Rött forum – behöver skarpare inriktning

Det här flygbladet finns även att ladda ned i PDF-format.

Det här flygbladet finns även att ladda ned i PDF-format.

Rött forum är utan tvekan ett välkommet initiativ och ett steg framåt från vad som har funnits på senare år. Vi i Arbetarmakt anser ändå att det finns en del att kritisera i de Rött forum-texter som har publicerats. En grundläggande fråga är vilket syfte forumet ska ha. Det annonseras som ett rådslag om vänsterns framtid, men texterna verkar inte helt klara över om de främst syftar till att diskutera och reda ut vissa grundläggande politiska punkter, eller om de vill utgöra en grund för att organisera politisk kamp. Båda behövs, och vi anser att det vore att stort steg framåt med ett närmare samarbete som syftar till en koalition eller rent av parti, baserat på grundläggande politisk enhet och gemensam kamp, men med frihet för olika strömningar att föra ut sin politik. Texterna kan utgöra en startpunkt för diskussion, men både det politiska innehållet och de kampmetoder som diskuteras är alltför vaga och skulle behöva skärpas och bli mer konkreta. Här är några synpunkter Arbetarmakt vill föra fram.

Det perspektiv som presenteras är huvudsakligen det som Välfärd utan vinst stod för – en bred kampanj mot vinster i välfärden – med det tillägget att det nu finns en S-MP-regering som utreder frågan om ett förbud. Den kritik vi hade mot Välfärd utan vinsts perspektiv kvarstår. Dels är målet, bort med vinsterna i välfärden, för vagt och möjliggör i sig för många kryphål – målet borde också innehålla stopp för privatiseringar, ett återtagande av välfärden i offentlig ägo, stopp för nedskärningar, ökade resurser och en utbyggnad av den offentliga omsorgen. Dessutom, och framför allt, var det för mycket av en kampanjrörelse och för lite kamprörelse. En stor majoritet är för ett vinstförbud, men hur omsätts detta i handling? Att regeringspartierna genomför det känns inte så troligt, åtminstone inte utan en ordentlig kamp underifrån. Det kommer inte att räcka med opinion, namninsamlingar eller ens demonstrationer – det behövs också strejker mot missförhållanden, privatiseringar och missförhållanden, och ockupationer, som den i Dorotea, med nedläggningar. En rörelse för att försvara välfärden borde stödja och organisera en sådan kamp.

Detta leder till frågan om fackföreningarna, något som också är för vag i de föreslagna texterna. Det är viktigt att få med sig radikalare fackföreningar, men de behövs inte bara som opinionsbildare, utan som kamporganisationer. Inte minst måste vi bemöta motståndet mot att göra dem till direkta politiska kamporganisationer, även om detta skulle utmana de valda politikerna. Facken ska försvara sina medlemmars intressen, men detta kan inte bara ske i avtalsrörelser eller förhandlingar eller förhandlingar med arbetsköparen. Dessa har aldrig tvekat att använda sin makt för att påverka politiken, och om inte facken börjar göra detta på allvar kommer arbetarrörelsens reträtt att fortsätta. Nedläggningar eller privatiseringar av vårdcentraler och skolor, höjd arbetstakt, nedgångna bostadsområden, deportationer, miljöfrågor, fascistiska mobiliseringar och så vidare är frågor där facken borde gå på offensiven. De borde göra det med de metoder som finns, som demonstrationer, strejker och blockader, utan att böja sig för argument om att detta vore ”odemokratiskt”, då de ansvariga politikerna är folkvalda. Det kan knappast gå att undvika att en kämpande rörelse kommer att komma i konflikt med ordningsmakten och lagarna. Där är det viktigt att förhålla sig taktiskt, men det är nödvändigt att etablera principen att vi inte kan förbinda oss till att alltid respektera legaliteten.

Detta kommer att leda till konflikt med många fackliga företrädare, som skulle kunna stödja en mer allmänt hållen kampanj. Inte desto mindre är det nyckelfråga för att kunna vända utvecklingen där samhället alltmer hamnar i överklassens händer, eller fickor. Vårt budskap till facken bör vara: organisera denna kamp! Det är inte troligt att den nuvarande fackliga ledningen kommer att hörsamma detta. Uppgiften blir då att bidra till att bygga en facklig gräsrotsrörelse som kräver detta av sina företrädare. Om dessa vägrar kommer det att bli nödvändigt att organisera kampen underifrån, samt att ta strid för att byta ut ledningarna – byråkraterna måste ersättas av kämpande företrädare för sina medlemmars intressen, som utan feta löneprivilegier sitter på sina poster så länge de fullgör sin uppgift, och som kan avsättas och ersättas när som helst, om medlemmarna så kräver. Detta perspektiv kommer att stöta på motstånd från de fackliga ledningarna, men är nödvändigt om facken ska kunna bli verkliga kamporganisationer för sina medlemmar.

Det är också nödvändigt att en kämpande rörelse tar de socialt förtryckta gruppernas intressen och kamp på allvar och organiserar den som en del av klasskampen. En verklig strid måste tas för att alla papperslösa ska få papper, och rätt att jobba och bo på samma villkor som alla andra. Redan nu, innan en lagändring kommer till stånd, måste facken integrera papperslösa arbetare och ta strid för deras intressen. Arbetarrörelsen måste motsätta sig deportationer, och vägra låta sina medlemmar delta på något sätt, inklusive i att underlätta poliskontroller mot papperslösa, som REVA-kontroller. Vidare måste arbetarrörelsen ta det rasistiska och fascistiska hotet på största allvar. Dessa motas i första hand genom klasskamp och radikal vänsterpolitik, där alla människor oavsett härkomst och etnicitet inkluderas, och där partier som Sverigedemokraterna bekämpas som extra rasistiska och reaktionära borgerliga högerpartier. Därmed ska inte den specifika antirasistiska och antifascistiska – eller för den delen den antisexistiska – politiken försummas. Alla utslag av rasism måste bemötas, och det fascistiska hotet slås tillbaka. Arbetarrörelsen måste börja organisera försvar av sina möten och tillställningar. Vi måste också ta kampen om gatorna, och visa att organiserade fascister inte får passera.

Alla socialt förtryckta grupper måste ha rätten att organisera sig separat inom arbetarrörelsen, få resurser till detta, med rätten att ha representanter med möjligheter att föra fram sina ståndpunkter och förslag till åtgärder på arbetarrörelsens kongresser, konferenser och möten.

Arbetarrörelsen måste också ta våldet mot kvinnor på största allvar. Egna kvinnojourer bör organiseras, med krav på staten att de finansierar dessa, där förföljda och utsatta kvinnor kan få skydd. Ett självklart krav på rättsväsendet är att de tar kvinnomisshandel och våldtäkter på större allvar, och att den ingrodda sexismen inom domstolarna rensas ut. Vid behov kan specifika åtgärder behöva tas mot män som misshandlar sina partners. Självförsvarsträning bör erbjudas alla tjejer.

Arbetarrörelsen leds för närvarande av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Vi är övertygade om att det behövs byggas ett helt nytt, revolutionärt kampparti, men dessa partier stöds fortfarande av många kampvilliga arbetare. Ett nödvändigt krav för dessa att ställa på sina partier är att de faktiskt ska bli kamppartier – inte bara, eller ens huvudsakligen, i parlamenten, utan framför allt på arbetsplatser, i skolor och på gatorna, och som gör detta utan att snegla på vad borgerliga ledarskribenter eller villaområdena anser om saken.

Precis som inom facken behövs det en gräsrotsrörelse som kräver detta av sina företrädare, och som, om detta inte sker, tar kampen för att ersätta dem med kampvilliga företrädare på arbetarlöner. För att ha någon chans att ta kampen mot den byråkratiska politiken i dessa partier, och för att släppa in andra radikala vänsterkrafter, är det nödvändigt att kräva att S och V inför tendensfrihet. Frispråkiga kritiker och alltför radikala krafter har motarbetats och riskerat att uteslutas ur dess partier. Så länge detta fortsätter kommer oppositioner inom partierna att ha föga chanser att utmana partiapparaterna, förutom möjligen genom enstaka kongressbeslut, som sedan inte följs i praktiken.

Detta var några punkter, givetvis långt ifrån allt som behövs, men som vi ser som en nödvändig utgångspunkt för en återuppbyggd och kämpande vänster och arbetarrörelse. Det är nödvändigt att diskutera dessa nyckelfrågor, men också att redan nu ta strid för dem på arbetsplatser, skolor och gator. Vi kommer givetvis att stöta bort vissa människor genom att vara radikala och kampinriktade, men å andra sidan kommer andra att stötas bort om vi blir för vaga och utslätade. Framför allt är det en radikal och kampinriktad rörelse som behövs om vi ska kunna slå tillbaka högerpolitiken och borgarklassens offensiv.

Arbetarmakts arbetsutskott

No Responses

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *