Socialister måste stödja Jeremy Corbyns ordförandekampanj i Labour

Jeremy Corbyn vid ett valmöte i Camden

Jeremy Corbyn vid ett valmöte i Camden

Efter Labours förlust i de brittiska valen i våras avgick partiordförande Ed Miliband. I morgon, fredag, inleds valet av hans efterträdare. Men den interna kampen i Labour för en ny partiordförande har tagit en oväntad vändning. Det som skulle bli en uppgörelse mellan högern och yttersta högern inom de brittiska socialdemokraterna har, i och med vänsterkandidaten Jeremy Corbyns framgångsrika kandidatur, istället blivit en kamp mellan högern och vänstern. Nu är högern skakad i sina grundvalar.

Partiledarvalet i Labour ger marxister i Storbritannien en strålande chans att utdela ett slag mot den byråkratiska partihögern, och att diskutera socialistisk politik med de tusentals arbetare som stödjer Corbyn. Men Rättvisepartiet Socialisternas internationella organisation, CWI, har valt att ställa sig vid sidan av denna debatt, som ett resultat av deras felaktiga analys av Labour som ett ”rakt igenom borgerligt parti”.

Jeremy Corbyn har suttit i det brittiska parlamentet för Labour sedan 1983. Han är vare sig marxist eller egentligen speciellt stridbar. Men han är utan tvekan vänster. Han motsatte sig Labours högervridning från 1980-talet och framåt. Han motsatte sig kriget mot Irak 2003. Han har försvarat fackföreningarna och den offentliga välfärden. Han var överhuvudtaget en sten i skon för krigsförbrytaren Tony Blair.

Högern missbedömer och får panik
Att Corbyn fick chansen att ställa upp i partiledarkampen berodde på en felbedömning av läget från partihögerns sida. De trodde inte att Corbyn skulle ha en chans, så en av högerns representanter nominerade honom med det uttalade syftet att bredda startfältet lite för syns skull. Att Corbyn snabbt skulle konkurrera ut sina medtävlare ingick inte i planen. Nu leder han i alla opinionsmätningar och hans möten är fullpackade.

Labourhögern har fått panik och har börjat gå till motangrepp. De anklagar Corbyn för att skrämma bort väljarna och inte vara valbar. De som påstår det här är samma personer som själva har förlorat val efter val – som t.ex. 1980-talets partiledare Neil Kinnock, en man som i mitten av 80-talet hellre ville hugga de strejkande gruvarbetarna i ryggen än att verkligen ta kampen mot Thatcher. Högern har till och med kallat in Tony Blair, det vill säga den person som till och med lyckades göra sig avskydd bland de högsta fackbossarna och bland folk i partiapparaten på grund av sin extrema högervridning. De försöker även att spela ut det ”trotskistiska kortet”, när de påstår att det bara är trotskistiska uppviglare som ligger bakom Corbyns framgångar.

Men Labourhögern kämpar i uppförsbacke nu. Tiden var mogen för en rörelse från vänster. Flera fackföreningar har ända uppifrån högsta nivå signalerat sitt missnöje med Labours högerkurs. De senaste årens massiva kamprörelser mot Irakkriget, mot de nya orättvisa avgifterna för universitetsstudier, i minoriteternas ghettoområden och ute på arbetsplatserna, visar att det länge har funnits ett missnöje bland arbetare och andra förtryckta skikt. Det här missnöjet var förr eller senare tvunget att ta vägen någonstans.

Rörelse åt vänster
Samma sorts missnöje har funnits i andra europeiska länder och i några fall lett till framväxten av nya radikala masspartier. Syriza i Grekland och Podemos i Spanien är visserligen reformistiska, men de representerar en rörelse åt vänster bland massorna. I de fallen har radikaliseringen kanaliserats utanför de existerande och traditionella arbetarpartierna. Socialistpartiet i Spanien och Pasok i Grekland är så ytterst misskrediterade och saknar helt aktiva vänsterfalanger att det aldrig var något alternativ för de vänstergående massorna i dessa länder att försöka uttrycka sig genom de partierna. Det vi ser i Storbritannien är att motsvarande radikaliseringsprocess letade sig in i Labourpartiet istället för att kanaliseras i ett nytt parti.

En viktig konkret skillnad mellan Labour och Pasok/Spanska socialistpartiet är just Jeremy Corbyn. I Labour finns det fortfarande en organiserad vänsterfalang, som inkluderar kända representanter med en lång meritlista av opposition mot både den kapitalistiska högern och den reformistiska högern. Vänstern runt Corbyn har visserligen försvagats och isolerats, men den har aldrig i grunden besegrats. De höll ut och bidade sin tid. Det stora gensvaret nu är belöningen för det.

Är Labour ett ”rakt igenom borgerligt parti”?
Labourvänsterns frammarsch ställer till politiska problem för de grupper inom vänstern som avskrivit Labour och alla socialdemokratiska partier som rakt igenom borgerligt kapitalistiska partier, utan band till arbetarklassen. Committee for a Workers’ International (CWI), som i Sverige företräds av Rättvisepartiet Socialisterna (RS), har ända sedan mitten av 1990-talet argumenterat för uppfattningen att de socialdemokratiska partierna i Europa, inklusive i Sverige och Storbritannien, inte längre kan särskiljas från konservativt nyliberala partier som Tory och Moderaterna. Det har sagts att nu är inte bara de socialdemokratiska ledarskapens politik borgerlig – nu är dessa partier i sig inte längre beroende av arbetarklassen och i deras interna liv finns inget som längre påminner om den period då de var arbetarpartier. Socialdemokraterna och Labour har, som RS-organet Offensiv brukar förklara, ”omvandlats till ett rakt igenom borgerligt parti”. Liknande uppfattningar har ultravänsteristiska grupper av anarkistisk och maoistisk typ haft sedan länge.

De politiska och strategiska konsekvenserna av analysen att socialdemokratin inte kan skiljas från de renodlade kapitalistiska partierna är tydliga, i alla fall från marxistisk utgångspunkt. Det betyder att de betraktas som formationer helt och hållet på andra sidan av klasskrigets gräns. Från toppen och ner till botten. Sådana partier ges inget stöd i något sammanhang från marxister. Interna motsättningar ses som en konflikt mellan olika grupper av banditer över frågan om vad som är det bästa sättet att råna sina offer på. Inga förväntningar finns någonsin på att sådana partier kommer att utgöra en miljö där arbetarkamp eller radikal kamp kan växa fram och frodas. Exempelvis är själva tanken på att en socialistisk arbetarledare skulle kliva fram ur de svenska Kristdemokraternas led absurd. Lika absurd är idén om att det någonsin skulle bli aktuellt för vänstern att relatera till Moderaternas medlemmar och väljare genom att kräva en radikalare vänsterpolitik från M-ledningen. Anledningen är just att partier som Moderaterna, Kristdemokraterna eller de brittiska Tories inte i första hand baserar sig på arbetarklassen som sådan för att få väljare, medlemmar och legitimitet. De har uppenbarligen heller inga historiska kopplingar till arbetarklassens politiska strävanden, utan har tvärtom alltid försökt stoppa dessa.

Att säga att socialdemokratin har transformerats till sådana här partier, kopior i alla avseenden av Tories och Moderaterna, är alltså ett ganska långtgående påstående. Men det har hela tiden kunnat få ett visst gehör, på grund av den socialdemokratiska byråkratins extrema ruttenhet och högervridning. När medlemmar och väljare passiverats och flytt har det verkat ligga ännu mer i idén om socialdemokratins totala förvandling.

Men många marxister, även vi i Arbetarmakt, har varnat för CWI:s och maoisternas analyser i den här frågan. Att socialdemokratins ledning helt och hållet står på kapitalismens och imperialismens sida är en sak. Det har de trots allt gjort ända sedan 1914 när de bestämde sig för att stödja en barbarisk slakt på Europas arbetare – det första världskriget. Att de inte längre skulle vara sammankopplade med stora grupper av arbetare som tyvärr, verkligen tyvärr, ser dessa partier som sina verktyg mot kapitalets öppna partier, är en annan sak. När betydande sektorer i arbetarklassen vill greppa efter ett redskap för att värja sig mot Tories, Moderaterna, staten och så vidare är det i många länder fortfarande socialdemokratin som är det verktyget. Den processen är verksam i parlamentariska val, inuti fackföreningarna och i den världsbild många arbetare har när de tänker politiskt. Med andra ord är de socialdemokratiska partierna fortfarande arbetarpartier i sociologisk bemärkelse, men däremot inte i politisk bemärkelse. Det är därför marxister beskriver dem med den motsägelsefulla termen borgerliga arbetarpartier.

Marxister måste delta i kampen mot Labours höger
När arbetarna i de borgerliga arbetarpartierna är passiva är det partiernas borgerliga karaktär som dominerar, och det är just så det har varit under en lång period. Grupper som är överdrivet känsliga för tillfälliga vindar, som CWI, har låtit sig påverkas av detta. Därför har de nu mycket svårt att förklara vad det är som händer i Labourpartiet. Hur kan de förklara att det i ett kapitalistiskt parti av Moderaternas eller Folkpartiets snitt har uppstått en massrörelse runt en erkänt socialistisk ledare? Inte nog med det. Det är fullt möjligt att Corbyn kan vinna valet om partiledarposten. CWI hävdar att Corbyn representerar ett missnöje från basen med ledningens högervridning. Just det. Det är precis därför Labour inte kan karaktäriseras som ett kapitalistiskt parti. Den typen av missnöjesyttringar uppstår nämligen inte i kapitalistiska partier.

Men det råder inte bara förvirring när det gäller hur framväxten av Jeremy Corbyns rörelse ska förklaras. Nästa viktiga fråga blir hur marxister ska förhålla sig till fenomenet Corbyn. Arbetarmakts kamrater i Storbritannien, Workers Power, har valt att politiskt och praktiskt delta i kampen mot partihögern i Labour. Vi stöder Corbyns kandidatur till partiledarposten. Vi uppmanar alla klassmedvetna arbetare och radikala personer att snarast lösa medlemskap i Labourpartiet för att kunna delta i omröstningen och se till att Corbyn vinner. Workers Powers medlemmar föregår med gott exempel, har själva sett till att bli medlemmar i Labour och deltar nu för fullt i de interna debatterna mot högersvinen i ledningen, sida vid sida med de radikala gräsrötterna. I dagsläget har tiotusentals arbetare på kort tid tecknat medlemskap i Labour för att stödja Corbyn.

Vi är fullt medvetna om att Corbyn är reformist och att det därför egentligen bara en gradskillnad mellan honom och Labourhögern. Men det är en stor och viktig gradskillnad. Den är tillräckligt stor för att orsaka en djupgående kris inom Labourpartiet om han skulle vinna. Högern skulle inte kunna sitta lugnt ner och acceptera att Corbyn tar över. De vet att han skulle förändra Labourpartiet tillräckligt mycket för att deras positioner skulle hotas. Om Corbyn vinner leder det till ett politiskt inbördeskrig mellan högern och vänstern i Labour. Utgången av den striden är inte given, men den är under alla förhållanden ett progressivt steg i rätt riktning.

Corbyns ekonomiska politik är keynesiansk, hans ambitioner sträcker sig alltså inte längre än till att höja skatterna för de rika och satsa pengar på den offentliga sektorn. Men till och med hans begränsade program skulle innebära en enorm förbättring för arbetande människor i Storbritannien. Marxister klargör naturligtvis att kapitalet och högern i tider av kris inte kan acceptera ens de mest modesta reformer, vilket utvecklingen i Grekland nyligen har visat med all tydlighet. Om arbetarklassen vill kämpa för sina rättigheter måste den därför i slutändan vara beredd att ta ifrån kapitalet dess ägande och kontroll.

Om vänstern förlorar den kommande striden inom Labour kan det komma att leda till att tusentals radikala arbetare drar slutsatsen att det behövs ett nytt arbetarparti i Storbritannien. Ett parti som tar striden mot chefer, krigshetsare och slakten på välfärden. Om vänstern vinner striden och sen lyckas rensa ut högern skulle det vara en historisk seger mot en byråkratisk högerregim i ett borgerligt arbetarparti i ett viktigt imperialistiskt land. I båda dessa fall kommer det att finnas helt nya förutsättningar att föra fram ett revolutionärt perspektiv för arbetarklassen. Förutsättningarna att diskutera vad en socialistisk politik faktiskt innebär skulle vara bättre än på flera decennier.

CWI har blivit tagna på sängen av en utveckling som går i stick i stäv med deras förutsägelser och definitioner. Deras reaktion har blivit en sur och passiv hälsning till Corbyn, med önskan om framgång men också en spådom att han är körd redan på förhand. I praktiken struntar de i de omvälvande händelser som nu äger rum i Labourpartiet. Men marxisters uppgift är att vara direkt delaktiga i den här processen.

Eduardo Montero

Se även:

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *