Det är inget nytt att gamla maoister och andra stalinister i regel är helt värdelösa i internationella frågor (liksom nationella iofs). Sällan visas detta tydligare än i fallet Syriensolidaritet. Föreningen bildades när inbördeskriget i Syrien bröt ut, med ett huvudsyfte att mobilisera mot en imperialistisk intervention eller rent av invasion av landet. Givetvis kan vi inte ha några som helst illusioner om att ännu en USA-ledd intervention skulle lösa några problem – tvärtom har en stor del av förtrycket, kaoset och förödelsen i regionen sin grund just i dessa interventioner. Invasionen av Irak ger ett tydligt exempel på att det inte är frihet och demokrati som följer i den imperialistiska inblandningens spår.
Emellertid var det från början uppenbart att Syrien solidaritet gjorde mer än att motverka imperialistisk intervention i Syrien. På klassiskt stalinistiskt manér innebär detta för dem att stödja och idealisera den regim som de intalar sig är det enda försvaret mot imperialismen. Kommunister kan visserligen ge sitt stöd åt militärt försvar mot imperialistiska trupper, även när detta försvar leds av reaktionära krafter och diktaturer. Exempelvis stödde Arbetarmakt försvaret av Irak vid invasionen 2003, och därefter motståndet mot ockupationen. Detta inte för att vi gav det minsta politiska stöd till Saddams diktatur eller de krafter som sedan ledde motståndet, utan för att ett nederlag för imperialismen underminerar dessa kontroll över världen och dess fortsatta förmåga att invadera andra länder. En viktig del av vår linje var också att vi anser att de progressiva krafterna i Irak måste delta i motståndet, inte för att underordna sig, utan för att bygga upp sina styrkor och visa att motståndet kan ske på progressiv grund, genom att mobilisera arbetare, kvinnor och förtryckta för sina intressen, vilket måste inbegripa motstånd mot ockupationen. Men detta kan under inga omständigheter innebära att vi förskönar eller tonar ner kritiken av diktaturen och de reaktionära krafterna, och framför allt kan det inte innebära att vi tar ställning för dessa mot de revolutionära och progressiva krafterna i det egna landet. Det är just detta Syrien solidaritet gör.
Ett minst sagt uselt flygblad
På första maj 2015 delade de ut ett flygblad i Stockholm som tydligt visar upp deras politik. Framsidan pryds av en teckning som visar Obama, Erdogan och Saudiarabiens kung Abdullah som med djävulska leenden – mycket djävulska leenden – underblåser elden i Syrien med en blåsbälg. I en retorisk fråga strax under antyds att bilden av att Syrien styrs av en hänsynslös diktator som mördar sitt eget folk är falsk. Sedan följer tre sidor idealisering av Assad, som oavsett Syrien solidaritets önskedrömmar givetvis är just en massmördare och en hänsynslös diktator.
Syrien har konsekvent stött den palestinska befrielsekampen kan vi läsa. Samtliga arabstater ger dock sitt stöd – om än oftast inte mer än verbalt – till den palestinska befrielsekampen. Allt annat skulle vara ett säkert sätt att väcka deras invånares vrede, så det betyder inte så mycket. Detta motsäger förstås inte att de skulle vilja se en seger för Palestina och ett nederlag för Israel. Men att prata kostar inte så mycket, det åtföljs sällan av så mycket konkret. Israel ser givetvis Assad som en fiende, men en stabil fiende som faktiskt inte gör speciellt mycket för att stödja en palestinsk revolt, och som inte på flera årtionden har varit något reellt militärt hot. Det finns från Israels sida inget stöd för en seger för revolutionen i Syrien. För deras de får kaoset gärna fortsätta, speciellt som det håller Assads uppbackare Iran och Hizbollah upptagna, och de har heller ingen anledning att föredra en osäker situation där nya krafter tar över – med all säkerhet även de fientliga till Israel – framför att Assad sitter kvar. Flygbladet lyfter fram att Syrien har tagit emot 500 000 palestinska flyktingar. Ja, många palestinska har bosatt sig i närliggande länder, men det är knappast en anledning att lyfta fram Assad som deras store förkämpe. Ännu mer motsägs flygbladets påstående av Assads truppers blockad och bombningar av flyktinglägret Yarmouk, som har dödat uppskattningsvis 2000 palestinier. Myten om att Syrien är och har varit ett antiimperialistiskt bålverk punkteras exempelvis av att landet, då lett av den dåvarande diktatorn, den nuvarande diktatorns far, Hafez al-Assad, stödde den imperialistiska attacken mot Irak 2001.
Vi får också läsa de vanliga propagandalögnerna – som Syrien solidaritet kanske har intalat sig själva att tro på – om att demokratin i Syrien har ökat under senare år. Må vara att det finns flera partier i parlamentet och flera kandidater i presidentvalet. En aldrig så välklingande konstitution och en ”opposition” av lojala partier betyder dock ingenting så länge det finns en diktator med en massiv våldsapparat bakom sig. Det är så situationen ser ut i Syrien, oavsett vilka illusioner dess trogna stödtrupper sprider.
Flygbladet går så vidare med att behandla Assadregimen massakrer. Eller rättare sagt, de gör sitt bästa för att förneka dessa. ”USA:s regering och allierade har spritt uppgifter om massakrer utförda av Assads regering”, kan vi läsa. ”Uppgifter som ofta visat sig vara felaktiga och de har i flera fall visat sig vara utförda av USA-stödda infiltratörer eller ISIS”. Därefter frikänns Assad för massakern i Houla i maj 2012, och gasattacken i Ghouta utanför Damaskus i augusti 2013. Med det är stycket om massakrer – förlåt, rapporter om massakrer – slut, och intrycket vi får är att Assad nog inte är skyldig till några massakrer. Detta trots all massiv terrorbombning och hans hänsynslösa krig mot den egna befolkningen. Men detta vill Syriensolidaritet förneka.
För förtryckarna mot de förtryckta
Därefter följer själva försvaret av Assads rätt till våld mot folket. Flygbladet gör det lilla medgivandet att det finns saker som det är fullt förståeligt att folk demonstrerar emot. Dessa förklaras dock i första hand bero på utpressning från IMF:s och Världsbankens utpressning. Givetvis ska dessa imperialismens torpeders inblandning uppmärksammas, men Syriensolidaritet använder detta till att antyda att Assad inte kan lastas för landets problem. Delar av oppositionen tog till vapen skriver de sedan, och påpekar att regimen därmed enligt FN-stadgan har rätt att använda våld i ”självförsvar” (stalinisters dyrkan av FN-stadgan är en ständig källa till fascination). Givetvis ger flygbladet utländsk intervention skulden för att protesterna inte hölls på en fredlig nivå. Visserligen görs det lilla medgivandet att protesterna enligt oppositionen inleddes med att säkerhetsstyrkor tog tillfånga och höll kvar tonåringar som ritade slagord på väggarna. Observera att detta bara sägs vara enligt oppositionen, och att säkerhetsstyrkorna bara sägs ha tagit till fånga och hållit kvar tonåringarna. Detta till skillnad från att erkänna att de blev torterade, och att säkerhetsstyrkorna genast började använda dödligt våld mot protesterna. Nej, allt sägs vara delar av oppositionens fel, och detta på grund av en utlandsstödd intervention och att grupper som al-Qaida och ISIS redan från början dominerade. Inget är således Assads fel, och han har all rätt att använda det våld han finner lagom.
Förutom att Syriensolidaritets beskrivning av händelseförloppet är lögnaktigt kan vi notera att de tydligt försvarar en diktaturs ”rätt” att hålla sin befolkning nere med våld. Socialister och andra progressiva har en annan uppfattning – vi anser att de förtryckta har all rätt att bekämpa och störta diktaturer med våld. Syriensolidaritet hamnar helt på andra sidan barrikaden. Oavsett om de tror på de propagandalögner om ökad demokrati etc. de för vidare eller inte så ställer de sig helt bakom Syriens korrupta diktaturs ”rätt” att mörda all ansats till motstånd och uppror. Det finns ingen anledning att räkna Syriensolidaritet som progressiva, för att inte tala om socialister. De är eländiga apologeter för diktaturen och dess massmord.
Seger åt revolutionen!
Det har utan tvekan ända från början funnits stora problem med oppositionen och upproret. Redan innan det stalinistiska kommunistpartiet blev en stödtrupp till diktaturen saknades det någon organiserad revolutionär kraft som kunde samla ett uppror kring ett revolutionärt program. Det har från början av upproret funnits reaktionära islamister och imperialismtrogna grupper. Samtidigt fanns det en stor folklig mobilisering och demokratisk gräsrotsorganisering. Den progressiva delen av motståndet har tydligt förklarat att IS/Daesh och al-Nusra är fiender, men dessa, liksom andra reaktionära krafter som delar av upproret inte har brutit med utgör givetvis fortfarande ett stort hot. Om Assaddiktaturen störtas kommer kampen långt ifrån att vara över, de demokratiska krafterna kommer att ställas mot de reaktionära. Alla revolutioner innebär risker, och vi vet inte hur striden mellan olika krafter kommer att sluta. Det vi kan säga däremot är att den enda vägen framåt går genom att störta Assads blodiga och korrupta diktatur.
Oavsett hur mycket Syrien Assads stödtrupper hävdar att USA ligger bakom inbördeskriget har dess inblandning varit rätt försiktig, och den imperialistiska invasion som Syrien solidaritet länge pratade om var aldrig aktuell. Detta till skillnad från det massiva vapenstöd som den blodiga diktaturen har fått från den ryska imperialismen. Visserligen är det ganska naturligt att de inte tar upp denna aspekt, då de anser att Assad har rätt att försvara sin diktatur med vapen, och oftast lyckas hitta försonande drag hos den reaktionära ryska regimen – men detta understryker ytterligare att de inte står på vår sida i kampen. Det är ingen slump att det vid flera tillfällen har förekommit stora porträtt med Assad på Syriensolidaritets demonstrationer och manifestationer. Vissa har försökt bortförklara det med att det har varit enskilda individer som haft dessa, men det är uppenbart att idolbilderna har tolererats, om de inte rent av i tysthet har välkomnats. Oavsett ifall Syriensolidaritets medlemmar ser sig som antiimperialister, fredsvänner, vänster eller socialister finns det ingen anledning att betrakta dem som annat än eländiga försvarare (omedvetna eller ej) av den blodiga diktaturens massmord. Assadsolidaritet vore ett mer korrekt namn på dem.
Jens-Hugo Nyberg
A-makt är sionismens Femte Kolonn?