Kaplan-affären: varför blir det inte fler drev mot politiker?

Härom dagen avgick bostadsminister Mehmet Kaplan, efter flera dagars mediestorm. Avslöjandena om att han dinerat med turkiska fascister från terrororganisationen Grå vargarna, haft en lite för avslappnad inställning till islamister och liknat Israels behandling av palestinierna vid hur judarna behandlades i Tyskland på 1930-talet blev till sist för mycket.

Kaplan hälsade först, via sin pressekreterare, att frågor om middagarna med fascister var ”låg journalistik” och förklarade sedan att han ändå inget visste: ”Jag kan inte hålla reda på vilka som är på samma middag som jag!” Kaplan är väl förtrogen med den turkiska exilmiljön, men även om hans försvar skulle stämma – samt att ingen av hans vänner visste eller berättade, och att hans stab inte kontrollerat det på förhand – är dock bjudningen inte det enda frågetecknet för Kaplan. Han har ju även, för att dröja kvar vid hans förhållande till den hätska turkiska chauvinismen, förnekat den turkiska islamistiska rörelsen Millî Görüş våldsamma bakgrund, och alla sekulärt sinnade har anledning att känna misstänksamhet mot hans inblandning i och förhållande till den islamistiska rörelsen.

Att reda ut alla fakta och detaljer i affären är inte det lättaste. I flera fall står ord mot ord. Inte heller är det den viktigaste uppgiften – däremot har mer än nog framkommit för att de arbetare som röstade på Socialdemokraterna eller på regeringens stödparti Vänsterpartiet borde fråga sig: var det Mehmet Kaplan vi röstade för? Företräder han vår uppfattning om demokrati och försvar av arbetarklassens rättigheter?

Kritiken mot Kaplan har i sin tur, enligt bekant mönster, rönt kritik. Att sådan kommer från dem som i olika grad omfattar hans ståndpunkter är naturligt, men andra har hävdat att de hårda angreppen bottnar i att Kaplan är muslim eller av turkiskt påbrå. Många rasister har nog väntat på att få angripa en muslim på en hög befattning, och många ”Israelvänner” har för vana att kalla all kritik av Israel för antisemitism. Detta är dock ingen anledning att hålla tillbaka med befogad kritik mot någon bara för att denne är muslim, av rädsla att hamna på samma sida som Sverigedemokrater. Misstänkt samröre med turkchauvinister och engagemang i den islamistiska rörelsen från en ministers sida är givetvis värt att granska, och att krav på hans avgång reses från dem som inte ställer sig bakom dessa dagordningar är inte alls konstigt. En annan invändning är dock mera relevant: problemet är inte att det drevas mot Kaplan, problemet är att det inte drevas mot många andra.

Liberalernas Fredrik Malm var en av dem som argumenterade för Kaplans avgång. Visst hade Malm vissa poänger, men värt att minnas är att han själv aldrig någonsin har fått stå till svars för att han inte bara entusiastiskt påhejade invasionen av Irak 2003, utan också förespråkade att USA även skulle invadera. Invasionen av Irak kastade ned landet i ett inbördeskrig och gav den mest extrema formen av islamism möjligheter att frodas, vilket Islamiska statens/Daeshs framgångar är ett kvitto på. Vore inte det värt att dra upp Malms tidigare engagemang? Exempelvis: ”Fredrik, du talar dig ju varm för fred och frihet. Samtidigt har de metoder du förespråkat ofta gett motsatt resultat, som invasionen av Irak. Varför skulle vi ta dig på allvar i dessa frågor, efter vad dina tidigare ställningstaganden lett till?”

Politiker som stödjer Israel i alla väder har också låg trovärdighet i drevet mot Kaplan. Israels Sverigeambassadör Isaac Bachman har fällt ganska rasistiska uttalanden mot muslimer, men har någon ställts till svars i media för kontakter med honom? Centerpartiets Fredrick Federley skänkte demonstrativt pengar till Israels armé under invasionen av Libanon 2006, är inte det värt ett drev? Kaplan gav ju inte direkt några vapen till Grå vargarna. Däremot har många politiker varit delaktiga i att sälja vapen till reaktionära diktaturer. Ilska uttrycks ibland mot detta, men ställs någon verkligen till svars?

När det gäller uteblivna drev kan kan också betänka de politiker som släppt in giriga riskkapitalister i välfärdssektorn, som försämrade pensionssystemet, som har sålt ut offentlig egendom till underpriser, som har förändrat reglerna så att sjuka utförsäkras och barnfamiljer utvisats till krigshärdar. Politiker som därefter har gått över till att bli mycket välbetalda konsulter inom det privata näringslivet – tjänster som de har kunnat få genom sina insatser som politiker. Uppenbarligen påverkas möjligheterna till att få riktigt bra och välbetalda jobb där av hur marknadsvänlig den politik de fört varit. Dessa välfärdens sabotörer kan kanske inte tvingas avgå som politiker längre, men varför utreds de inte för korruption? Moderaternas systerparti i Spanien har drivit igenom drakoniska lagar som allvarligt hotar demonstrations- och yttrandefriheten, och deras motsvarighet i Norge regerar med rasister. Liberalerna och Centerpartiet är med i samma internationella organisation, Liberala internationalen, som 2009 stödde den borgerliga statskuppen i Honduras. En kuppledare valdes till och med till vice ordförande i Federleys och Malms international. Borde dessa bekymrade borgerliga politiker inte allra minst utsättas för krav på att fördöma sina systerpartiers agerande?

Det största priset tar förstås Carl Bildt. Han har både profiterat på oljeaffärer under inbördeskrig och tjänat miljoner på aktier i vapenföretag – aktier som givetvis gick spikrakt uppåt när Irakkriget inleddes, ett krig som Bildt själv deltog i att hetsa fram.

Många tycker att det hetsas för mycket mot makthavare. Tvärtom. Reaktionär, rasistisk och sexistisk hets mot politiker måste självfallet bekämpas, men samtidigt kommer de flesta undan för lätt med saker de faktiskt förtjänar att ställas till svars för. Under de senaste årtiondena har välfärden urholkats, klassklyftorna ökat, de rika blivit rikare på vår bekostnad, utslagningen har ökat, sjuka har utförsäkrats, många har deporterats och reaktionära regimer har hållits under armarna. Sällan ställs någon verkligen till svars för detta, trots att så borde ske. Det drevas helt enkelt för lite häromkring – uppåt. Vi har all anledning att känna vrede över hur samhället, i Sverige och i världen, ser ut och vart det är på väg. Låt oss samla ihop den vreden till ett stort drev, inte för att uppmana enskilda att avgå, utan för att avsätta alla som bidrar till detta. Som en del av detta bör naturligtvis enskilda ställas till svars – om det så handlar om fascistsamröre eller cynisk utförsäljning av det gemensamma – men målet ska givetvis vara en radikal omvälvning av de politiska och ekonomiska maktstrukturerna.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *