Suffragetterna – heroiska men leddes tyvärr av medel- och överklasskvinnor

Suffragette_poster

Ni har alla säkerligen hört talas om suffragetterna. De flesta vet väl att de fanns och att de kämpade för kvinnlig rösträtt i Storbritannien. Däremot verkar det vara ganska få som känner till så mycket mer om dem än så, vad de stod inför och vilka metoder de använde. Den nya filmen Suffragette, i regi av Sarah Gavron och som med namn som Meryl Streep, Helena Bonham Carter och Carey Mulligan säkert kommer att dra mycket folk, ger faktiskt en hyfsad inblick, och lär bidra till att öka intresset för rörelsen.

Filmen inleds med att Maud Watts, tvätteriarbetare (utmärkt spelad av Carey Mulligan) skickas iväg av sin chef för att leverera ett paket när hon egentligen skulle ha fått gå hem. På vägen dit hamnar hon mitt i en aktion från suffragetterna. På en given signal börjar de kasta medhavda stenar genom skyltfönster under ropen ”Votes for women!”. En av arbetarna på tvätteriet deltog i aktionen, och genom henne dras Maud med i rörelsen steg för steg. Till en början förnekar hon att hon är suffragett. Polisrepressionen ställer dock Maud och andra nya deltagare snabbt inför valet: slut upp helhjärtat i rörelsen eller håll dig därifrån. Syftet med repressionen var givetvis att avskräcka kvinnorna från att delta, men många blev istället bara mer beslutsamma. Som så många gånger tidigare visade sig repression vara ett svåranvänt verktyg som riskerar att ge effekter motsatta dem man ville uppnå.

Filmen ger en ganska bra bild av vad de gjorde uppror emot. Det handlade inte bara om att få rösta eller inte – detta var tätt sammankopplat med nedlåtande argument om att kvinnor av naturen var för omogna för att involveras i sådana beslut, och gjorde bäst i att istället låta sig företrädas av män: fäder, bröder, makar. Detta var uppfattningar som medvetet förespråkades som den rådande ordningens idéer genom politiker, lagar och tidningar, och de genomsyrade attityderna i samhället på alla nivåer. Förutom att det i filmen framgår att gifta kvinnor inte fritt kunde förfoga över sin egendom, och att frånskilda kvinnor inte hade rätten till vårdnaden om sina barn, skildras det speciella förtryck som arbetande kvinnor fick utstå. På tvätteriet fick kvinnorna göra de slitsammaste och farligaste jobben – Mauds mor liksom många andra dog tidigt – till lägre lön, de kunde också utsättas för sexuella övergrepp, och utsikterna för en arbetarkvinna att få sin respektabla medborgare till chef fälld i en domstol var ganska obefintliga. Förutom då att det skulle kosta henne jobbet.

Att de demonstrerande kvinnorna misshandlades av polisen utan provokation, att de fick fängelse på lösa grunder och att pressen förtalade dem och förteg det mesta de gjorde var inget som specifikt drabbade suffragetterna – men det oerhörda i att kvinnor plötsligt stod upp för sin rätt har vid många olika tillfällen framkallat extra vredgade reaktioner från den rådande ordningens försvarare. Det är förmodligen få som ser filmen utan att känna djup avsky över brutaliteten med vilken Maud tvångsmatas när de hungerstrejkade för att erkännas som politiska fångar. Hungerstrejkerna som metod hade f.ö. den positiva effekten att de bidrog till att suffragetterna ofta släpptes ur ur fängelset ganska snabbt, då myndigheterna inte ville få några martyrer på halsen. Samtidigt slet de förstås hårt på hälsan hos dem som genomförde dem.

Suffragetten Ada Wright har just blivit misshandlad av polisen

Suffragetten Ada Wright har just blivit misshandlad av polisen

Militansen i suffragetternas aktioner var det inte heller något fel på: vi får se hur de målmedvetet kastar stenar genom skyltfönster, trotsar polisen och förespråkar lagbrott, sågar av telegrafkablar, spränger brevlådor samt premiärministerns semesterhus. Detta är väl f.ö. den minst välkända aspekten av deras kamp – alla har hört talas om att de kämpade för rösträtt, men få känner till hur de gjorde det. Givetvis har vi all anledning att glädjas över att en storfilm med namn som Meryls Streep, Helena Bonham Carter och Carey Mulligan tydligt tar ställning för att det ibland är nödvändigt att trotsa polisen och krossa skyltfönster samt spränga saker – metoder som idag får vilken ledarskribent som helst, och rent av Vänsterpartiets ordförande, att gå i taket. Visserligen kan det lätt hävdas att det var en helt annan situation – kvinnoförtrycket var öppet och fastslaget i lagarna, och suffragetternas argument om att de inte behövde respektera lagar som inte respekterade dem utesluter inte kategoriska argument mot alla sorters lagbrott så länge lika rättigheter gäller formellt. Samtidigt kan förhoppningsvis många som ser filmen ledas in på tankar om att dessa metoder faktiskt kan vara berättigade ibland. Det är knappast en slump att suffragetternas militanta metoder inte brukar framhållas som ett uttalat föredöme i läroböcker och media.

Suffragetternas – en heroisk rörelse som tyvärr dominerades av över- och medelklasskvinnor
Bilden som filmen ger av kvinnornas situation i England 1912 är knappast förskönad, och suffragetternas militans är inte nedtonad. Någon kritik av rörelsens tillkortakommanden finns inte – men det hade knappast kunnat räkna med. Däremot borde jag säga några ord om saken. Det är självklart att suffragetternas kamp var viktig, och alla progressiva organisationer och personer borde helhjärtat ha stött kampen för kvinnors rättigheter, även med deras våldsamma metoder. Emellertid hade organisationen uppenbara brister som i slutändan blev förödande för dem som progressiv rörelse.

Kampen för kvinnors rättigheter hade pågått i Storbritannien under flera årtionden, men termen suffragett syftar i första hand på medlemmarna i Women’s Social and Political Union, som grundades 1903 under ledning av Emmeline Pankhurs och hennes dotter Christabel. Kärnan i ledningen för den nya organisationen hade tillhört det socialistiska partiet Independent Labour Party, men WSPU fjärmade sig snabbt från denna, och från socialism överhuvudtaget. Det blev istället en organisation som dominerades av medel- och överklasskvinnor, och med inriktningen att dra till sig kvinnor av alla klasser. Den allvarligaste följden av detta var att de begränsade sitt krav i rösträttsfrågan till att kvinnor skulle få rösta på samma villkor som män. Problemet var bara att det fanns egendomskriterier för att få rösta. Majoriteten av männen fick därför inte rösta, och om kravet hade förverkligats skulle de flesta kvinnor fortfarande inte heller de ha fått någon rösträtt. Att WSPU alltså faktiskt inte krävde rösträtt för alla kvinnor var deras mest uppenbara brist, och att filmen inte klargjorde det är likaså dess största tillkortakommande.

Denna begränsning kan givetvis inte förklaras med att syftet var att mobilisera så brett som möjligt, utan syftade enbart till vad samhället – d.v.s. staten och den härskande klassen – och inte minst de överklasskvinnor som rörelsen också vände sig till kunde acceptera. För varje medveten arbetare och varje socialist borde denna begränsning däremot vara helt oacceptabel.

Även bortsett från denna, ganska avgörande, sak så har klassöverskridande, ”breda” rörelser en avgörande nackdel som alla marxister bör vara medvetna om (även om det uppenbarligen tyvärr inte alltid är fallet). Att samla alla kvinnor, oavsett klass, som stöder kravet på rösträtt och lika rättigheter har givetvis en fördel i det att den gruppen kvinnor som kan mobiliseras är större. Detta – som mycket ofta får räcka som det enda argumentet, också i andra frågor än kampen mot kvinnoförtrycket – är dock bara en sida av saken. När en rörelse breddas genom att parollerna görs mindre specifika kommer den ofrånkomligen att tappa i djup. Detta kan givetvis ibland vara nödvändigt, men det är alltid en avvägning. I fallet just med klassöverskridande rörelser blir det dock ofrånkomligt så att arbetarklassen och de fattiga måste hålla tillbaka sina specifika krav för att inte skrämma iväg medel- och överklassen. Gång på gång har det emellertid visat sig att arbetarklassens massor sällan reser sig till beslutsam kamp enbart på grundval av allmänna demokratiska principer om de inte knyts ihop med krav på direkta förbättringar av deras levnadsförhållanden. I Suffragette var antalet arbetare på tvätteriet som engagerade sig i saken mycket litet. Det går förstås inte att avgöra hur väl en större mobilisering hade kunnat lyckats med en annan inriktning just där och just då, men en rörelse som direkt knöt ihop kraven på rösträtt – för alla – och samma rättigheter i övrigt med bättre, mindre slitsamma och säkrare arbetsvillkor, kortare arbetsdagar och högre lön skulle ha haft betydligt större utsikter att organisera de arbetande kvinnorna. Om detta nu hade varit målet. Det var det säkerligen för många inom rörelsen, och att arbetarkvinnor slöt upp i kampen just i egenskap av kvinnor och bakom ledningens paroller fanns det väl ingen anledning för någon i WSPU att oroa sig för. Om de däremot skulle resa sig inte bara som kvinnor, utan även som arbetare, och kämpa mot allt förtryck de utsattes för skulle de ha blivit ett hot mot de mera välbärgade kvinnornas egendom.

WSPU kollapsade slutligen ned i patriotism och krigshets när första världskriget bröt ut 1914. Trots de radikala metoderna hade inriktningen hela tiden varit att pressa den rådande samhällsordningen till förändringar som den skulle kunna acceptera, utan alltför stora omvälvningar. Att kvinnor skulle få samma rättigheter som män var givetvis omvälvande på flera sätt – men det innebar inte att den härskande klassen skulle berövas sin egendom, att den brittiska statens institutioner upplöstes eller att imperiet bröts upp. Innan WSPU bildades, och till stor del före 1912 hade inriktningen varit just att vädja med förnuftsargument om att kvinnor skulle ges samma rättigheter. Efter krigsutbrottet fokuserade rörelsen åter – och betydligt mer än tidigare – på att visa att kvinnor också kan försvara imperiet, staten och den rådande ordningen, och därför borde accepteras som fullvärdiga medlemmar.

Det ska givetvis sägas att ledningarna för större delen av Europas arbetarrörelse också bröt med internationalismen och ställde sig bakom ”sina” regeringar i kriget. En formell uppslutning bakom marxistiska paroller var, skulle det visa sig, ingen garanti för ett fasthållande vid internationalismen, men även här var det just beredskapen att anpassa sig till ”sina” regeringar om det verkade leda till snabbare resultat som var en avgörande orsak. Det var dessutom få inom de socialistiska partierna som gick så långt som WSPU, som bl.a. försökte pressa unga män till att sluta upp bakom krigsansträngningen genom att dela ut vita fjädrar som en symbol för feghet till dem som inte gick iklädda brittiska imperiets uniform. En rörelse som är inriktad på att förändra vissa sidor av en samhällsordning, snarare än att omvälva dess grunder, löper alltid risk för anpassning, om det börjar framstå som den lättaste vägen till förändring. Att WSPU gick så långt åt det håller som de gjorde var inte givet – däremot garanterade inriktningen på att även överklasskvinnor skulle känna sig välkomna att rörelsen skulle förbli bunden till vissa av samhällsordningens grundpelare.

Sylvia Pankhurst håller tal 1912. Det här var ett av de första organiserade mötena för det som skulle bli East London Federation of Suffragettes

Sylvia Pankhurst håller tal 1912. Det här var ett av de första organiserade mötena för det som skulle bli East London Federation of Suffragettes

Sylvia Pankhurst och mobiliseringen av arbetarkvinnor
Ett alternativ uppvisades av Sylvia Pankhurst, dotter till Emmeline och syster till Christabel. Sylvia höll fast vid inriktningen på arbetarrörelsen och tålmodig mobilisering underifrån snarare än spektakulära aktioner. 1912 bosatte hon sig i arbetarområdet East End och grundande East London Federation of Suffragettes (ELFS) som en lokalavdelning till WSPU. ELFS gick dock i en annan riktning och kopplade kampen för demokratiska rättigheter med de sociala frågorna i området, som arbetslöshet, fattigdom, alkoholism och prostitution. Organisationen var inte heller stängd för män, även om kvinnor hade de ledande positionerna, och den blev snart en del av arbetarrörelsen och organiserade sympatiaktioner med strejkande arbetare. ELFS organiserade också hyresstrejker, där fattiga kvinnor och män vägrade betala höga hyror, kopplat till protester mot kvinnors lägre löner. De gick även ett steg längre. Som ett svar på den stora polisrepressionen – Sylvia arresterades exempelvis 8 gånger på ett år – tog de även initiativet till Folkets armé, en arbetarmilis som när den var som störst omfattade 700 medlemmar, och där kvinnor satt på de ledande posterna. Folkets armé försvarade möten och demonstrationer, samt skyddade tillfälligt frigivna mot nya gripanden.

Detta var oacceptabelt för Christabel och WSPU:s ledning. Christabel var helt emot samarbete med män, och protesterade mot att Sylvia hade talat på en stöddemonstration för strejkande manliga arbetare. I slutet av 1913 uteslöts EEFS ur WSPU. Sylvia och ELFS lät sig inte nedslås av detta, utan fortsatte oförtrutet. Till skillnad från resten av sin familj – som hon snart kom att bryta helt med – förblev Sylvia en oförsonlig motståndare till kriget, och efter ryska revolutionen slöt hon helt upp bakom bolsjevikerna och deltog i grundandet av det brittiska kommunistpartiet. På grund av sin ultravänsterism, med bl.a. ett principiellt motstånd mot allt parlamentariskt arbete, kom hon ganska snart att uteslutas, och grundade istället Communist Workers Party, som inte vann något större stöd och blev ganska kortlivad.

Det enda vi får höra om Sylvia Pankhurst i filmen är tyvärr en kort anmärkning om att hon motsatte sig WSPU:s nya inriktning på våldsamma dåd. Man får av detta lätt intrycket av att Sylvia var mindre radikal än sin syster och mor, men det var inte det som det handlade om. Anledningen var helt och hållet hennes inriktning på mobilisering av arbetarkvinnor underifrån. Det finns självfallet ingen anledning att förfasa sig över WSPU:s militans, som dessutom bara var inriktad på att förstöra egendom, och syftade till att helt undvika personskador. En huvudsaklig inriktning på spektakulära aktioner av den typen är emellertid typisk just för rörelser som saknar organiseringen underifrån av arbetarklassen. Därmed inte sagt att spektakulära aktioner för att få uppmärksamhet och sätta ytterligare press på de styrande alltid är fel, oavsett hur många aspirerande revolutionära marxister som tror sig se vattentäta skott mellan olika metoder i sig. Men en huvudsaklig inriktning på aktioner som bara kan involvera det begränsade antalet aktivister är en annan sak, och kännetecknar just rörelser som saknar en massbas i arbetarklassen. Detta betyder inte alls att Sylvia skulle ha varit mindre militant, vilket Folkets armé tydligt visar. Suffragetternas historia förtjänar givetvis att studeras, men de största lärdomarna finns att hämta från Sylvia Pankhurst och hennes kamraters arbete i East End. Detta förtjänar att räknas som ett av de främsta exemplen på organisering av arbetarkvinnor på basis av en förening av klasskamp och kvinnokamp.

Jens-Hugo Nyberg

No Responses

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *