Ukraina: för arbetarklassens kamp mot Kiev, Kreml, oligarkerna, EU och USA

Ryskan språkets utbredning i Ukraina

Ryskans utbredning i Ukraina

Krisen i Ukraina är en av senaste års allvarligaste, och den som mer än alla andra just nu har potentialen att trappa upp konflikterna mellan de imperialistiska stormakterna. Den visar också tydligt hur illa det är ställt med vår ”fria” press när trycket uppifrån blir tillräckligt stort. Svensk nyhetsrapportering om vad som händer i Ukraina har med vissa undantag varit helt bedrövlig. Den bild som oftast skickas ut är en konflikt mellan en demokratisk och legitim regering i Kiev å ena sidan, och pro-ryska separatister med ryskt stöd, och ibland en rysk invasion på köpet. Denna bild är ungefär lika nyanserad och korrekt som den som Putins propagandaapparat ger.

En gedigen och informativ bok av en kompetent historiker är Frontline Ukraine av Richard Sakwa, som bl.a. tidigare har skrivit en mycket intressant studie av bolsjevikpartiet i Petrograd under inbördeskriget, Soviet communists in power. Han är mycket noggrann med sina källor, även om hans tolkningar ofta kan ifrågasättas. Många skulle hävda att han är alltför ryssvänlig och överslätande mot Putin. Detta stämmer till viss del, men man ska notera att han, helt korrekt, ser som en viktig uppgift att mota en överdriven propaganda från västsidan, en propaganda som inte bara svartmålar Ryssland, utan ännu mer skönmålar västmakterna och understödjer en alltmer oroande krigshets. Viktigare är dock att Sakwa är ganska överslätande mot imperialismen överhuvudtaget. Han tillskriver stormakterna snarare goda avsikter men felaktiga uppfattningar än rovgiriga imperialistiska mål. Exempelvis betraktar han det som naturligt för USA:s och EU:s ledare att se utvidgningen av NATO österut som ett sätt att skapa fred och säkerhet, men lika naturligt för Ryssland att se det som ett hot, och att detta är något som västmakterna måste förstå. Sakwa ser den stora faran i en utveckling som liknar den som ledde till första världskriget, där stormakterna tog steg som ledde till vad ingen hade insett skulle bli följden och ingen hade önskat: storkriget. Det ligger absolut något i den beskrivningen av den beskrivning av vad som skedde 1914, och det finns en fara för liknande utvecklingar i nutid. Då han inte är marxist har han dock en bristande förståelse för imperialistmakternas rovgirighet – inte enbart medveten, utan i än högre grad p.g.a. själva logiken i systemet. Denna faktor är dock knappast betryggande för framtiden. Men med sina brister är Frontline Ukraine en mycket informativ och välkommen motvikt till vad huvuddelen av media matar oss med.

Ukraina – mellan öst och väst
En viktig faktor att förstå vad som händer i Ukraina uppdelningen mellan västra och norra Ukraina, som vänder sig västerut till EU, och östra och södra delen, som har närmare band till Ryssland. Det ursprungliga ryska riket hade sitt centrum i Kiev i nuvarande Ukraina. Då detta var innan de moderna nationerna hade uppstått fanns det inget som liknade en enhetlig etnicitet, men ursprunget till uppdelningen mellan Ukraina och Ryssland kom efter den mongoliska invasionen på 1200-talet. Det som kom att bli Ukraina delades därefter upp och hamnade under polskt, litauiskt och mongolskt styre, och det var ur de följande århundradena av åtskillnad från Ryssland som idén om att separat Ukraina föddes. När det ryska riket åter blev självständigt, nu med centrum i Moskva, och åter började expandera införlivades åter Ukraina steg för steg, förutom den västra delen som hamnade under Österrike. För de ryska nationalisterna var Ukraina helt enkelt en del av Ryssland, lill-Ryssland (Malorussia) som de brukade kalla det. Under 1800-talet började dock idén om en separat ukrainsk nation få ökad spridning. Tsarernas förtryck, och speciellt kampanjen för att russifiera alla områden som tillhörde tsarväldet som tilltog under den sista tsaren, Nikolaj II, och som innebar att det ukrainska språket och kulturen undertrycktes, skapade en utbredd fientlighet mot Ryssland.

Den industriella utvecklingen ledde samtidigt till att alltfler ryssar flyttade för att arbeta, sköta administrationen etc. De framväxande städerna blev i stor utsträckning ryskdominerade, och detta speciellt i östra och södra Ukraina. En betydande del av befolkningen i den delen av landet är etniska ryssar, och majoriteten av alla har ryska som sitt modersmål. Regionen i stort har närmare band till Ryssland än till Västeuropa. Västra och södra Ukraina har däremot haft betydligt starkare band västerut. Denna uppdelning är en viktig faktor i dagens kris.

Ukrainsk nationalism och antirysk chauvinism
Opinionsundersökningar har visat att en merpart av befolkningen i alla delar av Ukraina – Krim oräknad – är för att upprätthålla och kvarstå i Ukraina som land. Däremot finns det betydande skillnader i synen på vad Ukraina ska vara. Den etniskt ryska delen av befolkningen, 17,3 % av invånarna, och många av dem som har ryska som modersmål, 29,6 % av befolkningen,vill se ett Ukraina som är lika mycket till för etniska ryssar som ukrainare, som har Ukraina som sitt hem. I den västra och norra delen av landet däremot, de delar som har haft närmast kopplingar till väst, finns det en utbredd exklusivt ukrainsk, antirysk nationalism. Den har givetvis sin förklaring i en historia av ryskt förtryck, först under tsarerna och sedan under de stalinistiska härskarna. Men hur förståelig den än är så är den numera inte i någon mening en del av en progressiv befrielsekamp, utan ett hot mot den stor del av befolkning, den etniskt ryska, och ett allvarligt hinder för att etniskt ukrainska och etniskt ryska arbetare och fattiga ska ena sig mot oligarker och förtryckare. Den är således reaktionär, och en bördig grogrund för militant antirysk chauvinism och fascism.

Ukrainas styrande oligarker
En annan faktor som är nödvändig att förstå är det korrupta system som skapades i Ukraina under upplösningen av Sovjetunionen och kapitalismens återinförande. Den byråkratiska diktaturen föll sönder i en huggsexa där det blev möjligt för ett fåtal att sno åt sig den tidigare statliga egendomen till absurda reapriser eller ren stöld. Ur detta föddes ett litet sikt enormt rika oligarker som har haft makten sedan dess – Porosjenko, Janukovytj, Tymosjenko tillhör alla den gruppen. Det infördes ett formellt demokratiskt system, men det är oligarkerna som har dominerat politiken, och givetvis haft en väldig ekonomisk makt. Att sitta vid den politiska makten har i sin tur varit en bra position för att ytterligare berika sig. Att Janukovytj såg till att Tymosjenko hamnade i fängelse berodde givetvis på att han ville bli av med en politisk rival – men det råder inget tvivel om att hon förtjänade att fängslas för ekonomiskt bedrägeri, stöld och korruption, liksom Janukovytj själv och de de övriga oligarkerna. Dessa oligarker har följt uppdelningen mellan öst och väst, där exempelvis Porosjenko och Janukovytj vill anpassa sig mera till EU, medan Janukovytj ser mera österut. Detta innebär inte att han är en enkel marionett till Kreml, som han brukar utmålas – han försökte manövrera mellan då båda blocken – men det råder ingen tvekan om att han står närmare Ryssland än EU.

Ryssland: åter fienden till väst
Knappa 20 år efter Sovjetunionens kollaps seglade Ryssland åter upp som västs stora fiende. Putin leder uppenbarligen en reaktionär och auktoritär regim, med systematisk repression mot oppositionen, och stöd till bland annat Assads slaktardiktatur i Syrien. Det är dock knappast därför han utmålas som det stora hotet mot allt vi har kärt. Västmakterna har aldrig haft några problem med att överse med och stödja betydligt mer renodlade diktaturer när dessa fyller en funktion i deras internationella intressen. Inte heller såg vi några liknande fördömanden av Putin när han bombade Tjetjenien sönder och samman. Problemet för väst är att Ryssland är en konkurrerande imperialistmakt som vägrar att låta sig underordnas den västliga imperialismen. En allians med Kina är inte alls otänkbar, och tillsammans skulle de kunna utvecklas till ett allvarligt hinder för USA:s och EU:s strävanden efter att leda världen.

Däremot bevisar inte detta att Ryssland har siktet inställt på militär expansion. De är utan tvekan beredda att använda våld när de ser sina intressen hotade, och att de kan backa upp terrorbombningar mot civila visar de med sitt stöd till Assad. Men att Europa nu står inför hotet av ryska arméer som åter rullar fram är en falsk propagandabild, oavsett hur eniga västliga politiker och massmedier verkar vara. Den bilden handlar mer om att frikänna västmakternas ansvar än att försvara Europas frihet. Det stämmer helt enkelt inte att Ryssland är den drivande och aggressiva parten, medan USA och EU tvingas stå upp för Europas hotade folk. Ryssland är en imperialistmakt med ledare som betraktar landet som en världsmakt. Givetvis skulle de kunna invadera, intervenera och bomba länder, när de kände att deras intressen krävde det – något som USA dock hittills har gjort betydligt mer. Det är emellertid USA, med stöd av resten av NATO, som har expanderat sin militärallians ändå fram till Rysslands gränser. Enligt västmakterna är NATO en allians för fred. De brukar också hävda att deras stormaktsinterventioner görs för fredens och frihets skull. Vi marxister hävdar att de i första hand är imperialistiska interventioner för att befästa deras makt och försvara sina affärsintressen. Ur Rysslands perspektiv är NATO givetvis en militärallians som skapades med udden precis mot Ryssland, som då var Sovjetunionen, och som fortfarande är ett hot, något som USA och EU har bekräftat i den nuvarande krisen att de är. Givetvis ser Ryssland en stor fara i att NATO expanderar ända fram till deras gränser. Detta inte sagt för att försvara Putin; jag stödjer på intet sätt Rysslands stormaktsintressen. Men det är enda sättet att förstå Ryssland i förhållande till USA och EU. Den USA-ledda militäralliansen har expanderat fram till Rysslands gränser. Givetvis skulle USA inte drömma om att acceptera att en konkurrerande imperialistisk militärallians expanderade till Mexiko eller Kanada. Det har blivit vanligt att jämföra med Hitler, och hur han skulle ha stoppats redan i München etc. Detta var inget de började med nu i fallet Putin – kriget mot Irak 1991 rättfärdigades exempelvis på samma sätt – men det har nu blivit vanligare. Jämförelsen har dock en brist: de glömmer alltid att belägga det viktigaste, det vill säga att Putin faktiskt, liksom Hitler, skulle vara fast besluten om att utöka sitt rike och militärt krossa sina motståndare.

Putins militära insatser är givetvis reaktionära – även om den långt mest brutala, Tjetjenien, sällan anförs emot honom. Men även Georgien var ett land vid Rysslands gräns dit NATO expanderade, och invasionen 2008 utlöstes av att Georgien anföll Sydossetien. Rysslands agerande förtjänar att fördömas, men det gör även Georgiens, liksom dess imperialistiska uppbackares. I vilket fall var kriget mot Georgien knappast ett värre brott än exempelvis drönarbomningarna av Jemen eller Pakistan.

Krim
Annekteringen av Krim är det som mest anförs för att bevisa Putins krigiska avsikter. Men även om den givetvis visar att han är beredd till militära insatser i strid med den amerikanska och europeiska opinionen, samt med det som förklaras vara folkrätten, så fanns det i fallet med Krim flera faktorer som inte föreligger med något annat land. Dels finns det en majoritet etniska ryssar på Krim. Det är självklart svårt att ta siffrorna i folkomröstningen på allvar, men att en majoritet skulle föredra att tillhöra Ryssland framför Ukraina är knappast osannolikt. Dock var det knappast detta som var det avgörande för Putin. Ryssland har sin bästa sydliga flottbas, och i övrigt en stor militär installation i Sevastopol på Krim. De har inget bra alternativ till denna. Om de förlorar den – och risken finns att Ukraina med de för tillfället rådande antiryska stämningarna, säger upp avtalet – så förlorar de kontrollen över Svarta havet. Och om en fientlig makt tog över den, som vid en ökad konflikt med NATO, skulle de kunna förlora Svarta havet helt. Åter försvarar jag givetvis inte Rysslands militära intressen och rätt till Svarta havet, men för Putin är detta en mycket stark anledning till att inte riskera att förlora Sevastopol. Han eller framtida presidenter kan givetvis mycket väl hitta andra tungt vägande skäl till framtida interventioner, men Krim bevisar inte att Ryssland har siktet inställt på att återta fler av de områden de förlorade vid Sovjetunionens kollaps. Än mindre Gotland.

Maidanrörelsen
Enligt den västliga propagandan står kampen mellan en demokratiska regeringen i Kiev och proryska separatister. Denna beskrivning är ofta den enda som ges. Den är dock falsk på flera punkter. Maidanrörelsen som blossade upp på senhösten 2013 var givetvis till stor del en berättigad reaktion mot den rådande korruptionen och Janukovytj allt mer auktoritära styre. Men problemet var att dess ledning från första början dominerades av oligarkerna från den västra delen av Ukraina. Rörelsen utlöstes dessutom av Janukovytj vägran att godkänna samarbetsavtalet med EU, ett avtal som skulle innebära stora nedskärningar och försämringar för arbetarna, speciellt i östra Ukraina, och en huvudsaklig paroll var just att godkänna detta. Dessutom hade fascister en framträdande roll i rörelsen. De var utan tvekan en ganska liten minoritet, men de höll sina fanor högt, och de tog snabbt ledningen i att upprätthålla ordningen på torget – bland annat genom att misshandla och köra bort vänsteraktivister som försökte ge rörelsen en mera progressiv inriktning – samt spelade en avgörande roll i gatustriderna mot polisen.

Dessutom är det ett faktum att de tolererades. Den ukrainska chauvinismen hade också betydligt fler anhängare än Svoboda och Högra sektorn, och bilder på nazikollaboratören och massmördaren Stepan Bandera fanns på framträdande platser. Fascisterna spelade en viktig, förmodligen avgörande roll i att försvara torget och besegra Janukovytj regering. Maidanrörelsen inte bara tolererade fascister, och var till betydande delar influerade av liknande uppfattningar, om än i mindre grov form – de var beroende av fascister för att komma till makten, och de placerade sedan fascister på viktiga ministerposter och som polischefer. I kriget sedan dess har fascistmiliser spelat en viktig roll.

Dessutom hade rörelsen från början uppbackning från västmakterna. Dessa visade prov på sällan skådat hyckleri när de frånkände polisen rätten att upprätthålla ordningen på gatorna mot våldsamma folkmassor. Revolutionärer är givetvis helt för rätten till självförsvar även mot polisen när det är för en progressiv sak, men Europas alla ledande politiska krafter tar för det mesta ställning, och speciellt när det gäller dem själva, för polisen rätt att ingripa mot demonstranter överallt annars, på förment principiell grund. I fallet Ukraina tog de tvärtom ställning för demonstranternas rätt att slå tillbaka mot polisen – något de vanligtvis skulle kalla terrorism eller extremism – och mot polisens rätt att tömma torget på våldsamma element. Åter visade de att skillnaden mellan oss inte finns i synen på att våldsamma metoder ibland är berättigade och nödvändiga, utan när de kan användas och i vems intresse.

Maidankuppen
Kievregimen har likaså upprört avvisat alla uppfattningar om att de kom till makten genom en kupp. Deras försvarare har huvudsakligen koncentrerat sig på att tillbakavisa den grövsta versionen: att det från början av Maidanrörelsen till slutet var en USA-dominerad och – finansierad statskupp. Det är en beskrivning som gör sig bäst i Moskvapropagandan eller hos inbitna stalinister som tror att CIA kan manipulera fram folkmobiliseringar och maktövertaganden som de känner för. Men att bara fokusera på att tillbakavisa detta scenario är ett bra sätt att undvika diskussioner om hur maktövertagandet verkligen gick till. Presidenten och hans följe flydde p.g.a. en mobilisering som riktade sig mot det valda styret, efter gatustrider, och han avsattes därefter formellt av ett rumphugget parlament på ett konstitutionsvidrigt sätt. Detta har kommunister givetvis ingenting emot i princip när det är befogat – om det är en progressiv rörelse som tar makten. Janukovytj är en reaktionär som förtjänade att störtas, men den nya regimen var på intet sätt mindre reaktionär eller dominerades mindre av oligarker. Den innehöll som sagt var också direkta fascister. Det fanns därför ingen som helst anledning för progressiva människor att stödja maktövertagandet. Om en progressiv rörelse, ett uttryck för arbetarklassens mobilisering skulle ha störtat Janukovytj med samma metoder skulle vi ha kallat det en revolution. Det som skedde kan dock mera korrekt kallas statskupp. Uppenbarligen hade den stöd av USA och EU. Det var inte en rörelse och en kupp som från första början manipulerades, orkestrerades och planerades av CIA. Dock brukar de påpekandena mest tjäna till att dölja att det som skedde faktiskt var en reaktionär och imperialiststödd statskupp.

Kievregimen – inte fascistisk, men..
Kievregimen och dess försvarare har upprört slagit ifrån sig varje påstående om att de skulle vara dominerade av fascister, eller att fascisterna ens har ett viktigt inflytande. Det stämmer att regimen inte är fascistisk. Det är politiskt felaktigt att hävda detta. Däremot, som sagt, har de hela tiden tolererat fascister, tillsatt fascister som ministrar och polischefer, tillåtit och faktiskt stött sig på beväpnade fascistgrupper. Kievregimen och dess samtliga representanter förtjänar att brännmärkas som fascistkollaboratörer. Det är felaktigt att klassa regimen som fascistisk, men att den av vissa kallas för det är helt och hållet dess eget fel. När Porosjenko eller Tymosjenko klagar på fascistanklagelser går det inte att känna den minsta sympati för dem. De har helt sig själva att skylla.

Det som sedan blev det främsta argumentet som anfördes mot att fascisterna hade ett stort inflytande i västra Ukraina var resultatet i parlamentsvalet 26 oktober 2014. Svoboda fick där 4,71 % och Högra sektorn 1,8 %. Blott 6,51 %, cased closed, ingen fara med fascistiskt inflytande där. Man skulle kunna invända att det är tillräckligt mycket när fascistorganisationer med väpnade miliser får 6,5 %, men tyvärr är det värre än så. Oleg Lyasjkos Radikalparti har utmärkt sig för sin våldsamma chauvinism, och dess valsedel innehöll flera högerextrema milisledare, inklusive Lyasjko själv. Om man är välvillig så kanske man kan klassa partiet som något annat än fascistiskt, men att det tog åtskilliga röster från de mer renodlade fascisterna för att komma upp i sina 7,44 % är uppenbart. Sammanlagt 13,95 % för våldsamma mer eller mindre rent fascistiska partier alltså. Är det allt? Tyvärr inte. Arseniy Jatsenyuk, en av de mest framträdande ledarna från början av Maidanrörelsen, hade kommit ihop sig med Porosjenko och deltog inte på dennes lista, utan bildade Folkfronten med bland andra Alexander Turchynov. Även Jatsenyuk är en chauvinist av den lite hårdare skolan, och släppte in Adriy Biletsky, ledare för den nazistiska Azovbataljonen på listan. Folkfronten blev största parti med 22,14 %. Det kan inte klassas som ett fascistiskt parti, men leds av en våldsam chauvinist och innehåller ledaren för en nazistisk milis, vilket man kan tycka är tillräckligt nära. 36,1 % till partier som leds av militanta chauvinister och innehåller nazister alltså. Våldsamma och krigshetsande chauvinister finns även i de andra ledande partierna, t.ex. svängde Tymosjenko, som hade tappat i popularitet, åt höger och profilerade sig som krigshetsare. Hennes Fosterlandsparti fick 5,68 %. Till detta kan läggas att det som sagt finns väpnade nazistmiliser, och att hela regeringen i stort accepterar detta. De kanske ogillar nazisterna, har konflikter med dem, ibland blir det bråk och någon nazist skjuts av polisen. Men de beväpnade fascisterna är en viktig del av Kievsidan, och även om de är i en klar minoritet så får många av deras åsikter gehör hos betydligt fler. Kievregimen är inte fascistisk, men det är fullkomligt nonsens att påstå att fascisterna inte har ett viktigt inflytande. Det kan vi låta de okunniga och den reaktionära Kievregimens apologeter sitta och hävda. Nu senast har det rapporterats om hot från Högra sektorn mot Porosjenko, och det har tidigare förekommit sammanstötningar där har fascister har skjutits ihjäl av polisen. Det är naturligt att de verkliga fascisterna är missnöjda med att regeringen inte är lika hårdföra raskrigare som de är, och lika naturligt att Porosjenko ser en fara i fascisternas inflytande. Men detta motsäger inte alls fascisternas starka ställning. Oavsett om Högra sektorn skulle krossas av statsmakten – något vi hittills inte sett mycket av – skulle det finnas gott om krigshetsande och rasistisk ukrainsk chauvinism som inte skulle kunna undgå att sätta stor press på regeringen i Kiev så länge som kriget mot östra Ukraina fortsätter.

Inbördeskriget i östra Ukraina
Inbördeskriget i östra Ukraina tillskrivs i media allmänt helt ”proryska separatister” och Putins ränker och infiltration – eller rent av ”invasion”. Denna bild är dock falskt, och ingår i en lång och ”stolt” tradition att tillskriva protester yttre, ondskefull inflytande. Givetvis har Putin ett finger med i spelet, och det råder inget tvivel om att det finns en hel del proryska reaktionärer och fascister som slåss mot Kievtrupperna, liksom ryska vapen. Men det var också, och framför allt, ett folkligt motstånd som blossade upp.

Folk hade verkligen anledning till rädsla för den nya regimen i Kiev, både som etniska ryssar, enbart rysktalande och som arbetare. Maidanrörelsen och den nya regeringen hade visat upp tydlig antirysk ukrainsk chauvinism, fascister tolererades och spelade en synlig och betydande roll. Ukrainska hade redan tidigare gjorts till enda statsspråk, vilket innebar att de som enbart talar ryska – vilket är många även bland ukrainarna, 29,6 % av befolkningen har ryska som modersmål – inte har rätt att sköta kontakter med myndigheterna på ett språk de förstår. En ny lag under Janukovytj tillät regionerna att göra även andra språk till officiella språk, men parlamentet röstade efter Maidankuppen för att dra tillbaka den lagen. Detta beslut ratificerades inte, men en tydlig signal hade skickats ut om att ryskans ställning var hotad. Till detta kom den fascistiska massakern i Odessa i maj. Många i östra Ukraina hade goda anledningar att oroa sig, helt utan att lyssna på den ryska propagandan. Givetvis kunde dessa farhågor ta överdrivna uttryck, men detta är också helt naturligt och förmodligen oundvikligt. För arbetarna innebar den nya regimen ett hot mot deras jobb. När Kievregimen började artilleribeskjuta bostadsområden bekräftade de att de är ett våldsamt hot inte bara mot befolkningens välmående, utan deras trygghet och liv.

Motståndet mot Kievregimen uppstod huvudsakligen som en progressiv reaktion mot välgrundade hot. Det satt fascister i regeringen, nazister som polischefer i flera städer, det fanns beväpnade fascistmiliser. Detta motstånd mot den fascistkryddade kuppregeringen förtjänade stöd. Det fanns ansatser till demokratisk gräsrotsorganisering, och kommunisters uppgift var givetvis att stödja dessa tendenser och gå i spetsen för att mobilisera arbetarklassen för sina intressen, mot Kievregimen, reaktionärer och fascister på båda sidor, och emot såväl USA och EU som Putinregimen.

Sakwas bedömning lyder: ”Trots att upprorsmakarna i Donbas utmålas som Putins lakejer var detta långt ifrån fallet. De kom huvudsakligen från lokalsamhällena, även om stöd, som mestadels var spontant och frivilligt, kom från andra sidan gränsen.”
En av Arbetarmakts tyska kamrater i GAM skrev en ögonvittnesskildring till massmobiliseringen.
Tyvärr kan det givetvis inte förnekas att det fanns gott om reaktionärer även i östra Ukraina, och de spelade från början en betydande del i motståndet. Putin gav materiellt stöd och det kom dit frivilliga från Ryssland, även om uppgifterna om det väpnade stödet varierar mellan de olika sidorna. Det har blivit populärt att påstå att det pågår en rysk invasion. Om det är en invasion så är det dock en i miniformat. Kievregimen har inte kunnat uppbåda några imponerande militära styrkor, och det kan knappast råda något tvivel om att Putin skulle kunna ta östra Ukraina i ett nafs om det var hans mål, och ingen skulle militärt kunna hindra honom. Hittills har han inte försökt göra detta, men det vore en stor prestigeförlust om han tillät Kievs styrkor slå ner motståndet i Donets och Lugansk. Om upproret i östra Ukraina däremot skulle radikaliseras, och de progressiva, arbetarklassbaserade krafterna besegrade reaktionärerna – ett ganska stort om f.n. – och stödde vänsteroppositionen i Ryssland, vore givetvis risken överhängande att Putin skulle gå in, direkt eller indirekt, för att slå ner den rörelsen, eller låta Kievstyrkorna göra det.

Arbetarkamp mot Kiev, Kreml, EU och USA
Det är nödvändigt att vara fientlig till samtliga stormakter och alla inblandade reaktionära strömningar. De inom vänstern som vurmar för Putin, företrädesvis efter en förvirrande stalinistisk skolning, är irriterande, och absolut ett problem inom vänstern. Det största hotet för alla som bor i Västeuropa är dock den tilltagande krigshetsen mot Ryssland, och att ”våra” stormakter framställer sig själva i en bättre dager genom att svartmåla Rysslands avsikter. Den svenska nyhetsrapporteringen har mestadels sett ut som propagandasändningar från Kiev eller Washington. Den idiotiska och reaktionära Putinvurmen ska givetvis bekämpas, men den enormt mycket mera massiva propagandan mot Ryssland och Donbas är ett långt värre hot, och borde vara ett långt mera prioriterat mål att attackera.

Det finns många, även inom vänstern, som försöker ta ställning genom att jämföra sidorna: vilken sida är mest aggressiv, var kränks flest mänskliga rättigheter, stödjer flest fascister Putin eller Kievsidan – eller, som mera Putinvänliga stalinister brukar resonera: vilken av stormakterna bombar, invaderar och intervenerar i flest länder och i störst skala? Det går att hitta gradskillnader i alla konflikter, men det är också nödvändigt att svara på frågan: erbjuder någon sida något progressivt svar, eller kan öppna en väg till ett progressiv utveckling?

Det borde vara uppenbart för alla rationellt tänkande socialister att vi här har att göra med två reaktionära sidor, som backas upp av imperialistiska makter. Putin är på alla sätt en reaktionär, och det är ingen slump att många av Europas fascister stödjer honom. Regimen i Kiev har å sin sida tydligt visat sin reaktionära karaktär, t.ex. när alla uttryck för kommunism förbjöds och den massmördande nazikollaboratören Stepan Bandera gjordes till en nationell förebild. De har som bekant också sina fascister. Ryssland är större och mäktigare än Ukraina – men Ukraina under en regim som är villig att underkasta sig västmakterna kommer att vara ett sätt för EU- och USA-imperialismen att flytta fram sina positioner. Att ta ställning för Kievregimen för att den verkar lite mindre förtryckande än Putins, eller för att Ukraina är mer hotat än Ryssland – eller ännu tydligare för att man tycker att EU eller USA är lite fredligare eller mer demokratiskt än Ryssland just nu – är att helt ge upp sin politiska självständighet och underordna sig en helt igenom reaktionär och imperialistisk sida. Samma sak om man tar ställning för Ryssland för att USA har större global makt.

Den enda positionen socialister kan inta är att betrakta såväl Kievregimen, EU och USA som Ryssland och samtliga reaktionärer och oligarker som fiender och stödja den självständiga organiseringen av arbetarklassen. Situationen kan tyckas mörk, men det är den enda vägen att gå. Det finns progressiva krafter inom motståndet i östra Ukraina, och det finns fortfarande en mobilisering av arbetare och andra som motsätter sig fascister, korruption, arbetslöshet, fattigdom och nedskärningar. Även i västra Ukraina finns det en arbetarklass som är missnöjd med de rikas styre och att de själva till stora delar har blivit fattigare sedan självständigheten. Vänstern är svag, och utsätts för repression. I västra delen har de drakoniska lagarna mot allt som luktar kommunism införts, och fascisterna har stort utrymme att jaga socialistiska meningsmotståndare. I öst är möjligheterna för vänstern att organisera sig lite större, som exempelvis det Antifascistiska forumet i Lugansk i juni visade. Även där var det dock hotat av de nationalistiska myndigheterna och andra reaktionärer. Det var bara skyddet från ”spökbrigadens” vapen under den nu stupade Alexei Mosgovoi som forumet kunde hållas. Vänsteraktivister från exempelvis det socialistiska partiet Borotba har arresterats, så även i ”folkrepublikerna” Donetsk och Lugansk lever vänstern farligt. Men revolutionärer har många gånger visat att organisering är möjligt, även under repression. Den enda progressiva lösningen på krisen är gemensam kamp av arbetare, fattiga och förtryckta, ukrainsk- och ryskspråkiga eller av annan etnicitet, mot oligarker, reaktionärer och fascister av alla slag, mot nedskärningar och privatiseringar, för återförstatligande av tillgångarna, radikal omfördelning från de rika med sikte på att arbetarklassen tar över makten och utrotar rasistiskt, sexistiskt, nationellt och annat förtryck och dess rötter.

Kamp mot ”våra” imperialisters krigshets!
Vid en upptrappad konflikt mellan ”vår” imperialism och Ryssland är det vår första uppgift att bekämpa ”vår” krigshets. Målet är att kunna göra detta sida vid sida med alla progressiva krafter i Ukraina och oppositionen i Ryssland mot deras krigshets, och med allt stöd till dem som vi kan uppbåda, men i vilket fall är ”vår” sida den mest omedelbara fienden för oss. De inom vänstern som lägger allt sitt krut på att kritisera den reaktionäre Putin riskerar i en sådan situation att hamna i knät på ”sin” imperialism, och de som tror att Putins Ryssland kan motas på ett progressivt sätt genom att ställa sig på Kievregimens, EU:s Ukrainas eller Sveriges (om Sverige skulle bli en mer direkt deltagare) sitter redan där. Precis som 1914 skulle detta leda till att socialister sviker alla sina ideal och riskera att blir medskyldiga i ett imperialistiskt krig och eländiga bihang till sina borgare.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *