Yttersta vänstern kan enas med ett revolutionärt handlingsprogram som grund

Trotskij diskuterar revolutionär enhet med kamrater - däribland Rudolf Klement, som skulle komma att mördas av Stalins hemliga polis

Trotskij diskuterar revolutionär enhet med kamrater – däribland Rudolf Klement, som skulle komma att mördas av Stalins hemliga polis

Situationen är allvarlig för världens arbetare och förtryckta. Ända sedan 1980-talet har våra fiender gått till attack, och de har gjort det framgångsrikt. Arbetarklassen har pressats tillbaka både när det gäller sociala rättigheter såväl som politiskt i och med alla traditionella arbetarpartiers högersväng som lett till minskat inflytande för deras historiska bas – arbetarna. De senaste åren har utvecklingen tagit en särskilt elakartad vändning i form av drastiska framgångar för rasistiska, fascistiska och högerpopulistiska partier. Trumps rörelse kommer inte som en blixt från en klar himmel, utan passar tvärtom väl in i ett mönster. Inte heller är fascismens återkomst ett fenomen som är begränsat till västvärlden. Tvärtom har religiös fascism varit ett mäktigt vapen i händerna på de härskande klasserna i den halvkoloniala världen i såväl islamistisk och kristen som hinduisk och buddhistisk form.

Ett annat hot som växer är risken för ett imperialistiskt omfördelningskrig i världsskala – ett tredje världskrig. Inte minst har Syrien blivit en brännpunkt där olika imperialistiska intressen krockar.

Men även om reaktion och högerutveckling dominerar finns det motverkande tendenser. Vi har sett magnifika kamprörelser från arbetarklassen i Spanien, Grekland och Frankrike, i olika omgångar. Nyligen hölls den största generalstrejken i mänsklighetens historia i Indien. Överallt finns exempel på motstånd och revolt, även i Sverige.
Det stora problemet är att de flesta stora kamprörelser tenderar att förlora. Med ytterst få undantag finns det idag inga etablerade ledarskap som vågar att kämpa på allvar. Lojalitet med kapitalismen och ren feghet är det som dominerar i toppen på de etablerade arbetarorganisationerna.

Historiska jämförelser
Historien återupprepar sig aldrig exakt, så det kan vara vanskligt med paralleller som riskerar att tolkas som alltför identiska jämförelser. Med den reservationen måste det sägas att dagens situation har vissa betydande likheter med perioderna före såväl första som andra världskriget.

En av många likheter är att de krafter som förbundit sig till ett internationellt revolutionärt perspektiv är så oerhört svaga och marginaliserade samtidigt som den allmänna situationen skriker efter ett massrevolutionärt alternativ. I samband med det första världskriget utbrott reducerades de internationalistiskt och revolutionärt sinnade marxisterna till små sekter i Europa. Den reformistiska och nationalistiska förruttnelseprocess inom arbetarrörelsen som det här avslöjade hade förstås pågått under en ganska lång tid innan.

Några år in på första världskriget började situationen svänga, med kulmen i oktoberrevolutionen 1917, som etablerade den första segerrika arbetarstaten och kommunistiska masspartier i ett stort antal länder. Efter att den ryska arbetarstaten isolerats och urartat i byråkratisk och stalinistisk riktning befann sig de revolutionära marxisterna återigen isolerade i en liten minoritet.

Det borde självklart vara intressant för alla som idag tar frågan om revolutionär organisering på allvar att studera den politiska och taktiska orienteringen under tidigare perioder av isolering och reaktionär dominans.

1910- och 20-talets kommunister
Både på 1910- och 30-talen togs principiellt grundade steg till avskiljande och utropandet av nya revolutionära partier. Redan runt 1912 hade bolsjevikerna börjat agera mer som ett självständigt parti snarare än som en fraktion inom den ryska socialdemokratin. När socialdemokratins stora förräderi, att medverka till första världskriget istället för att bekämpa det, stod klart 1914 ställde sig bolsjevikerna uppgiften att medverka till nya revolutionära arbetarpartier i alla länder. 1919 bildades Kommunistiska internationalen och nya kommunistiska partier etablerades i ett stort antal länder.
Men innan de kommunistiska partierna utropades i början av 1920-talet tillämpades andra taktiska förhållningssätt. Bolsjevikerna deltog till exempel i den så kallade Zimmervaldvänstern 1915. Det var en internationell samling av socialistiska internationalister som var mycket mer politiskt heterogen än de kommunistpartier som skulle komma att bildas några år senare. Där deltog de grupper av socialister som klarat av att motsätta sig det imperialistiska världskriget. De enades inte runt ett fullständigt marxistiskt program, utan runt en mer begränsad plattform som handlade om att bekämpa kriget med klasskampen som metod och socialismen som målsättning.

I början på 1920-talet var de brittiska kommunisterna små och marginaliserade. Lenin gav dem då rådet att gå in som grupp i Labour-partiet och verka där för att påverka de arbetarmassor som fortfarande var lojala till socialdemokratin. Den idén togs sedan upp av trotskisterna i mitten på 1930-talet, då vi i vissa länder klev in i större arbetarpartier och verkade organiserat inom dessa – en taktik som kallas entrism. Denna ursprungliga entrism var en kortsiktig taktik som tillämpades helt öppet och i fullt samförstånd med de partier det gällde (i motsats till några trotskistiska gruppers tillämpning efter andra världskriget, som var långsiktig och hemlighetsfull). En av grundförutsättningarna för 30-talets entrism var att det fanns en större vänstergående strömning i dessa partier som trotskisterna kunde interagera med och vinna för ett revolutionärt perspektiv, vilket också hände i viss utsträckning i både USA och Frankrike.

Trotskister för revolutionär enhet
Entrismen var en kort episod och så småningom bildades Fjärde internationalen. Trotskisterna kunde bilda kaderpartier av varierande storlek i olika länder. Men innan det arbetade de under en fas på ett sätt som påminde om Zimmervaldvänsterns projekt. 1933-35 ingick den Internationella vänsteroppositionen/Internationella kommunistiska förbundet (trotskisterna) i ”De fyras block”. Det var en allians mellan det tyska Socialistiska arbetarpartiet (SAP, som bildats 1931 genom en vänsterutbrytning från den tyska socialdemokratin) samt de två holländska organisationerna Oberoende socialistiska partiet (OSP, som bildats efter en vänsterutbrytning från socialdemokratin 1932) och Revolutionära socialistiska partiet (RSP, som bildats 1929 av vänsterkommunister och syndikalister).

Som grund för alliansen mellan dessa fyra grupper låg en deklaration i tio punkter. Det var en programmatisk text som inte var lika tydlig som trotskisternas egna texter, men som ändå tillräckligt principiell för att kunna ligga till grund för en ny organisation. Deklarationen slog fast följande punkter (i kort sammanfattning):
1. Kapitalismens kris hade ryckt undan den politiska grunden för reformismen och därför krävdes en tydlig brytning med alla reformistiska illusioner.
2. Tillbakavisande av den stalinistiska teorin om ”socialism i ett land”, för perspektivet på en internationell arbetarrevolution.
3. Mot passivitet i revolutionära situationer i ett land. Beredskap för djärva initiativ som ett sätt att påbörja revolutionens internationella spridning.
4. Ett erkännande av att Tredje internationalen, den kommunistiska, hade urartat i stalinistisk riktning och inte längre var förmögen att spela en revolutionär roll.
5. Ett erkännande av att fascismens seger i Tyskland var ett avgörande test som prövat alla riktningar inom arbetarrörelsen och där socialdemokratin misslyckats fullständigt (genom sin vägran att bekämpa fascismen för att istället sätta sitt hopp till att staten och borgerligheten skulle sköta den uppgiften).
6. Ett erkännande av att även Kommunistiska internationalen (stalinisterna) misslyckats med att fascismens test (genom att vägra arbeta för en enhetsfront mellan arbetarpartierna för att slå tillbaka nazisterna).
7. Enighet om behovet av en ny fjärde, revolutionär arbetarinternational.
8. För ett konkret samarbete i kamp med radikala och vänstergående grupperingar men mot ruttna kompromisser om principiella frågor som försvaret av proletariatets diktatur osv.
9. Enighet om analysen att Sovjetunionen var en arbetarstat (kollektiva egendomsformer och planerad ekonomi) som behövde försvaras mot kontrarevolution och imperialistisk aggression, men att denna stat samtidigt hade tagits över politiskt av ett skikt byråkrater med Stalin i ledningen.
10. Till försvar för principen om demokratisk centralism inom revolutionära partier, vilket inkluderar försvaret av en partidemokrati (vilket stalinisterna i praktiken var emot).
11. Undertecknarna förband sig att arbeta för att formulera ett mer utvecklat program som skulle kunna ligga till grund för en ny international och att arbeta organiserat för att vidta de praktiska åtgärder som behövdes för det.
Som ett konkret resultat av det här initiativet gick de två holländska grupperna samman och bildade en ny organisation, Revolutionära socialistiska arbetarpartiet – RSAP. Nya händelser gjorde ganska snabbt initiativet med ”De fyras block” överspelad. Tanken med blocket hade varit att trotskisterna skulle närma sig andra vänstergående militanta vänsterströmningar som höll på att bryta med stalinismen och socialdemokratin och erbjuda en plattform som kunde ena trotskisterna med dessa strömningar i en ny organisation, på en plattform som var revolutionär även om den inte var heltäckande. De politiska frågor som inte berördes av denna programmatiska kompromiss skulle alla inblandade kunna reda ut genom demokratisk debatt inom den nya organisationen, var tanken.

Tyvärr utvecklades inte de olika vänstergående strömningarna i Europa vid denna tidpunkt som man hoppats. De flesta började ganska snabbt röra sig högerut istället för vänsterut. Trycket från en allt mer framgångsrik fascism, samt stalinismens och socialdemokratins gemensamma orientering till folkfrontspolitikens allianser med den demokratiska borgerligheten visade sig vara en för komplicerad politiska terräng för vacklande organisationer som t.ex. det spanska POUM.

Trotskisterna var för svaga för att erbjuda en stark motpol och just POUM, som från början var riktigt lovande, valde att stödja den spanska folkfronten. Folkfronten bekämpade Franco-fascismen genom att också bekämpa den spanska revolutionen – dvs. som spelade en direkt kontrarevolutionär roll, vilket i slutändan inte alls hjälpte till att stoppa Franco men som däremot var en viktig faktor i att demoralisera motståndet mot fascismen.När de stod klart att de vänstergående strömningarna inte längre var vänstergående utan snarare högergående sökte sig trotskisterna fram längs andra vägar än samgående med dessa grupper, bl.a. till entrismen, som nämnts. Till slut utropade trotskisterna Fjärde internationalen på egen hand, 1938.

Metoden från ”De fyras block” fanns dock med även i denna situation, där trotskisterna tog ett stort och djärvt kliv utan att vänta på mer tveksamma krafter. Förvisso lanserade trotskisterna Fjärde internationalen själva, men de gjorde aldrig någon dygd av nödvändigheten. De var hela tiden öppna för att Fjärde internationalen skulle kunna innehålla revolutionära strömningar som inte var rotade i den ryska vänsteroppositionens kamp på 1920-talet, som t.ex. vänsterkommunistiska grupper eller grupper som hade stött Bucharins eller Zinovjevs och Kamenevs oppositionsgrupper mot stalinismen.
Nu blev det inte så, men det viktiga här är att trotskisterna var principiellt öppna för möjligheten. Det fanns inget principlöst i detta, eftersom denna taktiska linje aldrig innebar att trotskisterna vare sig dolde eller gav upp sina egna politiska ståndpunkter. Däremot behandlade de inte varenda en av sina ståndpunkter som ett absolut villkor för att kunna bilda en ny revolutionär organisation eller en ny arbetarinternational. Det räcke att vara överens om ett antal verkligt grundläggande saker och sen låta erfarenheter och debatt ligga till grund för att utveckla politiken vidare.

Tillämpning i Sverige

Det är värt att fundera över om något eller några av de taktiska linjer som här sammanfattats kan vara aktuella i Sverige just nu. Ända sedan början av 1970-talet har olika vänstergrupper vid olika tillfällen tillämpat taktiken att utropa egna partier som ställer upp i val osv. Med vissa lokala eller tillfälliga undantag har det här inte åstadkommit det genombrott för dessa grupper som de önskat (KP, SP, RS, SKP, m.fl.). Det här är inte enbart en fråga om deras politik eller praktiska politiska arbete. Ett grundläggande problem är att klasskampen, för att inte tala om den revolutionära klasskampen, har varit svagt utvecklad i Sverige under lång tid. Det har inte funnits en god jordmån för en revolutionär offensiv och därför är de små radikala vänsterpartierna idag mer eller mindre stagnerande.

Alternativet till att etablera ett parti är att nöja sig med att vara en grupp aktivister som bedriver propaganda och kamp men utan att ha de anspråk på ha en stor massa av medlemmar och sympatisörer som beteckningen ”parti” antyder. Så har Arbetarmakt bedrivit sitt arbete och det har lika lite som utropandet av partier lett till något genombrott. Den yttersta vänstern är isolerad. Det är ett faktum.

Att arbeta entristiskt skulle kunna vara en väg framåt och det har funnits både trotskistiska och autonoma strömningar inom Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. I olika omgångar och varianter har det här pågått sedan tidigt 70-tal i Sverige med varierande framgång. Men idag är det knappast ett rimligt sätt att arbeta på och det har egentligen inte varit det sedan 70-talet. Ett nödvändigt villkor för att revolutionärer ska kunna delta som organiserad gruppering inom större reformistiska partier är att det finns en vänsterradikal miljö i dessa partier att interagera med. Detta saknas inom både V och S idag. Naturligtvis finns det enstaka vänsterradikala personer och små grupper av vänsterfolk i S och V. Men vad som saknas är en bredare vänstermiljö som både politiskt och i handling distanserar sig från etablissemanget i dessa partier. Det finns heller inget som tyder på att sådana strömningar håller på att växa fram. Tvärtom är både V och S om något en slutstation för vänsteraktivister som avradikaliserats.

Under lång tid har den mest kämpande och radikala vänsterutvecklingen ägt rum utanför Vänsterpartiets och Socialdemokratins partiorganisationer. Den har istället funnits i fackföreningarna, i den antirasistiska och antifascistiska kampen, i solidaritetsrörelsen, miljörörelsen, i lokala kampanjer mot nedskärningar och privatiseringar, inom kvinnokampen och bland minoriteter som slagits för sina rättigheter.

Den här situationen är inte unik för Sverige. Tvärtom är det ett mönster i Europa att radikaliseringen, den som nu finns, försiggår utanför de traditionella arbetarpartierna. Brittiska Labour är ett viktigt undantag. Till skillnad från i Sverige har vänsterkrafter utanför den traditionella reformismen och stalinismen i flera fall lyckats etablera nya vänsterradikala alternativ med olika grader av framgång. I Grekland lyckades Syriza inte klara testet att sitta vid makten. Ett mer livskraftigt projekt finns det exempel på i Danmark, i form av Enhetslistan. Det startade som ett projekt inom yttersta vänstern men har nu vuxit ut till att bli en av de tongivande politiska grupperna i Köpenhamn inom den etablerade politiken, utan att ta några avgörande steg åt höger.

Rent objektivt behövs ett kommunistiskt parti i Sverige och en revolutionär kommunistisk international på global nivå. Tyvärr är förutsättningarna för att etablera ett internationellt kommunistiskt parti inte så gynnsamma just nu. Att vänta på bättre tider vore en handlingslinje för dagdrömmare och pratmakare. Vad som behövs är konkreta politiska initiativ som innebär steg, om än aldrig så begränsade, på vägen mot att reorganisera arbetarrörelsen och samla arbetarna i sitt eget kommunistiska parti.

Vad som skulle behövas idag är ett projekt liknande danska Enhetslistan, dvs. ett block mellan ett antal vänsterradikala grupper som var och en för sig är tämligen isolerade men som med gemensamma ansträngningar kan vända situationen och skapa en ny publik för marxistiska idéer. Det skulle vara ett projekt i samma anda som Zimmervaldvänstern och de fyras block.
Det borde vara möjligt med en allians mellan grupper som Arbetarmakt, Socialistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna samt vissa exilvänsterkretsar. För att undvika ruttna kompromisser och att bygga på lös sand så borde förhållningssättet likna det som användes i samband med de fyras block. Det betyder att plattformen måste vara principiellt genomtänkt och inkludera vår tids avgörande frågor.

Den bör ta tydlig ställning för den syriska revolutionen och vara för att störta Assad och mot alla imperialistisk interventioner, inklusive den ryska. Överhuvudtaget måste imperialistiska krigsäventyr tillbakavisas och de humanitära motiv som anges måste avslöjas som hyckleri.

Det är nödvändigt att dra en tydlig gräns mot den postmoderna liberala vänstern inklusive identitetspolitiken i sina olika former till försvar för en arbetarklasspolitik. För att undvika en utveckling liknande Syriza måste reformistiska och snävt parlamentariska strategier förkastas. För att undvika elitism och byråkratisering måste frågan om den interna demokratin tas på allvar genom att tendensfrihets tillåts. Olika grupperingar ska tillåtas verka så länge de är lojala mot den politiska grunden. Det måste finnas en glasklar hållning i flyktingfrågan med ett tydligt försvar för rätten till asyl som minimum, även om det bästa vore ett ställningstagande för öppna gränser. Det måste likaså finnas ett tydligt försvar för socialt förtryckta grupper, t.ex. sexuella minoriteter. Kvinnokampen måste definieras som central och ska i första hand handla om de mest förtryckta skikten av arbetarkvinnor. Kampen mot nedskärningar och privatiseringar måste tas kompromisslöst. Behovet av en ny arbetarinternational måste erkännas. Det ska finnas ett klart uttalat antikapitalistiskt och socialistiskt perspektiv i programmet.

Ovanstående är ett utkast till ett revolutionärt minimiprogram för ett nytt vänsterrevolutionärt block eller t.o.m. en ny organisation. Den skulle kunna bli en betydande faktor redan från start inom den svenska vänstern. Om den lanseras i god tid kommer den att kunna hinna etablera sig innan näste valrörelse och erbjuda ett alternativ även i det sammanhanget. Men det viktigaste är att den med tiden skulle kunna återintroducera den yttersta vänstern som en betydande kraft inom klasskampen. För att det ska vara möjligt kan det inte handla om att konstruera ett valtekniskt samarbete genom förhandlingar med några ledare för de inblandade grupperna. Istället borde en öppen organisation skapas som kan dra in nya skikt i den politiska kampen och som direkt ges ett inflytande i de politiska diskussionerna.

Eduardo Montero

One Response

  1. Irfan Pirgaip 2016-11-26

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *