Ända sedan 1990-talet har så kallade postkoloniala studier intagit en betydande plats som fält för de som vill ha ett systemkritiskt perspektiv på världen både historiskt och nu. Perspektivet är i grunden rotat i den akademiska världen men har via kurser och seminarier har letat sig in i den vanliga vänstern. Den här teoribildningen känns naturlig för många vänstermänniskor eftersom den fördömer den rika världens förtryck och maktutövning mot de före detta kolonierna och mot marginaliserade grupper i samhället. Men en närmare granskning kan visa att postkoloniala studier inte mynnar ut i en radikal antiimperialistisk kampstrategi.
Postkolonialisterna räknar som regel in marxismen i den västerländska maktutövande tradition de förkastar. Internationellt har viktiga marxistiska tänkare som bl.a. Terry Eagleton och Aijaz Ahmad bemött postkolonialisterna. Från den marxistiska vänstern i Sverige har det däremot sagts för lite.
Del av postmodernismen
Postkoloniala studier som måste betraktas som en verksamhet väl integrerad i det postmodernistiska perspektivet. Filosofiskt kan postmodernismen sammanfattas som subjektivismens, skepticismens och pessimismens filosofi. Möjligheten till objektiv kunskap förnekas till förmån för uppfattningen att allt handlar om olika perspektiv och berättelser om tillvaron. Vad som är sant har inget att göra med hur verkligheten ser ut. Allt är en fråga om vem som kan sätta mest makt bakom sina föreställningar. Tillvaron uppfattas då som fragmentiserad och splittrad och utan inneboende möjligheter att kunna fångas med hjälp av generaliserande teorier och observationer.
Politiskt medför det här en ovilja hos postmodernisterna att komma med övergripande orsaksförklaringar till världens tillstånd. Påståenden om att kapitalismen är en grundläggande faktor bakom vissa problem på den här planeten tillbakavisas som totaliserande till förmån för att olika former av förtryck har sina egna specifika orsaker, utan att ha ett sammanbindande maktcenter. Postmodernisterna är inte sällan ovilliga att smutsa ner sina förfinade filosofiska själar med förslag på lösningar och konkret arbete. Deras roll är kritikerns. I den mån de anvisar lösningar och målsättningar tenderar de att vara individuella eller lokalt begränsade liberala reformer.
Sociologiskt uttrycker postmodernismen ambitionerna hos ett civilisations- och kulturkritiskt skikt av intelligentian. När 68-vågen ebbat ut och det inte längre var fashionabelt att opponera sig mot kapitalismen fanns det intellektuella som fortfarande ville kunna uttrycka ett visst missnöje med samhällets situation, men göra det befriade från de förpliktelser som en anslutning till socialismen kräver. Den bekväma, men till retoriken radikala, plattform som de valde var postmodernismen, som redan i slutet av 1970-talet hade lagts fram av vissa före detta socialister bland franska akademiker. En av dessa var Michel Foucault.
Den brittiske marxisten och litteraturvetaren Terry Eagleton har kallat de postkoloniala för ”postmodernismens utrikesdepartement”. Det är verkligen en träffande formulering, eftersom postkoloniala studier innebär att repetera några av postmodernismens grundteman i förhållande till frågor som rör relationen mellan de imperialistiska metropolerna och den halvkoloniala världen.
Oklart begrepp
Det är i och för sig svårt att sammanfatta vad postkolonialism är, eftersom fältet är splittrat och det råder inbördes skillnader om hur det ska definieras. Vissa påståenden återkommer dock så ofta och brett att de kan sägas vara grundläggande.
En punkt där det råder förvirring i de postkoloniala leden är vad som överhuvudtaget ska menas med begreppet ”postkolonialt”. Från början användes det som en beskrivning på ett förmodat nytt tillstånd i världen – situationen efter existensen av formaliserade koloniala imperier. Det var ett försök att namnge en ”ny värld”. Ett av de mest uppmärksammade försöken att döpa om världsordningen i den här vevan kom genom Michael Hardt och Antoni Negris bok Imperiet, i början av 00-talet. Hardt och Negri är i dag ganska bortglömda, men var en sorts postmoderna popstjärnor för ett tag. De menade att världen inte längre kunde beskrivas som dominerad av vissa centraliserade imperialistiska makter, som på 1900-talet. I deras ställe hade en mer decentraliserad och nätverkande makt kommit. Den nya makten kallade de kort och gott för ”imperiet”, och den var en konstellation som bestod av många fler komponenter än de traditionella mobbande imperialisterna. Deras era var över, fick vi höra. Samtidigt hade postmodernister av olika slag länge utgått från Foucault och hävdat att samhällets makt inte alls var koncentrerad till stat och kapital i första hand, utan fanns utspridd hos alla och att kampen till stor del var individuell. Allt det här sammanföll med imperialisternas och de forna kolonialherrarnas nyliberala offensiv mot sina gamla kolonier där det var viktigt att få det att framstå som att dessa länder ”självständigt” accepterade den nyliberala plundringen. Precis som så många gånger förr, och senare, var den postkoloniala/postmodernistiska jargongen och teoribildningen bara ett eko av imperialisternas propaganda.
De postkoloniala fick dock snart utstå moteld från marxister som pekade på att det var för tidigt att dödförklara den kapitalistiska imperialismen som förklaringsmodell och huvudfiende. De formella kolonialimperierna kanske var avvecklade sedan en tid. Men den ekonomiska exploateringen och den politisk-militära maktutövningen var det inte. Krigen mot Afghanistan och Irak bekräftade den marxistiska analysen på ett tragiskt sätt. Senare års nykoloniala interventioner från t.ex. Frankrike i Centralafrikanska Republiken och Mali underströk ytterligare att de gamla maktrelationerna lever kvar. Om något så har världen sett en tendens till återkolonialisering av vissa länder som är före detta kolonier.
Ett annat problematiskt område att hantera för de postkoloniala var globaliseringen och kontroverserna om den som rasade som hetast under 00-talet. Lovsångerna till försvar för globaliseringen lät komiskt lika de postkolonialas retorik om världen. Det gamla kapitalistiska industrisamhället hade ersatts av ett decentraliserat informationssamhälle där alla fått makt genom marknadsreformerna. Omstruktureringar skulle ta bort fattigdomen i tredje världen, och så vidare. Men socialistiska teoretiker, fackföreningsfolk och kämpande förtryckta grupper i tredje världen kunde snabbt visa att globaliseringen bara handlade om de dominerande kapitalistiska makternas obehindrade intrång på nya marknader, som öppnats upp efter ändrade styrkeförhållanden efter stalinismens kollaps 1989-91 och arbetarklassens många nederlag under en lång period sedan slutet av 1970-talet. Det var ingen ny värld. Kapitalismen hade bara blivit mer obehindrad, och därför råare och mer allomfattande.
Vid det här laget har många inom de postkoloniala fältet gett upp tanken på att låta ”postkolonial” vara en beskrivning på ett tillstånd i världen. Ania Loomba är en av deras teoretiker och har skrivit en av fältets mest spridda introduktionstexter (Kolonialism/postkolonialism: en introduktion till ett forskningsfält, 1998). I den argumenterar hon för att begreppet postkolonial borde stå för ett kritiskt perspektiv på både den gamla koloniala och imperialistiska världsordningen såväl som på dagens nykoloniala och fortsatt imperialistiska världsordning. Att vara postkolonial ska enligt henne vara liktydigt med att stå på de mest förtrycktas sida i den här maktrelationen. Den argumentationslinjen är en klar förbättring inom det postkoloniala fältet, men skulle knappast ha blivit av om det inte vore för den massiva kritiken mot föreställningarna om världen som en plats efter den imperialistiska epoken.
De postkoloniala har inte monopol på att vara mot imperialismen
Tyvärr måste det sägas att även Loombas m.fl. försök att rädda begreppet postkolonial har klara brister. Till att börja med finns det något oegentligt över att försöka expropriera den antikoloniala och antiimperialistiska kampen på det sätt som görs när de postkoloniala försöker framställa sig själva som det enda självklara perspektivet med sådana syften. Bland massan av troende postkolonialister har det ofta gått så långt så att anslutning eller inte till det egna perspektivet är det lackmustest som används för att kontrollera om någon är för eller mot västvärldens förtryck i tredje världen. Marxister har däremot aldrig haft några problem med att förstå att även andra än marxister kan vara emot kolonialism och imperialism.
Att försöka definiera postkolonialism som liktydigt med motstånd mot kolonialism och imperialism är när allt kommer omkring inte speciellt lyckat med tanke på hur många olika sorters antikolonialism och antiimperialism som redan finns. Nationalismen har alltid varit en mäktig faktor bakom kampen för självständighet i tredje världen som t.ex. i Indien och i Latinamerika. Olika former av socialism och marxism var helt avgörande ingredienser i de nationella befrielserörelserna under 1900-talet med Indokina/Vietnam som ett av de mest betydande exemplen. Liberala reformkrafter har inte heller saknats inom de nationella befrielsekampen. Ytterligare ett exempel är religiösa fundamentalister som tidvis har bekämpat imperialismen, även om de gjort det med reaktionära metoder och målsättningar.
Vi kan däremot lätt konstatera att postmodernisternas filosofiska och politiska föregångare har lyst med sin frånvaro i den här kampen under hela 1800- och 1900-talet. Nietzsche och hans arvtagare var aldrig intresserade av att delta i eller stödja kampen för befrielse i tredje världen. När de förtryckta folken skulle organisera sig var det inte till romantikens dystra filosofer de vände sig. De sökte inspiration hos sig själva och upplysningstraditionen – den upplysning som det imperialistiska väst alltmer hade börjat förråda, men som framgångsrikt plockades upp och försvarades av de förtryckta folken i Afrika, Asien och Latinamerika. De gjorde upplysningstraditionen till sin egen och underströk därmed traditionens universella karaktär. Naturligtvis var inte den processen smärtfri. Å andra sidan är inte de sista kapitlen i den historien skrivna än.
Eftersom det postkoloniala perspektivet är sprunget ur en västerländskt influerad miljö av elitistiska intellektuella (som filosofen Slavoj Žižek så målande sa: ”postkolonialism är bara en uppfinning av några rika typer i Indien som ville göra karriär på västerländska universitet genom att spela på vita liberalers skuldkänslor”) har de varit tvungna att lägga beslag på ledande figurer och kamprörelser som de egentligen inte har politisk rätt till givet sina egna utgångspunkter. Frantz Fanon, FNL, FLN, ANC, Kongressrörelsen m.fl. hör alla till olika skolor av modernitets- och upplysningstänkande. Framförallt handlar det dock om inspiration från marxismen (vilken var och är upplysningens mest radikala spjutspets).
Attacker mot marxismen
När de postkoloniala exproprierar tänkare och rörelser från en tradition som de i grunden förkastar, marxismen och socialismen, framträder förstås en motsättning, med tanke på att de hela tiden angriper marxismen för att kunna ge trovärdighet åt sitt eget projekt.
För de postkoloniala är det den europeiska civilisationen som bär skulden för kolonialismen och imperialismen. Civilisation och kultur är mycket större företeelser än ett ekonomiskt och politiskt system som kan finnas inom en viss civilisation. I sin för postkolonialismen banbrytande bok Orientalism var Edward Said mycket tydlig med att han betraktade Karl Marx och dennes tänkande som en integrerad del av den förtryckande europeiska civilisationen. Den som vill hålla fast vid den tanken måste förstås hitta på något sätt att förhålla sig till det faktum att just marxister har spelat en nyckelroll i faktiskt de flesta nationella befrielserörelse. Said och de postkoloniala har kommenterat kolonialismen i efterhand. Marxisterna och socialisterna slogs mot den politiskt och militärt när den var en levande och bloddrypande realitet. Genom att ta avstånd från marxismen och socialismen riskerar de också att ta avstånd från den historiskt sett mest effektiva kraften mot imperialismen. Lösningen är att kritisera Karl Marx och samtidigt försöka omtolka hans efterföljare i tredje världen.
Said argumenterade i Orientalism för att Marx var en inskränkt och eurocentrerad person. Hans bevis utgörs av några passager i artiklar han skrev om Indien. På en sida som föregår inledningen av boken Orientalism finns två citat. Ett är från Marx och lyder ”De kan inte företräda sig själva, de måste företrädas” (Said, Orientalism, Ordfront 2002, s. 61). Citatet förklaras inte av Said, men vilken läsare som helst antar att Marx uttalar sig om något som har med bokens innehåll och inriktning att göra, d.v.s. västerlandets representation av österlandet. Varför skulle Said få för sig att kasta in ett uttalande om låt oss säga fattiga franska bönder under mitten av 1800-talet i en bok som behandlar européernas sätt att se på folken utanför Europa? Det är en relevant fråga eftersom det, egendomligt nog, är precis vad han gör. Citatet är hämtat ur skriften Napoleon Bonapartes 18:e Brumaire (Arbetarkulturs förlag 1971, s. 155). Den handlar om Napoleon III:s statskupp 1851, och en sak som Marx diskuterade var vilka grupper i samhället som utgjorde diktatorns bas. Han kom fram till att småbönderna gav sitt stöd till Bonaparte därför att de desperat sökte efter en väg ut ur sin misär men inte kunde organisera sig självständigt politiskt som klass på grund av sitt atomiserade sociala tillstånd. De skulle därför komma att representeras av någon som samtidigt med nödvändighet skulle bli deras förmyndare, d.v.s. diktatorn Napoleon III. Det är knappast hederligt av Said att på ett så försåtligt sätt dra in Marx resonemang om de franska bönderna i sin bok om västerlandets syn på ”orienten”.
I Orientalism citerar Said även ett mycket längre stycke av Marx, som faktiskt har med saken att göra:
Hur stötande det än må vara för den mänskliga känslan att bevittna hur myriader verksamma, patriarkaliska och harmlösa sociala organisationer ödeläggs och upplöses i sina beståndsdelar och slungas in i ett hav av lidanden och hur samtidigt deras enskilda medlemmar går förlustiga sina gamla kulturformer och sina nedärvda existensmedel, så får vi för den skull inte glömma att dessa idylliska bygemenskaper, hur harmlösa de än må te sig, dock sedan gammalt har utgjort den fasta grundvalen för den orientaliska despotismen, att de har inskränkt den mänskliga anden till den trängsta tänkbara synkrets, gjort den till vidskepelsens fogliga verktyg och till en underdånig slav under traditionella regler och berövat den varje storhet och historisk energi. Vi får inte glömma den barbariska egennytta, som kommit människor att klamra sig fast vid ett eländigt litet landstycke och lugnt betrakta undergången av hela riken, förövandet av outsägliga grymheter och nedslaktandet av invånarna i stora städer utan att göra sig mer tankar om detta än om stora naturkatastrofer, samtidigt som de varit ett hjälplöst byte för varje angripare som värdigats ägna dem så mycket som en blick. Vi får inte glömma att detta människan ovärdiga, stagnerande, vegeterande liv å andra sidan kompletterades av frambesvärjandet av vilda, planlösa och hämningslösa förstörelsens krafter och i Indien gjorde en religiös rit till och med av mordet. Vi får inte glömma att dessa små kommuner vanpryddes av kastskillnader och slaveri, att de tvingade in människan under de yttre omständigheternas ok i stället för att höja henne och göra henne till de yttre omständigheternas herre, att de hade omvandlat ett samhällstillstånd som hade utvecklat sig på ett naturenligt sätt till ett oföränderligt, av naturen bestämt öde och på så sätt kommit fram till den djuriskt råa naturdyrkan, som i sina urartade former tog sig uttryck i att människan, naturens behärskare, andäktigt knäföll inför Hanuman, apan, och Sabbala, kon.
Englands enda drivfjäder, när det utlöste en social revolution i Indien, var förvisso den snödaste egennytta, och det sätt på vilket det genomdrev sina intressen var enfaldigt. Men det är inte detta som är frågan. Frågan är om mänskligheten kan uppfylla sin bestämmelse utan en radikal revolution i de sociala förhållandena i Asien. Om den inte kan det, så var dock England, vilka förbrytelser det än må ha begått, historiens omedvetna verktyg genom att åstadkomma denna revolution.
Hur uppskakande en gammal världs sönderfall än må vara för vår personliga känsla, har vi då rätt att inför historien med Goethe utropa:
”Sollte diese Qual uns quälen,
Da sie unsre Lust vermehrt;
Hat nicht Myriaden Seelen
Timurs Herrschaft aufgezehrt?”
Vad Said får ut av dessa citat är att Marx skulle ha haft ett rasistiskt perspektiv på indierna och österlandet i allmänhet. Han läser Marx som en förespråkare för synsättet att indierna hade en hopplöst efterbliven kultur som de inte kunde utveckla själva och att de därför behövde Englands kolonialism som en revolutionerande och civiliserande faktor. Said påstår alltså att Marx stödde den brittiska kolonialismen, och detta är ett påstående som sedan dess har blivit något av en allmän sanning i de miljöer, framförallt universiteten, där postkolonialismen är stark.
Kritik mot produktionsformer är inte samma sak som fördomar mot ett folk
Det är knappast aktuellt för någon marxist att hävda att det inte finna några problem alls med vad Marx skriver om Indien. Men de två avgörande frågorna är: anser Marx att indierna är ett underlägset folkslag? Stöder Marx den brittiska kolonialismen?
Men för att göra Marx rättvisa bör han sättas in i sitt sammanhang. Det är en sliten fras att komma med, men när det gäller Saids ”läsning” av Marx är den verkligen på sin plats. Vi måste påminna om att Marx inte primärt analyserar och jämför kulturer. Han diskuterar ekonomiska och politiska system och det är utan tvivel så att Marx anser att industriell kapitalism och en borgerlig ordning är ett framsteg i förhållande till olika typer av jordbrukssamhällen.
Anledningen är att han såg kapitalismen som ett viktigt steg på vägen mot att människan skulle få de sociala och tekniska förutsättningarna att göra slut på förtryck och utsatthet. Däremot såg han inte kapitalismen som kopplad till någon speciell ”ras” eller kultur. När han pratar om Indiens stillastående tröghet är det alltså inte strängt taget det indiska folket han pratar om, utan det förindustriella produktionssystem som rådde och som inte alls var anpassat för att skapa välstånd samt de interna politiska maktstrukturerna, t.ex. kastsystemet, som höll den breda massan i schack.
Faktum är att Marx uttrycker sig nedlåtande om den typen av produktionssystem överallt, inte bara i Indiens fall. Det är exempelvis inga vänliga romantiserande ord han använder när han beskriver Europas medeltida förflutna eller de absoluta monarkierna. När Marx tillskriver den brittiska närvaron vissa progressiva och icke avsedda bieffekter så är det inte kolonialismen som sådan han kommenterar, utan kapitalismen.
Många som försöker tillskriva Marx ett orientalistiskt synsätt koncentrerar sig just på formuleringen om den brittiska kapitalismen som historiens omedvetna redskap. Men även på den punkten är det ingen argumentation som han i grunden reserverar för Indien. I Marxs analyser finns hela tiden en dialektik mellan att peka på tvingande omständigheter såväl som på människornas möjlighet till handlingsalternativ. Formuleringarna om att människorna är fria att handla även om de inte kan välja de omständigheter som de ska handla under är vid det här laget klassiska.
När Marx började kommentera britternas kolonialpolitik i Indien var deras närvaro där ett objektivt faktum, oavsett vad det gick att tycka om det moraliskt och politiskt. Marx hyste inga tveksamheter om de grymheter britterna utförde och ingen har någonsin kunnat belägga att han ens var i närheten av att sympatisera med dem. Tvärtom skrev han om dem i klart fördömande ordalag. Men det är samtidigt sant att han menade att vissa av de kulturella och tekniska moderniseringar britterna genomförde (järnvägar, läskunnighet, etc.) skulle kunna användas inte bara för koloniala syften utan i framtiden även för progressiva syften som att öka jämlikheten – och innan den framtiden – för att bekämpa britterna. I en av artiklarna om Indien anmärker han att det är en av historiens ironier att förtryckare oftast bekämpas med sina egna redskap.
Här kan de postkoloniala invända och säga att en sådan tolkning av Marx innebär att Europa görs till ett nödvändigt ont för att indierna ska kunna förändra sitt samhälle, vilket i sin tur är detsamma som att säga att de inte är kapabla att göra detta själva, till skillnad från européerna. Detta innebär att framställa dem som efterblivna, alltså är Marx resonemang orientalistiskt och rasistiskt.
Postkolonialistiska teorier har sällan mobiliserat massorna i kamp. Med den förment eurocentriska marxismen är det annorlunda
Ingen eurocentrism hos Marx
Marx kan inte bedömas rättvist genom att baras studeras utifrån vissa uttalanden i en given situation. Om Marx ansett att alla samhällen måste utvecklas exakt enligt europeiskt mönster och under europeisk ledning skulle det mycket riktigt ha varit ett eurocentristiskt sätt att resonera. Det är en vanlig karikatyr av Marx, särskilt vanligt förekommande på skolor och universitet, att han menat att alla länder måste följa successionsordningen urkommunism, slaveri, feodalism, kapitalism och sist socialism/kommunism. Men det är en beskrivande modell för Europa. Inte en förespråkad väg för världen. Just när det gällde Indien menade han t.ex. just att landet inte hade ett feodalt förflutet innan det kapitalistiska inträngandet. Istället försökte han beskriva deras ekonomiska system med hjälp av en modell han kallade för ”asiatiskt produktionssystem” som innebar att en despotisk stat ägde alla betydande resurser för att producera. Huruvida det här var någon särskilt träffande modell är en annan diskussion. Huvudpoängen här är att Marx inte ansåg att hela världen följer eller måste följa Europa i fotspåren. Det här underströks ytterligare av ett resonemang om Ryssland i slutet av Marxs liv. I det öppnade han för möjligheten av att Ryssland inte måste genomgå en kapitalistisk utveckling alls, utan skulle kunna nå socialism med utgångspunkt i sitt eget jordbrukssystem. Det var en helt orealistisk bedömning från Marxs sida, men den visar att han inte var så schematisk och eurocentrerad som bl.a. Said påstår.
Bara några dagar efter att Marx skrivit artikeln Det brittiska herraväldet i Indien skrev han The future results of British rule in India. I den visade han tydligt sitt ställningstagande för indisk självständighet:
The Indians will not reap the fruits of the new elements of society scattered among them by the British bourgeoisie, till in Great Britain itself the now ruling classes shall have been supplanted by the industrial proletariat, or till the Hindoos themselves shall have grown strong enough to throw off the English yoke altogether.
Det var en självklarhet för Marx att redan på ett tidigt stadium se fram emot indisk självständighet som en förutsättning för framsteg som gynnade folket och det grundade sig i hans kritik mot kolonialismen:
The profound hypocrisy and inherent barbarism of bourgeois civilization lies unveiled before our eyes, turning from its home, where it assumes respectable forms, to the colonies, where it goes naked. They are the defenders of property, but did any revolutionary party ever originate agrarian revolutions like those in Bengal, in Madras, and in Bombay? Did they not, in India, to borrow an expression of. that great robber, Lord Clive himself, resort to atrocious extortion, when simple corruption could not keep pace with their rapacity? (Ibid)
Finns det något stöd för europeisk kolonialism i ovanstående uttalande? Nej, den civilisation som kallas för barbarisk är den europeiska, och dess ledare benämns som rånare. Däremot är det ett faktum att Marx språkbruk i de här artiklarna är uppblandat med den typ av stereotypa uttryck angående österlandet som var en del av den tidens jargong i Europa. Det är olyckligt, men vissa förkastliga inslag i den språkliga dräkten bör inte skymma sikten för det revolutionära och internationalistiska innehållet i hans analyser.
Marx position följdes upp av de närmast efterföljande generationerna av revolutionära marxister. Kommunistiska Internationalen utvecklade redan från starten ett omfattande arbete i kolonierna med perspektivet att kämpa för deras oberoende från de imperialistiska makterna. Till exempel utvecklades strategin med antiimperialistiska enhetsfronter, som innebar att kommunistpartierna i kolonierna skulle ingå taktiska allianser med nationalistiska borgerliga partier för att maximera styrkan i attackerna mot kolonialmakterna för nationellt oberoende.
Till försvar för socialismen som ett universellt projekt
De postkoloniala brukar när de väl har kommit i gång sällan kunna sluta prata på temat mångfald, flyktighet, heterogenitet och så vidare. Men när det gäller Europa gäller det där plötsligt inte längre. Europa verkar vara den enda entiteten i hela universum som är helt homogent och statiskt och fritt från alla inre motsättningar. Men en ärlig läsning av Marx, och med hänsyn taget till det revolutionära Kominterns kamp mot kolonialismen, visar på Europas och västerlandets splittring. Kämpande krafter inom västerlandet och i den kolonialiserade världen lyckades under perioder bygga kraftfulla plattformar för enhet runt principer som de alla kunde göra till sina, d.v.s. runt principer som hade universellt värde, såsom frihet, jämlikhet och revolutionära kampmetoder.
Det går förstås att hävda, och postkolonialister gör just det, att kampen för socialism är ett västerländskt projekt som utgår från vissa specifika omständigheter i Europa vid en konkret tidpunkt i historien. Den invändningen kan besvaras politiskt och historiskt men även filosofiskt. Politiskt och historiskt bör en bedömare betänka i vilken utsträckning socialistiska och marxistiska idéer fick ett genomslag i tredje världen och att dessa idéer fortfarande har en omfattande massbas där. Det finns något drygt och mästrande över de postkoloniala besserwissrarna när de i princip påstår att miljontals kämpande människor i tredje världen egentligen inte förstod de principer de av egen fri vilja valde ut som sitt vapen mot kolonialismen och kapitalismen, att de egentligen vägleddes de av en politisk linje som var för kolonialism, inte mot. De revolutionära striderna i tredje världen under 1900-talet är i sig själva ett mäktigt svar på postmodernisternas försök att reducera marxismen och socialismen till ett lokalt fenomen. Socialismen gjordes de facto universell av de kämpande massorna.
Grunden för socialismens världsomfattande spridning var objektiv och materiell och hade förutsetts av Marx och Engels redan när Kommunistiska manifestet skrevs i slutet på 1840-talet. De menade att kapitalismens spridning över planeten skulle binda samman människornas värld till en sammanhållen enhet – rent ekonomiskt. Detta var ingen spådom om en homogen värld, men kapitalismens globala spridning skulle sätta människor, kulturer och kontinenter i förbindelse med varandra. Därmed skulle kapitalismen skapa en värld där vissa grundläggande förutsättningar var likadana överallt; kapitalismens tendens till kriser och krig, kampen mellan klasserna, den borgerliga statens repressiva roll, och så vidare. Den gemensamma lösningen för alla arbetare och förtryckta skulle vara socialismen, en gemensam kamp för ett gemensamt slutmål. Världens och kampens utveckling under 1900-talet bekräftade som sagt detta.
Innan Karl Kautsky lyckades göra sig bemärkt som en av de stora förrädarna i socialismens historia genom att framgångsrikt uppmana Europas socialister att stödja sina egna imperialister i det första världskriget, diskuterade han på ett bra sätt frågan om en universell kultur. I sin lilla skrift Etik och materialistisk historieuppfattning från 1905 menar han att moraliska och politiska lösningar på människornas problem alltid måste röra sig inom de förutsättningar som samhällets teknologiska nivå och sociala organisering medger (en materialistisk grundprincip). Om människorna är uppdelade i olika samhällen utan kontakt med varandra kommer de att utveckla sina moraliska och politiska lösningar självständigt från varandra. Tänkandet blir alltså lokalt om människornas organisering är lokal. Det ligger så att säga i sakens natur att det är svårt för två kretsar av folk att tänka och agera tillsammans om de inte ens känner till varandras existens eller i vart fall inte har något med varandra att göra. Men ett av det moderna borgerliga samhällets kännetecken är just att det upphäver det enskilda och isolerade till förmån för en sammanhållen värld. Uppkomsten av en global ekonomi och globala samhällsklasser utifrån den måste enligt Kautsky ge upphov till globala, universella, principer. Socialismen var en sådan. Socialismen är alltså lika lite ett lokalt europeiskt projekt som kapitalismen.
De postkoloniala erkänner i allmänhet att kapitalet har internationaliserats. Men de vill inte beskriva det som ett verkligt sammanhängande system, utan fokuserar istället på vad som skiljer olika kapitalistiska miljöer från varandra. Eftersom kapitalismen på landsbygden i Bangladesh inte ser exakt likadan ut som i New York och den i New York inte ser exakt likadan ut som den i Saudiarabien, måste det enligt de postkoloniala betyda att kapitalismen inte alls har skapat en värld, utan att det finns flera.
Att förneka kapitalismens ställning som grundval för en värld är att ställa allt för höga krav på vad det innebär att ett ekonomiskt system är generaliserat. De postkoloniala kräver en så hög och detaljerad grad av likhet i både ekonomi och kultur att det aldrig kommer att bli möjligt att hävda kapitalismen som ett globalt system i meningen något som är alltigenom förhärskande. Om kravet är att det överallt ska vara samma lönenivåer, samma religion, samma politiska system, samma proportioner mellan industri och jordbruk, o.s.v., är det inte så konstigt att slutsatsen blir att det inte finns några generaliseringar kring gemensamma egenskaper att göra.
Men istället för att kräva en absurd nivå av överensstämmelse mellan världens olika sektorer för att det ska gå att prata om gemensamma förutsättningar som skär genom kulturer är det rimligt att utgå från ett mindre antal, men verkligt grundläggande och definierande samling egenskaper som antingen fungerar sammanbindande eller särskiljande. Det borde vara egenskaper hos samhället som till exempel egendomsformer, statens roll och sociala hierarkier mellan olika grupper.
Tittar vi på dessa egenskaper ser vi att det privata ägandet dominerar överallt. Överallt är det sammanlänkat med produktion av varor för en marknad och jakt efter vinster. Staten spelar i alla strategiska sammanhang rollen som beskyddare av den privata egendomen. Kvinnor är förtryckta i nästan alla kulturer och klasser. Likaså sexuella minoriteter. Alla kapitalistiska samhällen präglas av rasism mot den ena eller andra gruppen. Det går att göra listan längre. Visst finns det skillnader i exakt hur rasismen utövas. Kvinnoförtrycket ser inte på pricken likadant ut överallt, med mera. Men det finns hela tiden en gemensam kärna.
Essentialism är kontroversiellt
Postmodernisterna har dock problem med tanken på en ”gemensam kärna”. De tycker att det blir essentialism av det hela då, och essentialism är ett av de fulaste ord de vet. Marxister utgår dock från att det finns en objektiv värld som är ordnad på ett visst sätt. Om något existerar är det ingen orimlig tanke att det också har egenskaper och struktur. Kan någons ens begripa vad motsatsen skulle vara? Ett fenomen som existerar men som saknar egenskaper och struktur? Vad skulle det vara? Säger vi att rasism finns måste det fenomenet ha någorlunda stabila egenskaper för att det överhuvudtaget ska gå att prata om. Ett sådant begrepp blir meningslöst om det ena dagen är lika med förtryck utifrån hierarkier av påstådda raser och kulturer och andra dagen är lika med nyponbuskar plus den här artikelförfattarens armbåge.
Det finns förmodligen inte en enda postmodernist (utom möjligtvis personer i deras led med mycket grava vanföreställningar) som ifrågasätter att det finns ett golv under sängen varje morgon när de vaknar. De förutsätter som alla andra att det finns stabila egenskaper och generella mönster i världen – utom i de sammanhang då det handlar om att göra akademisk karriär samt bedriva småborgerlig politik. Då går det utmärkt att svamla om att det inte finns några stabila egenskaper och mönster i världen, d.v.s. essenser. Men det finns viktiga teoretiska insatser gjorda av marxister som ger goda argument för att kapitalismen har ett visst sätt att fungera, att det kapitalistiska samhället styrs av vissa sociala lagar, och att dessa är likadana överallt. Det är som sagt på grund av detta som de går att formulera en internationell revolutionär politik som kan förena de förtryckta över kulturella gränser.
Att förneka existensen av bestämda mönster i världen, som kapitalismen, leder också till förnekandet av en global revolutionär politik. Kalla oss gärna essentialister. Men gränsen mellan marxism och postmodernism är i grunden skarp.
Postmodernister och postkoloniala brukar som regel vantolka vad som menas med att ett fenomen har essens eller ett väsen, d.v.s. en definierande kärna som ger fenomenet (människan, materialet, den sociala relationen, etc.) sin karaktär. För de postmoderna måste något sådant som ett väsen eller en essens vara evigt och helt fritt från alla inre motsättningar och utveckling. Det är ganska lätt att hitta argument mot att något sådant skulle finnas i världen och då dras istället slutsatsen att allt är flytande, slumpartat och splittrat.
Men om vi bortser från en i det närmaste övernaturlig föreställning om vad något essentiellt skulle vara och istället håller oss till ett materiellt borde de flesta kunna gå med på att t.ex. en egenskaps föränderlighet inte behöver stå i motsättning till att det ändå fungerar definierande. Om vi säger att konkurrens på en marknad är en av flera definierande egenskap för kapitalismen så står inte det i motsättning till att kapitalismen samtidigt undergår förändringar som innebär att det systemet en dag inte kommer att finnas till, och att konkurrensen är en av de faktorer som bidrar till detta. Det som betyder något är att kapitalismen så länge den finns kommer att kännetecknas av saker som konkurrens, varuproduktion för en marknad, privat ägande och så vidare. När den inte längre finns är det just för att de nödvändiga egenskaperna har försvunnit från världen på något sätt (en revolution, civilisationens kollaps, invasion från rymden, etc.) Egenskaper måste inte tänkas vara eviga för att de samtidigt ska tänkas som nödvändiga. I vilket sammanhang förutsätter nödvändighet evighet eller oföränderlighet? Det är ett demagogiskt argument som används av postmodernisterna.
Samma sak kan sägas om total homogenitet. Det är sant att kapitalismen inte ser exakt likadan ut överallt. Alla människor ser inte heller likadana ut och fungerar inte exakt likadant. Ska vi från det dra slutsatsen att det är lönlöst att prata om något sådant som mänskligheten? Ledande marxister var tidigt medvetna om kapitalismens ”ojämna och sammansatta” utveckling. I och med den permanenta revolutionens strategi lanserade Trotskij idén att revolutioner i länder som underutvecklats av imperialismen och inte haft någon borgerligt demokratisk revolution som mynnat ut i ett modernt borgerligt samhälle, borde ledas av arbetarklassen och ta sig an både den borgerliga och den socialistiska revolutionens uppgifter samtidigt. Argumentet var att borgarklasserna i de utsugna länderna var för svaga för att leda framgångsrika kapitalistiska revolutioner och att den revolutionära processen i det som nu kallas för tredje världen alltså skulle skilja sig en del åt från revolutionen i de avancerade kapitalistiska staterna.
Falsk radikalism
Detta är ett exempel på att påståenden om att den klassiska marxismen rört sig med stela kategoriseringar och okänslighet inför den sociala världens variationsrikedom inte stämmer. För den som vill fånga in saker som föränderlighet och paradoxer är postmodernismens långtgående subjektivism helt onödig.
Utifrån insikten att kapitalismen är ett världssystem är det efterbliven smörja att motsätta sig en lösning och motangrepp på någon annan nivå än kapitalismens egen. Ändå är det just det som de postkoloniala vill göra och det är därför som de så beredvilligt släpps fram av de som upprätthåller kapitalismen. Borgerligheten har alltid älskat menlösa fiender.
Trots all sin radikala retorik mynnar de postkoloniala analyserna inte ut i någon egen oberoende politik. De företräder ganska privilegierade skikt i intelligentian som när det kommer till kritan mest är intresserade av att bevaka sina egna småskurna intressen inom det borgerliga samhället. Därför sträcker de sig sällan längre än till att stödja NGO-verksamhet i tredje världen, socialdemokrati (det är talande att Massoud Kamali, en av de mest skräniga av de postkoloniala i Sverige, inte är något annat en lojal socialdemokrat som agerat expert åt socialdemokratiska ministrar), lokala reformer eller småskalig kapitalism istället för storskalig. De som ändå vill vara lite mer radikala än att agera rådgivare åt socialdemokratin slutar som regel som en osjälvständig svans åt någon socialistisk rörelse i tredje världen. De förhatliga marxisterna är svåra att komma undan om det faktiskt ska uträttas något.
Ända sedan den framgångsrika kapitalistiska kontrarevolutionen mot stalinismen i början av 1990-talet har imperialisterna varit ute på segertåg i världen. Progressiva motkrafter har funnits, men i slutändan är det imperialism och reaktion som har dominerat. Postmodernister och postkoloniala har varit den radikala vänsterflygeln i den här imperialistiska offensiven och haft som primär uppgift att hjälpa till att försvaga det marxistiska inflytandet i världen. Men deras argument är falska. Karl Marx och den tradition som utgår från honom kommer att behövas för att slå tillbaka de imperialistiska och kapitalistiska krigsherrarna.
Anders Johansson
Självständig och klar och övertygande artikel. Tack.