Var Syriza gick fel


Kady Tait, från AM:s systerorganisation Workers Power, skriver för brittiska Left Unity om behovet av tydlig och skarp kritik av Syrizas (och liknande partiers) ledning och strategi och solidaritet med de kämpande styrkorna i Grekland.

Var Syriza gick fel
Left Unitys uttalande, av nationella sekreteraren Kate Hudson, gör för många eftergifter åt Syrizas ledning.
Left Unity proklamerade regelbundet sin solidaritet med Syriza som vårt ”systerparti” och har därmed, åtminstone implicit, tagit ansvar för dess strategi sen valet i januari.
Uttalandet lägger den huvudsakliga skulden för situationen i Grekland på den europeiska imperialismens ”ekonomiska terrorism” och observerar att den nya överenskommelsen kommer att ”klä av Grekland dess nationella suveränitet och självbestämmande”.
Detta är sant. Men ekonomisk terrorism har alltid varit Trojkans strategi. I oktober 2011 erbjöd Trojkan en andra ”räddningsaktion” värd 130 miljarder euro, på villkor att fler åtstramningar genomfördes. När Pasoks premiärminister George Papandreou hotade att föra överenskommelsen till folkomröstning svarade Trojkan med att undanhålla ett lån på 6 miljarder euro.
Resultatet? En parlamentarisk kupp som avblåste folkomröstningen. Papandreou avgick och ersattes av en teknokrat och före detta vicepresident för ECB – Lucas Papademos – som ledde en nationell enhetsregering som tvingade igenom åtstramningarna och säkrade det andra räddningspaketet.
Faktumet att Syriza faktiskt kunde hålla en folkomröstning och avvisa Trojkans ultimatum berodde på dess djupare rötter och stöd hos arbetarklassen. De överlevde Trojkans hot, som ignorerades av det grekiska folket vilka istället röstade Nej.
Tsipras ignorerade det 61 procent starka Oxi-mandatet och öppnade upp förhandlingar med den åtstramningspositiva oppositionen för att skaffa parlamentariskt stöd för hans plan att erbjuda Trojkan ännu större eftergifter än de som folkomröstningen hade förkastat. Såvitt det angick Trojkan och Tsipras förändrade inte folkomröstningen någonting.
I Kate Hudsons uttalande kallas den nya överenskommelsen för ett ”seriöst slag mot kampen mot åstramningspolitiken”. Det är sant, men det rör sig om ett slag utfört av Tsipras-ledningen själv och det borde inte användas några diplomatiska ord om det. Det rör sig inte bara om ett nederlag, det var den värsta sortens nederlag, ett nederlag utan strid. I ett ord: förräderi.

Uttalandet argumenterar för att ”styrkebalansen lutar starkt till fördel för EU:s institutioner och starka stater som Tyskland.” Detta är obestridligen sant. Likväl gjorde Syrizas ledning ingenting för att förändra denna styrkebalans eftersom dess strategi begränsades av dess beslutsamhet att vara kvar i eurozonen till vilket pris som helst.
När den starka majoriteten i folkomröstningen hotade att förändra styrkebalansen, började Syrizas ledning att underminera den genom att erbjuda ytterligare eftergifter under omröstningen, för att sedan göra en överenskommelse som fullständigt ignorerade den.
Left Unitys uttalande ursäktar detta genom att peka på att ”den Syriza-ledda regeringen har fångats i en motsättning: den valdes av folket för att stå emot åtstramningarna men att samtidigt behålla Grekland i eurozonen.” Just det, och resultatet av Syriza-ledningens strategi är att den har halkat ner på motsättningens ena sida; att stanna i eurozonen till varje pris, i form av fler åtstramningar.
Om Syriza hade handlat på basis av sitt mandat, som vi anser att de borde ha gjort – om de hade mobiliserat den största möjliga styrkan på gatorna och tagit åtgärder för att isolera Grekland från Trojkans ekonomiska terrorism – så hade regeringen antingen tvingat EU till väsentliga eftergifter, att ge upp, eller att ta på sig skulden för konsekvenserna av att kasta ut Grekland från euron. Till och med Varoufakis påpekade att åtgärder kunde tas för att ta kontroll över bankerna, tvinga låntagarna att ”gå till frisören” etc., åtgärder som kunde ha förlängt motståndet och förstorat krisen för eurokraterna.
Lefts Unitys uttalande säger att ”den Syriza-ledda regeringen har fångats upp och sänkts ner av de politiska motsättningarna inom landet, dess isolering i egenskap av en stat som bekämpar åtstramningarna och den överväldigande makten hos det europeiska kapitalet.”
Det är en given del av den politiska solidariteten att påpeka att Syriza-regeringen har sänkts till följd av misslyckandet för en strategi som kan summeras som förhandlingar med båda händerna bakbundna, en strategi som inte vände sig till den enda kraften kapabel att stå upp emot det europeiska kapitalet.
Att kritisera Tsipras-ledningens strategi – som många i Grekland gjorde – är en nödvändig del av vår gemensamma kamp. Detta är lika sant i förhållande till Spanien och ledarna för Podemos. Kritik av begränsningarna hos ledarna även innan de sviker är avgörande eftersom förvarnad betyder förberedd. Okritiskt smicker av den sort som har dominerat den brittiska vänstern blir till en materiell faktor för spridandet av demoralisering och förvirring när sveken kommer som en ”överraskning”.
Kate Hudson iakttar helt korrekt att ” [h]ur Syriza tar sig an den fortsatta krisen och fortlöpande katastrofen, hur andra politiska organisationer svarar och formulerar alternativen, och framförallt hur det grekiska folket reagerar, är en akut fråga som angår oss alla.”
De i Grekland som svarar på sveket med att mobilisera motståndet, med att förbereda sig för strid inom och utanför Syriza för att bekämpa det nya åtstramningspaketet, är de krafter som förtjänar vår politiska och materiella solidaritet.
Onsdagens nyheter om en generalstrejk är ett välkommet motgift; vi som parti måste otvetydigt förklara att vi står jämsides med de socialister och arbetarklasstyrkor som förbereder sig för en avgörande strid – och att vi fördömer och motsätter oss de ledare som har korsat över till klassfiendens läger och är beredda att genomföra dess attacker.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *