just 10. Men nog om detta) Erics mamma, som han bor hos, måste resa bort för att leta jobb. Under tiden ska han bo hos sin pappa, som han inte har så bra kontakt med. Han gillar inte heller pappans lägenhet. Konflikter uppstår. Senare får de bo tillfälligt hos faders syster, men också där har Eric svårt att anpassa sig. Långsamt berättad, men mycket bra spelad. Vissa av scenerna är väldigt bra.

The midnight after (Hong Kong, regi: Fruit Chan)
En minibuss en natt i Hong Kong finner plötsligt att allt är övergivet. De ser inga andra någonstans, kan inte nå någon på telefon, och inser att något inte står rätt till. Är det någon parallell värld eller vad, undrar de? Ett bra upplägg, som ni hör. Kunde ha blivit en bra rysare, speciellt när folk börjar dö. Men tyvärr. Alltså det är inget fel i sig att blanda skräck med komedi, och sedan lägga lite tårfyllt drama på det. Inte minst har dei östasiatiska filmer en fallenhet för att blanda vilt. Det är bara det att den här filmen misslyckas på alla områden. När det skulle kunna ha blivit spännande så agerar de som i en komedi, utan att lyckas vara roliga. De dramatiska scenerna misslyckas nästan ännu mer. Jag ska väl inte vara orättvis: det fanns vissa ljusglimtar: ett bra upplägg, vissa sekvenser blev lite stämningsfulla, några saker var lite kul, och mest minnesvärt var en scen där en våldtäktsman tillrättavisades. Några ljusglimtar, men i övrigt en god idé men ett dåligt genomförande. Borde det inte egentligen vara förbjudet att sabba en bra idé sådär? Kan inte de som ska göra en dålig film ha ett dåligt upplägg istället för att håna bra idéer på detta sätt?

Mellanösterns förmodligen mesta bad ass-vampyr

Mellanösterns förmodligen mesta bad ass-vampyr

A girl walk home alone at night (Iran, USA, regi: Ana Lily Amirpour)
Iransk förmodligen första kvinnliga filmvampyr. Som ni kanske anar är den inte inspelad i Iran, utan i USA. Stämningsfullt, och framför allt är vampyren bra. Jag har aldrig varit så förtjust i filmvampyrer, det finns några bra, men oftast är de mest pretto och inte speciellt skrämmande. Den här var däremot annorlunda än alla andra jag har sett, och hon gör det absolut värt att se filmen.

Appropriate behaviour (USA, regi: Desiree Akhavan)
Shirin separerar från sin sambo och flyttar ut. Vi får sedan se tillbakablickar från när hon träffade sin flickvän, och deras relation. Konflikter uppstår inte minst när Shirin inte anser sig redo att komma ut för sin familj. Hon ber om förståelse: hennes iranska familj har svårt att acceptera sådant. Flickvännen tycker dock inte att det var någon bra anledning. Bra film.

Catch me daddy (Storbritannien, regi: Daniel Wolfe)
Engelsk-pakistanska Leila har rymt från sin familj för att bo med sin pojkvän. Hennes far, som inte är så inne på kvinnors rättigheter, skickar sin son och några till hederskultursivrande släktingar, samt några som anlitats för tillfället, för att leta rätt på henne. Mycket bra, välspelad och spännande, utan att vara så polerad som Hollywoodspänning brukar vara (vilket visserligen kan vara underhållande, men det känns samtidigt mindre verkligt). Fast lite fånig titel. Låter som att de leker. Det var inte riktigt det intrycket man fick.

Goodnight_Mommy-694523663-large

Goodnight mommy (Österrike, regi: Veronika Franz, Severin Fiala)
Tvillingarna Elias och Lucas bor med sin mor i en enslig villa. Efter en olycka och operation har hon bandage över hela ansiktet. Pojkarna tycker att hon beter sig annorlunda och konstigt, och de börjar undra: är det verkligen vår mamma? Med allt mer provokativa metoder börjar de försöka undersöka saken, samtidigt som hon blir upprörd över att hon inte får den lugn och ro hon behöver för sin återhämtning. Stämningen tätnar allt mer, och blir ständigt obehagligare. Väldigt obehagligt, och utförandet är felfritt. Tvillingarna Lucas och Elias Schwarz (de heter som i filmen) är perfekta i rollen som två alltmer skrämmande identiska knattar. Jag kan inte ge något annat omdöme än: mästerligt. Festivalens bästa film (tätt före These are the rules), och förmodligen årets bästa film. Och om den går upp på svensk bio nästa år (den borde verkligen det) kan man antagligen räkna den som nästa års bästa film också.

Alltså vad är det med Österrike? Haneke, Seidl (som f.ö. producerade denna), och nu Franz och Fiala. Jag inser att det är känsligt att göra nationella generaliseringar, men när man ser de becksvarta och ångestdrypande österrikiska mästerregissörerna kan man inte låta bli att tänka tanken: är det en slump att Fritzl också kom därifrån?

Festivalens priser
Som vanligt delades det ut priser för bästa film (bara de filmer som är med i tävlingssektionen slåss om det priset), bästa skådespelare, regi etc, samt publikens pris.
Girlhood, som jag recenserade efter pressvisningarna, vann bronshästen (bästa film). Den var bra, men jag hade hellre sett att These are the rules eller Goodnight mommy hade vunnit. Båda huvudrollerna i These are the rules (spelade av Jasna Zalica och Emir Hadzihafizbegovic) vann mycket välförtjänt pris för bästa skådis. Publikens pris gick till Xavier Dolans Mommy, vilket ytterligare understryker hur överskattad han är.

Mina priser

Bästa film: Goodnight mommy, tätt följd av These are the rules

10 ytterligare filmer att se: When animals dream, Cesar Chavez, Jack, The imitation game, Varje gång jag ser dig, Wyrmwood, Catch me daddy, Name me, Bird man, Girlhood, Dukhtar (blev 11)

Specialutmärkelse: Dyke Hard

Bästa skräckkaraktär: Marie i When animals dream

Mest obehagliga tvillingarna: Elias och Lucas i Goodnight mommy

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *