Det är just sådant här som spanska staten vill ha större laglig rätt att stoppa
Kommunister får ibland frågan varför vi vill ha revolution när det är demokrati i Sverige. Svaret är förstås att det inte handlar så mycket om att vi vill ha revolution för att vi vill, för att vi är för otåliga, har en förkärlek för våld eller rent av för att vi tänker driva igenom socialismen mot majoritetens vilja. Som marxister tror vi däremot inte på den parlamentariska demokratins möjligheter att steg för steg förbättra samhället till det bättre för merparten. Under vissa perioder kan förbättringar göras, som välfärdssystemets uppbyggnad. Detta möjliggjordes dock av en speciell period av kapitalismens utveckling under årtiondena efter andra världskriget. De senaste 30 åren har däremot sett en alltmer krisande kapitalism, en borgarklass på offensiven och därför en urholkning av den allmänna välfärden, åter ökade klassklyftor och utslagning, samt i många länder en kraftig tillväxt av reaktionära, rasistiska och fascistiska rörelser.
Det grundläggande hindret mot en förbättring av våra villkor är den enorma ekonomiska makt som är koncentrerad på ett fåtals händer, en överklass som är fast besluten att alltmer omforma världen efter deras intressen och roffa åt sig allt mer av tillgångarna, vilket bara kan ske på bekostnad av vår trygghet och levnadsvillkor. De kan utöva en enorm ekonomisk utpressning mot allt som går emot dem.
Som en följd av detta kommer statsapparaterna, som är uppbyggda för att försvara ordningen, vilket i ett klassamhälle oundvikligen är klassamhällets ordning, att mobiliseras mot alla hot. Varje massiv mobilisering av arbetarklassen, något som är nödvändigt för att kasta klassamhället över ändå, kommer att bemötas med statens tvångsmedel och våldsapparat. Borgare ser oftast rätten till egendom som den mest grundläggande rättigheten – och även om de inte uttrycker det så vanligtvis så är det så de brukar reagera vid en situation där de rikas egendomar hotas. Denna konfrontation mellan den mobiliserade arbetarklassen å ena sidan och statsapparaten och borgarklassen å den andra kommer oundvikligen att ställa frågan om vem som ska ha makten att styra och omforma samhället enligt sina intressen. Det är just detta om är revolutionen. Vi förespråkar den inte för att vi ”vill”, utan för att den är oundviklig om vi inte ska fortsätta oss styras av ”marknaden” och deras politiska representanter.
Oavsett skrivelser om att ”all offentlig makt utgår från folket” så finns det många inskränkningar om detta folk skulle ifrågasätta överklassens äganderätt. Alla stater har möjlighet att utlysa undantagstillstånd, och domstolar kan förklara strejker, ockupationer och konfiskeringar olagliga. De senaste 15 åren har visat hur lätt liberaler har att godta grova inskränkningar i de demokratiska rättigheterna om det görs i namn av att bekämpa terrorism. Om man betänker att de rådande definitionerna av ”terrorism” brukar innehålla försök att störa eller omstörta det ekonomiska systemet (själva målet med socialism handlar om att omstörta det ekonomiska systemet), eller att genom hot eller våld tvinga fram politiska förändringar (lär komma att tillämpas på massrörelser som ställs mot polisen, men inte på polisen, inte heller kapitalister som använder sin äganderätt för att utpressa politikerna) inser man att varje verklig socialistisk rörelse kan anklagas för ”terrorism” av sina motståndare.
Det senaste exemplet på hur lätt borgarna har att acceptera grova inskränkningar av de demokratiska rättigheterna är Spanien. Så fort något som skulle kunna uppfattas som en inskränkning görs av en regering med någon vänsterprägel – som när Chavez stängde en av många privata tv-kanaler, en som bland annat hade stött försöket till militärkupp 2002 – skriker liberalerna i högan sky. Däremot tycker de att det är helt i sin ordning att trojkan ska diktera för Grekland vilken politik som ska föras – och de flesta verkar inte alls upprörda över Spaniens nya, drakoniska lagar.
Spanien gör demonstrationsrätten godtycklig
En ny lag som den spanska högerregeringen drev igenom inskränker kraftigt rätten att protestera, demonstrera och organisera. Det blir förbjudet att demonstrera utan tillstånd, att jämföra med det normala i formella demokratier, att det är lagligt att demonstrera tills en specifik demonstration förklaras olaglig – i Sverige blir en demonstration olaglig först när polisen upprepade gånger beordrat den att upplösas. Detta ger givetvis också utrymme för godtycke, inte minst som polisen ibland på eget bevåg anser demonstrationer olagliga för mindre än så. Men i Spanien underkastas alla som vill demonstrera helt polisens godtycke, och spontana protester blir således förbjudna. Vad värre är: enligt den nya lagen kan bötesbelopp på hundratusentals kronor utdömas. Spanska staten har nu möjlighet att helt godtyckligt förbjuda demonstrationer, och kan utdöma böter enbart ett fåtal kan klara av att betala.
Lagen gäller inte bara stora demonstrationer: även offentliga tal kan bötfällas, liksom att på sociala medier uppmana folk att delta i protester utan tillstånd. Vidare kan man bli skuldsatt över öronen för att man uppträder med brist på respekt för polisen (man kan nog förvänta sig att det är polisen som gör den bedömningen), eller om man fotograferar eller filmar polisen (ni vet, som man gör när man dokumenterar polisvåld). All civil olydnad kan i princip falla under den nya lagen, och uttryckligen att försöka hindra vräkningar. Förolämpa politiker kan också bli dyrt, samt att inte kunna styrka sin identitet med id-handlingar. Nyligen dömdes en kvinna enligt den nya lagen till böter på flera tusen kronor för att ha burit en ACAB-tröja. Hon dömdes på plats, de spanska poliserna har nu makten att summariskt döma ut bötesbelopp av den storleken. Det är helt enkelt ingen överdrift att den spanska staten har gett sig rätten att diktatoriskt stoppa alla offentliga protester de vill. Lagen kom efter massiva protester de senaste åren. Uppenbarligen är den tillkommen för att kunna stoppa alla protester myndigheterna till stoppa.
Det har varit väldigt tyst om detta. Några artiklar här och där, ledarsidor med lite mer progressiv inriktning har protesterat efter bästa förmåga, vissa liberaler har protesterat. Men i stort sett har den storm som vore helt befogad helt uteblivit. Många borgare som blev helt rasande för minsta sak Chavez gjorde har inte alls reagerat på att Spanien gett myndigheterna rätt att diktatoriskt stoppa vilken protest som helst. Svenska regeringen har inte på något sätt fördömt lagen, och än mindre Moderaterna, vars systerparti det är som har gjort demonstrationsrätten helt godtycklig. EU, som är så fast beslutet att inte låta Grekland få någon makt över sin ekonomi, verkar inte ha misstyckt.
Alla socialister borde se detta som en tydlig varning om att våra demokratiska rättigheter gäller så länge allt är lugnt, men så fort det rådande kapitalistiska systemet är det minsta hotat kommer allt fler av ”frihetens” försvarare att se oss som ett hot att bekämpa.
Jens-Hugo Nyberg