Vänsterenhet är en taktisk möjlighet under kampen för ett kommunistiskt parti

Podemos vid årets 8 mars-demonstration i Stockholm

Läget för arbetarklassen och alla förtryckta är allvarligt. Ända sedan stalinismens kollaps i början på 1990-talet har den dominerande, om än inte den enda, tendensen i världen varit reaktion och ren kontrarevolution. De kapitalistiska härskarna har lyckats etablera nyliberalismen som den naturliga ekonomiska ordningen. Följden av det har varit ett massiv överföring av resurser från de breda folklagren till den superrika eliten när privata intressen har tagit allt fler sektorer av samhället. Imperialistiska intressen har legat bakom flera förödande krig där invasionerna av Afghanistan och Irak och inbördeskriget i Syrien bara är de mest kända exemplen.

På sina håll har arbetarklassen lyckats utveckla framgångsrikt motstånd under vissa perioder. Men det har varit undantagen som bekräftar regeln att vi lever i en period där det framför allt är högerkrafterna som avancerar. Den militanta högerns (religiösa fundamentalister, fascister, högerpopulister, etc) stärkta ställning är bara det mest aggressiva uttrycket för det här. En annan aspekt är vandringen högerut från dem som i någon mening brukade vara vänster som socialdemokratin, de gamla moskvatrogna kommunistpartierna, f.d nationella befrielserörelser, vänsterintelligentian, osv.

Önskan om vänsterenhet
Den stora strategiska frågan är hur arbetarklassen ska kunna ta sig ur sitt underläge och börja gå på offensiven istället. Det leder vidare till frågan hur de mest politiskt medvetna delarna av arbetarklassen, dvs vänstern och framförallt den yttersta vänstern, ska agera för att samla klassen till motangrepp. En idé som ofta dyker upp i lite olika utföranden är den om vänsterenhet. Detta är inget väldefinierat och enhetligt koncept och uttrycker därför rätt olika ambitioner, beroende på vem som för fram det och hur. Med det sagt så går det ändå att generalisera kring vad som oftast menas med vänsterenhet, dels som tänkt föreställning och dels som praktik.

Bland oorganiserade vänstermänniskor finns ofta en känsla av att splittringen mellan olika vänstertendenser i grund och botten är lite onödig eftersom ”alla i slutändan vill samma sak”. I nästa andetag kan det hävdas att det vore bra om alla vänstergrupper kunde sluta bråka och istället enas i en gemensam organisation eller front. Det här sättet att tänka har sin ungefärliga motsvarighet även bland organiserade krafter. Runt sekelskiftet var exempelvis rörelsen kring de sociala forumen stark. Den var t.o.m så stark att den kunde ta initiativ till en av de största samordnade globala protestdagar som någonsin ägt rum, nämligen mot USA:s angreppskrig mot Irak, den 15 februari 2003. Den samlade också till betydande demonstrationer mot olika kapitalistiska toppmöten i regi av Internationella valutafonden m.fl. Under några år på 00-talet var de sociala forumen en dominerande plattform som faktiskt samlade stora delar av vänstern i en gemensam front. Även Arbetarmakt och vårt internationella förbund deltog. Den förhärskande filosofin inom denna rörelse sammanfattas bäst genom dess egna slagord ”Ett nej, flera ja” samt i hur den beskrev sig själv som ”en rörelse av flera rörelser”. Innebörden i uttrycket att rörelsen inte byggde på ett ja, utan flera, var ett erkännannde av att det existerade olika uppfattningar om strategier och slutmål men att dessa skillnader inte var tillräckligt viktiga för att stå i vägen för en gemensam rörelse mot en gemensam fiende. Med andra ord betonades att rörelsen runt de sociala forumen var genuint heterogen, det vill säga att det inte var en sammanhållen rörelse, utan en allians – helt enkelt en ”rörelse av rörelser”.

Den här formen av vänsterenhet, där de inblandade ansåg sig vara överens om vad de var emot men inte om vilket alternativ som skulle gälla, överlevde inte så länge. Irakkriget stoppades inte. Toppmöten flyttades till otillgängliga ställen. Innan dess hade staten trappat upp sin repression mot rörelsen till exempel i och med den svenska polisens öppna verkanseld under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Den nyliberala vågen rullade på. Rörelsen av rörelser utan ”ett gemensamt ja” lyckades inte med sina föresatser. Då desintegrerades den i sina beståndsdelar och somnade in.

Vänsterenhet under ledning av reformister och klassförrädare
Ur de sociala forumens miljö uppstod andra liknande rörelser, som Occupy Wall Street och Occupy-rörelsen. Dessa bidrog till att hålla en viss radikalisering vid liv. I några länder var det till och med möjligt att gå längre. I Grekland bildades Syriza och i Spanien Podemos. Detta var politiska partier som på många sätt axlade arvet från de sociala forumen. De var ganska tillåtande mot att olika vänstertendenser deltog och var i många avseenden ”partier av flera partier”. De anknöt även till tänkandet från de sociala forumen när de undvek att utmejsla en alltför detaljerad och framförallt alltför radikal politiska plattform. Det var hela tiden tydligt att olika grupperingar inom Syriza och Podemos hade sina egna målsättningar som skilde sig från varandra. Båda dessa partier har dessutom dominerats av fraktioner som tydligt har saknat alla verkligt antikapitalistiska visioner. De ledande kretsarna i dessa partier har inte haft några målsättningar som gått utöver att vara poserande akademiker och vänliga pådrivare från vänster inom parlamenten.

Vad som hände med Syriza är känt. De lyckades med att få bilda regering och kunde sen inte stå emot pressen från EU att bedriva en nyliberal politik. Ledningen för Syriza föll till föga, med stora splittringar av partiet som resultat. Podemos har ännu inte testats i ett skarpt läge på det sättet.

De sociala forumen och Syriza/Podemos har varit dominernade vänsterenhetsinitiativ som byggt på tanken att alla inom vänstern nog kan enas för att de påstådda skillnaderna är sekteriskt tjafs, som kanske har varit relevanta i ett förflutet men som nu är överspelade. Därför kan man säga att de delvis förverkligade den förhoppning om många vänstermänniskor har, att vänstern lägger sina skillnader åt sidan och förenas mot en gemensam fiende. Som vi har sett misslyckades dessa projekt, och det antyder att det kan finnas en svaghet i idén om att ena all vänster trots skillnaderna. Denna erfarenhet har förstås gjorts många gånger tidigare i olika situationer, bland annat i Sverige i början av1990-talet med den s.k Arbetarlistan.

Givetvis ska vi inte vara cyniska i kritiken mot Syriza och Podemos. Det är förstås inte fel i sig att försöka ena olika vänstertendenser. Frågan är på vilken plattform det sker, med vilka förväntningar samt hur eventuella grupper av tydliga vänsterrevolutionärer agerar inom dessa partier. Att försöka släta över politiska skillnader inom vänstern och att ge ledningen åt de mest hopplöst byråkratiska och reformistiska elementen är något som bör undvikas om det går. Annars är förräderier som i fallet med ledningen för Syriza absolut oundvikliga. Om sådana partier ändå uppstår och drar till sig stöd från grupper av arbetare kan det vara nödvändigt för komunister att delta i dessa partier, men då som konsekvent revolutionär opposition.

Skillnaderna inom vänstern har en objektiv grund
För att kunna diskutera möjligheten av vänsterenhet på ett meningsfullt sätt behöver vi ta ställning till vilka skillnader som egentligen finns inom vänstern och vad de beror på. Till att börja med kan man konstatera att vänstern aldrig någonsin har lyckats med att vara enad. Redan på Kommunistiska manifestets tid fanns ett stort antal olika tendenser med olika inriktning, vilket framgår tydligt av polemiken just i manifestet. Att tro att uppdelningen inom vänstern beror på något sorts missförstånd är både naivt och idealistiskt i det att det bortser från att det finns samhällsmateriella faktorer som tagit sig uttryck i skiftande former av vänsterpolitik. Framför allt handlar det om att olika sociala skikt har behövt formulera en viss linje för att tillgodose sina egna behov.

I sin mogna utformning framträdde socalismen som en revolutionär filosofi för de arbetande klasserna i mitten på 1800-talet. Klassmotsättningarna var nakna och Europa var skådeplatsen för flera revolutionära resningar under Marx och Engels tid. I slutet av seklet lyckades dock kapitalismen stabilisera sig och kunde därmed säkra en höjning av levnadsstandarden för arbetarna. Detta sammanföll med den imperialistiska expansionen i Afrika och Asien, som bidrog till Europas växande välfärd. Samtidigt hade arbetarrörelsen gjort dramatiska framsteg och blivit en etablerad masskraft. Redan Lenin analyserade betydelsen av det här när han konstaterade att det inom arbetarklassen vuxit fram ett priviligierat skikt i toppen som han kallade arbetararistokratin. Dessa välbetalda arbetare tenderade att för egen del sluta fred med kapitalismen och anpassade därför sitt tänkande i konservativ riktning. Nationalism, rasism och moderat reformistisk socialism fick i dessa arbetere en bas inom arbetarklassen. Den basen utvidgades i form av den byråkratiska apparaten inom arbetarrörelsen. Parlamentariker på olika nivåer, ombudsmän, redaktionsfolk, professionella politiker, fackliga ledare med flera bildade tillsammans ett ansenligt skikt av människor som hittat en bekväm plats inom det kapitalistiska systemet som medlare mellan arbete och kapital. De såg till att hålla ihop arbetarrörelsen som en massrörelse som utgjorde ett potentiellt hot mot kapitalet. Men i utbyte mot vissa eftergifter att kasta åt arbetarklassen garanterade de att det potentiella hotet aldrig omvandlades till ett verkligt. För att tillämpa en handlingslinje som handlar om att skapa fred mellan klasserna utifrån behovet att skydda sin egen plattform för bekvämlighet och karriär är inte revolutionär marxism den bästa politiken. Alltså behövdes en ny politisk linje och det blev det vi benämner revisionism, reformism och socialdemokrati, det vill säga en politik som går ut på att omvandla alla socialistiska målsättningar till i bästa fall tomma fraser, medan realpolitiken bara handlar om att hålla arbetarklassen någotsånär nöjd.

Givetvis ägde inte den reformistiska urartningen rum utan en motreaktion. Den internationella kommunistiska rörelsen växte fram som ett uttryck för arbetarklassens intresse av att avskaffa ett system som bland annat ledde till det första världskriget. Av naturliga skäl hade socialdemokratin haft svårt att etablera sig utanför Europa. Förutsättningarna för en klassamarbete och en fredlig reformistisk politik var inte så stora i kolonierna. Där växte istället kommunismen och andra former av revoluionär antiimperialism. Efter ryska revolutionen befästes splittringen mellan revolutionärer och reformister genom att kommunistiska partier som öppet konkurrerade med socialdemokratin bildades.

Vad som är centralt att betona i allt det här är att den stora splittringen mellan kommunister och socialdemokrater inte handlade om en het debatt mellan två falanger som egentligen strävar efter samma mål men som hade lite olika idéer om hur målet ska nås. Istället handlade det om två helt olika politiska målsättningar, med tillhörande skillnader i arbetsmetoder. Dessa två läger grundade sig dessutom i sista hand på olika skikt i samhället. Det är med andra ord helt felaktigt att påstå att alla som är vänster eller kallar sig för socialister egentligen hör ihop med varandra i grunden. Bakom vissa gemensamma fraser och historiska referenser döljer sig istället en olöslig motsättning mellan reformister och revolutionärer. Vid otaliga tillfällen har den manifesterat sig på ett tydligt sätt, som när reformisterna har stött imperialistiska krig, stött kolonialismen, allierat sig med kontrarevolutionen mot den revolutionära vänstern (som i fallet med morden på Liebknecht och Luxemburg), aktivt saboterat arbetarkamp eller samverkat nära med staten för att spionera på vänsterradikala arbetare.

Orealistisk vänsterenhet
Vad rörelsen – vänsterenheten om man så vill – runt de sociala forumen och senare Syriza och Podemos försökte genomföra var ett upphävande av motsättningen mellan revolutionärer och reformister. I namn av att ena vänstern och ”ett nej, många ja” försökte de flesta inblandade bortse från de djupa motsättningarna mellan de som kämpar för att avskaffa kapitalismen och de som får sitt levebröd av att försvara kapitalismen. Men eftersom det handlar om att relatera till pågående konflikter i samhället där sida måste väljas utvecklades maktkamper, förräderier och splittringar längs förutsägbara linjer. Detta visar på de inneboende begränsningarna i projekt för bred vänsterenhet – de inblandade vill helt enkelt inte samma saker.

Att vänsterrevolutionärer och socialdemokrater inte strävar åt samma håll må vara en sak. Men det kan tyckas att kommunister i alla fall gör det. Men det stämmer inte heller. Även där döljer språkbruket och vissa historiska och symboliska referenser djupa olösliga motsättningar.

Alla kommunister värda namnet baserar sig på arvet från oktoberrevolutionen 1917. Men vi trotskister anser att Sovjetstaten urartade till en byråkratisk diktatur mot arbetarklassen. Det innebär att ett skikt av statstjänstemän och partifunktionärer tog kontroll över arbetarstaten och använde dess resurser för att berika sig själva och samtidigt krossa alla oppositon. Den första oppositionen som krossades var naturligtvis resterna av det gamla bolsjevikpartiet. Den stalinistiska byråkratin liknande den socialdemokratiska på många sätt i det att den sökte samförstånd med kapitalismen. Sovjetledarna ville framförallt undvika militära konflikter med den kapitalistika världen samt upprätthålla visst ekonomiskt utbyte. Olika vänsterrevolutioner kom därför alltid olägligt då de riskterade att rubba maktbalansen. Ett annat stort problem var om sådana vänsterrevolutioner hade varit genuina och etablerat verklig arbetarmakt. Då hade massorna i de stalinistiska staterna helt plötsligt haft ett tredje möjligt alternativ till stalinism och kapitalism att ta ställning till. En sådan inspirationskälla ville den stalinistiska byråkratin inte veta av. Därför utvecklades den politiskt åt samma håll som socialdemokratin hade gjort ett antal decennier tidigare, och blev alltmer konservativ och antirevolutionär i sin politik.

Moskva använde framförallt de stora kommunistpartierna som redskap för att förhandla med imperialisterna. Moskva disciplinerade kommunistpartierna till att inte genomföra revolutioner som skulle ha utgjort aggressioner mot imperialismen och sannolikt framkallat våldsamma försvarshandlingar. Som motprestation gick kapitalisterna och deras stater med på vissa eftergifter som gynnade arbetarklassen. De stalinistiska kommunistpartierna började alltså spela exakt samma roll som socialdemokratin redan gjorde och precis som de socialdemokratiska partierna utvecklade de en egen liten byråkrati av partifunktionärer samt professionella politiker och tjänstemän som integrerades i den borgerliga staten och som lätt kunde identifiera sig med Moskvas önskemål om fredlig samexistens med kapitalismen. I vissa utsugna länder fanns inte de materiella förutsättningarna för fredlig samexistens och på sina håll tog stalinistiska kommunistpartier makten, som i Vietnam, Kina och Nordkorea. Byråkratiseringen och staliniseringen av den officiella kommunistiska rörelsens alla beståndsdelar hade dock gått så långt att dessa revolutioner var antidemokratiskt deformerade redan från starten. De samhällen som etablerades var inte arbetardemokratier utan stater som kontrollerades av maktfullkomliga eliter med privilegier som fruktade arbetarklassen och såg till att hålla den nere.

De som pratar om att ”alla vänstermänniskor egentligen vill samma sak” bortser från att stalinismen alltid, utan undantag, har skapat samhällen som varit den totala motsatsen till socialismens historiska och klassiska strävanden efter frihet och jämlikhet. Genuina socialister strävar inte efter att upprätta diktaturer som förtrycker arbetarklassen och som vill leva i fredlig samexistens med den kapitalistiska världen. Tvärtom skiljer ”en flod av blod” verkliga socialister från den monstruösa stalinistiska karikatyren av marxism och leninism. Detta medför att frågan om vänsterenhet mellan en icke-stalinistisk revolutionär vänster och stalinisterna inte bara är en abstrakt problematik som handlar om teoretiska eller historiska detaljer. Det är ett högst praktiskt problem på motsvarande sätt som i fallet med socialdemokratin och rörelsen runt de sociala forumen. Det är inte långsökt att antiimperialism borde vara ett tema för vänsterenhet. Men i Sveriges riksdag har det gamla stalinistiska kommunistpartiet, dagens Vänsterpartiet, röstat för att stödja amerikanska bombningar av Libyen. I Italien har det gamla kommunistpartiet blivit ett mittenparti, som fortfarannde kallar sig ”vänster”, och som genomfört en nyliberal politik vid makten. Detta är bara ett axplock av exempel som visar att all vänster inte drar åt samma håll, utan att det finns extrema skillnader. Det viktigaste av allt är att dessa skillnader inte beror på missförstånd eller att alla inte satt sig ner för att prata ut. Stalinismens kombination av reformism och diktatur är rationell och ändamålsenlig utifrån den härskande byråkratins intressen, oavsett om det är den härskande byråkratin i en stalinistisk stat eller i ett stalinistiskt parti som integrerats i den liberala demokratin.

Stalinismens byråkratiska och konservativa version av marxism är sedan länge etablerad som en tradition som upprätthålls mer eller mindre uttalat av olika partier och rörelser. Det är den traditionen som får exempelvis svenska Kommunistiska partiet (f.d. KPMLr) att höja nationalismens fana och arbeta för att minska invandringen. Det var också den traditionen som fick dem att stå på polisens sida i samband med demonstrationerna och polisvåldet under EU-toppmötet i Göteborg 2001. I dag är det deras stalinism som får dem att stödja den fascistoide massmördaren al-Assad.

Det är förstås inte omöjligt att uppnå vänsterenhet med en organisation som stödjer reaktionära diktaturer och som fiskar i grumligt vatten när det gäller invandringsfrågan, men det är minst sagt komplicerat. Om inte annat för att K själva ofta väljer att isolera sig, som när det gällde hela den enorma rörelsen runt de sociala forumen, vilken de bojkottade. En än värre sekterism visade de på Volvo i Göteborg, där medlemmar i Socialistiska Partiet (SP) under framförallt 1970- och 80-talen på ett seriöst sätt lyckades utmana den lokala socialdemokratiska fackliga byråkratin och verkligen fick den att känna sig hotad p.g.a. det stöd som deras fackliga opposition fick i valen till olika fackliga poster på Volvo. Dåvarande KPMLr tillämpade stalinismens politik från den s.k. tredje perioden under 1920– och 30-talen, vilket innebar att de betraktade socialdemokrati och fascism som två sidor av samma mynt, och följaktligen vägra att befatta sig med socialdemokratin, inklusive de fackföreningar där alla arbetare finns. De stod alltså utanför det fackliga arbetet på Volvo, vilket rent konkret innebar att de indirekt bidrog till att stärka socialdemokratins grepp över arbetarna på Sveriges viktigaste industri. Det var effekten av att de deserterade från en viktig strid mellan en betydande sektor av de radikala arbetarna och den lokala fackbyråkratin. Istället för att samarbeta med trotskister och radikala socialdemokratiska arbetare valde de att dogmatiskt följa en absurd sekteristisk och stalinistisk linje, som redan på sin tid var förödande. Om inte annat belyste det hur orealistisk föreställningen om den absoluta och allmomfattande vänsterenheten är.

Splittringar och brytningar är både oundvikliga och nödvändiga
En grundläggande sanning måste slås fast tydligt: det socialdemokratiska och stalinistiska greppet om vänstern och arbetarrörelsen kan inte brytas genom att de revolutionära kommunisterna förenas och försonas med socialdemokratin och stalinismen. Det är en strategisk uppgift att avskilja socialdemokratin och stalinismen från arbetarklassen och det kan bara göras genom dra en knivskap politiska gräns gentemot dem, genom politisk polemik och genom att bygga ett separat alternativ som alltmer kan bli ett centrum för kampen och som mobiliserar massorna inte bara mot kapitalismen utan även mot de socialdemokratiska klassförrädarna och de stalinistiska kontrarevolutionärerna. Allt prat om vänsterenhet som ett övergripande mål avleder uppmärksamheten från det politiska upprensningsarbete inom arbetarrörelsen som är en absolut historisk nödvändighet. Om inte socialdemokratins och stalinismens inflytande elimineras och ersätts med ett marxistiskt kommer arbetarklassen inte att kunna föra de strider som blir alltmer oundvikliga ju mer reaktionen stärks i dagens värld.

Det var insikten att vänsterenhet inte är möjlig med en byråkrati som fått gemensamma intressen med klassfienden som vägledde Zimmervaldvänstern i början av första världskriget. Den samlade inte ”vänstern”, men däremot de principfasta internationella socialister som motsatte sig det imperialistiska kriget, vilka var en försvinnande liten minoritet inom vänstern och arbetarrörelsen som helhet i Europa. De kommunistiska partierna som bildades efter oktoberrevolutionens seger var inte heller några överslätande projekt för att ena all vänster. De samlade förtruppen bland världens arbetare i en militant utmaning mot socialdemokratins skadliga inflytande. Ambitionen var inte att uppnå vänsterenhet med socialdemokratin, utan att marginalisera socialdemokratin och förvandla kommunistpartierna till de dominerande partierna inom arbetarklassen. Detta blev verklighet i några länder. När den stalinistiska urartningen hotade att likvidera marxismen både politiskt och fysiskt uppstod trotskismen som en fortsättning av och ett försvar för leninismen. Stalinismen gick inte att reformera, utan man var tvungen att bekämpa den genom att påbörja bygget av nya kommunistpartier och en ny kommunistisk international.

De målsättningar som Zimmervaldvänstern, 20-talets kommunister och senare trotskisterna ställde sig är fortfarande nödvändiga att kämpa för. De återstår att förverkliga och det kommer inte att ske genom att de begravs till förmån för luddiga idéer om den stora vänsterenheten som inte kan innebära något annat än att de politiska skillnaderna mellan revolutionär marxism å ena sidan och socialdemokratin och stalinismen å andra sidan bortförklaras. En sådan vänsterenhet skulle nämligen oundvikligen handla om enheten runt ”många ja”, det vill säga att marxisternas ”ja” ska samexistera med socialdemokratins ”ja”, som innebär att kapitalet ska ha både första och sista ordet angående samhället, och med stalinisternas ”ja”, som innebär taggtråd och vanskötsel i ett nytt förtryck mot arbetarna. Då har vi inte ens nämnt den eländiga postmodernismen, som också erbjuder ett ”ja” även om det är ytterst oklart om deras samhällsalternativ egentligen består av något mer än ett reformerat språkbruk.

Denna samexistens har lika stora framtidsutsikter att fungera harmoniskt som oxiderande och brandfarliga ämnen tillsammans. En explosiv brandutveckling blir alltså mer eller mindre oundviklig. Det finns heller inga historiska exempel på när de fundamentala skiljelinjerna inom vänstern och arbetarrörelsen har kunnat överbryggas på ett stabilt sätt. Socialdemokrati, stalinism, trotskism, anarkism samt postmodern liberal vänster är distinkta tendenser som har skilda mål och metoder och som oundvikligen strävar åt olika håll. Splittringen dem emellan beror inte på missförstånd och kommer inte att lösas med någon sorts politisk samtalsterapi. I takt med att motsättningarna i klasskampen skärps kommer också motsättningarna inom vänstern och arbetarrörelsen att skärpas, eftersom att de olika lägren kommer att hamna på olika sidor om de barrikader som kommer att resas.

Vänstern var inte enad under ryska revolutionen och inte heller under inbördeskriget efteråt. Den var inte enad under tyska revolutionen 1918 eller under de efterföljande revolutionära striderna. Den var inte enad under spanska inbördeskriget och inte heller under den antikoloniala befrielsekampen i tredje världen. Den var inte enad 1968 och den är inte enad idag. Den kommer inte att vara enad vare sig i morgon eller i övermorgon. Men det spelar ingen störr roll. Vad som betyder något är om det kommer att byggas ett kommunistiskt parti inom arbetarklassen eller inte.

Enhetsfronten
Vi har sett att bred vänsterenhet som övergripande strategiskt mål är både orealistiskt och reaktionärt. Betyder det att det är fel att samarbeta över organisationsgränserna inom vänstern? Nej, inte nödvändigtvis. Vissa former av vänsterenhet kan ha ett taktisk värde på kort eller medellång och bör tillämpas.

Den tidiga Kommunistiska internationalen formulerade den så kallade enhetsfrontstaktiken efter att kapitalismen lyckats rida ut stormen som kom efter oktoberrevolutionen. Kommunistpartierna behövde nu hantera en situation där revolutionen inte längre tycktes stå för dörren och socialdemokratin dessutom behållit sitt grepp över majoriteren av arbetarna i de flesta länder. Lösningen blev att erbjuda socialdemokratin enade fronter mot kapitalisterna, staten och de öppet borgerliga partierna. Dessa enhetsfronter var inte tänkta som långsiktiga projekt kring stora mål som socialismen. Tvärtom betonades att de skulle formeras kring begränsade mål i den pågående klasskampen, som att organisera strejker där både socialdemokratiska och kommunistiska arbetare skulle delta, oganisera gemensamt försvar av fackföreningslokaler och liknande som utsattes för attacker från ultrahögern, gemensamma demonstrationer mot repressiva lagar och så vidare. Kommunisterna använde uttrycket ”marschera separat, men slå tillsammans” för att beskriva vad det handlade om: att upprätthålla skillnaderna mellan de olika politiska lägren inom arbetarklassen – ingen sammanblandning av fanor – men att samtidigt kunna genomföra gemensamma, konkreta aktioner som inte innefattade politiska och teoretiska kompromisser. Kommunistiska internatonalen uttyckte också tydligt att ett huvudsyfte med enhetsfronten var att underminera det socialdemokratiska inflytandet över arbetarklassen. Tanken var ett kommunisterna genom enhetsfronten skulle kunna närma sig de vanliga socialdemokratiska arbetarna och i de gemensamma aktionerna bevisa sin överlägsenhet som organisatörer och militanter. Kommunisternas effektiva och beslutsamma insatser skulle oundvikligen jämföras med de vacklande och förrädiska socialdmeokratiska ledarna och därigenom skulle den reformistska byråkratin förlora på samarbetet på sikt. Enhetsfronten handlar visserligen om samarbete och enhet, men den har mycket lite gemensamt med de sentimentala och naiva idéerna om generell vänsterenhet. Det var aldrig frågan om att kommunisterna skulle ta paus från bygget av sina egna partier.

Under 1930-talet tillämpade trotskisterna en säregen form av enhetsfronten som de kallade för entrism. Vissa trotskistiska partier gick in i större reformistiska partier och verkade inom dessa som en fraktion. Precis som den ursprungliga enhetsfronten sågs detta som en kortsiktig taktik på vägen mot att upprätta kommunistiska (trotskistiska) masspartier. Entrismen tillämpades bara i de fall det fanns en vänstergående strömning som höll på att dra revolutionära slutsatser inom det socialdemokratiska partiet. Målet var aldrig mysig vänsterenhet. Målet var hela tiden att vinna dessa vänstergående strömningar för det komunistiska och trotskistiska partiprojektet och att bryta loss dem från socialdemokratin. För att det skulle kunna gå att göra var trotskisterna tvungna att agera öppet som fraktion och den ursprungliga entrismen tillämpades alltid som en offentlig taktik, inte som något hemligt.

En annan taktik som tillämpades gick ut på att argumentera för att det behövdes ett arbetarparti. Framförallt arbetades det med denna paroll i USA, där det inte fanns några stora arbetarpartier på samma sätt som i Europa. Men inte heller här handlade det om den sentimentala mysiga vänsterenheten. Trotskisterna var tydliga med att ett icke-revolutionärt arbetarparti bara skulle kunna vara en övergångsfas på vägen mot antingen ett stabiliserat reformistiskt parti eller ett revolutionärt kommunistiskt. De argumenterade aldrig för att ett nytt arbetarparti skulle utformas som en permanent allians mellan oförenliga krafter. Istället låt betoningen på att ett nytt arbetarparti skulle vara en plattform för kamp mellan olika tendenser inom vänstern och att trotskisterna skulle kämpa för att driva igenom sitt program med hjälp av sin organisation.

Men trotskisterna tillämpade också en annan form av enhetsarbete som hade en annan karaktär än både enhetsfronten, entrismen och arbetarpartiet. Som ett led i kampen för att bilda Fjärde Internationalen sträckte trotskisterna ut en hand till andra revolutionära strömningar som stod i oppositon mot stalinismen. Det handlar om grupper med bakgrund i socialdemokratin, men som radikaliserats i revolutionär riktning, men framför allt om grupper från kommunistpartierna som stödd Zinovjevs och Kamenevs oppositon mot Stalin och som alltså inte var trotskister, men som stod för antistalinistisk marxism och bolsjevikpartiets tradition. Även grupper med bakgrund i vänsterkommunismen kontaktades. Målet var att förena dessa revolutionära tendenser i en gemensam internationell organisation. Trotskisterna hade inte för avsikt att upplösa sig själva, men skulle ha utgjort en av flera revolutionära och varandra närstående tendenser i den nya internationella organisationen. I slutändan ägde inte den här fusionen rum på grund av de andra tendensernas högerutveckling, men trotskisterna hade hur som helst visat sig beredda till den. Detta enhetsprojekt, Fjärde Internationalen, var inte tänkt som en kortsiktig taktik för att underminera ett skadligt byråkratiskt ledarskap i en konkurrerande rörelse. Tanken här var att förverkliga en mer organisk form av enhet mellan mycket närstående politiska tendenser.

Enhet idag
Vi har redan konstaterat att en bred, långsiktig vänsterenhet inte är möjlig över huvud taget. Den variant av den tanken som är vanligt just nu är förmodligen föreställningen om att som revolutionär vara medlem i ”det breda” Vänsterpartiet, som samlar ”all vänster”. Men Vänsterpartiet är inte en samlande radikal kraft. Det mesta av den utomparlamentariska kampen försiggår vid sidan om vänsterpartisterna och sköts av aktivister i den yttersta vänstern. Partiapparaten är sedan länge helt förstockad, kontrollerad av partihögern och entydigt inriktad på parlamentariskt arbete. Det här hade inte behövt vara avgörande om det inte dessutom varit så att det i det närmaste helt saknas en organiserad vänster inom V. Det finns idag ingen organiserad vänsterströmning inom V som kan identifieras med hjälp av ståndpunkter som den driver eller kollektiva handlingar den begår. På senaste kongressen fanns det motioner från någon sorts vänster som handlade om att anta ett program för att totalrenovera Sverige. Det fanns dock inget i den motionen som inte en genomsnittlig medlem i SSU på 70-talet hade kunnat hålla med om. Till och med denna modesta motion fick marginellt stöd på kongressen. Det finns ett visst flöde av vänsteraktivister in i V, vilket i princip alltid handlar om dessa personer kapitulerar politiskt. Anslutningen till V blir en sorts begravning, där de sen återuppstår från de döda som avradikaliserade ja-sägare. Inte sällan används argument om vänsterenhet i dessa beklämmande politiska självmord. Det som behövs idag är inte en opportunistisk anslutning till V. Det som behövs är ett avskiljande från V och en beslutsam politisk kamp mot deras pro-imperialistiska och pro-kapitalistiska ledning, med målet att etablera ett annat parti, som är revolutionärt och marxistiskt.

Att arbeta entristiskt i ett parti som är så genombyråkratiserat och tomt på all vänster som V är inte en lämplig idé. Det är visserligen pratiskt möjligt, till priset av att den politiska profilen sänks och hyckleri kring organisationsformerna för att inte reta den stalinistiskt influerade byråkratin i V. Men att vara i V utan att uppträda som konskevent marxist är att göra det till ett självändamål att vara med.

En form av enhetsfront som bör tillämpas idag är taktiken med kritiskt stöd i valet till de etablerade reformistiska partierna. Att gemensamt hindra de öppet kapitalistiska partierna från att komma till regeringsmakten är en tillämpning av konceptet att ”marschera separat men slå tillsammans” mot en gemensam fiende. Det handlar givetvis inte i första hand om att vi kommunister och ledarna för V och S har en gemensam fiende i de borgerliga partierna. Däremot har vi kommunister och de arbetare som följer S och V en gemensam fiende i de borgerliga partierna. Att förespråka en kritisk röst på S och V valet handlar framförallt om att placera sig själv sida vid sida med dessa arbetare och visa att vi kommunister inte står vid sidan av i någon enda kamp som de bedriver, inte ens en kamp av begränsat värde, som den parlamentariska. I och med att stödet är kritiskt bevarar vi vår politiska integritet gentemot de reformistiska missledarna. Vi levererar hela vår arsenal av kritik mot dem men deklarerar att när det gäller frågan om att stoppa en M-ledd regering som stödjer sig på Sverigedemokraterna kan vi ha ett begränsat praktiskt samarbete som inte innefattar några politiska kompromisser. Vårt kommunistiska program påverkas inte av det kritiska stödet. Det betyder att vi argumenterar för vilken politik som en verklig arbetarregering borde föra. Den politiken skiljer sig förstås på varje punkt från vad S och V håller på med. Utifrån skillnaden mellan vad S och V gör och vad de borde göra kan vi argumentera för behovet av ett nytt parti. Vi måste också komma ihåg att det generellt sett är bra om S och V sitter vid makten, eftersom det finns en större chans att interna motsttningar mellan basen och toppen utvecklas när deras ledningar måste ta ansvar för kapitalismen på daglig basis.

Även om den allomfattande vänsterenheten, den som innefattar alla tendenser inom arbetarrörelsen från socialdemokrati till ultravänster, inte är möjlig skulle en annan typ av enhetsprojekt eventuellt kunna förverkligas. I Danmark har vissa grupper inom den radikala vänstern sedan många år haft framgångar med Enhetslistan. I Norge finns ett liknande projekt, Rött, som också har gjort stora inbrytningar i miljöer som den traditionella reformismen tidigare kontrollerade. Ingen av dessa allianser samlar all vänster men däremot grupper som har vissa grundläggande saker gemensamt. I Sverige skulle motsvarande arbete kanske vara möjligt mellan grupper som Arbetarmakt, Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna. Det skulle i så fall inte handla om en fullskalig fusion mellan olika organisationer i ett nytt homogent parti av kommunistisk typ. Det skulle inte heller vara fråga om en formation i samma stil som Syriza, det vill säga socialdemokrater i spetsen och den radikala vänstern som fotsoldater. Precis som när det gäller exempelvis Rött skulle det handla om en gemensam front av grupper tydligt till vänster om den traditionella reformismen. Den skulle enas på basis av ett revolutionärt handlingsprogram, eller åtminstone ett handlingsprogram för klasskamp, och tillåta tendensfrihet. Ingen ingående organisation skulle med andra ord upplösas. En skillnad mot Syriza skulle alltså vara att ett enhetsinitiativ mellan marxistiska grupper som Arbetarmakt, Rättvisepartiet och och Socialistiska Partiet inte skulle handla om att låtsas som att det inte finns grundläggande skillnader mellan revolutionärer och reformister. Även om, rent hypotetiskt, ett stort skikt av socialdemokrater och vänsterpartister skulle ansluta sig utan att vilja uppge sin reformism skulle motsättningen mellan dem och marxisterna inte sopas under mattan, utan istället vara ämne för en kontinuerlig debatt.

Om ett sådant projekt blir verklighet kommer det att handla om en allians mellan bibehållna organisationer, precis som i Norge eller Brasilien, för den delen, där PSOL kan nämnas som ett parti av denna allianstyp. Vi från Arbetarmakt skulle utgöra en leninist-trotskistisk tendens med inriktning både på att bygga enhetsprojektet men också på att försöka radikalisera det och bygga vår egen kaderorganisation. En sådan formation vore en möjlighet för delar av den radikala vänstern att ta ett initiativ för att bryta den nuvarande isoleringen. Det är högst troligt att klasskampens utveckling vid en viss tidpunkt kommer att utvecklas till en nivå där enhetsinitiativ av det slag som beskrivs här måste ersättas av andra och mer ändamålsenliga organisationsformer. Men det hindrar inte att den innan dess tid är ute kommer att kunna spela en progressiv roll i att delvis ändra på styrkeförhållandena till nackdel för högern både inom och utanför arbetarrörelsen.

I det vardagliga politiska arbetet är det emellertid aktionsenheten som kommer att vara den dominerande formen av vänsterenhet. De som tycker det är meningsfullt att slå sig samman för att störa eller stoppa en naziaktivitet, eller vad det nu handlar om, kommer att göra det. I denna konkreta kamp kommer de styrkor som är kapabla att gå vidare mot ett kommunistiskt parti så småningom att utkristalliseras.

Eduardo Montero

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *