Uteslutningshotet mot Revolution/Avanti och den revolutionära organisation vi behöver

Tal om revolution faller inte V-ledningen på läppen

Tal om revolution faller inte V-ledningen på läppen

Vänsterpartiets partistyrelse har med knappast möjliga majoritet (12-10) beslutat att betrakta den trotskistiskt anstrukna föreningen Revolution, tidigare Avanti1, som ett konkurrerande parti, och att medlemskap där därmed inte är förenligt med medlemskap i Vänsterpartiet. Avanti, som är International Marxist Tendencys (IMT) svenska sektion, förnekar dock bestämt att de på något sätt skulle vara ett konkurrerande parti, och har satt igång en försvarskampanj mot uteslutningshotet.

Arbetarmakt håller med Avanti om att V-medlemmar bör motsätta sig en eventuell uteslutning av gruppen. Och visst är den planerade utrensningen – liksom den tidigare uteslutningen av gruppen kring Markus Allard – ett tecken på Vänsterpartiets anpassning högerut. Men i sitt svar till V-ledningen lägger Avanti fram ett helt otillräckligt program för ett revolutionärt socialistiskt parti.

I en förklarande artikel på Vänsterpartiets hemsida utvecklar partisekreterare Aron Etzler, som senast var mycket aktiv kring uteslutningarna av partivänstern kring Markus Allard i Örebro, varför beslutet fattades:

Organisationen Revolution är den svenska sektionen av den trotskistiska internationalen IMT som har ett eget politiskt projekt, definierat i programmatiska texter som publicerats av organisationen. Detta projekt är skiljt från Vänsterpartiets, och IMT är öppna med att de arbetar entristiskt. Det betyder att de går med i större organisationer och partier och verkar för en förändring av hur dessa arbetar och vilka politiska frågor som bör stå på dagordningen.

(..)

Man måste inte ställa upp i val för att vara ett konkurrerande politiskt parti. Revolution är den svenska sektionen av en trotskistisk international med ett eget politiskt projekt. De finns i Vänsterpartiet för att de vill förändra Vänsterpartiet och de gör det organiserat.

Trots att Etzler bedyrar att man visst får vara marxist som V-medlem är det tydligt att Vänsterpartiet de senaste åren har gått ordentligt åt höger, på en praktisk, politisk och programmatisk nivå.

Vänsterpartiet har ju i många år i praktiken fungerat som en vänsterflank till Socialdemokraterna, och varit med om att rösta igenom allt från privatiseringar till nedskärningar för att bevara alliansen med S. Det senaste tio åren har det varit uppenbart att V-ledningen nu är helt inriktade på detta: att accepteras av S-toppen och släppas in i samarbeten, speciellt att få komma in i regeringsvärmen. Numera finns deras verbala och formella opposition mest kvar gällande storleken på budgetposter och symbolfrågan nej till vinster i välfärden. Inriktningen på att släppas in i regeringen har en nödvändig bieffekt: alla försök att mobilisera underifrån mot regeringens marknadsanpassade politik måste uteslutas, på sin höjd med undantag för lite symboliska manifestationer. Inte heller de senaste årtiondena mobiliserade partiet visserligen sådana kampanjer, men så länge de bara agerade parlamentariskt stöd fanns fortfarande en möjlighet till det. Med den nuvarande inriktningen på tillräcklig acceptans för ministertaburetter är sådana aktiviteter däremot helt otänkbara. Det här syns inte bara i avsaknaden av försök till verklig kamp – till skillnad från bara opinionsyttringar i form av manifestationer, eller dylikt – utan också exempelvis i att Jonas Sjöstedt har gått ut och sagt att det är fel att ens störa Sverigedemokraternas torgmöten, och att polisen har rätt att upplösa vänsterns demonstrationer när de finner det nödvändigt. Det är i det här ljuset som uteslutningshotet mot Avanti bör ses: som ett steg på vägen mot att byråkratiskt vingklippa all verklig vänsteropinion i Vänsterpartiet, allt som kan hota partiets uppvaktning av den socialdemokratiska partitoppen och följsamhet mot Svea rikes lag. Även de Vänsterparti- eller Ung Vänster-medlemmar som lider av trotskistnoja bör därför motsätta sig de hägrande uteslutningarna.

Vänsterpartiets politik har legat långt från det genuint revolutionära allt sedan dåvarande kommunistpartiets underordning för Moskva 1929, men numera finns det inte ens några formella spår kvar av ett revolutionärt program. En hel del medlemmar tror utan tvekan fortfarande på kommunismens grundsatser om det klasslösa samhället, men som parti har Vänsterpartiet inte längre någon uppfattning om hur den socialistiska revolutionen ska gå till, eller ens vad socialism och kapitalismens avskaffande innebär, förutom några allmänna abstrakta punkter.

Det är utifrån dessa insikter vi måste bedöma både de hotande uteslutningarna och den radikala vänsterns – inklusive Avantis och Socialistiska partiets – svar.

Vad är entrism?
Avanti har varit noga med att förneka att de är ett konkurrerande parti och att betona att de är lojala partimedlemmar – de tillhör bara partivänstern och anser att partiets politik måste vridas åt vänster. Framför allt förnekar de bestämt att de skulle vara ”entrister”, något bland andra V-ledningen har anklagat dem för. Det råder stor förvirring om vad det här begreppet betyder. Det har för de flesta vänts till att bli en förolämpning: att på falska grunder lura sig in i en annan organisation för att ta över, eller ”kuppa”, den. Men taktiken har en helt annan historia.

Entrismen var en taktik som inom den trotskistiska rörelsen uppkom på 1930-talet. Stora delar av medlemskapet i Europas socialistiska och socialdemokratiska partier hade radikaliserats under den ekonomiska krisen och nazisternas maktövertagande i Tyskland, och betydande vänsterflyglar i partierna förespråkade öppet revolution och proletariatets diktatur. Samtidigt väntade sig trotskisterna i Den internationella vänsteroppositionen, som senare skulle utvecklas till Fjärde internationalen, att andra världskriget skulle mynna ut i ett kraftigt revolutionärt uppsving, som de själva skulle kunna ställa sig i spetsen för. Det var där och då idén om att det var nödvändigt att gå in i de reformistiska arbetarpartierna och stanna där tills nästa revolutionära kris uppstod.

De franska, amerikanska och belgiska sektionerna av Vänsteroppositionen beslutade följaktligen att gå in i sina länders socialistiska (reformistiska) partier – under öppet flagg, där de lade fram sitt revolutionära program och sin kritik av den styrande partihögern. Vänstern i de respektive partierna välkomnade de trotskistiska organisationerna som medlemmar, som en allierad i kampen mot de reformistiska partiledningarna, men med i trotskisternas beräkning fanns hela tiden att partibyråkraterna oundvikligen skulle slå tillbaka. Ingen väntade sig alltså att medlemskapet i dessa partier skulle bli långvarigt – men man hoppades kunna bistå partivänstern i kampen mot den reformistiska högerledningen, och, om en splittring av partiet skulle uppkomma, i så fall vinna fler anhängare till den revolutionära saken.

De revolutionära situationerna blev dock betydligt mindre generella och långvariga än Vänsteroppositionen hade hoppats på, och snart befann sig Europa i en avgjort icke-revolutionär period. 1930-talets förhållanden, med stora revolutionära flyglar i de socialdemokratiska partierna, var borta, som de har förblivit sedan dess. Det var nu inte längre möjligt att gå in i reformistiska partier med öppna kort och förklara att de högerinriktade partibyråkraterna måste slängas ut, och partiet anta ett revolutionärt handlingsprogram, då uteslutningar i så fall hade varit att vänta inom kort. Ingen högljudd partivänster kunde utgöra ens ett tillfälligt skydd.

Då ingen revolutionär situation inte heller var att vänta inom den närmaste tiden, eller ens på åtskilliga år, drog vissa ledande medlemmar i Fjärde internationalen slutsatsen att det var nödvändigt att ändå gå in i de reformistiska partierna, men nu för att stanna länge; entrism sui generis – teorin om entrismen av en särskild sort utvecklades. Det skulle vara en djup entrism, till skillnad från den entristiska taktik några av sektionerna hade antagit på 30-talet. Under de kommande årens splittrades Fjärde internationalen i flera delar, och den tendens som mest konsekvent och framgångsrikt tillämpade det nya djupentrism-konceptet leddes av Ted Grant. I början av 1950-talet ledde han ett inträde i Labour i Storbritannien, med målet att stanna där åtskilliga år. Det fanns bara en möjlighet att lyckas med detta, menade Grant: trotskisterna måste dölja delar av sin politik och sitt program, och framför allt inte tydligt fördöma eller ta kamp emot de högerinriktade byråkrater som anpassade partiets politik efter den brittiska imperialismens behov. Den förvridna taktik de flesta i dag känner som entrism var född. Ted Grants internationella politiska strömning – IMT, eller grantiterna – är densamma som Avanti i dag tillhör, och som Rättvisepartiet Socialisterna tillhörde fram till början av 90-talet.

Givetvis bör man inte tvärsäkert slå fast att entrism bara och i alla situationer måste göras som Vänsteroppositionen gjorde det på 30-talet. Inte desto mindre är farorna med alla sorts anpassning och alla försök att dölja delar av det revolutionära programmet uppenbara – speciellt när det görs under flera år, för att inte tala om årtionden. Detta visades tydligt när grantiterna kom att öppet anta ett vänsterreformistiskt program. Parollen ”Labour till makten på ett socialistiskt program” (eller, i Sverige: ”S och V till makten på ett socialistiskt program”) var ett sätt att framställa det som att Labour kunde pressas till vänster, komma till makten, förstatliga de stora företagen och sen leda utvecklingen mot socialism, utan en bestämd brytning med den borgerliga statsapparaten. Behovet av kamp mot statens maktcentrum, förberedelser att slå tillbaka kontrarevolutionärt våld (förutom vara formuleringar om att mobilisera arbetarrörelsen) eller nödvändigheten av att mobilisera gräsrötterna inom Labour och fackföreningarna för att kasta ut de pro-kapitalistiska byråkraterna nämndes inte. Oavsett hur väl de djupentristiska kadrerna skolade sig i tysthet – utan att förneka riskerna för att de också skulle påverkas av den urvattnade officiella politiken – innebar detta med nödvändighet att den inofficiella tendensens anhängare fick just en vänsterreformistisk skolning, inte en tydligt revolutionärt marxistisk. För att till varje pris få förbli inom de partier man valt att arbeta inom blir resultatet av djupentrismen också ofta att dess anhängare i praktiken tvingas ljuga för de partikamrater man vill vinna: man tvingas framställa sig som blott en tidningsförening eller en lös grupp till vänster inom partiet, även om man i själva verket är en fast organiserad, programmatiskt grundad grupp.

I början av 90-talet bröt stora delar av Ted Grants internationella organisation med den djupentristiska inriktningen, och lanserade öppna och fristående organisationer, som Rättvisepartiet Socialisterna i Sverige. De blev till internationalen CWI. De som krampaktigt och trots att uteslutningarna duggade tätt ville hålla kvar vid taktiken om att gräva ner sig i de reformistiska partierna, däribland Ted Grant själv, blev IMT – i Sverige hette organisationens anhängare Socialisten, och i dag Avanti.

Avantis svar på uteslutningshotet
En försvarsartikel som publicerats på Avantis hemsida och en annan, liknande artikel i Flamman ger sammantaget en redogörelse av den kampanj organisationen nu bedriver för att få kvarbli i Vänsterpartiet. Man beskriver Avanti som en ”idéströmning bland flera andra” inom partiet:

Vi har redan förklarat varför Revolution omöjligt kan vara något konkurrerande parti till Vänsterpartiet. Revolution ställer inte upp i några val, utan uppmanar tvärtom till en röst på Vänsterpartiet, vi stöttar partiet aktivt i valrörelser, och uppmuntrar folk till att gå med och bli aktiva i både Vänsterpartiet och Ung Vänster. Men vi har varit väldigt tydliga med att vi är en politisk idéströmning, med vissa gemensamma idéer som vi försvarar, och att vi också är organiserade runt en tidning.

I den mån Avanti ens är ett politiskt projekt sätter de det själva inom citationstecken. Snarare rör det sig om en tidningsförening, att jämföra med Flamman eller Clarté, och det internationella arbetet är att jämföra med partiorganisationen Centrum för marxistiska samhällsstudier (som deltar i Europeiska vänsterpartiets teoretiska nätverk, Transform), skriver man.

Visserligen klargör de att de anser att Vänsterpartiet ska vara ett revolutionärt parti. De kritiserar V-ledningen för att ha gått åt höger och tonat ner krav som sex timmars arbetsdag, förstatligande av bankerna och för att inte driva en offensiv satsning på 200 000 nya jobb inom offentlig sektor – och sätter detta i samband med anpassningen till Socialdemokraterna. Vidare skriver Avanti om att det kommer att vara omöjligt att få igenom större reformer utan att mobilisera och bygga stora proteströrelser mot nedskärningar på gator och torg. Och även om Avanti-medlemmarna är ”stolta medlemmar i ett parti med revolutionär tradition” vill de att partiet ska ”gå längre” än till dagens radikalism:

Man måste anta ett socialistiskt program och vara redo att leda en kamp som går utöver kapitalismens ramar, och våga nationalisera bankerna och storföretagen och uppmana arbetarklassen att ta över samhällets styre.

Vad gäller partiets verkställande utskott är kritiken hårdare. Avanti påpekar att VU förvaltar ett kvarvarande stalinistiskt arv och att uteslutningen av vänsterelement är en del i anpassningen till sossarna och hägrande ministerposter. Det är att betrakta som en reaktion på uteslutningshotet. För att hitta stöd mot att bli utkastade skräder de inte orden på den punkten. Ingenstans i Avanti-artiklarna sägs dock att Vänsterpartiets reformistiska ledning behöver bytas ut, eller att det är något tendensen kommer att kämpa för.

Om man ska ta Avanti på orden om hur deras egen organisation fungerar har de alltså nu brutit med den djupentrism deras internationella tendens har gjort sig kända för, och är i dag bara en gruppering av lojala medlemmar kring en tidning som vill vrida partiets politik åt vänster. Visst, det är möjligt. Men så har det för all del också låtit i alla tider, även när organisationen som tidigare arbetade djupentristiskt i SSU och socialdemokratin på 70- och 80-talet. De säger vidare, genom liknelserna med CMS och Flamman, att de inte representerar någon sammanhållen, programmatiskt definierad revolutionär strömning, utan att de bara är en öppen grupp partimedlemmar med en marxistisk kritik mot V på vissa punkter. Om allt det här stämmer innebär det i så fall att Avanti har anpassat sitt program och har illusioner om att Vänsterpartiet kan vridas rejält åt vänster utan ens någon hård strid mot den ledande partihögern, med Jonas Sjöstedt och Aron Etzler i spetsen. En nödvändig fråga för marxister blir således: vad vill Avanti med Vänsterpartiet, och vilket parti kämpar de för?

För tendensfrihet – i ett disciplinerat kampparti
Men innan vi tittar på möjliga svar noterar vi att samma fråga även kan ställas till Socialistiska partiet, som just nu diskuterar med Vänsterpartiets ledning om att gå in i partiet och som har kommenterat frågan om Avanti med att påtala behovet av tendensfrihet. SP-organet Internationalen publicerade för två veckor sen en kommentar till debatten skriven av den ledande SP-medlemmen Håkan Blomqvist – en artikel som av allt att döma uttrycker vad merparten av partiet tycker. Blomqvist menar att debatten kring Avanti egentligen skulle vara onödig om Vänsterpartiet bara moderniserade sin inställning till organiserade tendenser inom partiet:

Om Peter Möller och hans kamrater kring tidningen Revolution är med i, stödjer eller bara gillar International Marxist Tendency borde inte vara något formaliaproblem. I ett pluralistiskt vänsterparti hade de bara utgjort en av många strömningar, åsiktsriktningar och tendenser. Deras kritik hade luftats och bemötts politiskt helt öppet, den politiska diskussionen hade ersatt paragrafexercis.

Blomqvist beskriver entusiastiskt vänsterpartier i världen som fungerat som sådana ”paraplyorganisationer”, och nämner exempel som Podemos i Spanien, Die Linke i Tyskland och Syriza i Grekland. Socialistiska partiet har många gånger uttryck liknande ståndpunkter. Partiets vurm för idén om breda vänsterpartier har på senare tid uttryckts i entusiasmen för framför allt Podemos och Syriza. Självklart är den radikalisering som resulterade i framväxten av dessa partier något att vara entusiastisk över, men SP:s entusiasm har varit alltför okritisk. Just Syriza visade till exempel mycket tydligt på problemet med en bredd som inkluderar reformister, för att inte tala om reformistiska ledare. När trojkan satte press på Syriza-ledningen och Tsipras kapitulerade man väntat nog för kraven, och det blev nödvändigt för partivänstern att bryta med partiet och bygga upp ett nytt parti. De hade uppenbarligen haft ett bättre utgångsläge om de tidigare tydligt hade avslöjat och bekämpat ledningens reformism, antingen genom en öppen kamp mot den om partiet, eller på ett tidigare stadium hade brutit med den. Detta hade gett en helt annan förberedelse för vad som säkerligen för väldigt många väljare och även medlemmar måste ha kommit som en total överraskning: så fort trojkan höjde rösten ett snäpp vek Tsipras ned sig.

Syriza-ledningens kapitulation var knappast någon tillfällighet, utan är något som förr eller senare är oundvikligt om den sortens breda partier får makten. I slutändan finns det två alternativ: vika ner sig och anpassa sig till marknaden, oavsett om det sker hastigt eller i små sick-sacksteg, eller plocka upp borgarklassens sedan 170 år kastade handske och djärvt gå på offensiven. Reformistiska ledningar saknar förmågan eller viljan till det sistnämnda och kommer att dras till det första alternativet, oavsett om det var avsikten, och oavsett i vilken takt det sker.

SP förhandlar alltså om att få gå in i V utan att ge upp sin tidning Internationalen. I en intervju i den tidningen säger Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler att han inte ser något samband mellan diskussionen med SP och det ultimatum han ställt mot Avanti. SP diskuterar öppet om de ska gå med i V, förklarar han, till skillnad från Avanti, som har en dold agenda att gå in i V och förändra det inifrån. Här undrar man dock vad SP egentligen vill. Kanske menar de att det Etzler säger stämmer: de vill visserligen förändra V, men har ingen dold agenda. Näväl, men vad är då agendan? Hur vill de förändra V, förutom att införa tendensfrihet och allmänna förhoppningar om en vänstervridning? (Vi får ju förmoda att SP vill förändra Vänsterpartiet – i annat fall skulle de slutgiltigt ha slängt sina gamla principer överbord, helt oavsett vad de kan formellt kan ha kvar för programtexter).

Det är givetvis nödvändigt med debatter och olika uppfattningar i ett parti. Arbetarmakt och vår internationella organisation, Förbundet för Femte Internationalen, ser rätten att bilda tendenser kring politiska plattformar som självklar. Däremot måste det finnas en gräns för vilken politisk spännvidd som kan finnas: själva begreppet politiskt parti förlorar ju lite av sin mening om alla får vara med, oavsett vad de tycker. Det är just ett revolutionärt kampparti som behövs. Ett parti som kan ge konkreta paroller för de brännande frågorna och stå i spetsen för och leda kampen, här och nu, i morgon och fram till det revolutionära maktövertagandet. Det är själva syftet med det parti vi vill bygga, och tendensfriheten är en nödvändig del av det – men däremot inte själva syftet. Debatterna och spännvidderna i åsikterna måste underordnas syftet att vara ett kampparti som kan leda kampen för socialismen.

Socialistiska partiet hade också den uppfattningen tidigare. Många partimedlemmar tycker säkerligen så fortfarande, och skrivelser om det finns säkert kvar i programmatiska dokument. Däremot framställer SP gång på gång målet som Håkan Blomqvist gör i sin artikel: ett brett parti med fria diskussioner och högt i tak. Frågan återstår dock: hur brett? Och hur förhåller sig den fria debatten till behovet av att organisera effektiv kamp? Det var länge sedan Socialistiska partiet gav något svar på detta.

I partiets grundsatser, som dock sällan framkommer i partipressen, finns några allmänna satser om behovet av enhet i handling och djupare enhet kring mål, medel, erfarenheter och värderingar. Men vad betyder det om det inte konkretiseras? I fallet Syriza visade varken Socialistiska partiet eller deras internationella organisation någon tydlighet om nödvändigheten av att ersätta ledningen, och nu ser vi heller ingen tydlighet vad gäller Vänsterpartiet. Ska det breda vänsterparti de vill se rymma både SP-medlemmarna och hela den nuvarande V-ledningen? Med tanke på hur nedtonad SP:s kritik mot V-ledningen varit på senare år och på att Etzler inte verkar ha några problem med att släppa in dem i partiet – vilket nog kan ha ett samband just med hur nedtonad kritiken mot V har varit i Internationalen – får vi utgå från att så är fallet. Det är dock oklart vilken djupare enhet kring mål och medel de hade tänkts sig kunna uppnå med Aron Etzler och Jonas Sjöstedt. Tänkte de sig att dessa ska vridas åt vänster, eller tänker de själva gå åt höger? Eller anser de verkligen att den enheten är djup nog, och det även efter Syrizas kapitulation? För om de inser att de högerreformistiska byråkraterna förr eller senare måste bort har de inte varit riktigt uppriktiga mot Aron Etzler, eller – vad värre är – mot alla som läser Internationalen.

Vad vill egentligen Avanti?
Inte heller Avanti lyckas besvara frågan. De vill, som sagt, att Vänsterpartiet ska gå åt vänster, kritiserar partiet för att ha tonat ner viktiga krav för arbetarklassen och pratar mobilisering på gator och torg – samt revolution. Det är dock inte en särskilt tydlig kritik, särskilt som Vänsterpartiet åtminstone formellt stod för allt detta för inte speciellt länge sedan. När Lars Ohly var partiordförande pratade även han om att den utomparlamentariska mobiliseringen var det avgörande – åtminstone vid högtidligare tillfällen, eller när han pressades av den revolutionära vänstern och inte just då hade några sossar att anpassa sig efter. Vänsterpartiets partiprogram talar också fortfarande om en ”grundläggande samhällsförändring”, något som kan ses som en vag omskrivning för just idén om en revolution. Och Ung Vänster beskriver sig bekant ännu som ett ”revolutionärt ungdomsförbund”. Så länge V hette VPK hade de ett formellt kommunistiskt program, med skrivningar om det revolutionära maktövertagandet, proletariatets diktatur, kommunism och leninism.

Om vi bortser från Avantis kritik av den stalinistiska tolkningen av de här fraserna förblir det oklart exakt hur man skiljer sig från den politiken. De vill uppenbarligen inte gå tillbaka till Lars Ohly, Ung Vänster i dag eller för 20 år sedan, eller 80-talets VPK. Men eftersom Avanti är så otydliga med vad de faktiskt vill, är frågan berättigad: hur förhåller de sig till dessa perioder i partiets historia, till vad de själva kallar för ”de positiva delarna av Vänsterpartiets kommunistiska tradition”?

Avantis organisatoriska försvar för sin tendens (”vi är en av fler strömningar i Vänsterpartiet, med samma demokratiska rätt att existera som alla andra”) låter samtidigt mer moralisk än politisk. Hur anser de egentligen att Vänsterpartiet ska transformeras till det revolutionära parti vi får anta att de vill ha? Måste det ske genom öppen kamp med dagens reformistiska ledning?

Det revolutionära parti vi behöver
Arbetarmakt anser att det är nödvändigt att öppet förklara att vi behöver att revolutionärt kampparti. Ett arbetarparti, med frihet för debatter och tendenser, där ledningen lever under samma villkor som de arbetare vars intressen de försvarar och står under medlemmarnas aktiva kontroll, men samtidigt tillräckligt enigt och sammansvetsat för att disciplinerat kunna ingripa i och leda kampen på arbetsplatser, skolor, i bostadsområden, på gator och torg – med det tydliga målet att ta makten, i spetsen för arbetarklassens mobilisering. Detta sätter tydliga gränser för hur brett partiet kan vara. Vi har inte plats för reformistiska byråkrater som Etzler, Tsipras eller Sjöstedt. Vi är givetvis helt för enhetsfronter med reformister, i den mån de representerar skikt av arbetarklassen eller andra förtryckta grupper, men inte inom ramen för det revolutionära parti vi behöver bygga.

Detta betyder inte att vi är emot bredare arbetarpartier som ett steg på vägen – tvärtom förespråkar vi som ett stort steg framåt ett arbetarparti byggt på kamp för arbetarnas intressen och en öppen debatt med frihet för tendenser att organisera sig kring politiska plattformar. Ett sådant parti skulle kunna bildas genom splittringar från arbetarrörelsens nuvarande partier, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, och av arbetare som i nuläget står utanför. De radikala vänsterpartister som är grundligt trötta på partiets högervridning, anpassning till S och vill sätta den direkta kampen i första hand, men inte vill bryta med sin organisation, borde kämpa för att omvandlas till just ett sådant parti och införa tendensfrihet. Om det gick att genomföra på ett öppet vis skulle Arbetarmakt vara villiga att gå in som en organiserad grupp i ett sådant parti, för att argumentera för våra ståndpunkter.

Någon kanske tycker att det låter motsägelsefullt eller rent av hycklande. Varför skulle Vänsterpartiet släppa in oss och ge oss frihet till vår tendens när vi, om vi får som vi vill, inte tänker återgälda det genom att låta Sjöstedt, Etzler och deras likar vara kvar i partiet? Det är dock inte det vi menar. Vi vänder oss inte till ledningen och ber dem acceptera oss – vår uppmaning gäller de radikala medlemmarna: om ni verkligen vill bryta högerkursen, anpassningen till vad Socialdemokraterna kan godta och inte längre låta all kamp utanför parlamentet underordnas av vad som vore acceptabelt för ett regeringsparti behöver ni frihet att organisera öppna tendenser, och ni behöver ett inflöde från den radikala vänstern utanför Vänsterpartiet.

Vilket parti vill då Avanti se? Ett där alla tendenser som existerar i V, mer eller mindre informellt, har samma demokratiska rätt att existera? Även högerreformisterna? Hur långt åt vänster vill de vrida V? I artiklarna om uteslutningshotet skisserar de en alternativ politik. Man nämner offensiva krav på förmögenhetsskatt, en massiv satsning på 300 000 nya jobb inom den offentliga sektorn, förstatligande av bankerna, att förbjuda vinster i välfärden, eller rent av att återförstatliga såväl välfärdssektorn som posten, järnvägen och apoteken. Men alla dessa krav ligger helt inom vänsterreformismens ramar, liksom massiva demonstrationer och strejker för att sätta press underifrån.

Någon från Avanti kanske invänder att sådana åtgärder och en sådan mobilisering med dagens styrkeförhållanden skulle leda till en våldsam reaktion från borgarklassens sida, en revolutionär situation, och att det då vore nödvändigt med beslutsamma revolutionära åtgärder från arbetarklassens sida. Ja, men då är frågan: hur har de då tänkt sig att ett revolutionärt parti ska agera, och hur ska det förbereda sig på det? Räcker det med att vinna ett riksdagsval och bilda en regering som förstatligar banker och storföretag, stödda av en massiv arbetarmobilisering? Måste revolutionen vänta på nästa riksdagsval? Vi antyder inte att Avanti svarar ja på dessa frågor, men i annat fall: hur har de tänkt att det revolutionära partiet ska förbereda sig på det? Och framför allt: om dagens Vänsterparti är otillräckligt för en sådan konfrontation, när hade de tänkt förbereda det parti som de inte på något sätt säger sig vara en konkurrent till? I svaren till Vänsterpartiet hittar vi inget som belyser dessa frågor.

Vi anser att en sådan här situation, med strålkastarljuset på Avanti, vore ett lämpligt tillfälle att förklara för Vänsterpartiets medlemmar och alla andra som är intresserade vad organisationen – eller tidningsföreningen – vill, på ett sätt som gör det uppenbart på vilket sätt deras ståndpunkter skiljer sig från exempelvis 1980-talets VPK, eller 90-talets Ung Vänster. Istället ser vi ett politiskt defensivt svar som inte klargör de avgörande frågorna.

Detta är förstås fallet oavsett om Avantis faktiskt politiska plattform inte går så mycket längre än vad de ger sken av, eller om man döljer delar av den, vilket var den grund er internationella organisation byggdes kring. Om det förstnämnda stämmer är det en helt otillräcklig grund för en revolutionär marxistisk organisation, som lämnar de avgörande delarna av den revolutionära strategin helt öppna. Detta skulle innebära att IMT utan att ha meddelat det har gjort en ordentlig omsvängning, men låt oss inte diskutera den saken nu. Är svaret däremot det sistnämnda avstår Avanti från att förklara vad ett revolutionärt program måste innehålla, och ger sina åhörare intrycket att en vag plattform som syftar till revolution, men som inte på något sätt klargör hur en revolutionär strategi skiljer sig från en vänsterreformistisk. I detta fall måste Avantis anhängare fråga sig: är det värt att tona ner eller dölja delar av det marxistiska programmet för att få fortsätta vara medlemmar i Vänsterpartiet?

Oavsett vilket är den politiska plattform Avanti visar upp i sina svar till V-ledningen helt otillräcklig för att bygga upp ett revolutionärt parti som verkligen kan leda arbetarklassen till seger. När arbetarklassen går ut i kamp på bred front och direkt ifrågasätter det borgerliga styret kommer det att vara för sent att börja reda ut och förklara den grundläggande revolutionära strategin för alla utom den begränsade gruppen av redan invigda.

Jens-Hugo Nyberg

1 För att undvika förväxling med vår för tillfället vilande ungdomsorganisation, sedan länge aktiv under namnet Revolution, eller med dess syskongrupper i andra länder, använder vi i artikeln namnet Avanti för att beskriva de svenska IMT-anhängarna.

Vi kommer att utveckla frågan om hur den entristiska taktiken kan användas i en senare artikel.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *