Det har den senaste tiden uppkommit debatt om en framväxande reaktionär muslimsk fundamentalism i flera förorter – och reaktioner som hävdar att det är rasistiskt, eller åtminstone gynnar rasismen att påstå något sådant. Centralt i debatten har varit vittnesmål från kvinnor i dessa områden som har reagerat mot en ökande begränsning av deras och andra kvinnors frihet. Husbybon Zeliha Daglis artikel Jag kan inte längre vara mig själv här publicerades i Aftonbladet 29 maj. Den andra artikeln som har fått stor uppmärksamhet är Amineh Kakabavehs, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, artikel I förorten växer männens diktatur, som fanns i Expressen 22 juni och som innehåller vittnesmål från flera kvinnor.
Ett exempel på ett något kritiskt, men sansat, svar på Zeliha Daglis artikel kom från det förortsbaserade kvinnonätverket StreetGäris, i artikeln Förtrycket finns inte bara i Husby, som publicerades i Aftonbladet 3 juni. StreetGäris välkomnade Daglis artikel, skrev att vissa av deras medlemmar höll med helt, andra inte alls, och betonade att det var en viktig debatt. Däremot ansåg de att det finns en fara i att den enbart fokuserade på muslimsk fundamentalism i förorten, och ville lyfta debatten till att också se kvinnoförtrycket i samhället utanför dessa förorter. Givetvis är det helt korrekt att vi inte bara kan fokusera på kvinnoförtrycket i förorterna, även om Dagli knappast kan klandras för att hon reagerar specifikt på det hon ser framför sig, utan att presentera en mer komplett samhällsanalys. Däremot finns det andra debattörer som har anklagat Dagli och Kakabaveh just för att reducera frågan om kvinnoförtryck till att enbart handla om islam – eller mer demagogisk: bruna, skäggiga män.
En ett exempel på det sistnämnda förekom i en artikel som står mycket långt ifrån att vara ett sansat svar. Den skrevs av Manijeh Mehdiyar, Miljöpartiet och Maimuna Abdullahi, Muslimska mänskligarättighetskommittén och publicerades i Expressen 25 juni som Hatkampanjen mot förorten är rasistisk.
Långt ifrån att som StreetGäris medge att det finns ett problem med fundamentalism i vissa förorter, och att detta måste diskuteras, slår de helt ifrån sig. De påstår att diskussionen helt enkelt är en rasistisk hatkampanj mot förorten. Speciellt pekas Amineh Kakabaveh ut för att medvetet sprida rasism och peka ut muslimer som den främsta orsaken till patriarkala strukturer. Dock ger de inte något belägg för det: de nöjer sig med hävda att det är så och att leverera några allmänna akademiska fraser som de svepande hävdar förklarar varför de debattörer de kritiserar medvetet svartmålar muslimer och förorten. Något konkret exempel på vad dessa debattörer har sagt saknas, vi får helt enkelt ta Mehdiyar och Abdullahi ord på att de deltar i en rasistisk hatkampanj och att denna beror på kolonialismen, och att de – Amineh Kakabaveh är den enda av dem som nämns med namn – ”främjar förtryck, islamofobi och rasism mot sin egen grupp”.
Det finns en annan möjlig förklaring till att kvinnor som Dagli och Kakabaveh går ut offentligt, som Mehdiyar och Abdullahi inte ger minsta sken av att överväga: att de faktiskt reagerar mot ett växande kvinnoförtryck just i de miljöer de talar om. Mehdiyar och Abdullahi diskuterar dock inte med utgångspunkten exempelvis att det finns ett sådant problem, men att det, då rasismen i Sverige så ofta tar sig uttryck i hat mot muslimer och förorten, är extra nödvändigt att undvika att falla in i rasistiska stereotyper. De medger faktiskt inte med ett enda ord att det problem dessa kvinnor tar upp är verkligt, om man inte räknar några till intet förpliktigande formuleringar om att det finns patriarkala strukturer överallt. Jag tänker inte spekulera i onödan om något jag inte har någon grund för, och jag känner inte till mycket om deras dagordning: men med tanke på att de i sin artikel får plats med upprepade angrepp på Amineh Kakabaveh och åtskilliga och likartade abstrakta påståenden, men inte ger minsta tecken på att medge att det Zeliha och Kakabaveh tar upp är ett verkligt problem är det svårt att inte dra slutsatsen att de antingen förnekar att det överhuvudtaget är ett problem, eller anser att det är ett problem som det inte ska talas om offentligt. Det kan nämnas att detta helt osakliga inlägg baserat på minst sagt grova anklagelser har fått en del stöd även i förment progressiva kretsar. Exempelvis retweetade Ali Esbati artikeln. Han ville inte kommentera vad han höll med om och inte, men uppenbarligen ansåg han inte att det var något stort problem att sprida påståenden om att hans ”partikamrat” Amineh Kakabaveh medvetet anför en rasistisk hatkampanj mot muslimer. Vilken stämning detta kan skapa på framtida möten i Vänsterpartiets ledning och riksdagsgrupp får vi kanske aldrig veta.
Kamp mot både äktsvenska och islamistiska reaktionärer
Det finns givetvis ett svenskt kvinnoförtryck och hederskultur, och det utgör ett större samhällsproblem än det fundamentalistiska islamistiska förtrycket i vissa förorter. Betydligt fler kvinnor diskrimineras, trakasseras, misshandlas och våldtas av svenska (enligt vad som konventionellt brukar menas med ordet) män än av muslimer med rötter i andra länder. Men detta kan inte vara någon anledning att blunda för det kvinnoförtryck som visserligen drabbar färre, men knappast mindre hårt, och låta bli att solidarisera oss med dem som drabbas mot förövarna, bara för att dessa också utsätts för rasism.
Det är alldeles riktigt att det finns utbredd rasism mot muslimer och detta måste givetvis bekämpas. Detta kan dock inte göras genom att låta bli att tala om det förtryck som utövas av reaktionära strömningar bland muslimerna. Självklart kan sverigedemokrater använda dessa exempel när de hycklande påstår att deras rasistiska angrepp på muslimer sker för att bekämpa kvinnoförtryck – trots att deras parti är genomsexistiskt och reaktionärt på alla sätt. Men att därför tro att rasismen mot muslimer kan bekämpas genom att tiga om förtryck som sker – eller ännu värre: anklaga dem som talar ut mot förtrycket för rasister – är nonsens. Även om de drabbade håller aldrig så tyst kommer det inte att saknas konkreta exempel på kvinnoförtryck som utövas i islams namn. Detta utan att ens nämna att de flesta rasisthetsarna oftast inte brukar bemöda sig med konkreta fakta och specifika hänvisningar för att underbygga sina påståenden.
Det är förstå sant att det finns rasistiska stereotyper om muslimer som grupp som kvinnoförtryckare, och dylikt. Men hur ska då stereotyperna bekämpas? Ett svar som ganska många inom vänstern och många med smak för identitetspolitiska teorier – och, givetvis, Mehdiyar och Abdullahi – ger är att undvika att prata om hederskulturer som finns i muslimska sammanhang, och kvinnoförtryck som många muslimer i olika grad utövar. Själv tror jag inte alls på att bekämpa skadliga stereotyper genom att sopa ett förtryck under mattan och vägra att öppet solidarisera sig med dem som drabbas. Vänsterns svar måste istället vara att gentemot de reaktionära krafterna i förorterna och bland dem som utsätts för rasistiskt förtryck lyfta fram de progressiva krafterna och dem som kämpar mot förtrycket.
Förutom att de inte ger några tecken på att ge något stöd till kvinnor som kämpar mot religiösa förtryck i förorten – att summariskt beskylla dem som talar ut offentligt för rasism verkar stå i viss konflikt till att stödja – kommer debattartiklar som deras knappast att göra något för att motverka rasism och hat mot muslimer. Snarare är de precis den motståndare Sverigedemokraterna vill ha: som svar på konkreta vittnesmål om ett ökat religiöst kvinnoförtryck svarar de helt enkelt med att påstå att dessa medvetet sprider rasism, utan minsta medgivande att problemen är verkliga. Med andra ord precis som SD påstår att debatten ser ut. Det är inte de som talar ut om och bekämpar fundamentalistiskt kvinnoförtryck som gynnar rasisterna – däremot gör de som utövar detta förtryck det.
Jag kan här förutse anklagelser om att jag anklagar muslimerna för hatet mot dem. Men jag lägger givetvis inte skulden på muslimer som grupp – emellertid är det givet att de muslimer som utövar fundamentalistiskt kvinnoförtryck bidrar till stereotyper om muslimer som utövare av fundamentalistiskt kvinnoförtryck, och dessa reaktionära muslimer kommer knappast att vara något stöd i kampen mot rasismen. Snarare brukar reaktionärer av skilda slag hjälpa varandra att växa, helt oavsett vad de anser om varandra. Svenska rasister och fundamentalistiska muslimer må hata varandra aldrig så mycket – de ger varandra likafullt vatten på sina kvarnar. På liknande sätt hjälper antisemiter och israeliska krigshetsande chauvinister till att stärka varandras övertygelser och få varandras argument att te sig mera rimliga. Detta är inte att ge skulden till islamofobi till muslimer, eller till antisemitism på judar – det är att konstatera att det finns reaktionära strömningar inom alla grupper, och att dessa inte är något stöd i kampen för frigörelse, utan måste bekämpas som en del i denna kamp.
Rätten – och plikten – att alltid ta ställning för de förtryckta
Ur ett identitetspolitiskt och postkolonialt perspektiv, i alla fall från dem som drar dess teser tillräckligt långt, är det tveksamt om jag ens har någon ”rätt” att ta ställning och uttala mig om detta. Två personer som utsätts för rasism och hat mot muslimer hävdar ju att dessa debattartiklar är ett utslag av rasism och islamofobi, och jag bestrider detta. I identitetspolitiska kretsar är det numera vanligt att hävda att jag därmed tar ”tolkningsföreträde” och således beter mig som en förtryckare. Det här fallet visar dock hur ohållbart det är att tillämpa dessa principer med någon konsekvens.
En springande punkt här är vilka grupper en person – i det här fallet alltså jag – ska indelas i, vilken grupptillhörighet som anses viktigast i detta fall och hur stor betydelse denna har. Det är givetvis korrekt som postkolonialister hävdar att det finns ett rasistiskt förtryck, att ett visst rasistiskt förtryck riktar sig specifikt mot muslimer, att detta växte fram till avgörande del genom kolonialismen och att de rika västerländska staterna, institutionerna och företagen fortsätter att upprätthålla detta förtryck. Vidare är det ett faktum att jag i omvärldens ögon uppfattas som en vit svensk man. Här går det nu att stanna analysen och säga att denna grupptillhörighet eller identitet är den avgörande; det vita västerlandet förtrycker Mellanöstern och muslimer, som vit västerlänning deltar jag i detta förtryck vare sig jag vill eller inte, och för att försöka motverka förtrycket är det enda jag kan göra att motverka rasism och islamofobi, men inte ingripa i vad som händer inom gruppen muslimer.
Denna ståndpunkt står emellertid i tydlig motsättning till den marxistiska. Givetvis måste vi som är vita män vara medvetna om att vår position i klassamhället är relativt privilegierad, och att detta kan inverka på hur vi betraktar saker, men motsättningen mellan vita män och förtryckta muslimer i förorten är inte den enda som har betydelse här. Alla nationella, etniska och religiösa grupper är uppdelade i progressiva och reaktionära krafter, och klasser med motsatta intressen. Denna uppdelning är inte mindre viktig – faktum är att den kommunistiska ståndpunkten är att de olika ländernas arbetarklasser har mera gemensamt och ett större gemensamt intresse än vad arbetarna och överklassen i de respektive länderna har med varandra. Detta är inte alls att förneka att de andra motsättningarna och förtrycken också går igenom alla klasserna eller att det finns rasism och kvinnoförtryck även inom arbetarklassen. Inte heller utesluter det att alla klasser i ett land under vissa situationen kan ha en del gemensamma intressen – stoppa imperialistiska blockader, bombningar eller invasioner exempelvis – och inte heller utesluter det att arbetarna i ett imperialistiskt land kan ge efter för chauvinism och stödja ”sitt” lands imperialistiska härjningar samt ge utlopp för rasism, eller att manliga arbetare kan utöva kvinnoförtryck – och detta måste givetvis beslutsamt bekämpas. Däremot kommer varje lands arbetare och fattiga alltid att ha motstridiga intressen mot ”sin” överklass och stat, liksom mot alla andra länders överklasser och stater, samtidigt som den enda vägen till befrielse går genom att arbetarklasserna och de fattiga över hela världen går samman för att störta ”sina” härskare och själva ta över makten.
Det är självfallet relevant att jag också tillhör grupperna vit svensk och man, då kvinnoförtryck och rasism är två av de mest grundläggande förtrycken. Jag kommer dock att fortsätta att hävda att jag ett mer grundläggande intresse gemensamt intresse med en iransk arbetare än vad hen har med ”sina” härskare, med en gruvarbetare i Sydafrika än vad hen har med ägaren av gruvan – oavsett hur afrikansk denna är – samt med en arbetande kvinna som lider under kvinnoförtrycket i Afghanistan än vad hon har med någon från den inhemska överklassen. Eller med en icke-vit muslimsk kvinna som lider under ett fundamentalistiskt islamistiskt förtryck i en svensk förort än vad hon har med fundamentalisterna i samma förort. Detta innebär inte att det är något okomplicerat förhållande, givetvis måste jag ge akt på min position som vit man, och lyssna på vad de utsatta förortskvinnorna har att säga om sina förhållanden, sitt förtryck och vad som borde göras åt det, och efter bästa förmåga uppmuntra dem att stiga fram. Dock kommer jag att förbehålla mig rätten att ta ställning i konflikter mellan förtryckare och förtryckta, och ha synpunkter på hur kampen ska föras, då inget förtryck kommer att kunna avskaffas separat utan en revolutionär massrörelse, fast besluten att bekämpa förtryck i alla dess former och med det strategiska målet att störta borgarklassen och deras stater från makten, konfiskera deras tillgångar, avskaffa kapitalismen och bygga upp ett socialistiskt system som producerar efter folks behov och inte enligt ett fåtals vinstintressen, med samma rättigheter och möjligheter för alla oavsett ursprung, kön eller sexuell läggning.
Jens-Hugo Nyberg
No Responses