Teorin om kulturell appropriering – en återvändsgränd

elvisTeorin om kulturell appropriering/appropriation (KA) har varit i ropet under det senaste året. Uttrycket kan omformuleras till kulturellt beslagtagande. Inom den postmodernistiska vänstern beskriver det föreställningen att kulturella uttryck hos en minoritet kan tas över och tömmas på sitt innehåll av medlemmarna i en dominerande kultur. Därigenom förtrycks undertryckta grupper ännu mer då de rånas på sin kulturella egendom. En slutsats blir ofta att det är progressivt att hålla isär kulturer och olika grupper. Exploatering och kulturell stöld är tveklöst något som ständigt sker under imperialismen. Men stämmer det att möten mellan två ojämlika kulturer ofelbart leder till att den svagare kulturen utraderas? Och vilken väg pekar KA-anhängarna ut för att förtryckta folk och kulturer ska nå frihet?

Diskussionen om kulturell appropriering brukar intensifieras i anslutning till vissa händelser som upprör teorins förespråkare. Förra året genomförde den vita artisten Miley Cyrus ett dansnummer som innehöll så kallat twerkande. Det är en dansstil som förknippas med svarta amerikanska kvinnor och som är inspirerad av vissa afrikanska dansmönster. Anhängarna av KA menade att Miley Cyrus tog över twerkandet från svarta kvinnor och att det i förlängningen skulle göra dem ännu mer maktlösa i samhället.

En liknande diskussion rör den så kallade bindin. Anhängarna av KA menar att det endast är förbehållet medlemmar i en hinduisk kultur att använda denna utsmyckning och att om västerländska, vita flickor gör det är det ett intrång i traditionell indisk kultur.

Anklagelser om stöld
Förespråkarna för teorin om KA invänder i princip mot all kontakt mellan kulturer, även på individuell nivå, som inte är jämlik eller sker på den förtryckta kulturens villkor. Den här idén låter radikal och appellerar helt klart till många vänstermänniskor. Visserligen kanske de måste offra sina dreads och palestinasjalar men med hjälp av teorin om KA kan detta offer ses som en kamphandling.

Så här kan det låta när teorin om KA ska försvaras, Sara Abdollahi i SvD: ”Människor i väst konsumerar glatt ‘de andra’ och deras kultur för att skapa sig själva på nytt. Glädjen över den konsumtionen sker på bekostnad av andra kroppar.”1

Bloggaren Amra Hasanov uttrycker sig så här: ”CA syftar på när en person eller grupp ‘tar över’ eller imiterar delar av en annan kultur. Det här kan ha en negativ effekt i situationer där en dominant kultur tar över och tillämpar en minoritets kultur och gör den till sin egen. Kulturell appropriering kan ske på många olika sätt. Problematiken ligger i att en kulturell företeelse kan försvinna och/eller förlora sin mening efter att den tagits upp av en dominant kultur.”2

På bloggen Falskheten, numera integrerad i den intersektionella webbsajten Rummet, skriver Valerie Kyeyune Backström:

Eftersom vita MÄNniskor är överordnade alla andra raser på denna jord, har ni väldigt svårt att förstå att vissa saker inte är till för er. För färgade kommer det knappast som en chock, detta har de flesta av oss fått erfara, om än i olika grad, från den dagen vi föddes.

Problemet är inte att man som ”utomstående” intresserar sig för något. Problemet är på vilket sätt man gör det. Och detta är särskilt viktigt när man kommer ifrån en överordnad grupp.

Problemet är att varje gång vita ”intresserar” sig för en kulturyttring eller liknande tillhörande en annan grupp intar ni rollen som hungrig gökunge. Ni skördar frukterna av någon annans arbete; ni puttar ut de andra fågelungarna, tills ni till slut ligger kvar ensamma och välgödda i boet och hävdar att det var ni som byggde det.3

På den amerikanska nöjessajten Seoulbeats skriver bloggaren Ambika följande om desikultur (med anknytning till den indiska subkontinenten):

En desitjej som bär något som hör till hennes kultur ska inte hånas utan behandlas med respekt, precis som vilken annan person som helst, och hon ska definitivt inte behandlas sämre än en icke-desitjej som tar något från en annan kultur. Samma sak borde gälla för alla kläder som tillhör en kultur som inte på länge har haft någon makt. Till den dagen kommer då båda kan behandlas likvärdigt ska användning av bindin förbehållas dem som har det i sitt arv och de som bjuds in att ta del av det arvet.

Nu säger kanske några av er: ”Men jag känner en indisk tjej som tyckte att det var helt okej att jag bär bindi.” Okej. Hon får gärna acceptera att du bär bindi. Men det är inte poängen. Poängen är att några människor ur den kulturen inte finner sig i att du bär den. Det är kränkande mot dem, eftersom du inte hedrar deras arv. Du hånar istället arvet, eftersom du har en bindi i pannan som en trendig accessoar, helt utan en tanke på syftet bakom bindin. Kanske har du gått på den nya betydelse objektet fick när det övertogs från sin kultur.4 (Vår övers.)

Dessa stycken sammanfattar hyfsat väl vad många av de bärande teserna i teorin om KA handlar om; motvilja mot kulturella utbyten som inte är jämlika, att se vita och svarta som homogena grupper, uppfattningen att icke-vita kulturer alltid är svaga och i ett underläge.

Till att börja med vill jag klarlägga att den imperialistiska världsordningen verkligen rymmer ett stort mått av kulturell diskriminering och förtryck. En sak som måste fördömas, och som verkligen förtjänar att kallas för kulturell appropriering, är regelrätta stölder av artefakter. Föremål som finns på museum i västvärlden bör skyndsamt lämnas tillbaka till de folk som är de rättmätiga ägarna. Ett annat fenomen är när folk ur en dominerande kultur använder attribut från en marginaliserad kultur på ett hånfullt och nedvärderande sätt. Att göra sig rolig på förtryckta folks bekostnad har inget med progressivt kulturutbyte att göra. Historieförfalskning och osynliggörande gentemot kulturer som inte tillhör den imperialistiska världen är också entydigt negativt. Diskriminering och kulturell utplåning måste fördömas och bekämpas. Men frågan är om teorin om kulturell appropriering verkligen har något att bidra med här, eller om den bara utsår förvirring om orsaker och lösningar.

Marxister kritiserar det utopiska
Från marxistisk utgångspunkt finns det mycket att invända mot teorin om KA. Den uttrycks med radikala fraser men har implikationer som är direkt reaktionära. Redan den centrala utgångspunkten för teorin kan ifrågasättas. KA-teorier utmynnar i en kritik av all kontakt mellan kulturer där det finns förtryckande relationer inblandade. Det är en abstrakt princip som är anpassad efter hur världen borde se ut, inte hur den faktiskt ser ut, och har inget med revolutionär eller progressiv politik att göra. Anhängarna till teorin om KA säger oftast att de är för blandning mellan kulturer men deras krav på att det måste ske absolut jämlikt gör att det blir ett teoretiskt ställningstagande som inte betyder något i praktiken. Utifrån denna princip är det tveksamt om det överhuvudtaget är tillåtet med någon kontakt mellan människor över kulturella och andra gränser. Jämlika relationer är sällsynta under kapitalismen, som ju är ett system som genomsyras av förtryck och hierarkier. Logiken i resonemanget är att varje kategori ska hålla sig på sin egen kant och det är precis den slutsatsen som anhängare av KA och identitetspolitiskt inriktade personer drar. Varje kategori ska föra sin egen kamp och hålla sig inom sitt eget ”rum”.

Men kan en socialist verkligen uttala sig för värdet av kulturella möten som sker under ojämlika förutsättningar? En första synpunkt är att dessa möten är faktum som pågår hela tiden vare sig vi socialister vill eller inte. En andra, och viktigare synpunkt är att, utgången av dessa möten inte är givet på förhand. Identitetspolitikerna är postmodernister vilket betyder att de har pessimismen och uppgivenheten inbyggd i sin eländiga världsbild. För dem är de marginaliserade kulturerna förlorare redan på förhand i ett möte med medlemmar i västliga kulturer. Identitetspolitikerna dubbar sig själva till riddare som ska försvara de marginaliserade kulturerna. Men deras förtroende för dessa kulturers inneboende styrka är inte särskilt stor, eftersom de tror att det räcker med att främmande element lånar några av dess symboler (frisyrer, utsmyckningar, klädesplagg, musik, osv) för att de ska vara bestulna och försvagade. De bortser helt från att utgången av varje möte är en fråga om kamp och styrkeförhållanden. Precis som arbetarna inte är förutbestämda att förlora konflikter med den andra sidan, så är inte marginaliserade kulturer det heller. De är fullt kapabla att slå in kilar i den dominerande kulturen, att anamma det värdefulla (och ibland tyvärr också det mindre värdefulla), att avyttra det förlegade hos sig själva och att överhuvudtaget kämpa och gå framåt utifrån de förutsättningar som finns här och nu.

Istället för att ta kamp utifrån verkligheten som den är agerar identitetspolitiker och anhängarna av teorin om KA som utopister som jagar rena relationer som rensats från allt förtryck redan innan de grundläggande maktrelationer i samhället som leder till förtryck har utrotats. För att verkligt jämlika relationer ska råda måste kapitalismen, sexismen, rasismen, osv, ryckas upp med rötterna. Detta inser de flesta anhängare av teorin om KA, men ur den insikten drar de som sagt slutsatsen att subversiva strategier måste vara separatistiska. De inbillar sig nämligen att det går att skapa slutna miljöer dit förtrycket inte hittar. Men detta är inte möjligt, eftersom ingen människa kan reduceras till en identitet baserad enbart på en viss position i samhället. Om man tänker sig att man samlar hundra människor ur en förtryckt kategori i ett rum så skulle denna församling snabbt visa sig vara genomskuren av alla möjliga skillnader i tillgång på makt och resurser baserat på saker som kön, sexuell läggning, klass, osv.

Identitetspolitikens anhängare av KA kan svartsjukt försöka bevaka slutenheten och renheten hos förtryckta kulturer och grupper så mycket de vill. De kommer inte komma en millimeter närmare frigörelse eller jämlikhet för det. Anledningen är just att dessa kulturer i sig själva inte är entydigt jämlika, frihetliga eller progressiva. Alla kulturer är sammansatta av både reaktionära och progressiva tendenser. Olika skikt av människor inom kulturerna tar vanligtvis fasta på olika sidor av en given kultur. Mycket grovt uttryckt – verkligen generaliserat – så kan man säga att de arbetande klasserna och förtryckta grupper ofta har visat sig benägna att ta till sig och förstärka progressiva delar av de nationella kulturerna, att ta fasta på demokratiska och solidariska ideal. Samtidigt har mer privilegierade skikt haft en tydlig tendens att konservativt hålla fast vid traditioner som upprätthåller sociala skillnader. Anhängarna av teorin om KA visar inga insikter om hur splittrade nationella kulturer är (trots att de i andra sammanhang gillar att svänga sig med begrepp ur den småborgerliga intersektionella teoribildningen).

Genom att slå vakt om nationella kulturer som helhet så betyder det per definition att anhängarna av KA bidrar till att försöka frysa dem i ett statiskt tillstånd av jämvikt mellan de progressiva och reaktionära tendenserna. Marxister däremot önskar största möjliga blandning mellan nationella kulturer så att olika kämpande skikt och progressiva tendenser ska mötas och förstärka varandra och bidra till framväxten av en global revolutionär kultur som överskrider alla nationella känslor.

Kulturer är sammansatta
En sådan internationalistisk förening är inte möjlig med teorin om kulturell appropriering som grund, eller identitetspolitik överhuvudtaget. Anhängarna av den linjen ser omedelbart ett hot i att en vit person närmar sig en förtryckt kulturs aktivitet. Deras teoretiska utgångspunkter gör dem oförmögna att se möjligheten av att många vita, potentiellt majoriteten, faktiskt kan befinna sig mer eller mindre i opposition mot delar av den egna kulturen och systemet. Istället för att hånfullt stöta bort vita personer som börjar lösgöra sig från de inskränkta och chauvinistiska dragen i sin kultur borde varje antikapitalist välkomna en sådan utveckling. Självklart ska ingen vara naiv om hur en sådan process kommer att se ut. Bland skribenter som skriver kritiskt om förekomsten av kulturell appropriering finns rikligt med exempel på vita personer som på ett ganska tanklöst sätt använder sig av diverse attribut som tillhör den ena eller andra icke-vita kulturen. Förhållningssätt som är irriterande eller till och med sårande går att komma till rätta med utan kulturell sekterism. Sådant botas genom mer, inte mindre, ömsesidig kontakt. Kunskap och insikter är bäst när det gäller att nyansera stereotypa uppfattningar från någon som faktiskt vill lära sig – vilket innebär att upplysning inte är effektivt mot verkliga rasister och förtryckare.

Samtidigt som anhängarna av KA på ett onyanserat sätt klumpat ihop alla vita till en gemensam grupp gör de samma sak med medlemmarna i den ”autentiska” kulturen. De pratar ofta om att den underpriviligerade kulturen ska ge sitt godkännande till användandet av olika attribut utanför den egna kulturkretsen. I praktiken blir det då en fråga om vilka skikt och personer inom en kultur som ska tillåtas vara dess språkrör. I allmänhet tenderar det i praktiken att handla om de skikt som besitter makt inom en given kulturell gruppering. Om identitetspolitikerna letar efter folk som ska bekräfta deras egna förväntningar om ortodoxa försvarare av det ”äkta” så kommer de oundvikligen dras till mer konservativa skikt inom kulturerna snarare än till moderna och utåtriktade krafter.

De som pratar positivt om KA har en minst sagt blåögd syn på de så kallade autentiska kulturerna. Det är självklart att flesta av dessa befinner sig under imperialistisk dominans och därför kan sägas vara förtryckta. Men det betyder inte att de själva inte är förtryckande eller att de skulle sakna sådana historiska rötter. Det betyder inte heller att alla icke-vita kulturer är exploaterade.

En del menar till exempel att den svenska schlagerartisten Yohio håller på med kulturell appropriering i förhållande till japansk kultur när han använder japanska uttryck och kläder i sitt scenuttryck. Men Japan är en internationellt ledande imperialistisk makt med ett synnerligen blodigt förflutet. Vi behöver bara påminna om den sadistiska masslakten i Kina under andra världskriget som ett exempel. Det är alltså inte fråga om att Yohio ger sig på vad man i traditionell mening brukar kalla en förtryckt kultur (som t.ex. ursprungsfolken i Amerika). Vad anhängarna till teorin om KA gör genom att förminska den roll som Japan spelar internationellt. De mörkar det landets förtryckande och imperialistiska roll – Japan förvandlas till ett offer när det i själva verket är en aggressiv imperialistisk makt på uppgång. Detsamma kan för övrigt säga om just Kina. Chauvinismen mot Kina och Japan utvecklas i allt högre grad till att vara ett uttryck för motsättningen till rivaliserande makter snarare än diskriminering av förtryckta folk.

Andra kulturer som verkligen är undertryckta idag var det inte historiskt. När identitetspolitikerna försöker konservera dem i sin nuvarande form bortser de från att dessa kulturer i stor utsträckning själva har formats genom att vara erövrande och förtryckande vid en given tidpunkt. I Sydamerika finns vissa rester av den gamla inkakulturen kvar. Men inkafolket var ett krigiskt erövrarfolk som la andra folk under sig. När fattiga och undanskuffade människor i Anderna håller fast vid vissa drag från den kulturen slår de vakt om något som en gång i tiden var förtryckande, t.ex. språket quechua (som för övrigt innehåller en mycket stor mängd inlånade ord från spanskan).

Identitetspolitikerna har också en helt orealistisk syn på hur kontakten mellan olika kulturer faktiskt har sett ut. Får en vit person ta sig friheten att utöva andinsk musik utan att be om lov först? Det borde ju vara ett solklart fall av kulturell appropriering. Men den ”traditionellt indianska” andinska musiken bygger på instrument som spanjorerna tog till Amerika, som t.ex. klarinetten. Charangon är ett i det närmaste obligatoriskt inslag i denna ”autentiska” kultur. Men charangon tillverkades först på 1700-talet i det spanska Peru och är ett instrument som anses härstamma ur stränginstrument som spanjorerna tog med sig. Dagens andinska musik är alltså en hybrid som uppstått ur mötet mellan något som fanns innan spanjorerna kom och de influenser som kolonisatörerna hade med sig, ur mötet mellan förtryckare och förtryckta. Det ”vita” finns alltså redan starkt närvarande i det här ”färgade” kulturella uttrycket som av många anses ytterst ursprungligt och äkta. Att hindra en enskild vit person från att lyssna på eller utöva den musiken blir en paradoxal förnekelse av kulturens egen bakgrund. Dessutom är det så att det möte som skapade den här autentiska kulturen, som verkligen tillämpas och försvaras av stora folkliga skikt, var raka motsatsen till jämlikt. Den andinska kulturen har snarast fötts ur ett av de mest ojämlika mötena under de senaste 500 åren, nämligen ur ett stort folkmord. Det visar på en paradox. En reaktionär utveckling kan ibland ha progressiva eller åtminstone icke-reaktionära bieffekter. Utveckling är sällan rätlinjig. Att använda kravet på jämlikhet som ett absolut kriterium för när kulturellt utbyte får ske framstår mest som önsketänkande. Världen är inte jämlik – tyvärr – men det kan inte få vara ett hinder för att kulturer blandas och utvecklas enligt de faktiska förutsättningar som finns.

Den kulturella utvecklingen under de senaste århundradena visar också att det inte finns någon entydigt enkel rånare-rånoffer relation mellan tredje världen och de imperialistiska länderna i kulturell mening. Den grundläggande relationen handlar förstås om exploatering och förtryck. Men det beskriver inte allt. Det finns också ömsesidigt kulturellt utbyte som även kan vara på den förtryckta kulturens villkor. Där det finns exploatering och förtryck finns det förstås motstånd, och detta skapar utrymme för egen kulturell utveckling, som även innehåller influenser från förtryckarna. Det här ser inte anhängarna av teorin om KA. De pådyvlar de marginaliserade kulturerna en ensidig offerroll som saknar täckning i hur folklig marginaliserad kultur faktiskt har utvecklats. Om deras linje blir dominerande kommer det framförallt leda till att framtida hybrider och nya mönster aldrig kommer att bli till. Men kontakter över de kulturella gränserna kommer att fortsätta. De förtryckta folken kommer att leva ut sina kulturer som de vill oavsett i vilken utsträckning några vita väljer att låna attribut från dem, och de kommer att ta till sig det de finner värdefullt hos andra. Det finns ytterligare exempel att hänvisa till som talar för att det faktiskt är på detta vis.

Anhängare av teorin om KA hävdar ofta att kulturella lån från vad de anser är förtryckta kulturer rentav försämrar de förtryckta kulturernas position. Bloggaren Amra Hasanov igen:

Frågan jag får ofta: men om jag bara vill hylla en kultur? Visa upp den? Normalisera? Är det inte bra att kulturer blandas?

Jag undrar: varför ska andra hylla min och andras kulturer? Kan inte jag få göra det själv? ”Hyllning” av andra kulturer är problematiskt just för att jag inte har möjligheten att hylla min egen utan att mötas av fördomar, rasism och stereotyper som svar.5

Det här argumentet återkommer också kring vitas lån av typiskt svarta uttryck – medan vita kan hyllas för att ha dreadlocks, eller ”ghetto”-kläder, blir svarta diskriminerade om de har samma attribut.6 Det stämmer säkert. Men det KA-förespråkarna inte lyckas förklara är på vilket sätt den rasistiskt laddade diskrimineringen av svarta som t.ex. har dreads förvärras av att vita som bär dreads inte kritiseras. De ställs inför två fenomen, som hänger ihop: icke-vita som använder sig av attribut x kritiseras och utsätts för rasism, vita som använder sig av samma attribut hyllas. Ur ett KA-perspektiv är lösningen på detta att vita ska avstå från att använda attributet, i något slags missriktad solidaritetshandling som ju på intet sätt förminskar diskrimineringen för icke-vita. Det avslöjar identitetspolitikens pessimism och oförmåga att staka ut en väg för kamp. Naturligtvis diskrimineras förtryckta grupper på många områden – men för marxister är det rätta svaret här gemensam kamp mot alla sådana diskriminerande uttryck, inte att de som inte diskrimineras ska avstå från integrering och vissa kulturella uttryck.

Ett exempel är den konstnärliga strömning som kallas naivismen – Paul Gauguin tahitiska influenser medverkade till denna riktning, som påverkade modernismen i stort, vilken i sin tur har haft många progressiva effekter i hela världen, inklusive i den tredje världen. Under efterkrigstiden har det förekommit kontroversiella gestaltanden av Jesus som svart, i gaymiljöer, mänsklig och så vidare. Gauguin föregick allt det här redan på 1800-talet genom att måla en svart Kristus, vilket får betraktas som en modig antirasistisk handling av någon som kom till Tahiti från väst (Frankrike) men som samtidigt hade påbrå från tredje världen genom sin peruanska mor. Gauguin kom från väst. Han var relativt privilegierad och betraktade tahitierna utifrån, det var oundvikligt. Men representerade han imperialism och exploatering på samma sätt som arkeologiska tjuvar eller exploaterande multinationella storföretag? Om anhängarna av KA ska vara konsekventa så måste de ju se det så. Men för en marxist berikade Gauguin världskulturen, och i den ingår bland annat tahitierna själva. Tahitiernas undertryckta position i världssystemet beror i mycket liten grad på Gauguins tolkningar av dem. Den hänger däremot ihop med hur världskapitalismen fungerar politiskt och ekonomiskt.

Rock’n’rollens frigörande kraft
Ett annat viktigt historiskt exempel som talar emot teorin om kulturell appropriering är rock’n’rollens utveckling i USA och världen. De exakta detaljerna kring rock’n’rollens utveckling kan vi lämna därhän. Det råder hur som helst inget tvivel om att rötterna ligger i bluesen, som i sin tur var en tydligt afroamerikansk musikstil. Så småningom började svarta artister att utveckla bluesen, först till rhythm and blues och sen till rock’n’roll. Många anser att den första genuina rock’nroll-låten som spelades in på skiva var ”Rocket 88” från 1951, med de svarta artisterna Ike Turner och Jackie Brenston. Rockliknande låtar och skivor hade trots det gjorts i åratal av svarta artister innan 1951 och det är sannolikt helt omöjligt att egentligen säga vem som var först. Det råder dock ingen tvekan om att det handlar om svarta artister.

USA var fortfarande extremt rassegregerat i början på 1950-talet. Men sociala och politiska processer var samtidigt i färd med att underminera just den formen av rasistisk maktutövning. Det var under de omständigheterna som några vita artister och deras skivbolag plockade upp rock’n’rollen, som snabbt fick ett kommersiellt genomslag hos den unga vita publiken. Vita personer som Bill Haley, Jerry Lee Lewis och Elvis Presley blev megastjärnor genom att i stor utsträckning helt enkelt spela in och ge ut exakt samma låtar som svarta artister redan hade gett ut före dem. De gjorde sina karriärer utan att ge något nämnvärt erkännande till de svarta musiker som de grundade sig på. Rock’n’rollens födelse skulle alltså med lätthet kunna ses som ett praktexempel på kulturell appropriering. Vita artister stjäl en svart musikstil såväl som enskilda låtar och inhöstar pengar och berömmelse.

Man behöver inte vara anhängare av teorin om KA för att se oärligheten och det tjuvaktiga i det som blanda andra Presley och skivbolagsfolket runt om kring honom gjorde under 1950-talet. Frågan är om konsekvenserna av denna tjuvaktighet är sådana att rock’n’rollens födelse går att använda som bekräftande exempel på teorin om kulturell appropriering. På ytan tycks rock’n’rollens födelse bekräfta att när vita dyker upp för att använda sig av icke-vita kulturella uttryck under ojämlika omständigheter, är det till den färgade kulturens nackdel. Så vad hände då när rock’n’rollen även fick ett vitt ansikte?

Även om de första vita rock’n’roll-artisterna inte hade några egna progressiva avsikter finns det goda skäl att argumentera för att det de gjorde hade betydligt fler progressiva konsekvenser än förtryckande och reaktionära. Till att börja med flätades deras handlingar in i ett större skeende som innebar sammanbrottet för den formella rassegregationen. Redan tidigare, under jazzens storhetstid, hade vissa skikt av vita lyssnat på svart musik. Men rock’n’rollen hade betydligt större genomslag än jazzen och bidrog därför till att börja bryta ner många vitas fientlighet mot ”det svarta”. Elvis hånades ofta i början av sin karriär för att vara en ”vit neger”. Men när rocken spred sig tyckte fler vita ungdomar att det inte längre var så farligt att förknippas med ett från början afroamerikanskt uttryck.

Istället för att enbart fokusera på att en känsla av att ha blivit kollektivt ”bestulna” på sin kultur fortsatte många etablerade och nya svarta artister att spela rock’n’roll och blev i allra högsta grad medverkande som spjutspetsar och pionjärer i rock’n’rollens förvandling till allamerikanskt och internationellt massfenomen. Några av de mest kända svarta artisterna som fick framgångsrika karriärer i den här vevan var förstås Chuck Berry, Little Richard och Bo Diddley. Bakom och efter dem kom sen en massiv våg av svarta artister som från och med 50-talet och framåt kunde räkna med en mycket större publik och större inkomster än vad som hade varit möjligt för svarta artister innan fusionen mellan vita och svarta rock’n’rollare.

Under 1960-talet utvecklades rock’n’rollen till det bredare fenomenet rock. Flera av de största vita namnen under den eran, som Rolling Stones och Bob Dylan, upprepade det Presley och Haley hade gjort, det vill säga, de tog mer eller mindre rakt av svarta artisters låtar och spelade in de själva, fick stora hittar och blev mångmiljonärer. Skillnaden var att de inte dolde detta utan stod för det och gav de svarta artisterna sitt rättmätiga erkännande. De spelade också tillsammans med svarta musiker. Bob Dylan var dessutom personligen involverad i medborgarrättskampen under 60-talet. Sett till relationerna specifikt inom musikindustrin var detta ytterligare en avgörande vändpunkt som bidrog till att minska stigmatiseringen av svarta musiker och svart musik. En rad olika svarta artister och musikstilar kom fram och erövrade inte bara USA utan stora delar av världen.

Den mer grundläggande förklaringen till den här utvecklingen låg förstås inte i att välvilliga vita artister bidrog till att ge svarta artister en plattform. Den avgörande drivkraften utgjordes av den svarta kampen i samhället under 1950-, 60- och 70-talen samt andra progressiva rörelsers kamp, framförallt rörelsen mot kriget i Vietnam. Den kampen ändrade på styrkeförhållandena och gjorde slut på den gamla formen av rassegregering. Men rocken, spelad av både vita och svarta, utgjorde i stor utsträckning ledmotivet till den här kampen och artisternas agerande både påverkade och påverkades av kampen. Rocken var i sig självt upprorisk och bidrog till att lösgöra en hel generation i väst från ett antal reaktionära normer och föreställningar.

Det går alltså att beskriva rockmusikens utveckling från en viss tidpunkt som ett fall av kulturell appropriering. Det anmärkningsvärda är att det inte alls ledde till det som teorins förespråkare säger att det ska leda till om mötet sker mellan två parter som inte är jämlika. Istället för att beröva och förminska den förtryckta gruppens kultur bidrog mötet istället till att vitalisera och sprida den. Förtrycket ökade inte, utan minskade, och svarta har sedan dess flyttat fram sina positioner ordentligt. Det är inte samma sak som att det inte fortfarande finns mycket rasism och diskriminering, men situationen är radikalt förbättrad jämfört med 50-talets USA.

Exemplen med rock’n’rollens utveckling, naivismen och den andinska kulturen visar empiriskt att identitetspolitikerna är fel ute när de säger att förtryckta kulturer automatiskt hotas av att medlemmar i en mer privilegierad kultur använder dess attribut. Givet vissa omständigheter kan det faktiskt till och med gynna såväl den förtryckta gruppen såväl som den kulturella och politiska utvecklingen i stort. En av de viktigaste faktorerna är som vi har sett hur den förtryckta gruppen själv förhåller sig till den kulturella approprieringen. Om dagens identitetspolitiker hade haft ett starkt inflytande bland svarta i USA på 1950- och 60-talen hade de dragit en gång en kampanj av fördömande mot Presley, Haley, med flera. De skulle också ha förordat en fortsatt ghettoisering av bluesen, rock’n’rollen osv. Nu existerade de som tur var inte överhuvudtaget. De dominerande politiska riktningarna bland afroamerikaner var istället för integration på ett eller annat sätt vilket gjorde att de såg öppningen i att vita började intressera sig för deras kultur. De fångade tillfället och lyckades till sin egen fördel bryta ner många barriärer, istället för att vidmakthålla dem, som identitetspolitikerna vill göra.

Eduardo Montero

1Vit glädje på andra kroppars bekostnad, Sara Abdollahi, Svenska Dagbladet, 2014-07-07
2Varför är Cultural Appropriation (CA) ett problem?, Amra.nu, 2014-03-15
3Ras-skolan del 4. Cultural Appropriaton, Falskheten, 2012-10-10
4Bindis and Why Sandara Park Shouldn’t Wear One, Seoulbeats, 2013-07-12
5Hur du kan delta och ta del av andra kulturer utan att syssla med Cultural Appropriation, Del 2, Amra.nu, 2014-10-31
6Se t.ex. ”White folk wearin’ dreadlocks irks the shit out of me.”, Breeze Harper, Sistah Vegan Project, 2012-07-12

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *