Nej till Sverigedemokraternas rasistiska folkomröstning!

När dessa personer vill ha folkomröstning kan vi vara säkra på att de inte har vårt bästa för ögonen

När dessa personer vill ha folkomröstning kan vi vara säkra på att de inte har vårt bästa för ögonen

Torsdagen 5 november tvingades brevbärarna dela ut Sverigedemokraternas nya rasistiska kampanj, ett upprop för folkomröstning om ”invandringspolitiken” – de skriver konsekvent om ”invandring”, och nämner inte alls flyktingar. De flesta progressiva människor möter helt korrekt kampanjen med avsky. Men det är viktigt att också kunna ge ett svar på påståendena om att det är ”invandrarna” som är orsaken till de sociala problemen i samhället, och att lösningen är att stoppa människor i nöd att komma hit eller att deportera betydligt fler än idag.

Ett av svaren är Sveriges position i det imperialistiska systemet. Sverige säljer vapen till diktaturer, stödjer den nuvarande världsordningens huvudsakliga stöttepelare som Nato och Internationella valutafonden, deltar militärt i och stödjer diplomatiskt imperialistiska interventioner, men vägrar stödja dem som slåss för sin frihet i bland annat Syrien och vägrar att skicka vapen till Rojava. Svenska storföretag har gjort feta vinster på att delta i det internationella system som har skapat flyktingkrisen. Sverige är medskyldigt till att människor måste fly. Det är därför inte försvarbart att hindra dessa människor från att söka skydd och en bättre framtid här. Arbetarrörelsen och alla socialister borde därför höja parollen: öppna gränserna. Men om vi öppnar gränserna, hur ska Sverige kunna ta emot alla människor som kommer hit på ett värdigt sätt? Det måste vi kunna ge ett svar på. Vi måste också kunna svara på SD:s falska anspråk på att representera folket och folkstyret med sitt upprop.

Folkomröstningar som den högsta formen av demokrati
Folkomröstningar anses av många som det mest demokratiska som finns. Det kan man förstås förstå. Men folkomröstningars har uppenbara brister även inom den formella, borgerliga demokratin. Folket kan säga sitt i en viss fråga – men hur den frågan är formulerad och vilka alternativ som finns har en avgörande betydelse. De verkliga besluten fattas i slutändan av politiker som befinner sig på långt avstånd från arbetarklassen – inte bara geografiskt. Även politiker från partier som kommer från arbetarrörelsen tvingas anpassa sig till arbetsköparna och ”marknaden”. Den folkmajoritet som röstade på den vinnande sidan kommer därför inte ha någon kontroll över vilket praktiskt innehåll utfallet får.

Folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 kan tas som exempel. Alla myndiga medborgare fick rösta på om Sverige skulle ansluta sig eller inte. Men både Socialdemokraterna och det borgerliga blocket, liksom näringslivet, var inriktade på att föra politiken högerut och till mera anpassning och mer integration med EU-länderna oavsett valresultatet. Den politiken, eller innehållet i den politik som skulle följa, ställdes dock aldrig till omröstning.

Men det allvarligaste är inte att folkomröstningar kan vara av begränsad betydelse, och att de styrande kan strunta i resultatet. Värre är att de kan användas till att ge en falsk demokratisk legitimitet åt de styrande eller till att trumma upp en reaktionär hets. Många diktatorer, från det antika Rom, över till Napoleon, Hitler och mer moderna exempel har använt folkomröstningar just för att ge sig själva ett sken av legitimitet, genom att ställa upp två väl valda alternativ utan någon verklig opposition eller möjlighet för någon annan att propagera för en annan linje. Den folkomröstning Sverigedemokraterna vill se skulle förstås inte se ut så, då de ju inte har makten. Men det är däremot ett uppenbart försök att spela på och mobilisera rasistiska stämningar.

Det kan låta demokratiskt att säga att folket måste få ta ställning i vilka frågor som helst. Men inget demokratiskt system, formellt eller reellt, är ett tomt kärl som fungerar lika väl oavsett vilka frågor som behandlas. Vissa frågor är i sig odemokratiska eller på andra sätt reaktionära. Socialister kan inte godta beslut om att till exempel förbjuda aborter, avskaffa handikappades rättigheter, göra homosexualitet olagligt eller försvåra fackens möjligheter att verka, oavsett hur det beslutet skulle tas, i riksdagen eller genom en folkomröstning. Om en verklig socialistisk regering kom till makten skulle sådana beslut rivas upp utan dröjsmål. Likaså skulle en debatt som fokuserade på sådana frågor inte ha något med att stärka demokratin att göra utan skulle bara ge reaktionära krafter möjlighet att mobilisera.

Samma sak gäller ett stopp för invandringen. Sverigedemokraterna har officiellt lämnat 90-talets grova rasistiska retorik, när de hetsade mot ”rasblandning”, men deras politik bygger fortfarande på att se grunden till de värsta samhällsproblemen i en påstådd motsättning mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Detta både genom de fantasibelopp som de godtyckligt hävdar att invandringen kostar och genom kulturella skillnader, vars betydelse de lika godtycklig överdriver. SD-propagandan sprider inte bara rasism. Genom att skylla de sociala problemen på ”invandrarna” frikänns dessutom de verkliga förövarna: giriga direktörer och arbetsköpare, högerpolitiken och dess företrädare samt det krisande kapitalistiska systemet.

Lösningen: gemensam klasskamp mellan ”svenskar” och ”invandrare”
Socialister och progressiva människor kan därför bara ha avsky till övers för Sverigedemokraternas reaktionära politik, deras falska anspråk på att företräda folkets röst och deras upprop för folkomröstning. Vårt svar måste vara att lägga skulden för nedskärningar, arbetslöshet och utslagning där den hör hemma: hos de partier och politiker som drivit igenom nedskärningsbudgetar och sänkt skatterna för de rika (däribland SD), arbetsköpare och kapitalister som avskedar folk och pressar andra att jobba hårdare för sina egna vinstintressen, och hela det kapitalistiska systemet som pressar dem till dessa.

Sverigedemokraterna hävdar att det inte finns bostäder, arbeten eller fungerande skola åt de flyktingar (eller ”invandrare”, som de skriver) som nu kommer hit. Det problemet finns givetvis – men bostäder och skolor kan byggas, och arbete kan organiseras. Resurser finns, exempelvis hos de svenska storbanker som för tillfället gör en sammanlagd vinst på omkring 100 miljarder årligen. Resurser finns också hos överklassen. 87 % av den privata förmögenheten finns hos de rikaste 20 % av befolkningen (de rikaste 1 % äger 23 %), för att inte tala om de hundratals miljarder som finns undansmusslade i skatteparadis. En arbetstidsförkortning, en planerad utbyggnad av sådant det är brist på, som de skolor och bostäder SD talar om liksom en utbyggnad av den offentliga omsorgen och omställning till förnyelsebar energi skulle ge jobb åt de arbetslösa.

En omfördelning av tillgångarna, arbetstidsförkortning och en planerad utbyggnad som inte tar hänsyn till privata vinstintressen skulle kräva en organiserad och målmedveten klasskamp om makten över resurserna. Att stoppa flyktingströmmen och deportera fler – SD:s ”lösning” – skulle inte lösa problemen med arbetslöshet och brist på bostäder och skolor. Genom att splittra arbetarklassen skulle det istället underminera den klasskamp som är vår väg framåt. Sverigedemokraterna har dessutom hela tiden stött nedskärningsbudgetar och lägre skatter på vinster, vilket ytterligare motverkar en verklig lösning på problemen – förutom en lösning ur arbetsköparnas och de rikas privata vinstintressen.

Sverigedemokraterna är helt enkelt vidriga rasister vars hela politik underminerar vår förmåga att göra motstånd mot nedskärningar utslagning och misär. De vill skicka tillbaka flyende människor till lidande och, i många fall, döden. Vi kan därför inte bemöta deras rasistiska kampanjer – hycklande förklädda till omsorg om människor som de i praktiken inte gör något för att hjälpa – med annat än förakt och avsky. Detta gäller givetvis i högsta grad deras upprop för folkomröstning, som inte har någonting med demokrati och folkstyre att göra.

En kämpande arbetarrörelse skulle avslöja SD:s rasistiska och arbetarfientliga politik med en massiv motkampanj. Man skulle också ge ett verkligt alternativ i klasskamp för ett annat samhälle, som skulle kunna ta emot alla som kommer hit – och ge ett verkligt alternativ här och nu, genom att dra in och integrera de som kommer hit i vår gemensamma kamp mot våra gemensamma fiender: arbetsköparna och hela borgerligheten. Den skulle dessutom kunna ta strid mot spridningen av den reaktionära propagandan: tryckerier skulle kunna vägra trycka den, transportarbetare skulle kunna vägra transportera den, de som sätter upp reklam affischer skulle kunna vägra att befatta sig med den och brevbärare skulle kunna vägra att dela ut den. Med en målmedveten och orubblig arbetarrörelse i ryggen skulle det vara svårt att stoppa dessa motaktioner och straffa dem som utför dem. I nuläget kan vi bara så gott det går stödja alla lokala öppna eller dolda aktioner, avslöja kampanjen med våra knappa resurser, samt – framför allt – ta striden för att omvandla arbetarrörelsen till en verkligt kämpande rörelse som på allvar tar striden mot allt som splittrar och förtrycker oss, alla socialt förtryckta grupper. Detta gäller givetvis i högsta grad det som förtrycker våra kamrater från andra länder. Ett första steg är att bekämpa Sverigedemokraternas nya rasistiska kampanj.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *