SP – vänsterpartister som har hittat hem?

Det går inte att ha någon seriös socialistisk strategi utan att veta hur man ska förhålla sig till Vänsterpartiets ledning. Gör SP det?

Socialistiska Partiet har bytt namn till Socialistisk Politik, förklarat att de inte avser att bygga ett nytt parti och i sin huvuddel gått med i Vänsterpartiet. När detta först blev offentligt var vi flera som utgick från att detta – åtminstone i praktiken – skulle innebär en likvidering i V, utan att någon dramatisk eller ens formell upplösning skulle bli nödvändig. Den utvecklingen kändes dessutom ganska logisk sett till SP:s historia de senaste årtiondena. Det f.d. partiets led har tunnats ut, framförallt vad gäller ungdomar, liksom dess politiska profil och dess aktivism – vilket inte hindrar att vissa medlemmar har dragit ett tungt lass i t.ex. Rött Forum. Den alltmer lösliga organisationens ovilja att framhålla sig själv emellanåt varit svår att skilja från mindervärdighetskomplex, och kritiken mot V-ledningen har varit nedtonad när den överhuvudtaget har uttryckts. Att det inte är fråga om en nedläggning har dock betonats med en sällsynt skådad emfas av SP:s företrädare. ”Kamrater, här pågår ingen nedläggning!” förklarar Agnes Lou från SP:s styrelse i organisationens tidning Internationalen nummer 43/2019, medan chefredaktören, Marco Jamil Espvall i samma nummer utropade ”Gravöl? Glöm det!”, och hävdade att Socialistisk Politik verkligen fick en flygande start (”Jubileum och flygande start när socialister firade femtio”). I nummer 44/2019 går Håkan Blomqvist, SP:s kanske högst profilerade företrädare, ett steg längre och förklarar att de som kallade SP:s 50-årsjubileum för ”gravöl” är lika ovidkommande som de stalinistiska sekterister som brännmärker alla som inte sluter upp bakom exempelvis Assad (”Gravöl och dödfött – eller socialistiskt massparti?”).

Både Espvall och Blomqvist hänvisar i första hand till att det kom flera hundra personer till 50-årsjubileet (även om det kanske är liten överdrift att säga att de ”överfyllde” ABF-huset eller att det blev ”sprängfyllt”). Vi behöver inte gå in på frågan om flera hundra deltagare verkligen motbevisar att det handlar om en likvidering. Är det otänkbart att partiets både gamla och nyare trotjänare skulle besöka en avskedsföreställning? Men låt oss för all del utgå från att den stora merparten inte var där av nostalgiska skäl, utan för att de vill bygga något nu, och i framtiden. SP har ju även fått nya medlemmar sedan inträdet, som f.d. riksdagsledamoten Daniel Sestrajcic och vänsterskribenten Roya Hakimnia. Det är väl möjligt att de växer nu. Frågan återstår vad det rent konkret är de vill bygga.

Goda föresatser är det ingen brist på. Om man slår upp ovan nämnda artiklar, eller SP:s sekreterare Johannes Jensens ”Från SP till SP” i nummer 43/2019 kan vem som helst få sitt lystmäte av formuleringar om kamp underifrån, en starkare vänster, att bygga ett aktivt socialistiskt massparti med folklig förankring, som ett verkligt alternativ och en stark motkraft i denna värld, etc. Allt det där behövs givetvis. Men SP hade åtminstone en gång i tiden en lite mer konkret syn på vad det där innebär och vad som krävs för att nå dit.

En kärnfråga: inställningen till Vänsterpartiets ledning
Något som saknas helt är en analys av V:s nuvarande politik och dess ledning. Det minsta man kunde begära är väl att SP står till vänster inom V och kämpar för att radikalisera partiet, annars är det svårt att se vad det skulle finnas för mening med att ha något SP alls. I Internationalen nummer 44/2019 vill dock Håkan Blomqvist inte ens säga att SP står till vänster inom V: ”Jamen, ni kommer väl ändå att vara del av en vänsteropposition inom V?
Det beror på vad kritiken handlar om och hur SP:are i Vänsterpartiet orienterar sig. Frasradikalism, dogmatism och ultravänsterism är ingenting för oss.”

Blomqvist värjer sig alltså mot frågan om att utgöra en vänsteropposition med några av de mest negativt laddade ord han kunde komma på i sammanhanget. Då ska vi minnas att V verkligen inte har fört någon radikal politik. På 90-talet ställde sig partiet bakom en betydande del av nedskärningarna (”budgetsaneringarna”) som Göras Perssons socialdemokrater genomförde, något som den dåvarande vice partiordföranden Johan Lönnroth upprepade gånger stolt har framhållit för att visa att V visst kan ta ansvar, och 2000 röstade partiet för privatiseringen av Telia. Alltsedan Lars Ohlys tid har det tydliga målet varit att få vara en del av Socialdemokraternas regeringsunderlag. Detta har, helt naturligt, lett till en strategisk inriktning på att få bli accepterade av S-ledningen – något som gav en valrörelse 2006 där partiledaren Ohly reste land och rike runt och berättade hur mycket han och dåvarande S-ledaren Mona Sahlin var överens om. Givetvis finns det en konflikt mellan att kunna bli insläppt i en S-ledd regering och att organisera någon radikal kamp underifrån mot hela högerpolitiken. V-ledningen gjorde sitt val för åtminstone 15 år sedan: målet är regeringen. De kan inte blidka den ständigt högergående S-regeringen och samtidigt vara ett kampparti. Det finns en uppenbar motsättning mellan att elda på massornas vrede och uppmana till strejker, ockupationer och annan form av utomparlamentarisk kamp och att vara Jonas Sjöstedt.

På sitt första maj-tal i Kungsträdgården 2018 pratade Sjöstedt om hur bra allting gick. Grunden för detta var förstås de reformer som den dåvarande S-MP-regeringen hade genomfört, och som V tog åt sig all ära för (som om S skulle ha gått med på alla reformerna om de varit motståndare till dem). Det gällde gratis glasögon till barn, gratis medicin till barn, fördubblat tandvårdsbidrag med mera. Det är givetvis bra även med små reformer – men de kan knappast väga upp årtionden av privatiseringar, nedskärningar, skattesänkningar för de rika, utförsäkringar, sämre trygghet på jobbet etc. Att stå inför 10 000 demonstranter i Kungsträdgården och prata om hur bra allt går – istället för att elda på vreden mot de fortsatt växande klassklyftorna och marknadsanpassningarna – är att antingen vara mycket naiv, eller att slå blå dunster i ögonen på folk i hopp om att detta ska gynna reformarbetet (och framtida ministerposter).

Och som vi vet släppte V fram den nuvarande S-MP-regeringen, klavbunden av Centerpartiets och Liberalernas kravlista på högerpolitik, genom att vägra att rösta emot. Sjöstedt hade under sin presskonferens chansen, med alla kameror riktade mot sig, att föra fram åtminstone några radikala krav för att släppa fram regeringen – om vi utesluter möjligheten att han skulle ha förkastat allt stöd till en regering som böjer sig för C:s och L:s krav, och förklarat att verklig klasskamp vore det enda som skulle kunna slå tillbaka SD liksom all högerpolitik. Ett krav på att stoppa alla vinster i välfärden åtminstone, som var partiets stora paradfråga i flera år? Men nej, Sjöstedt nöjde sig med Löfvens hemliga lista på löften, och visade att V inte bara i praktiken är ett stödparti till regeringen, utan ett stödparti som inte kan sätta kraft bakom sina krav. Vi vet hur det har gått med den metoden att ”bekämpa” SD: SD har växt och S krympt. S, MP:s, L:s och C:s politik, och V:s samtycke, har skapat den bästa miljön för SD att växa ytterligare.

V-ledningen är helt enkelt ett hinder, inte ett stöd för kampen på arbetsplatser, gator, skolor och i bostadsområden. Hur förhåller SP till V-ledningen? Frågan blir inte lättare att besvara så länge de istället för att diskutera saken nöjer sig med att dra till med ”frasradikalism, dogmatism och ultravänsterism”. Menar Blomqvist att det vore frasradikalt eller dogmatiskt att utgöra en vänsteropposition inom V? Det vill jag inte tillskriva honom. Däremot kan jag inte låta bli att tycka att det ser ut som att han radar upp några negativt laddade ord just istället för att behöva diskutera saken.

SP:s ovilja att kritisera V-ledningen är förvisso inget nytt. Ett kvitto på att de sällan har varit speciellt hårda i den kritiken på senare år är hur glatt V-ledare som Jonas Sjöstedt, Ali Esbati och Aron Etzler har välkomnat SP:s ombildning och inträde. Och detta reser onekligen frågan varför man ska ha en egen organisation.

SP:s sekreterare Johannes Jensen (”Från SP till SP”, Internationalen 43/2019) tycks ställa målet att i åtminstone någon mån förändra V:

”Förändringen innebär att vi sänker tröskeln så att fler kan komma med i vår organisation samtidigt som det blir möjligt för våra medlemmar att gå med i Vänsterpartiet. Det betyder inte att vi delar allt i Vänsterpartiets praktik eller program, utan att vi uppmanar till organisering inom Vänsterpartiet därför att vi tror på partiets potential att bli en verkligt samhällsomvandlande kraft.” Han betonar dock: ”Det är ingen taktisk manöver för att ”vrida Vänsterpartiet åt vänster”, utan något mycket mer ambitiöst.”Vad nu det betyder. Stycket fortsätter:

”Snarare än antagandet av radikala ståndpunkter i partiprogram och liknande, ser vi på radikalisering som något djupare, en kunskap om att det inte gör någon skillnad vilket politiskt program du har om du inte samtidigt har en levande och brokig rörelse som syresätter de valda församlingarna med förväntningar och krav. Det är SP:s övertygelse att det är just denna levande länk mellan parlamentarismen och det vardagsnära politiska arbetet som krävs för att inte politiken skall gräva ned sig i kompromisser och eftergifter. I ett nyliberalt samhälle helt dominerat av politiskt konsensustänkande så kan ingen människa, hur radikal och skärpt hon än är, undvika att plattas till i maskineriet. Därför måste vi ha rörelsen.”

Givetvis räcker inte radikala ståndpunkter i ett partiprogram, givetvis behöver vi en levande rörelse. Men i denna utläggning lyckas Jensen undvika frågan: ska V överhuvudtaget vridas åt vänster? För att inte tala om: kommer V-ledningen att vara ett stöd i detta, eller skulle en sådan levande rörelse – en rörelse, får vi förmoda, som inte bara är levande och brokig, utan också tar strid för sina krav och sina intressen här och nu – snart komma i konflikt med V-ledningens strävan efter att bli accepterade av S-toppen, som helt uppenbart inte eftersträvar någon sådan rörelse? Vi får inget svar på det – ingenstans i det SP har kommenterat frågan går det att finna något svar, eller ens en antydan om att det finns en sådan konflikt. Anser de att det finns en sådan konflikt? Vem vet?

SP vill arbeta, enligt Jensen igen, ”för en starkare och mer rörelseförankrad vänster”. Det är givetvis nödvändigt. Men vill de arbeta för en radikalare vänster? Tycker de numera att starkare och mer rörelseförankrad räcker? Vi kan dra oss till minnes Syriza i Grekland. De hade en betydligt starkare och mer rörelseförankrad vänster än vi har här. Tyvärr hade de även en reformistisk och föga kampvillig ledning. Detta fäste SP – och många andra inom den internationella vänstern – inte mycket vikt vid, osekteristiska och icke frasradikala som de var. Tyvärr också okritiska, och alla entusiastiska hejarop från aldrig så odogmatiska vänstergrupper var av noll värde när det gällde att förbereda arbetarklassen för det stundande förräderiet när Syrizas ledning lade sig platt för trojkans krav.

Vi vill också, fortsätter Jensen i samma artikel ” vara en organiserad strömning inom denna vänster. En strömning som förvaltar och utvecklar en levande internationalism och en politik som både i handling och tänkande är länkad till ekosocialistiskt, klassförankrat, feministiskt och antirasistiskt kollektivt tänkande.” Frågan är bara vad det betyder konkret, och speciellt i förhållande till V. Man kan förvisso fråga sig om V faktiskt förvaltar och utvecklar en levande internationalism, men är det detta Jensen vill säga? Är V:s politik länkad till ekosocialistiskt, klassförankrat, feministiskt och antirasistiskt kollektivt tänkande? Om inte borde väl SP uppmärksamma de allvarliga bristerna i V:s politik? Men om den redan är det, vad ska då egentligen SP:s roll vara?

Agnes Lou, i den nämnda artikeln där hon betonade att ingen nedläggning pågår, framhåller Fjärde Internationalen som arv och som rörelse. Om målet här och nu skriver hon bland annat: ”Vi vill verka för att bygga en stark vänsterposition med alla krafter som är beredda att kämpa för att stoppa dagens förödande utveckling och bana väg ut ur den kapitalistiska återvändsgränden. Vi vill bidra med våra erfarenheter och förmåga överallt där vi har möjlighet. Vi vill bygga ett socialistiskt massparti.” Något som en stor del av Vänsterpartiets medlemmar torde kunna skriva under på. Inte heller hon ger något svar på hur detta förhåller sig till V:s faktiska politik och ledning.

Vänsterpartister som har hittat hem?
Allt SP och dess ledande företrädare har skrivit genom de officiella kanalerna pekar mot en central fråga: är inte SP numera helt enkelt vänsterpartister som har hittat hem? Jag tvivlar inte på att vissa SP:are kommer att protestera mot detta. SP har ju en lång politisk tradition och en international. Ja, men vad betyder detta konkret, och idag? SP har, främst genom sina föregångare Revolutionära Marxisters Förbund (RMF) och Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF), en uppsättning radikala ståndpunkter som medlemmar som tar den revolutionära marxismen på allvar kan stödja sig på – men vad betyder dessa när SP officiellt inte ens tycks kunna ställa sig i tydlig opposition till Jonas Sjöstedt?

SP fortsätter att prata om Fjärde Internationalen. Det är givetvis utmärkt – och nödvändigt – för internationalister att ha internationella kontakter. Men återigen måste vi ställa oss frågan vad Fjärde internationalens politiska arv betyder för SP och dess international. Den ursprungliga Fjärde Internationalen var inte bara, som man lätt kan få intryck av när man läser Internationalen, okuvliga demokratiska socialister som avskydde diktatur även i dess stalinistiska form – de var lika oförsonliga motståndare till de reformistiska partier som tjänade som stöttor för sina borgerliga, imperialistiska stater. Vad betyder egentligen detta politiska arv om de inte ens kan vara i opposition till Sjöstedt och Etzler, eller kritisera Syrizas reformistiska och kompromissvilliga ledning innan de svek alla arbetarklassens förhoppningar? Om det arvet inte ens leder till någon tydlig vänsteropposition inom V, skulle inte då Vänsterpartiets politiska arv i praktiken funka lika bra för dagens situation?

Innan jag får tillmälen som dogmatism och ultravänsterism slängda efter mig vill jag påpeka att jag inte ens har diskuterat principiella frågor om den kapitalistiska staten, revolution, arbetarråd, beväpning, kommunistiskt parti av leninistisk typ och annat som SP och dess föregångare en gång brukade framhålla. Men frågan om det går att bygga en levande och kämpande rörelse, samtidigt som målet är att bli accepterade av Löfven, gäller i högsta grad här och nu. Vi får, när organisationens företrädare uttalar sig i Internationalen, inget svar på frågan: har SP ens någon politik som skiljer sig från V:s? Om så är fallet, när ska de börja berätta om den? Nöjer de sig med att vila på gamla lagrar – självklart har vi en annan politik, vi är ju SP och har en lång tradition? Det vore inte en speciellt seriös inställning till politik.

Det går förvisso också att hävda att världen är annorlunda nu än 1938, och att vissa saker som den ursprungliga Fjärde internationalen tyckte nu måste förändras. I så fall, var är argumenten? En sak som kännetecknade SP:s föregångare var att de tog politiska frågor på allvar. Det är svårt att se detta hos det SP som nu förklarar sitt inträde i V. Istället för att tydligt förklara var de står i förhållande till V:s politik, praktik och ledning får vi mest en rad positivt laddade formuleringar som inte gör oss mycket klokare, men som säkert är hjärtevärmande. Men det kanske är det som är poängen – om allt görs så vagt att både de som håller fast vid det som Lenin och Trotskij skrev om revolutionen och reformismen, och de som mer sympatiserar med Sjöstedt och Etzler kan känna sig hemma blir det fler som kan gå med? Blomqvist skriver att även om SP tog ställning för att V borde ha tryckt på den röda knappen så fanns det medlemmar som höll med Sjöstedt om att det var rätt att släppa fram den nuvarande regeringen, och han tycks se detta som något positivt. Återigen får vi ett negativt klingande ord av Blomqvist: ”SP är inte monolitiskt.” Varför alternativet till en monolitisk organisation vore en som innefattar även dem som anser det rätt att släppa fram regering som är uttryckligen bundet vid liberalernas högerprogram fick vi dock inte veta.

Det kanske helt enkelt är så att SP har blivit vänsterpartistiskt även rent politiskt? Allt de skriver om kamp underifrån och en levande rörelse kan en stor del av alla i V hålla med om, vilket inte alls utesluter att dessa sedan stödjer partiledningens politik. Vi tvivlar inte på att en del SP:are tar de gamla revolutionära ståndpunkterna på allvar – liksom för övrigt många vänsterpartister hoppas på en verklig socialistisk revolution. Även en del medlemmar i S för den delen. Enskilda subjektivt revolutionära medlemmar, eller ens en revolutionär flygel hindrar inte i sig ett parti från att vara reformistiskt.

Det finns säkert SP:are som starkt invänder mot slutsatsen att deras organisation helt enkelt har anammat V:s politik. I så fall är det väl upp till dem att visa att så inte är fallet, vår bedömning bygger bara på SP:s officiella politik. Och det betyder givetvis inte att vi inte kommer att vilja ha något att göra med SP i fortsättningen. Vi kommer även i fortsättningen att gärna diskutera och samarbeta med organisationen i Rött forum eller andra former. Men vad gäller SP:s politiska utveckling tycks det inte helt orimligt att kalla 50-årsjubileet för gravöl för den politik som de en gång stod för.

Sedan det ovanstående skrevs hann ett nytt nummer av Internationalen (45/2019) komma ut. Under rubriken ”Men är ni inte trottar längre?” skriver Håkan Blomqvist om att SP inte kallar sig trotskistiskt. Han har givetvis helt rätt i att det politiska innehållet är viktigare än vilka specifika ord man använder: ”För oss är det den reellt existerande rörelsen, dess målsättningar och praktik som räknas.” Problemet är bara att SP är så oklara i vad detta betyder konkret. Inte heller i detta nummer fick vi något förtydligande på hur de egentligen förhåller sig till V:s ledning och faktiska politik.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *