Innehåll
1. Introduktion
2. Kapitalismen
3. Nationalism och nationell kamp
4. De utsugnas och förtrycktas kamp
5. Den permanenta revolutionen
6. Den kapitalistiska staten
7. Den proletära revolutionen
8. De degenererade arbetarstaterna
9. Kampen om livsmiljön
10. Internationalismen
11. Övergångsprogrammet
12. Demokratiska krav
13. Taktiska frågeställningar i klasskampen
14. Arbetarklassens kamporganisationer
15. Krisen för proletariatets ledarskap
16. Marxismen
Förord
Följande dokument skrevs ursprungligen 1993 av Mot Strömmen-tendensen inom Socialistiska partiet. Det antogs slutligen vid ett möte i december 1993 som tendensens plattform.
Efter valet i september -94 gick tendensen ur SP och organiserade sig självständigt som ARBETARMAKT. Den nya gruppen anslöt sig också till Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International (FRKI), som dess svenska sektion.
FRKI:s program – Trotskistiska Manifestet: ett nytt övergångsprogram för den socialistiska världsrevolutionen – som antogs vid FRKI:s bildande 1989, och som senare kompletterats, finns på svenska i den serie med FRKI-dokument som ARBETARMAKT publicerar.
Vår egen plattform, som den växte fram i tendensens kamp inom SP, är till överväldigande del influerad av och baserad på FRKI:s dokument och analyser. Plattformen försöker sammansmälta dessa internationella erfarenheter med de specifika svenska erfarenheterna. Därför utgör den en ovärderlig vägledning för revolutionärers arbete i Sverige.
Vi är beredda att diskutera plattformen med alla seriösa revolutionärer och socialister och uppmuntrar till kritik, synpunkter och tilläggsförslag.
Till verket, kamrater!
Arbetarmakt
oktober 1994
1. Introduktion
På tröskeln till det nya årtusendet står mänskligheten inför ett ödesval: antingen ett samhälle som använder mänsklighetens kreativa potential till att målmedvetet garantera livsbetingelserna, eller den mänskliga civilisationens och kanske till och med själva livets utplånande från planetens yta.
Kapitalismen har skapat de materiella förutsättningarna för att ge alla en dräglig tillvaro. Trots detta kämpar två tredjedelar av mänskligheten för sin blotta existens mot svält, sjukdomar och krig. Till och med i de industrialiserade länderna lever miljontals människor i ren misär. Efter det senaste imperialistiska världskriget har en rad länder förhärjats av fruktansvärda krig. I och med att imperialismen inträtt i en ny period präglad av instabilitet, växande inomimperialistisk rivalitet och djupa kriser, ökar också risken för ett tredje, oöverskådligt destruktivt storkrig om jordens rikedomar.
Det finns bara en samhällsklass – arbetarklassen eller proletariatet – som kan rycka upp den dekadenta, döende kapitalismen med rötterna och därmed undanröja de kriser och krig den ger upphov till. Vid ett flertal tillfällen under 1900-talet har också arbetarklassen i en rad kapitalistiska länder haft makten inom räckhåll – t.ex. Italien 1920, Tyskland 1923, Frankrike och Spanien 1936-37, Bolivia 1952, Frankrike 1968, Chile 1970-73, Portugal 1974 – men bara för att få se sina egna ledare, partier och fackföreningar hjälpa klassfienden på fötter igen.
Den avgörande frågan för att lösa mänsklighetens kris är utan tvekan frågan om arbetarklassens ledarskap. Det imperialistiska hindret för mänskligt framåtskridande kan endast undanröjas av en arbetarklass som vunnits för ett revolutionärt, trotskistiskt program, och vars mest aktiva och disciplinerade del förenats i en revolutionär international.
1.1. Dokumentets funktion
Syftet med detta dokument är att i sammanfattad form presentera de principiella grundvalarna för ARBETARMAKT.
ARBETARMAKT identifierar sig med och utgår ifrån den tradition som grundades av Marx och Engels och som tagit sig politiskt och organisatoriskt uttryck i form av Kommunistiska förbundet, Första och Andra internationalens marxistiska vänster, Zimmerwald-vänstern, Kommunistiska internationalens första fyra kongresser, den sovjetiska Vänsteroppositionen, Internationella vänsteroppositionen, och Fjärde internationalens två första kongresser.
Det är en tradition som alltid befunnit sig i främsta ledet i proletariatets strider. Vår traditions hittills största seger är Oktoberrevolutionen och skapandet av en kommunistisk international med massanslutning. När dessa erövringar urholkades och deformerades under det kombinerade trycket av motoffensiven från bourgeoisin och reformismen och den stalinistiska reaktionen, fortsatte vår rörelse att kämpa till försvar för sin tradition och dess principer. Tiotusentals marxister, kommunister, bolsjevik-leninister, trotskister, eller vad vår tradition för tillfället burit för namn, har gett sina liv i kampen för arbetarklassens frigörelse.
Några namn bland många kan illustrera vår traditions förkämpar:
Josef Weydemeyer, medlem av Kommunisternas förbund och deltagare i 1848-49 års revolutionsvåg, som skakade hela Europa, och som kämpade i det amerikanska inbördeskriget mot den vita slavägararistokratin i Sydstaterna.
Eugen Leviné, motståndare till det första imperialistiska världskriget, medgrundare av det tyska kommunistpartiet, och avrättad av den borgerliga kontrarevolutionen som ledare för den bayerska rådsrepubliken 1919.
Kata Dalström, legendarisk agitator inom den svenska socialdemokratin, som hon anslöt sig till redan 1892, och sedermera medgrundare av det svenska kommunistpartiet och en av de äldsta delegaterna på Kommunistiska internationalens andra kongress 1920.
Leo Trotskij, en av Oktoberevolutionens ledare, medgrundare av Kommunistiska internationalen, ledare för Vänsteroppositionen och mördad på Stalins order efter att tillsammans med andra revolutionärer ha grundat Fjärde internationalen.
Paul Widelin, tysk trotskist och under det andra världskriget verksam i motståndsrörelsen i det ockuperade Frankrike, där han lyckades organisera tyska soldater. Avrättad av Gestapo 1944.
Vartenda element i vårt grundläggande program har med andra ord vunnits och försvarats till priset av enorma uppoffringar. Det är därför som vi försvarar det med sådan hetta. Det betyder inte att vi har en dogmatisk inställning till programmet. I själva verket är vår traditions historia lika mycket en historia om programmatisk utveckling, i takt med att arbetarklassen ställts inför nya frågeställningar. Men det är en programmatisk utveckling som tar sin utgångspunkt i programmets beprövade principer.
För oss och marxismen är en politisk princip inte att dogmatiskt återge vad Marx, Engels och Lenin, för att inte tala om andra revolutionära ledare, sagt vid skilda tillfällen och i skilda sammanhang, utan en slutsats som dragits av de generaliserade erfarenheterna av klasskampen och som därför har generell giltighet. Den kan därför bara upphävas eller modifieras om en systematisk omprövning av dessa erfarenheter eller nya generella erfarenheter visar att den antingen var felaktig eller oklart formulerad. Att ersätta ett sådant tillvägagångsätt med teoretiska improvisationer och andra utslag av amatörmässighet är att inbjuda till nederlag och katastrofer.
Arbetaravantgardets historia är full av exempel på partier och propagandagrupper som havererat till följd av sin ovilja att ta frågan om principer och program på allvar. Tusentals och åter tusentals revolutionärer har demoraliserats, knäckts, och till och med mist livet, därför att de slutit upp bakom organisationer som byggt hela sin existens på teoretiska improvisationer, impressionism och försök att med viljemässiga ansträngningar forcera utvecklingen och hoppa över nödvändiga steg, dvs voluntarism.
Hur en organisation som gör anspråk på att vara revolutionär förhåller sig till sitt program och dess bärande principer är med andra ord ett avgörande test på hur seriös den är.
2. Kapitalismen
Kapitalismen är ett produktionssätt i vilket både produktivkrafterna, inklusive arbetskraften, och själva produkterna, antar formen av varor som produceras för en marknad, i motsats till dess feodala föregångare där den i huvudsak agrara produktionen främst var inriktad på försörjning av jordägarna, och där arbetskraften var bunden till produktionsenheten. Kapitalismen är med andra ord ett samhällssystem som bygger på generaliserad varuproduktion. Kapitalismens motor är jakten på profit. Profiten kommer ur det mervärde som producenterna, arbetarna, skapar i produktionsprocessen, och som kapitalisterna tillskansar sig när det realiserats genom de producerade varornas försäljning på en marknad.
Kapitalismen var från början ett progressivt och dynamiskt produktionssätt, som kraftigt ökade samhällets produktiva förmåga, i synnerhet från och med den industriella revolutionen under andra hälften av 1700-talet. Den har bundit samman världen genom tusen och åter tusen ekonomiska band och skapat en världsmarknad och en världsekonomi.
2.1. Kapitalismens inbyggda motsättningar
Samtidigt som den mångfaldigat samhällets produktiva förmåga, ger kapitalismens inbyggda motsättningar upphov till återkommande kriser och uppslitande strider som destabiliserar och hotar att spränga systemets ramar.
Den grundläggande motsättningen i en kapitalistisk ekonomi är motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär och den privata ägande- och förfoganderätten över samhällets produktivkrafter och produktionens resultat. Resultatet är en okontrollerad produktion vars drivkraft inte är samhälleliga behov utan jakten på profit, och som ger upphov till återkommande överproduktionskriser, varav den första, som var kortvarig och i huvudsak begränsad till England, inföll redan på 1820-talet. I krisernas kölvatten följer produktionsinskränkningar, företagsnedläggningar och massarbetslöshet. De kapitalistiska ländernas ekonomi utvecklas därför ojämnt och cykliskt; expansions- och krisperioder avlöser regelmässigt varandra. Borgarklassens försök att använda statsapparaten för att stabilisera det kapitalistiska produktionsästtet och jämna ut dess cykliska svängningar – populärt benämnt ”keynesianism” – har alla misslyckats.
Under det kapitalistiska systemet ägs och kontrolleras samhällets produktivkrafter av en minoritet, bourgeoisin eller borgarklassen, medan en stor och växande grupp, i många länder den överväldigande majoriteten av den vuxna befolkningen, inte äger några produktionsmedel och därför tvingas att sälja sin arbetskraft till bourgeoisin. Denna egendomslösa samhällsklass är proletariatet, eller arbetarklassen.
Motsättningen mellan en egendomsägande minoritet och en egendomslös, utsugen och förtryckt arbetarklass är den andra stora motsättningen i det kapitalistiska samhället. Mellan bourgeoisin och arbetarklassen pågår en ständig kamp, som regelmässigt hotar att slita sönder det kapitalistiska samhället, och i förlängningen leda fram till ett avskaffande av det kapitalistiska produktionssättet.
2.2. Den imperialistiska epoken
I slutet av 1800-talet hade det som Marx betecknade som koncentrations- och centraliseringsprocesserna, dvs olika former för kapitalets tillväxt genom expansion och sammanslagningar, resulterat i att de viktigaste industribranscherna i dåtidens mest avancerade kapitalistiska stater – främst Storbritannien, USA och Tyskland – kommit att domineras av ett fåtal stora företag. Parallellt med dessa processer inom industrin genomgick bankväsendet samma utveckling, med resultat att de avancerade kapitalistiska ländernas finansväsende kommit att domineras av ett fåtal banker, som dessutom utövar ett dominerande inflytande över industrin.
Sammansmältningen av industri- och bankkapital gav upphov till mäktiga finansgrupper som kontrollerade stora delar av ekonomin. Med Lenins berömda definition hade kapitalismen inträtt i sitt monopolkapitalistiska eller imperialistiska stadium. Detta stadium uteslöt och utesluter inte den gamla formen av konkurrenskapitalism, som bygger på konkurrens mellan flera självständiga företag inom samma bransch, i synnerhet i nya branscher. Men genom sin ekonomiska, och i förlängningen politiska tyngd, utgör monopolkapitalet den dominerande fraktionen inom bourgeoisin och därmed den dominerande kraften inom ekonomin.
Under den imperialistiska epokens första decennier höll sig kapitalets koncentrations- och centraliseringsprocesser i huvudsak inom nationsgränserna, eller åtminstone inom ramen för de koloniala imperier eller mer eller mindre uttalade intressesfärer som dåtidens imperialistiska stormakter skapat. Perioden mellan det första och det andra världskriget bevittnade till och med ett vikande intresse för att investera utomlands till följd av ekonomisk stagnation, och sedermera depressionen, som frigjorde tendenser till isolering och självförsörjning. Under den långa efterkrigsboomen började först nordamerikanskt kapital, och därefter kapital från de övriga avancerade länderna, att på allvar etablera sig i andra länder, inte minst andra utvecklade kapitalistiska länder. Idag utgör detta transnationella kapital en etablerad och dominerande faktor på världsmarknaden.
Till följd av det imperialistiska monopolkapitalets kontroll över världsekonomin har de mindre och sämre utvecklade, eller underutvecklade, länderna förhindrats att genomgå samma utveckling som de avancerade kapitalistiska länderna. I stället har de antingen förvandlats till kolonier eller – i huvudsak efter det andra världskriget – till formellt oberoende stater som i realiteten är halvkolonier, kort sagt, stater vars ekonomier domineras av utländskt monopolkapital, som utnyttjar sin dominans till att gynna sina egna intressen på bekostnad av befolkningsmajoritetens behov.
Det imperialistiska monopolkapitalet har också kunnat förlita sig på den ”egna” statens villighet att ingripa till försvar för dess intressen, liksom de olika internationella organ som skapats för att försvara den imperialistiska världsekonomin. Mer än ofta har detta lett till att dessa länder påtvingats korrupta och diktatoriska regimer, som hjälpt det utländska kapitalet med att hårdexploatera ländernas naturtillgångar och arbetskraft. Allt detta har lett till att de i huvudsak är råvaruexportörer. I en del fall består mer än hälften av deras export av en enda produkt, vilket gör dem extremt känsliga för förändringar på världsmarknaden.
Bara under mycket speciella villkor har en ny självständig monopolkapitalistisk bourgeoisi kunnat framträda vid sidan av de redan etablerade. Ett sådant exempel är Sydafrika, som vid seklets början var en brittisk koloni, men vars ekonomi idag domineras av ett inhemskt monopolkapital med Anglo-American i spetsen. Sydafrika kunde frigöra sig från det brittiska kapitalets dominans på grund av den senares försvagning efter de båda världskrigen och skapandet av en afrikaanerdominerad stat byggd på systematisk diskriminering och utsugning av den svarta befolkningsmajoriteten.
Den imperialistiska epoken har upplevt perioder med snabb tillväxt av produktivkrafterna (1890-1914, 1948-71). Under sådana perioder utvecklas kapitalismen som helhet snabbare än någonsin tidigare. Uppgångarna är längre och mer accentuerade än nedgångarna i cykeln och ger en uppåtgående karaktär åt den ekonomiska kurvan. Å andra sidan har imperialismen upplevt utdragna perioder med djup stagnation (1920-39) och upplever det återigen (sedan 1970-talets början). Sådana perioder utmärks av korta och svaga uppgångar och långa och allt djupare nedgångar, vilket ger hela världskapitalismen en stark tendens till stagnation.
Kapitalets oförmåga att garantera en jämn och harmonisk utveckling av de enorma produktivkrafter som det utvecklat, de återkommande kriserna och stagnationsfaserna, med åtföljande allt hårdare kamp om marknadsandelar, och inte minst dess hänsynslösa exploatering av fattiga och underutvecklade länder, gör oundvikligen den imperialistiska epoken till en epok präglad av djupa motsättningar, instabilitet och återkommande djupa och uppslitande kriser. Imperialismens ekonomiska konvulsioner överförs gång på gång till den politiska sfären som socialrevolutionära kriser och krig. Med Lenins ord är och förblir imperialismens epok en ”epok av krig och revolutioner”.
2.3. Imperialismens utveckling
Under den fria konkurrenskapitalismens era var Storbritannien den dominerande kapitalistiska stormakten och förblev så även under den första perioden av imperialistisk expansion, trots betydande utmaningar mot dess ställning. Det första världskriget berövade dock Storbritannien den absoluta hegemonin och inledde en mellanperiod i vilken den amerikanska imperialismen framträdde som huvudrivalen. Under Hitlers nazistiska diktatur utvecklade sig Tyskland till en allvarlig konkurrent om rollen som den dominerande imperialistmakten. Det andra världskriget, som slutade i en fullständig seger för Tysklands motståndare, gjorde dock slut på den tyska imperialismens planer. I stället framträdde USA som den både ekonomiskt och politiskt dominerande imperialistmakten.
Under de närmaste åren efter krigsslutet omstrukturerade USA:s ledare världsekonomin i enlighet med sina behov och intressen. Genom skapandet av det så kallade Bretton Woods-systemet gjorde de dollarn till den viktigaste valutan i världsekonomin. Dess traditionella imperialistiska rivaler fick motvilligt finna sig i att reduceras till en andrarangsroll. Bland annat tvingades Storbritannien och Frankrike att avveckla sina koloniala imperier och acceptera att dessa ersattes av ett halvkolonialt system med formellt oberoende stater, som dock förblev ytterligt beroende av de stora utländska monopol som ägde eller kontrollerade stora delar av deras industri, jordbruk och utvinning av naturtillgångar. Även där statskapitalistiska nationaliseringar berövade imperialismen det formella ägandet, gjorde dessa halvkoloniers skuldsättning till de av amerikanskt finanskapital dominerade institutionerna – Internationella valutafonden och Världsbanken – deras formella självständighet ihålig.
Men den obestridda amerikanska hegemonin varade inte mer än drygt två årtionden. För att hejda den utbredda efterkrigsradikaliseringen och, inte minst, garantera exportmarknader för sin industri, tvingades USA att hjälpa sina av kriget utmattade imperialistiska rivaler på fötter. Detta och de kostnadskrävande ansträngningarna att bekämpa en rad antiimperialistiska rörelser – framförallt de stalinistledda befrielserörelserna i Sydostasien – och slutligen efterkrigsuppsvingets stagnation och den hårdnande konkurrens som detta gav upphov till, undergrävde undan för undan USA:s ställning.
Sedan det tidiga 1970-talet har den stabilitet som berodde på USA:s dominans fallit sönder. I dag existerar ingen imperialistisk makt som är mäktig nog att kunna utforma den världsekonomiska ordningen efter sina egna önskemål och återställa ordningen och dynamiken i den kapitalistiska världsekonomin. I stället bevittnar vi uppkomsten av en rad regionala imperialistiska block, vart och ett dominerat av de starkaste imperialistmakterna i regionen: Ett USA-dominerat block på de amerikanska kontinenterna; ett av Japan dominerat block i Fjärran östern; och ett europeiskt block med Tyskland som den ekonomiskt och politiskt starkaste makten bland de europeiska imperialistmakterna.
Men dessa regionala blockbildningar står dock inte i direkt motsättning till en omfattande interpenetrering mellan de viktigaste imperialistiska staterna och blocken. Under hela 80-talet utgjorde exempelvis USA:s export till EG nästan en fjärdedel av dess totala export, vilket gjorde EG till USA:s största handelspartner, medan en femtedel av EG:s export gick till USA, vilket gjorde det till EG:s största handelspartner efter EFTA. Mellan 35-40 procent av USA:s direktinvesteringar utomlands under 80-talet gick också till EG, medan 50-60 procent av direktinvesteringarna i USA kom från EG. Under perioden ökade Japans investeringar från drygt en tjugondedel till en femtedel av de totala direktinvesteringarna i USA.
2.4. Den svenska kapitalismen och imperialismen
Det kapitalistiska produktionssättet bröt igenom på allvar i Sverige under andra hälften av 1800-talet. Då genomgick de skandinaviska länderna en snabb industrialisering, som också ledde till att industrikapitalet framträdde som den dominerande borgerliga fraktionen, och trängde det dittills dominerande handelskapitalet åt sidan. Den svenska borgarklassen uppnådde det monopolkapitalistiska stadiet under 1900-talets första decennier.
Den kapitalistiska koncentrations- och centraliseringsprocessen har gått mycket långt i Sverige. Faktum är att Sverige är en av de ”västdemokratier” där denna process gått som allra längst. De flesta av ekonomins nyckelsektorer domineras av ett fåtal stora företag, vilket kan jämföras med att 97 procent av alla svenska företag har mindre än 20 anställda. Inom exempelvis den ekonomiskt viktiga bilindustrin finns bara två stora tillverkare, Volvo och Saab-Scania, som är av avgörande betydelse för en lång rad underleverantörer, och vilka båda dessutom allierat sig med stora utländska biltillverkare.
Samma sak gäller ägandet. Medan de mindre företagen i huvudsak kontrolleras av enskilda kapitalister eller små ägargrupper, har ägandet av de största och viktigaste företagen till synes ”socialiserats” genom tillkomsten av en rad så kallade institutionella ägare: försäkringsbolag, investmentbolag, pensionsstiftelser, aktiesparfonder osv. Men trots en formellt sett mycket omfattande spridning av ägandet är det i själva verket ett fåtal stora intressesfärer som dominerar den privata industrin och kontrollerar de största företagen, genom strategiska aktieinnehav och andra former av direkt och indirekt ägande. Tillsammans bestämde de fyra största – Wallenberg (som är i särklass störst), Volvo, Handelsbanken och Skanska – över två tredjedelar av börsvärdet i början av 90-talet.
Parallellt med koncentrations- och centraliseringsprocessen har internationaliseringen av det svenska monopolkapitalets verksamhetsområde också gått mycket långt. De största svenskägda företagen är allihop transnationella. Ett mått på detta är antalet utlandsanställda. Samtidigt som de svarade för vart tredje jobb inom den inhemska tillverkningsindustrin i början av 1990-talet, hade de 18 största svenskägda koncernerna, som svarade för 80 procent av de drygt en halv miljon utlandsanställda, tillsammans 60 procent av sina anställda utomlands. Hälften av dem – däribland AGA, SKF, Ericsson och Electrolux – hade mer än hälften av sina anställda utomlands.
Omvänt har utländskt kapital ett betydande inflytande över den svenska ekonomin, inte minst till följd av en rad strategiska allianser och fusioner mellan svenskt och utländskt kapital (bl.a. Saab-GM, ABB). I slutet av 1980-talet var mer än var femte industriarbetare beroende av utländska ägare, varav den absoluta merparten var baserade i Schweiz, Finland, USA, Danmark och Holland.
Även produktionsinriktningen är starkt utlandsorienterad. Mellan 30 och 40 procent av BNP (beroende på konjunktursvängningarna) går idag på export. Merparten av exporten går till de övriga imperialistiska länderna i västvärlden varav mer än hälften till EG-länderna – dit även de svenskägda transnationella företagen har merparten av sin verksamhet förlagd.
Denna process med koncentration, centralisering och internationalisering har underlättats av det långvariga och långtgående samarbetet mellan storkapitalet och den socialdemokratiska byråkratin, ett samarbete som garanterat en stabil och samtidigt strömlinjeformad ram för kapitalets utveckling. Detta är kärnan i det som kommit att betraktas som den ”svenska modellen” eller ”the Swedish Model”; en expansiv kapitalism som aktivt hålls under armarna av staten, kombinerat med ett omfattande och skattevägen finansierat system för underhåll och reproduktion av arbetskraften. Detta samarbetes höjdpunkt inföll under den drygt tjugoåriga boom som följde på den av USA dominerade rekonstruktionen av den kapitalistiska världsekonomin efter det andra världskriget. I takt med en allt hårdare internationell konkurrens har ramarna för samarbetet krympt betydligt och lett till tillkomsten av öppet borgerliga regeringar efter flera decennier av socialdemokratiskt regeringsinnehav.
I förhållande till de starkaste imperialistmakterna är Sverige att räkna som en tredje rangens imperialistmakt. Sverige är en, med ett berömt uttryck, ”liten men hungrig” imperialistmakt, som är helt beroende av att den imperialistiska världsordningen garanteras av starkare imperialistiska makter, främst USA. Under de stora imperialistmakternas ”paraply” deltar Sverige i de flesta organ som skapats för att garantera den imperialistiska världsordningens stabilitet och utveckling, från FN, Internationella valutafonden och Världsbanken till regionala organ som Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (med uppgift att stöda marknadsekonomins införande i de degenererade arbetarstaterna i Östeuropa).
Likt många andra små imperialistiska stater har Sverige försökt hålla sig utanför de stora imperialistmakternas inbördes konflikter. Denna politik med ”alliansfrihet” har varit mycket förmånlig för den svenska borgarklassen. I synnerhet som den inte uteslutit mer eller mindre öppet samarbete med de för tillfället dominerande imperialistmakterna. Under det andra världskriget var det svenska kapitalet i stor utsträckning berett att underordna sig den tyska imperialismens Nyordning av Europa, och levererade inte bara järnmalm, kullager och andra varor till det tyska krigsmaskineriet, utan tillät även att tyska styrkor transporterades genom Sverige och att svenska örlogsfartyg skyddade tyska fartygskonvojer i Östersjön. När det började gå dåligt för Tredje riket omorienterade sig de ledande skikten snabbt i proallierad riktning, för att efter kriget på olika sätt backa upp USA:s offensiv under det kalla kriget, inte minst i form av militärt samarbete. Under hela efterkrigsperioden har Sverige accepterat det av USA organiserade teknikembargot mot de degenererade arbetarstaterna och andra för dess styrande kretsar misshagliga regimer. Idag håller dock den svenska borgarklassen på att öppet överge den gamla formeln om ”alliansfrihet, syftande till neutralitet i krigstid”, till förmån för ett aktivt deltagande i de västeuropeiska imperialistmakternas försök att skapa övernationella strukturer för ett allt mer långtgående ekonomiskt och politiskt samarbete i samband med perspektivet för en europeisk ekonomisk och politisk union (EU).
3. Nationalism och nationell kamp
Nationalstaten är den vanligaste borgerliga statsformen, så även för Sveriges del. Idén om en stat vars viktigaste föreningspunkt är en gemensam historia, kultur och språk, spelar en utomordentligt viktig roll för att legitimera det borgerliga styret. I själva verket är det få stater i världen som är etniskt homogena. Än mer så efter de stora folkomflyttningar som kapitalismen gett upphov till under sin expansion över jordklotet. I många stater utövas därför makten av en bourgeoisi som kommer ur majoritetsbefolkningens led, och som medvetet försöker stärka sitt styre genom att utmåla minoritetsbefolkningarna som ett hot mot majoritetsbefolkningen. Men bourgeoisin behöver inte nödvändigtvis stöda sig på majoritetsbefolkningen. I Sydafrika har makten hittills utövats av en bourgeoisi som kommer ur minoritetsbefolkningen och som upprätthåller sin makt genom att systematiskt diskriminera majoriteten och använda en del av de överprofiter som detta system ger upphov till för att medvetet framskapa en vit arbetararistokrati.
3.1. Imperialism och nationellt förtryck
I och med den imperialistiska epoken blev de stora kapitalistiska makterna storskaliga folkförtryckare – antingen genom direkta koloniala eller indirekta halvkoloniala medel. De antikoloniala och antiimperialistiska rörelserna lyckades genomdriva nedmonterandet av de brittiska och franska kolonialimperierna, bara för att se dem ersatta av ett nytt beroende i form av halvkoloniala stater, som formellt är självständiga men ändå knutna till och underordnade imperialistiska intressen med tusen och ett band.
För att regera i deras ställe understödde de imperialistiska makterna borgerligt ”nationalistiska” politiker, militäreliter eller till och med halvfeodala klasser. Därav övervikten för bonapartistiska regimer som bärs upp av krigsmakten i den halvkoloniala världen. Imperialismen understöder dem ekonomiskt och militärt och har upprepade gånger intervenerat direkt för att stöda eller installera dem.
Imperialismen har uppmuntrat och bevarat balkaniseringen av strategiska områden på jorden. Den fragmentering som förorsakats av koloniala erövringar från 1880- till 1920-talet satte igång denna process. I de känsligaste områdena skapas och upprätthålls bosättarstater (Israel) för att främja uppstyckningen, skapa motsättningar mellan olika folkslag och stater och försvaga varje enat uppträdande mot imperialismen. Över hela världen finns ett nät av imperialistiska garnisoner i form av militär- och flottbaser, ofta i lösslitna enklaver vilka imperialismen betraktar som sin egendom eller ”arrenderar” med hjälp av påtvingade ”avtal”, och som den berövar de berörda länderna kontrollen över.
3.2. Proletariatet har inget fosterland
I motsats till bourgeoisin har proletariatet inget ”fosterland”. Både dess omedelbara och historiska intressen går utöver nationella gränser och kräver enhet mellan alla länders arbetare. Det klassmedvetna proletariatet är internationalistiskt eller också är det ingenting. I den utsträckning som arbetarklassen är bunden till ett gemensamt fosterland med sina borgerliga utsugare är den förslavad. Om proletariatet låter sig förgiftas av nationalism, kommer det att försaka sina egna klassintressen till förmån för sina klassfienders.
Klasskampen utspelas vanligtvis inom nationalstatens ram. Proletariatets mest omedelbara fiende är dess ”egen” bourgeoisi, även om denna är knuten till världsbourgeoisin med tusen och ett band. När proletariatet har störtat det ”egna landets” bourgeoisi försvarar den det ”socialistiska fosterlandet” både mot utländska interventioner och inhemsk kontrarevolution. Men även här är det enbart formen för proletariatets kamp som är nationell. Arbetarklassen måste söka enhet med sina klassbröder och -systrar i andra länder för att försvara revolutionen. Så länge inte kapitalismen avskaffats i världsskala är inte proletariatets seger säkrad.
3.3. Försvaret av nationella rättigheter
Det finns ingen motsättning mellan proletariatets internationalism och försvaret av förtryckta folks rättigheter. Samtidigt som trotskisterna tydligt erkänner dessa som borgerligt demokratiska rättigheter – dvs som förenliga med bibehållen kapitalism – försvarar de utan att tveka alla förtryckta folks rätt till självbestämmande på alla områden – inklusive rätten att frigöra sig och skapa en egen statsbildning.
Den ”nationella kampen” mot imperialismen i de halvkoloniala länderna är en nödvändig och integrerad del av proletariatets revolutionära kamp. Varje underskattning av denna frågas betydelse och sprängkraft riskerar att marginalisera revolutionärernas inflytande och underlätta för andra krafter, exempelvis den nationalistiskt sinnade småbourgeoisin, att vinna inflytande på deras bekostnad. I denna kamp kan dock den nationalistiskt sinnade småbourgeoisin bli en allierad till proletariatet, förutsatt att arbetaravantgardet inte underordnar sig utan i stället strävar efter att leda och organisera kampen mot imperialismen på grundval av sitt eget program och proletära former för klasskamp och organisering – där rådsorganiseringen kan och måste utsträckas till bönderna, småbourgeoisin och de väpnade styrkorna.
4. De utsugnas och förtrycktas kamp
Klasskampen uppstod i kölvattnet på den sociala differentiering som gav upphov till de första klassamhällena. Dessa tidiga klassamhällen representerade ett enormt språng framåt i mänsklighetens produktionsförmåga, samtidigt som det också innebar införandet av systematiskt tvångsarbete (slaveri eller livegenskap) och förtryck för den talrikaste klassen, de direkta producenterna.
Den inre drivkraften i vart och ett av dessa klassamhällen har varit en speciell typ av produktionsätt, där en minoritet tillägnat sig den merprodukt som skapades av majoritetens arbete. På det sociala och politiska planet uttryckte sig den antagonism som kampen om merprodukten gav upphov till i klasskamp eller krig och konflikter mellan olika stater. I de stater som baserades på slaveri, asiatisk despotism och feodalism utgjorde konflikten mellan rivaliserande härskande klasser, de mänskliga framstegens lokomotiv. Medlen för den sociala produktionen utvecklades och på denna grundval utvecklades samhällets rikedomar och kultur, även om de var mycket ojämlikt fördelade.
Där den kapitalistiska revolutionen var som mest genomgripande undanröjdes den nedgående feodalismen, med dess lapptäcke av priviligierade, parasitära kaster och stånd och dess hierarki med isolerade politiska enheter. Bourgeoisin skapade den moderna nationalstaten och de borgerligt demokratiska, dvs parlamentariska, formerna av styre. Bourgeoisins ideologer hyllade de ideal som den franska revolutionen – den mönsterbildande borgerliga revolutionen – skrev in på sina fanor: Frihet, jämlikhet och broderskap.
Men det var en frihet, jämlikhet och ett broderskap som redan från början var full av inskränkningar. Väl vid makten övergav eller förrådde bourgeoisin i många länder, inklusive Frankrike, snabbt många av de krav som den använt för att mobilisera befolkningens breda massa som en murbräcka mot den gamla ordningen. I andra länder – exempelvis Tyskland och Japan – valde bourgeoisin hellre att fegt kompromissa med de gamla härskande klasserna och furstehusen än att ta konsekvenserna av de ideal den sade sig hylla. Det var först de gamla regimernas sammanbrott som undanröjde återstoden av de gamla härskande klassernas makt och gav upphov till den moderna borgerliga demokratin, baserad på allmän rösträtt och parlamentarism. Att USA länge kunde framstå som den borgerliga demokratins förlovade land bottnade i avsaknaden av feodala rester och den etnocentriska enögdhet som bortsåg ifrån att USA skapats på basis av ett folkmord på den ursprungliga befolkningen – inte desto mindre var det sant att stora delar av den via befolkningen länge upplevde en grad av demokrati som få andra borgerliga stater gav utrymme för. I takt med det amerikanska kapitalets monopolisering urholkades dock denna demokrati och ersattes av en ”demokrati” dominerad av en besutten minoritet.
Detta är inget unikt för USA. Mer än i något tidigare produktionssätt har kapitalismen koncentrerat ägandet av produktionsmedlen i händerna på en liten minoritet, som dessutom kontrollerar statsapparaten. Till och med den mest ”demokratiska” kapitalistiska staten är i realiteten en stat konstruerad för att slå vakt om minoritetens exploatering av den stora majoriteten, den är med andra ord en borgerlig diktatur. Den frihet, jämlikhet och det broder/systerskap som existerar i de borgerliga samhällena har mer än ofta vunnits genom hård kamp med bourgeoisin, som väl vid makten visat sig mycket obenägen att uppfylla de löften och utfästelser den använt för att mobilisera befolkningsmajoriteten för sitt makterövrande.
4.1. Arbetarklassen
Proletariatet (arbetarklassen) kännetecknas av att det inte äger några produktionsmedel, utan lever på att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna. Men på dess arbete vilar hela det borgerliga samhällets byggnad. Utan arbetarklassens arbete skulle det kapitalistiska samhället inte existera.
Kapitalet utövar ett konstant tryck på proletariatet i sin strävan att intensifiera utsugningen och tvingar den enskilde proletären att gå samman med andra proletärer eller gå under. Samtidigt underlättas och stimuleras arbetarklassens kollektiva organisering och kamp av den kapitalistiska produktionsprocessens organisering av betydande delar av arbetarklassen i stora produktionsenheter.
Konflikten mellan kapitalisterna och arbetarklassen, ena gången partiell och fragmenterad, andra gånger generaliserad, ena gången om löner och arbetsförhållanden och andra gånger uppflammande till en kamp på politikens arena och slutligen för statsmakten, är klasskampen – den skarpaste, tydligaste formen av klasskamp i den mänskliga historien.
Proletariatets klasskamp har gång på gång utmanat och ifrågasatt kapitalismen. I många länder har arbetarklassen tillkämpat sig själv och alla förtryckta långtgående sociala, juridiska och politiska rättigheter. Många av dessa rättigheter, framför allt rösträtten, har avkrävts bourgeoisin i hård klasskamp och många gånger under hot om revolution. Inga av dessa sociala erövringar är dock säkrade förrän kapitalismen avskaffats. Även om bourgeoisin periodvis kan förlika sig med en rad av de erövringar som gjorts av arbetarklassen, och till och med försöka utnyttja dem som en ny källa till profit, driver det kapitalistiska systemets ojämna utveckling och inre motsättningar den gång på gång till att ifrågasätta och till och med försöka ta tillbaka dessa erövringar. Så länge kapitalismen består har arbetarklassen inga självklara rättigheter, utan måste ständigt vara beredd att kämpa för att försvara de rättigheter som den erövrat.
I kraft av sin nyckelroll i produktionsprocessen är arbetarklassen den enda klass som kan störta kapitalismen och befria hela den förtryckta mänskligheten från varje form av utsugning och träldom. Alla andra förtryckta skikt är bundna till det kapitalistiska samhället eller alltför splittrade, vilket gör dem oförmögna att föra en framgångsrik kamp mot sina kapitalistiska och imperialistiska utsugare.
Många borgerliga och småborgerliga ideologer hävdar att arbetarklassen spelat ut sin roll som samhällsomstörtande klass och pekar på statistik som påstås visa arbetarklassens minskande roll. Men detta är antingen ett medvetet bedrägeri eller uttryck för demoralisering. Även om det är sant att dess traditionella kärntrupp, industriarbetarklassen, har minskat i storlek i de avancerade kapitalistiska länderna utgör den faktiskt en större andel av befolkningen även i dessa länder än den ryska arbetarklass som framgångsrikt genomförde den första socialistiska revolutionen i historien. Till detta kommer att arbetarklassen i vid bemärkelse, dvs i egenskap av löneslavar, utgör en stor och växande majoritet av befolkningen i alla utvecklade kapitalistiska länder, inklusive Sverige, och en betydande andel av befolkningen i många halvkoloniala länder. Sett i klasstermer är därför arbetarklassens position vida mer gynnsam nu än den var vid seklets början. Problemets kärna är därför inte frågan om arbetarklassens storlek utan om dess ledarskap.
4.2. Småbourgeoisin
Småbourgeoisin utgörs av små varuproducenter. De äger produktionsmedel, men arbetar vanligtvis själva i produktionen och exploaterar inga eller få lönearbetare. Till denna klass räknas små- och mellanstora bönder, hantverkare, affärsägare osv. Småbourgeoisin utgör en betydande andel av befolkningen i de halvkoloniala länderna. I de mest avancerade kapitalistiska länderna har dock dess samhälleliga betydelse kraftigt minskat till följd av den kapitalistiska produktionsprocessens utveckling i riktning mot storskaliga produktionsenheter.
I den överväldigande majoriteten av världens länder utsätts småbourgeoisin för en obarmhärtig utsugning av halvfeodala eller kapitalistiska godsägare, banker eller imperialistiska monopolföretag. Många drivs till skuldsättning och ruin av det förkrossande trycket från storkapitalister. Där bönderna, utsugna av godsägare och ockrare, har överlevt både antalsmässigt och som en stor del av befolkningen, har de uppvisat en stark revolutionär kraft. Men böndernas sociala uppsplittring, deras frånvaro i den kapitalistiska storproduktionen, betyder att de inte vare sig politiskt eller ideologiskt kan inta en självständig plats som klass. Småbönderna och småbourgeoisin följer i slutändan antingen proletariatet eller bourgeoisin, dvs bönderna eller småbourgeoisin kan inte upprätta något eget klassherravälde eller en statsmakt som uttrycker deras egna intressen.
Genom sin ställning mellan den egentliga bourgeoisin och arbetarklassen kan och kommer småbourgeoisin att hämta element från det proletära och det borgerliga ”programmet” och falla tillbaka på reaktionära förkapitalistiska ideologier och samhällsideal. De olika formerna av populism, nationalism eller ”antiimperialism” är uttryck för detta. Här återfinns sammanblandade och förvirrade element, hopkok av borgerligt demokratiska ideal, liksom tillbakablickande utopier och en socialism som berövats sina proletära metoder för klasskamp och den proletära makten som sitt mål.
I länder där småbourgeoisin, främst i form av bönder, utgör en betydande del av befolkningen är kampen för att vinna dessa ett avgörande element i det revolutionära programmet. Utan att ställa sig bakom böndernas krav på jord, expropriering av de stora jordägarna och omfördelning av jorden till den stora bondemassan hade Oktoberrevolutionen gått ett säkert nederlag till mötes, på samma vis som en av de viktigaste orsakerna till den ungerska rådsrepublikens nederlag 1919 var dess oförmåga att vinna massan av bönder till sin sida.
All historisk erfarenhet säger att arbetarklassen bara kan vinna småbourgeoisin till sin sida genom att visa sin beslutsamhet att kämpa om samhällsmakten, och genom att i handling visa att den är beredd att försvara småbourgeoisin mot utarmning och skuldsättning, utan att för den skull göra några som helst eftergifter ifråga om sin övergripande uppgift: kapitalismens och utsugningens avskaffande.
4.3. Mot kvinnoförtrycket
I det kapitalistiska samhället finns det individer, hela grupper och skikt, inte bara nationaliteter eller klasser, vars tillvaro karakteriseras av mer än en form av förtryck och som dessutom ofta utsätts för en hårdare utsugning. Den i särklass största av dessa grupper är den grupp som utgörs av halva mänskligheten, kvinnorna.
Det till synes urgamla förtrycket av kvinnorna går tillbaka till de första klassamhällenas uppkomst och rättfärdigas av en patriarkal ideologi, som varje nytt klassamhälle övertagit och omvandlat i enlighet med sina behov.
Genom att belastas med ansvaret för barnuppfostran och hemarbete utesluts antingen kvinnorna från arbetet utanför familjen eller förvisas till sådana arbeten som minst står i vägen för deras ”huvuduppgift”. Detta och den legitimationsideologi som hävdar att detta är kvinnans ”sanna” roll, är roten till kvinnornas överväldigande koncentration i de dåligt betalda vård- och serviceområdena, liksom bland de lägre kontorsanställda. Kvinnorna erkänns inte som fullvärdig eller stadigvarande arbetskraft och tvingas antingen ut ur produktionen i kristider och tillbaka till hus och härd, eller utnyttjas som billig arbetskraft.
Utan familjens bortdöende som social grundenhet och samhällets övertagande av hushållsarbetet, är kvinnornas befrielse ur sin träldom omöjlig. Ändå förtrycks inte alla kvinnor lika mycket. Bourgeoisins kvinnor förtrycks av männen i sin egen klass, men tar del i utsugningen av sina proletära ”systrar” och naturligtvis också av de manliga arbetarna.
Idag råder en fullständig begreppsförvirring ifråga om vad ”feminism” egentligen är för något. För en del är det ett samlande namn för alla typer av rörelser eller kamp där kvinnor är inblandade. För andra är det en specifik ideologi som hävdar kvinnans särart. Ytterligare andra försöker att sitta på alla stolarna samtidigt. Som trotskister strävar vi efter att klargöra frågeställningarna inför arbetarklassen i stället för att fördunkla dem. Därför avvisar vi begreppet ”feminism” som ett samlande namn för den kamp som kvinnor är indragna i. I den mån ”feminism” betonar kvinnornas särart, och ger dem en särställning i förhållande till klasskampen (exempelvis hävdar att deras kamp är viktigare än eller står över klasskampen, om den inte rentav förnekar klasskampens existens) avvisar vi dessa ståndpunkter såsom varande uttryck för en småborgerlig ideologi.
För oss är arbetarkvinnorna, och inte kvinnorna i allmänhet oavsett klasstillhörighet, huvudkraften i varje effektiv rörelse mot kvinnoförtrycket. Det innebär inte att vi avvisar allt samarbete med borgerliga och småborgerliga kvinnorörelser. Tvärtom verkar vi aktivt för olika former av aktionsenheter med sådana grupper kring konkreta krav och aktioner som riktar sig mot kvinnoförtrycket. Men vi avvisar alla försök att bygga ”breda” kvinnorörelser – eller kvinnopartier – tvärs över klassgränserna. Sådana rörelser är en direkt återvändsgränd eftersom de bygger på förutsättningen att arbetarkvinnorna håller tillbaka eller ger upp sina klasskrav i ”enhetens” intresse, dvs att de underordnar sig de ramar som bourgeoisins och småbourgeoisins kvinnor ställer upp.
Bara en proletär kvinnorörelse, förutsatt att den har en revolutionär ledning, kan organisera den stora massan av kvinnor till kamp för sina intressen. En sådan rörelse kan bli en kämpande förtrupp i kampen för både sin egen frigörelse och hela arbetarklassens frigörelse.
4.4. Mot sexuellt förtryck
Marxister bekämpar statens rätt att lägga sig i befolkningens privatliv, så länge detta inte utgör ett hot mot andra människor.
Vi vänder oss mot den borgerliga statens försök att disciplinera och snöpa ungdomens sexuella behov, och mot dess hycklande försök att förneka handikappade och gamla rätten till ett sexualliv.
Vi avvisar den borgerliga statens försök att undertrycka och diskriminera sexuella minoriteter. Homosexualitet är en av den mänskliga sexualitetens uttrycksformer, som förtalas och häftigt angrips eftersom den ifrågasätter den barnuppfostrande kärnfamiljens ideal. Vi kämpar mot varje diskriminering, förföljelse och förtryck av homosexuella, oavsett om det är genom staten eller genom okunniga och efterblivna element inom den arbetande befolkningen.
4.5. Mot främlingsfientlighet och rasism
Kapitalismen omvandlar, särskilt i sin imperialistiska epok, nationalismen hos förtryckarstaternas folk till chauvinism. Dess mest förhatliga form är rasismen – det pseudovetenskapligt baserade påståendet att det finns ”överlägsna” mänskliga raser – vars mest perverterade uttryck, den nazistiska ”rasvetenskapen” och antisemitismen, krävt minst sex miljoner offer. Rasismen är i själva verket en produkt av kapitalismens expansion över världen och en legitimering av det faktum att de vithyade kapitalistiska exploatörerna hade en helt annan hudfärg och kultur än de utsugna och förtryckta massorna i de länder som erövrades eller dominerades.
Världen över förföljs och diskrimineras hundratals miljoner människor till följd av sin etniska tillhörighet, från ursprungsbefolkningar som koories i Australien, samerna i Norden, eller navajos i USA, till de stora grupper av invandrade arbetare, som mer eller mindre aktivt lockades från kolonierna till Storbritannien och Frankrike och från Balkan-länderna till Västtyskland, Skandinavien och andra länder under det ekonomiska uppsving som följde på det andra världskriget. Många av dessa människor befinner sig i en ytterst prekär situation utan några som helst möjligheter att försvara sig, och inte så få utsätts för hänsynslös utsugning i händerna på skrupelfria kapitalister och halvfeodala jordägare.
Det är proletariatets plikt att bekämpa alla repressiva åtgärder som riktar sig mot de etniska minoriteterna, mot undertryckande av deras kultur och språk, legaliserad stöld av deras jord- och vattentillgångar och begärliga råvaror, invandringskontroll, anvisningar, polistrakasserier och diskriminering beträffande arbete, bostad, utbildning eller fackliga rättigheter.
Det är en tvingande plikt för arbetaravantgardet att försöka vinna och organisera såväl de infödda som invandrade arbetarna för en aktiv enhetsfront mot rasismen, och att inte tveka att bidra till att stöda invandrararbetare som organiserar sig självständigt till försvar mot rasistiska och fascistiska angrepp och trakasserier. Det kan visa sig nödvändigt och livsavgörande att utveckla särskilda metoder och organisationsformer för att göra denna kamp så effektiv som möjligt, till exempel speciella fackliga utskott eller försvarsgrupper i invandrarområdena. Dessa skulle kunna utgöra en kraftfull del av arbetarklassens kamp mot statens våldsmakt och mot fascismen.
4.6. För en proletär ledning i de förtrycktas kamp
För att ge sina krav största möjliga slagkraft behöver dessa förtryckta skikt skapa egna organisationsformer – såväl inom arbetarklassens egna organisationer som organisationer av enhetsfrontstyp. Däremot har de inget behov av särskilda ideologier som ger deras kamp en särställning i förhållande till klasskampen (exempelvis hävdar att deras kamp är viktigare eller står över klasskampen, om den inte rentav förnekar klasskampens existens). Sådana ideologier är i själva verket ett direkt hinder för den förtryckta gruppens kamp, genom att de hindrar den från att öppet söka stöd hos den av samhällets huvudklasser som kan lägga sin tyngd bakom dess kamp, arbetarklassen, och bekämpa de härskande klasser och styrande skikt som är ansvariga för förtrycket. På så sätt är exempelvis den svarta nationalismen en småborgerlig ideologi, som uttrycker den svarta småbourgeoisins intressen, trots att den åberopar sig på en progressiv och rättfärdig sak. Ett annat exempel är sionismen som en gång – innan den blev ideologi för en kolonial bosättarstat – var en småborgerlig ideologi för de förtryckta judarna. Som sådan bekämpades den av kommunisterna som i stället förespråkade att det judiska proletariatet skulle bryta med den judiska bourgeoisin och småbourgeoisin och ansluta sig till socialismen, och i stället för att isolera sig i separata organisationer ansluta sig till arbetarklassens organisationer i de länder där de levde och verkade. Samtidigt kämpade kommunisterna också för de judiska befolkningsminoriteternas rätt att själva bestämma över sina villkor.
Trotskisterna strävar efter att ge de förtrycktas kamp en proletär och revolutionär ledning. Det innebär en målmedveten kamp på tre fronter: mot likgiltighet och efterblivenhet inom proletariatet gentemot de förtryckta; mot småborgerliga ideologier som avskiljer de förtryckta från klasskampen; och för trotskistiskt ledda rörelser, som är oupplösligt förbundna med arbetarklassens massorganisationer.
5. Den permanenta revolutionen
Kapitalismen är oförmögen att garantera en allsidig och harmonisk utveckling av produktivkrafterna i världsomfattning. Den är oförmögen att höja de ”efterblivna länderna” till samma nivå som de avancerade kapitalistiska staterna. De flesta länderna i Asien, Afrika och Latinamerika är visserligen oåterkalleligt indragna i den kapitalistiska världsekonomin, men de förblir underutvecklade och ”efterblivna”.
Detta fenomen kan bara förstås med hjälp av Lenins teori om imperialismen och Trotskijs teori om den ojämna och sammansatta utvecklingen. Ur den kapitalistiska utvecklingens ojämnhet, som ger upphov till både efterblivna och framskridna kapitalistiska länder, uppstår fenomenet med den sammansatta utvecklingen. Det efterblivna landet kan inte följa samma utvecklingsväg som de framskridna tillryggalagt. För att hinna ikapp är det tvunget att försöka ”hoppa över” de stadier som de framskridna länderna redan tillryggalagt. På grund av imperialismens dominans över världsekonomin övervinner det dock inte sin efterblivenhet, utan tvingas kombinera den med en ny ordning som kombinerar en modern, men ofta mycket liten och exportinriktad, industrisektor med en primitiv självförsörjningsekonomi eller väldiga privata jordegendomar. I denna samhällsstruktur utgör proletariatet en minoritet. Resten av de stora folkmassoma består av bönder, jordproletärer, städernas småborgare eller halvproletärer.
De imperialistiska huvudmakternas dominerande ställning i världsekonomin och inflytande över de efterblivna ländernas ekonomier har förhindrat framväxten av kraftfulla och självständiga nationella borgarklasser i dessa länder. Dessa svaga borgarklasser pendlar mellan rollen som agenter för imperialismen i utsugningen och förtrycket av sina egna länder och episodiskt motstånd mot imperialismens värsta övergrepp. 1900-talets samlade erfarenheter visar att bourgeoisin i dessa länder bara undantagsvis är beredd eller förmögen att framträda som försvarare av ”nationella intressen” (och menar därmed naturligtvis nationell kapitalistisk utveckling). Den är definitivt inte förmögen att föra en konsekvent och framgångsrik kamp mot den utländska imperialismen och dess inhemska agenter; en kamp som skulle resultera i en självständig kapitalistisk utveckling – och i förlängningen uppkomsten av en ny imperialistisk stat.
5.1. Den permanenta revolutionens teori
På grundval av teorin om den ojämna och sammansatta utvecklingen, och styrkeförhållandet mellan klasserna i de efterblivna länderna, utvecklade Trotskij teorin om den permanenta revolutionen. Till att börja med tog teorin form utifrån en analys av tsarernas Ryssland mellan 1904 och 1907 och lades till grund för Trotskijs strategiska perspektiv för den ryska revolutionen. Mot slutet av 20-talet drog Trotskij slutsatsen att teorin hade en generell räckvidd, som ”en fråga om den internationella revolutionens karaktär, inre sammanhang och metoder”.
Med utgångspunkt i den imperialistiska kapitalismens ojämna och sammansatta utveckling, framhåller teorin den borgerliga och socialistiska revolutionens sammansatta (permanenta) karaktär. De uppgifter som i marxistisk teori traditionellt förknippats med den borgerliga revolutionen – avskaffandet av de halvfeodala och även förfeodala förhållandena inom jordbruket, nationell enhet, självständighet och demokrati kunde inte längre uppnås på grundval av kapitalistiska egendomsförhållanden eller under borgerlig ledning. Dessa uppgifter är ofta de mest brännande och explosiva frågorna i de ”efterblivna” halvkoloniala länderna, men de kan dock bara förverkligas av en arbetarstat stödd av böndernas breda massa och andra förtryckta skikt. I annat fall förvränger och plundrar imperialismen den nationella ekonomin och den formella statliga självständigheten förblir tomt klingande fraser.
Den permanenta revolutionens teori grundas på lagmässigheten i att breda massors kamp mot imperialismen och dess inhemska agenter i de underutvecklade länderna tenderar att leda till brytning med kapitalismen för att övervinna det historiska problemet med deras efterblivenhet och även för att uppnå elementära demokratiska rättigheter. Men den erkänner också att förverkligandet av denna möjlighet att överskrida kapitalismens ramar, dvs att göra revolutionen permanent, fordrar proletariatets medvetna ingripande – för att leda alla förtrycktas och utsugnas kamp, som en del av sin egen kamp för makten. Den permanenta revolutionen är ingen historisk process som automatiskt, utan de revolutionära marxisternas ingripande och handlande, leder till ett genombrott.
5.2. Den permanenta revolutionens strategi
Den permanenta revolutionens strategi baseras framför allt på skapandet av ett förbund mellan proletariatet och bönderna och andra förtryckta skikt mot imperialismen och deras lokala borgerliga eller halvfeodala bundsförvanter. Detta utgör den nödvändiga grunden för den antiimperialistiska enhetsfronten.
Detta innebär inte att revolutionärer avvisar allt samarbete med bourgeoisin, eller ännu mer historiskt sett efterblivna klasser, i de imperialistiskt dominerade länderna. När dessa hamnar i konflikt med imperialismen, bör revolutionärerna verka för en enhetsfront mot den gemensamma fienden, utan att för ett ögonblick hysa några som helst illusioner om att de kommer att vara något annat än en inkonsekvent och förrädisk allierad. Under inga villkor får proletariatet underordna sig dessa klasser och aldrig understöda en regering baserad på dessa klasser eller inträda i en sådan regering.
Varje försök att reservera en plats för den ”nationella bourgeoisin” i en antiimperialistisk enhetsfront uttrycker ett stadietänkande. Den antiimperialistiska enhetsfronten kan bara vinna regeringsmakten i form av en revolutionär arbetar- och bonderegering, som stöder sig på arbetar- och bondemassornas kamporgan (råd, kommittéer, fackföreningar; formerna är olika, men deras rådskaraktär är avgörande för det slutliga stormandet av den sönderslitna statsmakten).
Därav följer arbetar- och bonderegeringens grundläggande uppgifter: fördrivande av eventuella imperialistiska interventions- eller ockupationsstyrkor, krossandet av den statliga våldsapparaten och dess ersättande med arbetarnas och böndernas beväpning och demokratiskt organiserade milisstyrkor, det fullständiga beslagtagandet av imperialisternas egendom, bankerna, storindustrin och gruvorna, liksom fördelning av jorden till de som brukar den. Det är givet att en sådan regering inte kan innehålla någon kapitalistisk minister. Om arbetarnas och böndernas företrädare går i denna fälla – folkfronten – så är de räddningslöst förlorade.
Revolutionärer bekämpar oförsonligt all folkfrontspolitik, dvs alla försök att underordna de förtryckta en allians med borgarklassen, och försöker vinna massivt gehör för lösningar som ställer de reformistiska och centristiska arbetarpartierna inför det ofrånkomliga valet att antingen bryta med bourgeoisin eller förlora inflytandet över de massor som ger dem sitt stöd i tron att de erbjuder en framkomlig väg: bryt med bourgeoisin, kasta ut de kapitalistiska ministrarna och mobilisera, organisera och beväpna massorna. Denna taktik kan öppna vägen för en revolutionär arbetar- och bonderegering.
Men den slutgiltiga segern kan bara nås när proletariatet, under ledning av förtruppens parti, lyckas skapa ett fast förbund med bönderna och genom betvingandet av den utländska och inhemska reaktionen upprättar den proletära diktaturen i förbund med bondemassorna.
Eftersom proletariatets perspektiv, trots dess rättfärdiga nationella kamp mot imperialismen, är internationalistiskt, strävar det ständigt efter att vinna stöd av och få hjälp från de andra förtryckta nationerna och från proletariatet i de imperialistiska länderna. En proletär diktatur i ett efterblivet land är dömd att utplånas eller urarta under trycket av efterblivenhet och imperialistisk bojkott, om inte proletariatet i andra länder ger den sitt aktiva stöd eller revolutionen sprids utanför dess gränser.
6. Den kapitalistiska staten
Staten är en våldsapparat för de härskande klasserna och försvarar deras ekonomiska makt i samhället. De första staterna uppstod i och med upplösningen av det urkommunistiska samhället. Utvecklingen av klasser och uppdelningen i utsugare och utsugna fordrade ett instrument som garanterade utsugarens rikedomar och skyddade dem mot de utsugnas uppror. Detta instrument är staten.
Trots skenet av neutralitet, av att vara opartisk och stå över samhället, utgör staten i själva verket garanten för utsugarens rättigheter. Statens väsentligaste kännetecken – och detta förblir till våra dagar avgörande för alla statsformer i klassamhället – är dess kontroll över krigsmakten, poliskåren och andra repressiva instrument.
Under kapitalismen är staten ett vapen i bourgeoisins händer mot arbetarklassen. Dess uppgift är att försvara de borgerliga egendomsförhållandena, bourgeoisins rätt till produktionsmedlen och rätten att utsuga arbetarklassen.
Den borgerliga staten uppstod inte alltid, likt den stat som framträdde ur den stora borgerliga revolutionen i Frankrike i slutet av 1700-talet, genom ett fullständigt krossande av den gamla statsapparaten och den klass som bar upp den. I en del fall övertog bourgeoisin de föregående statsformerna och omvandlade dem i enlighet med sina egna intressen, efter att först ha erövrat den ekonomiska makten i samhället.
Krigsmakten, poliskåren, säkerhetspolisen, den juridiska apparaten, förvaltningen och, i viss mån, yrkespolitikerna utgör det kapitalistiska statsmaskineriets nyckelinstitutioner. De utgör den ”parasitära utväxt” på samhällskroppen som kapitalismen fordrar. Utifrån denna kärna kan den kapitalistiska staten ta sig många olika former, som är avhängiga graden av ekonomisk utveckling, historiska traditioner och den politiska stabiliteten i ett land. Tyskland under såväl släkten Hohenzollerns kejsardöme, den parlamentariska Weimarrepubliken, den nazistiska diktaturen och den parlamentariska Förbundsrepubliken, som Sveriges och Danmarks konstitutionella monarkier eller republikerna USA och Frankrike, för att inte tala om de militärbonapartistiska staterna i den halvkoloniala världen, var och är alla kapitalistiska stater. Staten och dess våldsapparat hade eller har i samtliga dessa fall till huvuduppgift att försvara kapitalismen.
6.1. Parlamentarism och bonapartism
I de avancerade kapitalistiska länderna är den parlamentariska demokratin den ideala formen för politiskt styre. Parlamentet är dock en andra rangens arena i förhållande till det kapitalistiska samhällets verkliga maktcentrum: storföretagens och bankernas direktionsrum och den verkställande maktens, regeringens och den högre statliga byråkratins ämbetsrum. Den spelar dock en viss roll för att legitimera uppgörelserna mellan bourgeoisins olika fraktioner, organiserade som politiska partier, och för att utse och legitimera de regeringar som skall leda och övervaka statsapparatens arbete.
Arbetarklassen var länge utesluten från representation i parlamenten. Efter lång och hård kamp fick dess representanter tillträde till parlamenten, inte minst till följd av arbetarklassens framgångsrika kamp för allmän rösträtt. Men arbetarklassens politiska representanter släpptes och släpps inte in i regeringsställning förrän bourgeoisin blivit övertygad om deras lojalitet gentemot det kapitalistiska systemet, eller, i vissa undantagsfall, när den allmänna politiska krisen i samhället tvingar en vanmäktig bourgeoisi att tolerera en regering stödd på arbetarklassens partier utan att ha några garantier om att den är beredd att försvara den kapitalistiska utsugningen. Det senare fallet är dock bara en kort episod, som endast kan sluta med att borgarklassen övervinner krisen och störtar en sådan regering, eller att arbetarklassen besegrar bourgeoisin.
De tidigare krisperioderna pekar på att imperialismen även under denna krisperiod kommer att försöka stärka sitt styre med allt djupare former av politisk reaktion. Ju långvarigare stagnationen är, desto sannolikare är det att bourgeoisin kommer att överge det parlamentariska styret till och med i de mest avancerade och stabila kapitalistiska länderna till förmån för olika typer av bonapartistiska regimer. Under förevändning av att ”rädda nationen” kommer de verkställande och militära delarna av staten att tillåtas koncentrera den politiska makten i sina händer, ofta med bibehållande av de parlamentariska institutionerna och partiväsendet, om än tömda på verkligt innehåll.
Om detta skulle visa sig otillräckligt, som i Tyskland i början av 30-talet, kommer betydande delar av bourgeoisin inte att tveka att organisera paramilitära styrkor eller rusta upp de fascistiska grupperna för att kunna använda dem till att slå sönder arbetarklassens organisationer och skapa en diktatur av Hitlers eller Mussolinis bonapartistiska typ.
6.2. Arbetarklassen och staten
Den borgerliga statsapparaten konfronterar proletariatet med kvalitativt annorlunda uppgifter än de som bourgeoisin stod inför. Proletariatets karaktär som klass och uppgifterna för dess revolution – det medvetna uppbygget av ett kommunistiskt samhälle – kräver att proletariatet organiserar sig som härskande klass med sin egen specifika statsform. Till skillnad från alla tidigare revolutionära klasser kan proletariatet inte nå sitt mål genom att överta det bestående maskineriet och den bestående statsformen – med dess armé, byråkrati och ämbetsmän – och använda dem för att förverkliga sitt program. Proletariatet måste slå sönder den kapitalistiska staten och upprätta sin egen statsmakt, en arbetarstat. Som Marx påpekade kan det politiska verktyget för arbetarklassens förslavande inte tjäna som politiskt verktyg för dess frigörelse.
7. Den proletära revolutionen
Förutsättningen för upprättandet av arbetarnas styre är krossandet av det statsmaskineri som kapitalisterna använder för att försvara sina egendomsförhållanden. Proletariatet måste riva ned den kapitalistiska staten och avväpna och upplösa dess väpnade styrkor om revolutionen skall kunna segra.
Först och främst innebär detta att bryta den borgerliga kontrollen över den stora massan av soldater. De meniga, vars överväldigande majoritet i de flesta länder kommer ur arbetarklassen och från böndernas massa, måste vinnas
över till arbetarklassens sida, och kan bara vinnas genom att arbetarna öppet visar sin vilja att kämpa till segern. Den som vinner kampen om soldatmassans lojalitet, vinner kampen om makten. Med vapenmakt kan och måste proletariatet bekämpa och tillintetgöra de som uppenbart kan komma att försvara den gamla ordningen – priviligierade militära och polisiära specialstyrkor, som den nicaraguanska Somoza-diktaturens nationalgarde eller väpnade borgerliga frivilligstyrkor, som de finska vita gardena som skapades inför klasskriget 1917-18. I och med revolutionens seger måste den stående armén efter hand ersättas med beväpning av hela folket.
Genomförandet av de uppgifter som det revolutionära maktövertagandet ställer på dagordningen är otänkbart utan att arbetarna skapar sina egna kamporgan – direkt valda arbetsplatsorganisationer och rådsförsamlingar som förenats i nationell skala, och som skapat sina egna väpnade styrkor, i likhet med de ryska och finska revolutionernas röda garden och den tyska arbetarklassens grupper med ”proletära hundraden” under de hårda klasstriderna i början på 20-talet. Dessa kamporgan är också samtidigt arbetarklassens potentiella maktorgan. I och med erövringen av den politiska makten måste de göras till arbetarstatens militära och administrativa grundval, till organ för en ny statstyp.
7.1. Arbetarstaten
Denna stat kommer att vara verktyget för proletariatets revolutionära maktutövning eller proletära diktatur – det senare ett uttryck hämtat från den kommunistiska rörelsens pionjärer – Blanqui, Marx och Engels. Ett sådant centralt verktyg är absolut nödvändigt. Bourgeoisins oundvikliga kontrarevolutionära militära motstånd, dess ekonomiska sabotage, dess ekonomiska kvarlåtenskap, allt detta visar på nödvändigheten av en stat, en diktatur, som är förmögen att föra klasskampen vidare också efter den proletära revolutionen.
Så länge klasser existerar finns det klasskamp. Klasserna kan inte avskaffas över en natt och inte heller den proletära staten. På samma sätt som den proletära revolutionens mål är det klasslösa samhället, så är den proletära statens mål att skapa de förutsättningar under vilka ingen stat är nödvändig. Utan klasser finns inget behov av en stat. Fram till dess behövs en ny, särskild form av stat.
De särskilda kännetecknen på denna stat kan härledas ur två historiska erfarenheter, Paris-kommunen 1871 och Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland. När de borgerliga härskarna i Paris flydde, efter sin kapitulation inför Preussen, grep det arbetande folket, organiserat i ett beväpnat nationalgarde, den politiska makten och utropade en självstyrande kommun. Kommunen gav, som Marx noterade, ett levande exempel på den politiska form i vilken arbetarklassens frigörelse skulle komma att genomföras. Utgående från dessa erfarenheter och berikade med erfarenheten av sovjeterna – kommittéer av deputerade, som valdes direkt av arbetarna – utvecklade bolsjevikerna och särskilt Lenin de karakteristiska dragen för en arbetarstat.
Den avgörande grundvalen för den proletära diktaturen är avskaffandet av den stående armén och dess slutliga ersättning med en folkmilis, uppbygget av en centraliserad stat, som stöder sig på befullmäktigade från arbetsplatsernas, bostadsområdenas, skolornas etc direkt valda råd, dvs en rådsstat, alla funktionärers avsättbarhet, liksom regelbundna val, inga materiella privilegier för ämbetsmän, som bara erhåller genomsnittslönen för en yrkesarbetare, och införandet av insyn och deltagande på alla samhällslivets områden, så att alla, för att tala med Lenin, tidvis kan vara ”byråkrater” och därmed ingen är byråkrat.
7.2. Övergångssamhället
Denna nya statstyp innehåller, till skillnad från alla tidigare, mekanismerna för sitt eget bortdöende. Den största tänkbara utbredningen av demokrati för de arbetande är nödvändig för att avskaffa klassamhället. Allt fler människor dras in i förvaltningen av samhället och staten förlorar sin avskilda existens. Uttryckt på ett annat sätt, den proletära staten är bara en halvstat. I och med arbetarklassens samhälleliga frigörelse och klassernas bortvittrande både försvinner och avskaffas denna halvstat: Härskandet över människor avskaffas och ersätts, som Engels påpekade, av förvaltandet av ting och styrning av produktionsprocessen.
De viktigaste ekonomiska uppgifterna i denna övergång kommer att vara: expropriering av kapitalisterna, centralisering av produktionsmedlen i arbetarstatens händer och upphävande av den kapitalistiska produktionens och fördelningens lagar och normer. Dessa uppgifter kan endast uppfyllas genom uppbygget av en medvetet och demokratiskt planerad ekonomi.
I och med den av de förenade producenterna styrda planekonomins fullständiga seger över kapitalismens lagar, särskilt över värdelagens verkningar, kommer det att bli möjligt att skapa ett samhälle som verkar efter principen ”åt var och en efter behov”, sådana de kommer att vara i ett samhälle som befriats från klassamhällets och utsugningens deformerande inverkan. Fram till dess är dock betalningen för arbete tvungen att följa den borgerliga rätten och därigenom härskar ojämlikhet. Men hela planekonomins inriktning kommer att sträva efter att utplåna denna kvarleva från det borgerliga samhället och avskaffa ojämlikheten.
Övergången kan därför betecknas som den period i vilken den proletära staten strävar efter att underordna det kapitalistiska produktionssättets kvarvarande aspekter, dess fördelning och utbyte i den nya ekonomiska ordningen – planekonomin – och gradvis avskaffa alla dessa aspekter av ekonomin som inte är socialistiska.
7.3. Den internationella revolutionen
Skapandet av ett klasslöst samhälle utan någon stat kan inte vara begränsat till ett land eller ens en grupp länder. Så länge kapitalismen bevarar sitt grepp över världens produktivkrafter och behåller en tillräcklig vapenarsenal, kommer proletariatets fulla seger att vara begränsad och dess bestående landvinningar hotade.
För att säkerställa den proletära revolutionens slutgiltiga seger måste bourgeoisin besegras i världsskala. Varje seger i ett enskilt land måste därför eftersträva den proletära revolutionens internationalisering, utan att förfalla till äventyrspolitik. Samtidigt som arbetarstaten på alla sätt måste stimulera den revolutionära processen i andra länder, måste den vara beredd att utnyttja meningsskiljaktigheter och motsättningar inom det borgerliga lägret för att säkra sin fortsatta existens, utan att göra detta till ett självändamål på det internationella proletariatets bekostnad.
8. De degenererade arbetarstaterna
Den ryska Oktoberrevolutionen 1917 inledde skapandet av den första arbetarstaten. Men priset för dess överlevnad blev för högt. Ur inbördeskrigets förödelse, den fåtaliga ryska arbetarklassens utmattning, och mot bakgrund av de centraleuropeiska revolutionernas nederlag, framträdde en byråkratisk kast, som krossade återstoden av den revolutionära förtrupp som lett revolutionen och omyndigförklarade den ryska arbetarklassen. Under 30-talet fullbordades revolutionens byråkratiska degenerering genom uppkomsten av Stalins personliga diktatur. Efter diktatorns död avvecklades de mest groteska inslagen i den byråkratiska diktaturen, men regimens grundläggande byråkratiska karaktär förändrades inte.
I kölvattnet på byråkratins maktövertagande i Sovjetunionen rensades alla som var revolutionens program trogna ut ur den kommunistiska världsrörelsen, som förvandlades till en ren agentur för de sovjetiska härskarna. Något som inte minst skulle få allvarliga konsekvenser efter det andra världskriget när den inhemska bourgeoisins försvagning i Öst och Centraleuropa, tillsammans med den sovjetiska arméns närvaro, gjorde det möjligt för de stalinistiska kommunistpartierna att gripa makten i en rad länder och omvandla dem till kopior av Sovjetunionens samhällssystem. Till följd av den kinesiska bourgeoisins extrema förruttnelse och den amerikanska imperialismens oförmåga att ingripa med full kraft, kunde det kinesiska kommunistpartiet gå segrande ur det inbördeskrig som framprovocerats av det borgerliga Guomindang och, när trycket från imperialismen hårdnade i skuggan av Koreakriget, omvandla även Kina till en degenererad arbetarstat.
Under 60- och 70-talet utökades gruppen av degenererade arbetarstater ytterligare, bland annat när den radikala nationalistiska regimen i Kuba, till följd av den allt mer upptrappade konflikten med USA, valde att slå in på en väg som ledde till uppkomsten av en degenererad arbetarstat.
Förstatligandet av naturtillgångar, banker och storföretag, tillsammans med skapandet av en statlig kontroll över utrikeshandeln, gjorde det möjligt att införa och upprätthålla en statsdirigerad och planerad ekonomi i dessa länder. Den kapitalistiska produktionens grundläggande lag – värdelagen – kunde därigenom tilldelas en helt underordnad plats i förhållande till planeringen. I detta avseende bygger dessa stater på åtgärder och mekanismer som är nödvändiga element hos varje arbetarstat, och det är detta och inget annat som gör dem till arbetarstater. Men i samtliga dessa stater utövas makten inte av arbetarklassen själv genom dess egna demokratiskt valda organ, utan av en okontrollerad byråkratisk härskarkast. Därför kan de bara karakteriseras som degenererade arbetarstater.
Så länge värdelagen spelar en underordnad roll i deras ekonomier och får stå tillbaka för planeringens principer, till och med i deras mest urartade och byråkratiska form, förblir dessa stater arbetarstater, om än allt mer degenererade.
Det finns ytterligare en grupp stater som betecknar eller betecknat sig som ”socialistiska”. Men länder som Egypten, Irak, Libyen, Etiopien, Somalia och Burma var och är inte några arbetarstater, inte ens degenererade. De var och är i stället kapitalistiska stater som styrs av bonapartistiska regimer, vars ”socialistiska” ekonomier inte var eller är något annat än maskerade former av statskapitalism, dvs statligt ägda och drivna företag som producerar för en inhemsk marknad eller för världsmarknaden. Detta är också förklaringen till varför dessa stater kunnat ”avskaffa” de ”socialistiska” dragen med sådan lätthet när deras härskare av en eller annan anledning funnit det opportunt att byta kostym.
8.1. Den byråkratiska härskarkasten
Den byråkratiska härskarkasten, i t.ex. Kina, är inte någon klass i marxismens bemärkelse. Den fyller ingen oumbärlig plats i produktionsprocessen, utan detta skikt av privilegierade parti- och andra funktionärer i de olika ”massorganisationerna”, statstjänstemän, företagsledare och andra tjänstemän i den ekonomiska apparaten, poliser och militärer osv utgör en parasit på de proletära egendomsformerna. Trots dess tal om ”socialism” och ”utvecklade socialistiska samhällen”, utgör den byråkratiska härskarkasten det största hindret för dessa länders socialistiska utveckling. Hela samhället, inklusive ekonomin och planeringsmekanismerna, är djupt präglat av samhällets byråkratiska deformering och tvånget att försörja den uppsvällda improduktiva byråkratiska kasten.
I dessa samhällen finns inga levande och självstyrande organisationer. De styrande partierna, fackföreningarna och andra ”massorganisationer” är inga levande organismer, utan toppstyrda strukturer vars främsta funktion är att fungera som en del av byråkratins kontroll- och övervakningsapparat. Det samma gäller media. Det enda politiska liv som finns är den oftast dolda kampen mellan byråkratins olika fraktioner, en kamp där de breda massorna reducerats till passiva åskådare och utkommenderad hejarklack åt den för tillfället dominerande fraktionen.
De teorier som hävdar att byråkratin utgör en ny klass förmår inte att ge en tillfredsställande förklaring på frågan om vad slags produktionssätt denna ”klass” förkroppsligar. De kan därför inte klargöra frågan om dessa samhällen är progressiva eller bakåtsträvande i jämförelse med kapitalismen. Inleder de en helt ny tidsålder, som förvandlar socialismen till en utopi? Om de är reaktionära jämfört med kapitalismen, betyder detta att kapitalismen ännu inte har spelat ut sin progressiva roll i historien? Med utgångspunkt i ett brott med den historiska materialismen, i och med att de definierar byråkratin som en klass på grundval av auktoritära förhållanden i staten och fabrikerna, i stället för genom dess förhållande till produktionsmedlen, skjuter teorikerna i denna skola stegvis hela det marxistiska programmet åt sidan.
8.2. Byråkratin och arbetarklassen
Den byråkratiska härskarkasten är fientligt inställd till varje form av levande arbetardemokrati och varje annan typ av självständig organisering som den inte kan kontrollera. För att hålla arbetarklassen i atomiserat skick har den skapat en jättelik apparat för övervakning och kontroll som täcker hela samhällskroppen med ett finmaskigt nät.
Eftersom det är omöjligt att styra samhället, och inte minst höja produktiviteten i en allt mer tekniskt utvecklad industriell ekonomi, med hjälp av enbart piskan, försöker den ofta medvetet att splittra arbetarklassen och skapa ett privilegierat skikt som den kan stöda sig på inom arbetarklassen. I synnerhet under de första årens politiska och sociala skede med omvandling och uppbyggnad var det ofta möjligt för byråkratin att erbjuda tiotusentals arbetare betydligt mer kvalificerade och avlönade arbeten än de dittills haft, under förutsättning att de accepterade det byråkratiska styret.
Arbetarnas svar på det byråkratiska styret har oftast varit att rösta med fötterna, eftersom möjligheterna att gå till öppet och samlat angrepp på byråkratin i regel varit små, om den inte själv befunnit sig i gungning, eller de lägre skiktens missnöje med toppskiktets politik nått bristningsgränsen. Den låga produktiviteten, den låga kvaliteten på det som tillverkas, den höga frånvaron, till och med den utbredda alkoholismen, är inte bara ett uttryck för byråkratins vanstyre, ofta är det också den enda form av protest som är möjlig för arbetarklassen i dessa stater. De öppna kampaktioner som förekommit, exempelvis strejker, har mer än ofta mötts av en kombination av inledande eftergifter, som när väl arbetarna återupptagit arbetet följts av en våg med förföljelser mot i synnerhet de arbetare som uppfattats som de ledande.
8.3. Byråkratin, kvinnorna och andra förtryckta skikt
Trots allt tal om kvinnofrigörelse och jämställdhet har föga eller litet gjorts för att bana väg för verkliga framsteg på detta område. I kölvattnet på den stalinistiska byråkratins maktövertagande undertrycktes alla framsteg inom social- och sexualpolitiken i Sovjetunionen, senare även i de övriga degenererade arbetarstaterna, till förmån för en i grunden reaktionär politik som förvandlade kvinnan till avelsko och billig arbetskraft åt byråkratins nationellt trångsynta och autarkiska (självförsörjningsinriktade) politik. Även om de värsta utslagen av denna politik avvecklats eller lidit skeppsbrott i kölvattnet på stalinismens kris, så präglas även detta område av samhällsutvecklingen i de degenererade arbetarstaterna av byråkratins blytunga konservatism och småskurenhet mot alla utom sig själv.
Även i de degenererade arbetarstaterna utsätts etniska minoriteter för förföljelser och diskriminering trots allt tal om erkännnandet av rätten till självbestämmande – fraser som likt alla andra fraser som byråkratin tar i sin mun berövats sitt verkliga innehåll. Återkommande förtalskampanjer, förföljelser och mer eller mindre systematisk diskriminering av ”opålitliga” befolkningsminoriteter var och är näst intill vardagsmat i de flesta av de degenererade arbetarstaterna. Till och med i Jugoslavien, vars bonapartistiska ledare Tito öppet tillerkände olika nationella minoriteter långtgående kulturella och politiska rättigheter, diskriminerades t.ex. den stora albanska folkgruppen av den federala byråkratin med stöd av de lokala byråkratiska apparaterna i de olika delstaterna. Efter Titos död har de lokala byråkratiska apparaterna drivit fram en uppstyckning av landet och frammanat inbördeskrig och ”etnisk rensning” i en vild huggsexa om att få så stora bitar som möjligt för egen räkning.
Att Kuba i stor utsträckning utgör ett undantag på detta område förklaras främst av att den degenererade kubanska arbetarstaten skapades först när de mest reaktionära utslagen av stalinismens social- och sexualpolitik diskrediterats, och att den kubanska byråkratin, till skillnad från de byråkratiska regimerna i Sovjetunionen och Östeuropa, aldrig behövde genomföra en långtgående reaktionär offensiv mot arbetarklassen och dess organisationer för att säkra sin kontroll över det kubanska samhället. Därigenom har den kunnat bibehålla en, om än söndervittrande, folklig legitimitet.
8.4. Byråkratin, imperialismen och kampen för arbetarmakt
Sedan Stalins byråkratiska klick tog makten under den reaktionära parollen – ”socialism i ett land” – strävar stalinisterna efter att få till stånd ett strategiskt förbund med världsimperialismen, som ett medel för att stabilisera sitt nationella byråkratiska herravälde. I en hel rad djupa politiska kriser och revolutionära situationer sedan 1930-talet har stalinisterna spelat en oumbärlig roll för bourgeoisin i upprätthållandet eller befästandet av det kapitalistiska styret – Frankrike och Spanien 1936-37, Italien, Frankrike och Grekland efter det andra världskriget, Frankrike 1968, för att bara ta några av de mer kända exemplen.
Arbetarstaternas ekonomiska grundval utgör dock ett hinder för imperialismen och därför är dess strategiska inriktning att avskaffa planekonomierna, även om den aldrig tvekat att använda sig av byråkratins utsträckta hand när det tjänat dess intressen. För att bevara sin makt och sina privilegier, har byråkratin varit tvungen att – på sitt eget sätt – försvara de planerade egendomsförhållandena gentemot imperialismen.
Stalinismen kan därför, under vissa bestämda förutsättningar, drivas till att störta kapitalistiska egendomsförhållanden, som i Östeuropa och Kina i slutet av 40-talet. Men i inget fall är den stalinistiska byråkratin beredd att störta kapitalismen för att upprätta en frisk arbetarstat. Var de än förekommit och vilken form de än antagit, har en stalinistisk ”revolution” alltid varit kontrarevolutionär i förhållande till arbetarklassen. Sådana ”omstörtningar” har alltid lett till arbetarklassens politiska undertryckande och har därför bara kunnat diskreditera begrepp som ”revolution”, ”socialism”, ”arbetarstat” och ”planekonomi” i de arbetandes ögon.
Den stalinistiska byråkratin kan också understöda nationella befrielserörelser och andra rörelser som riktar sig mot imperialistiska intressen, men bara i den mån det tjänar dess egna intressen.
Trots den stalinistiska byråkratins förrädiska politik försvarar trotskisterna de degenererade arbetarstaterna gentemot världsimperialismen, utan att för den skull försvara eller underordna sig byråkratins politik, som bara kan underminera försvaret av dessa stater och ytterst den förstatligade och planerade ekonomin. Varje seger för imperialismen över dessa stater kan bara innebära att den stärks, eftersom imperialismen kommer att ersätta den byråkratiska diktaturen med proimperialistiska klientregimer, som inte bara kommer att riva ner den förstatligade och planerade ekonomin och slunga miljontals arbetare ut i arbetslöshet och misär, utan också, till följd av sin politiska svaghet och det motstånd de oundvikligen kommer att driva fram inom stora delar av befolkningen, kan komma att vara minst lika naket auktoritära som de gamla byråkratiska regimerna.
8.5. Den politiska revolutionens strategi
I alla de degenererade arbetarstaterna kämpar vi för att vinna och organisera proletariatet för att störta den byråkratiska diktaturen genom en politisk revolution, dvs en revolution som i grunden förändrar samhället på arbetarklassens villkor. Vi verkar för bildandet av arbetarråd och arbetarmiliser som grundvalen för en frisk arbetarstat.
Vi kämpar för den politiska revolutionens internationalisering som ett medel för störtandet av stalinisternas herravälde och för en brytning med deras förlamande, inskränkta nationalistiska program, som utgör bojor på produktivkrafternas utveckling i de degenererade arbetarstaterna. Även om revolutionärer måste vara beredda att resa kravet på nationell frigörelse och skapandet av oberoende arbetarrepubliker för att förhindra att nationalistiskt missnöje utnyttjas av den borgerliga kontrarevolutionen (t.ex. i de baltiska staterna, Slovenien, Kroatien, Makedonien och Kosova) förespråkar vi aldrig under några som helst omständigheter den absurda stalinistiska drömmen om en självförsörjande (autarkisk) ekonomi och nationell isolering och självtillräcklighet, vilket i realiteten är en mardröm för de arbetande.
Vi kämpar för att bilda revolutionära partier i alla degenererade arbetarstater. Varje tro på att reformistiska fraktioner av byråkratin, centristiska partier eller lösa koalitioner av heterogena krafter kan ersätta det nödvändiga bygget av revolutionära partier djupt rotade i arbetarklassen är en ren illusion. Utan revolutionära partier kan inte arbetarklassens mobilisering mot byråkratin föras till seger.
8.6. Mot återupprättandet av kapitalismen
Idag står kapitalismens återupprättande på samtliga regeringars dagordningar i Östeuropa och det forna Sovjetunionen. De prokapitalistiska krafternas framgångar har till stor del bottnat i den politiska alienation och förvirring som byråkratin lyckats skapa inom arbetarklassen, och som inte minst gett upphov till stora illusioner om att kapitalismens återinförande ligger i arbetarnas intresse.
De allt hårdare attacker mot arbetarklassens levnadsstandard som följt i de prokapitalistiska regeringarnas kölvatten möjliggör dock ett uppbrytande av illusionerna om kapitalismen, men bara under förutsättning att de trotskistiska krafterna förmår att spela en ledande och pådrivande roll i arbetarnas dagliga kamp mot företagsnedläggningar, arbetslöshet och växande misär, och i förlängningen förmår visa att denna kamp är förbunden med kampen för en arbetarregering och en rekonstruktion av de planerade egendomsförhållandena på de arbetandes villkor.
9. Kampen om livsmiljön
Den epok som präglats av imperialismen och den stalinistiska arbetarbyråkratin har också utmärkts av en gigantisk förstörelse inte bara av människoliv utan också av de livsbetingelser vi delar med allt liv på den här planeten. Genom okontrollerad rovdrift har luft, jord och vatten förgiftats eller skövlats. I den kortsiktiga kapitalistiska eller byråkratiska rovdriftens spår har ofantliga naturrikedomar förstörts eller utsatts för så allvarliga skador att det kommer att ta generationer att reparera dem, förutsatt att möjligheten överhuvudtaget ges. För en del av livet på denna planet kommer det ändå att vara för sent; varje dag utrotas 50-100 djur- och växtarter till följd av att deras livsmiljö utplånas.
I kölvattnet på den accelerade miljöförstöringen har de härskande tvingats att ta itu med frågan. Men deras lösningar har nästan konsekvent varit för litet – för sent. I praktiken har de alla försökt skyffla över ansvaret och kostnaderna för de nödvändiga åtgärderna på varandra, och om de inte lyckats komma undan helt och hållet, så har de försökt komma undan med så litet som möjligt. De insatser som gjorts för att rädda miljön är nästan försvinnande små i jämförelse med de kostnader kapitalet och byråkratin varit beredda att lägga ut på sina respektive statsapparater och deras vapenarsenaler. Deras makt och privilegier har alltid gått förevärnandet om livsbetingelserna.
9.1. Arbetarklassen och kampen för livsmiljön
Långt innan begreppet var uppfunnet förde arbetarklassen det som idag kallas för miljökamp. Den förde en lång och enveten kamp mot bourgeoisins hänsynslösa utsugning, som ofta tog sig uttryck i hälsovådliga arbets- och bostadsförhållanden. I de första industriella centra som kapitalismen gav upphov till erbjöds arbetarklassen långa och fysiskt och psykiskt nedslitande arbetsdagar i nedsmutsade fabriker som spydde ut giftiga avfallsprodukter i omgivningen och där arbetsprocessen oupphörligt ställde arbetarna inför hälsovådlig teknik och giftiga kemikalier. Som om inte allt detta vore nog, var de bostäder som låg inom räckhåll för arbetarnas inkomster av ren slumkaraktär. Utan fungerande avlopp och sophantering, och utan sjukvård och i dålig kondition till följd av undernäring, var dessa hoppackade människomassor lätta offer för epidemier. (Mycket av detta är villkor som man idag kan återfinna i många industriella centra i den halvkoloniala delen av världen.)
Ett mått på arbetarklassens styrka i olika länder har varit dess förmåga att tvinga bourgeoisin att ge upp de värsta formerna av utsugning, och acceptera arbetarklassens krav på drägliga arbetsförhållanden, bostäder, och sanitära förhållanden. Ju starkare arbetarklassen varit ju bättre arbets- och livsvillkor har den kunnat tillkämpa sig – något som inte minst lett till att ett och samma transnationella företag kan vara tvunget att hålla sig med en avsevärt mycket högre standard på tillverkningsprocessen och de varor de producerar i de avancerade kapitalistiska länderna än vad de håller sig med i de imperialistiskt dominerade länderna.
Ett skrämmande exempel på detta är de transnationella kemi- och läkemedelsjättarna (Shell, Sandoz, Montedison, Dow Chemicals, Ciba-Geigy, Hoechst, Bayer, osv), som skrupelfritt dumpar gifter och hälsovådliga mediciner, som förbjudits eller belagts med hårda restriktioner i många avancerade kapitalistiska länder, i fattiga och underutvecklade länder. Varje minut förgiftas en människa i ett underutvecklat land av bekämpningsmedel, varannan timme krävs ett dödsoffer, enligt statistik från Världshälsoorganisationen (WHO).
9.2. Miljökrisens orsaker i de avancerade kapitalistiska länderna
I de avancerade kapitalistiska länderna framkallas och underblåses miljöproblemen av de grundläggande motsättningarna i den kapitalistiska ekonomin: motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär och den privata ägande- och förfoganderätten över samhällets produktivkrafter och produktionens resultat och motsättningen mellan samhälleliga behov och jakten på profit. Ett slående exempel på detta är det faktum att samtliga avancerade kapitalistiska länder håller sig med ett kommunikationssystem – privatbilism – som är samhällsekonomiskt slösaktigt och miljömässigt en katastrof, men som gynnar stora transnationella intressen som GM, Volkswagen, Volvo, Renault, Shell, BP osv.
Kapitalets profitjakt går ideligen ut över miljön, och även där arbetarklassen och andra samhällsklasser lyckats driva igenom en rad restriktioner tenderar kapitalet att försöka gå runt dem i jakten på hägrande vinster – om inte restriktionerna i sig själva ger upphov till en ny profitabel marknad. Även om staten tvingats införa en rad restriktioner och upprättat olika övervakningsorgan, är det snarare regel än undantag att dessa inte ges tillräckliga resurser. I en konflikt mellan miljöhänsyn och kapitalets behov är det sällan som miljön vinner, om inte starka krafter ingriper till dess försvar. Ofta vaknar inte opinionen på allvar förrän katastrofen är ett faktum, inte minst till följd av att kapitalet kan mobilisera arméer av köpta forskare och experter för att dämpa människors farhågor och underkänna kritiken.
9.3. Miljökrisen i de imperialistiskt dominerade länderna
I de imperialistiskt dominerade länderna har miljöproblematiken många gånger antagit dimensioner som hotat hela samhällen med undergång (brist på drickbart vatten, utarmning av jorden, ökenspridning osv). Varje dag dör 40 000 barn i sjukdomar som skulle kunna botas.
Även här bottnar miljöproblemen i det kapitalistiska produktionssättets inneboende motsättning, men här saknas starka krafter som kan påtvinga – det ofta transnationella – kapitalet olika restriktioner, eller expropriera det i befolkningsmajoritetens intresse.
Nedtyngda under den fattigdom och snedvridna utveckling som imperialismen gett upphov till, ett växande skuldberg och hårda krav från imperialistiska organ som Internationella valutafonden, tvingas dessa länder att acceptera rovdrift på sina naturtillgångar, se sina bördigaste åkerarealer dominerade av utarmande monokulturer av exportgrödor och acceptera att giftiga och skadliga industrier håller en lägre säkerhetsstandard än i de imperialistiska länderna. De allra fattigaste länderna tvingas dessutom bli mottagare för miljöfarligt avfall från de imperialistiska länderna.
9.4. Miljökrisen i de degenererade arbetarstaterna
Även i de degenererade arbetarstaterna har de byråkratiska diktaturernas ansvarslösa sätt att handskas med ekonomin lett till enorma miljöproblem. Olyckorna i Kysjtym och Tjernobyl, som smutsat ner stora områden med radioaktiva ämnen, förstörelsen av Aralsjön – en gång världens fjärde största sjö, nu hälften så stor – och det stora antalet döende sjöar och floder, döda och döende skogar i Tjeckoslovakien, DDR och flera andra länder, gravt förgiftade områden i Polen, är bara toppen på ett isberg.
Miljöproblemen i de degenererade arbetarstaterna är i själva verket ett av de klaraste uttrycken för att byråkratisk diktatur är oförenlig med tillgodoseendet av arbetarklassens och i förlängningen mänsklighetens behov. Trots att den förstatligade och planerade ekonomin gav dessa stater långtgående möjligheter att välja metoder och tillvägagångssätt som är oberoende av kortsiktiga lönsamhetskrav, har byråkratin orsakat en gigantisk miljökris.
Risken är stor att de prokapitalistiska regeringar som tagit makten i Östeuropa och det forna Sovjetunionen kommer att bidra till att miljökrisen förvärras ytterligare, eftersom dessa regimer avser att förvalta konkursbon med kapitalistiska metoder, och därför hotas av såväl sönderfall som att underordnas imperialismen och därmed hamna i ett beroende av samma typ som präglar den redan imperialistiskt dominerade delen av världen.
9.5. Lösningen heter socialism
Dennna korta och alltför summariska genomgång understryker att vår livsmiljö ständigt är hotad av såväl kapitalet och dess nykoloniala agenturer som byråkratin i de degenerade arbetarstaterna, om inte arbetarklassen sätter den högt på sin dagordning – något som den måste eftersom miljökrisen är en gastkramande realitet för alla de miljontals arbetare världen över som dagligen tvingas arbeta med hälsofarliga tekniker och processer i en hälsovådlig miljö och som tvingas leva i en förgiftad miljö.
Vi måste klart slå fast att miljöproblemens lösning ligger i upprättandet av arbetarmakt, avskaffandet av den privata ägande- och förfoganderätten över samhällets produktivkrafter och naturtillgångar, och planering under producenternas demokratiska kontroll. I detta perspektiv kämpar vi för arbetarkontroll över produktionen och vetorätt mot alla hälsofarliga tillverknings- och odlingsprocesser och produkter. Socialismen kan bara byggas på insikten att det inte finns några ”gratisluncher” på naturens bekostnad.
10. Internationalismen
Trots skapandet av en världsmarknad dominerad av värdelagen, en världsomfattande arbetsfördelning och det transnationella kapitalets uppkomst – förblir kapitalet i huvudsak nationellt förankrat. Detta avspeglar sig i uppdelningen av världsproletariatet längs nationella gränser.
Allt sedan Kommunistiska manifestet reste parollen ”Proletärer i alla länder, förena er!”, har internationalismen – erkännandet av att proletariatet måste övervinna denna uppdelning genom internationella sammanslutningar för att genomföra sina historiska uppgifter – varit kärnpunkten i det marxistiska programmet.
10.1. Första och Andra internationalen
Internationella arbetarassociationen eller Första internationalen (1864-76) var det första mer omfattande praktiska försöket att smida denna enhet. Under inflytande av Marx och Engels formulerades den grundläggande nödvändigheten av internationell proletär politisk självständighet och den gavs organisatoriskt uttryck i form av ett internationellt parti. Första internationalen föll sönder i inre strider mellan marxistiska och andra riktningar och upplöstes efter Pariskommunens fall.
Andra internationalen (1889-1914) byggde vidare på arvet från den första och var ett uttryck för uppkomsten av proletära masspartier, som programmatiskt förespråkade socialismen. På höjden av sitt inflytande samlade Andra internationalen majoriteten av de politiskt organiserade arbetarna i Västvärlden.
Program och praktik hos Andra internationalens huvudpartier, som utvecklats i kapitalismens förimperialistiska tid, var dock inte vuxna de uppgifter som imperialismens utveckling ställde och kunde inte skydda dem mot politisk urartning. Trots alla vackra resolutioner om internationell solidaritet och förbrödring och solidaritet över gränserna var inte Andra internationalen någon levande internationell organism, utan en sammanslutning av nationellt baserade arbetarpartier.
Likt det tyska SPD, internationalens tongivande parti, hade många av dess medlemspartier uppstått genom samgående mellan marxistiska och andra, politiskt oklara grupper som inte fullständigt förmått att politiskt bryta med bourgeoisin. I SPD kom gradvis tre riktningar att framträda som återspeglade internationalens heterogenitet och de centrifugala krafter som påverkade den: en öppet revisionistisk, reformistisk riktning som ville uppnå samförstånd med bourgeoisin; en marxistisk, ”vänsterradikal” riktning som förespråkade klasskamp och revolution; och en vacklande centergruppering som upprätthöll en marxistiskt färgad ”ortodoxi”, samtidigt som den allt mer anpassade sig till den revisionistiska högerflygeln. I och med det första världskrigets utbrott i augusti 1914 fullbordades internationalens urartning genom att en majoritet av dess ledare öppet slöt upp bakom sin ”egen” bourgeoisis krigsansträngningar eller likt det svenska SAP:s ledare slöt ”borgfred” med det ”egna” landets härskare.
Inte desto mindre förde Andra internationalen, genom organiseringen av miljoner arbetare i klasspartier, med sig internationalismens frön, som framför allt utvecklades i form av den så kallade Zimmerwald-vänstern, där bolsjevikerna spelade en tongivande roll.
10.2. Tredje eller Kommunistiska internationalen
Omedelbart efter Andra internationalens kollaps i och med det första världskrigets utbrott, reste Lenin perspektivet på en ny international. Men det var först den bolsjevikledda ryska revolutionens seger i oktober 1917 som gjorde det möjligt att samla det revolutionära avantgardet i en ny international. Tredje eller Kommunistiska internationalen (1919-1943) påbörjade under sina fyra första kongresser den nödvändiga uppgiften med att systematiskt utarbeta lärdomarna av Andra internationalens sammanbrott, erfarenheterna av den ryska revolutionen och det revolutionära uppsvinget 1918-1923.
Men detta arbete för att vidareutveckla det kommunistiska programmet för den imperialistiska epoken fullbordades dock inte. Den unga sovjetstatens isolering och befästandet av den kontrarevolutionära byråkratins politiska makt i denna stat slog sönder Kommunistiska internationalen som revolutionärt instrument. Betecknande nog var frontalangreppet på internationalismen det första steget i Kommunistiska internationalens programmatiska urartning, uttryckt i den reaktionära teorin om ”socialism i ett land”.
10.3. Kampen för Fjärde internationalen
Bland de politiska strömningar som uppträdde mot den stalinistiskt dominerade Kommunistiska internationalens olika vändningar (varje vändning rättfärdigades i slutändan med ”socialism i ett land”), upprätthöll endast en tendens, den av Trotskij ledda Vänsteroppositionen, det kommunistiska programmets internationalistiska fana. De övriga förblev sterila sekter, havererade eller övergick till socialdemokratins läger.
På grundval av de programmatiska landvinningarna från Kommunistiska internationalens första fyra kongresser, föresatte sig Vänsteroppositionen att fortsätta det programmatiska verk som internationalen inlett. Berikat av erfarenheterna av kampen mot den alltmer urartade internationalens politik i t.ex. Storbritannien, Kina, Tyskland och Spanien, fick detta arbete sin höjdpunkt i det övergångsprogram som antogs vid Fjärde internationalens grundningskongress 1938.
Fjärde internationalen var ingen massinternational. Dess grundläggande styrka var dess program, dess vidareförande av den revolutionära marxismen och dess härdade kader, 1930-talets bästa klasskämpar. Därur erhöll Fjärde internationalen kraften, och riktades genom övergångsprogrammet mot att leda miljoners kamp, för att i hettan av ett revolutionärt uppsving, framkallat genom det imperialistiska världskriget, snabbt omvandlas till en massinternational.
Detta perspektiv förverkligades inte. Under åren 1938-43 decimerades Fjärde internationalens bästa kadrer (inklusive Trotskij) fysiskt genom stalinisternas och imperialisternas förenade ansträngningar på båda sidor av krigsfronterna. Dessutom förverkligades inte det revolutionära uppsvinget efter kriget, vare sig i Europa eller Amerika, i förväntad utsträckning.
Efter kriget fanns det två utvecklingstendenser, för vars förståelse arvet efter Trotskij inte kunde förbereda rörelsen och göra det möjligt för den att programmatiskt formulera ett svar. Den ena var den borgerligt demokratiska kontrarevolutionen i Väst, under skydd av USA-imperialismens hegemoni, följd av ett långt ekonomiskt uppsving och inte av ett sammanbrott (vilket Trotskij hade förutsatt). Den andra var stalinismens kontrarevolutionära utbredning i Östeuropa och Asien.
Fjärde internationalen konfronterades med denna oväntade utveckling och misslyckades med att utveckla nya perspektiv och började därefter anpassa och förändra sitt program i förhållande till ledningarna inom olika områden av den internationella klasskampen – den stalinistiska byråkratin i Jugoslavien, småborgerlig nationalism i de koloniala och halvkoloniala länderna och de stalinistiska och socialdemokratiska partierna i de imperialistiska länderna.
Dessa programmatiska anpassningar sedan 1948, efter den andra världskongressen, urholkade Fjärde internationalens revolutionära politik och förorsakade dess nedsjunkande i centrism. På världskongressen 1951 fastställdes denna centrism, särskilt i förhållande till stalinismen, när Fjärde internationalen förklarade att ingen politisk revolution eller något trotskistiskt parti fordrades i Titos Jugoslavien.
Ingen sektion av Fjärde internationalen bekämpade denna urartning i centrism utifrån en revolutionär grundval. Den genom urartningen framkallade krisen ledde 1953 till en splittring. På den ena sidan stod Pablos och Mandels internationella sekretariat och på den andra den ”ortodoxa” Internationella kommittén, bestående av SWP(USA) och de av Gerry Healy och Pierre Lambert ledda grupperna i Storbritannien och Frankrike.
Konflikten mellan dessa båda sidor var i grund och botten av organisatorisk natur. Båda sidor deklarerade sin fulla lojalitet gentemot de centristiska ståndpunkterna från kongressen 1951. Därför förkroppsligade ingen sida trotskismens vidareförande. Sedan 1951 har det därför inte funnits någon sådan kontinuitet på det internationella planet.
10.4. För en ny revolutionär international
ARBETARMAKT betraktar sig inte som en del av vare sig den ena eller andra ”trotskistiska”, i verkligheten centristiska, traditionen. Vi betraktar dem och deras huvudättlingar som urspårade brottstycken av Fjärde internationalen; det enda de har att erbjuda är felskolning och en i huvudsak felaktig praktik. Det enda dessa riktningar verkligen lyckats med är att demoralisera och passivisera tusentals potentiella revolutionärer, om de inte rent av förlorats till stalinismen och socialdemokratin till följd av en rad av dessa riktningars och gruppers opportunistiska anpassning till dessa den proletära revolutionens dödsfiender. Ett av offren för Fjärde internationalens centristiska urartning var internationalens första svenska grupp, Revolutionära socialistiska partiet, i 50-talets början.
Vi arbetar för återgrundandet av en leninistisk, trotskistisk international, ett nytt världsparti för den socialistiska revolutionen. Vi utgår ifrån den revolutionära, marxistiska, traditionen som den kom till uttryck i alla de fyra internationaler som arbetarklassens avantgarde förmått skapa. Vi förklarar att det är en central och nödvändig uppgift för revolutionärer världen runt att kämpa för återskapandet av en revolutionär international, som är fast förankrad i de marxistiska landvinningarna från de föregående internationalerna och utgår från ett program som både innefattar och vidareutvecklar trotskismens teori, principer och strategi och taktik, så att dessa svarar mot dagens klasskamp. Bara på så sätt kan grunden läggas till en revolutionär massrörelse som är förmögen att kämpa och segra.
Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International (FRKI) är en internationell tendens, som föresatt sig dessa uppgifter. Därför utgör ARBETARMAKT en del av FRKI och är dess svenska sektion.
11. Övergångsprogrammet
Trotskismens program är ett övergångsprogram. Dess vetenskapliga karaktär uppstår ur erkännandet av imperialismen som en övergångsperiod mellan kapitalism och socialism. I perioder av imperialistisk kris, som under 1970- och 80-talet, och nu 1990-talet, stöter arbetarklassens omedelbara krav mot de viktigaste kapitalistiska intressena. Därför öppnar direkt aktion för sådana krav möjligheten att utveckla en kamp för makten.
11.1. Övergångskrav
Programmets hjärta är ett system med övergångskrav, som är förbundna med varandra och ifrågasätter bourgeoisins makt. Varje krav är förknippat med kampen för arbetarkontroll och skapandet av självständiga organ för klasskampen. Därmed höjer varje dellösning, varje från bourgeoisin avtvingad eftergift, den politiska insatsen. Varje landvinning skärper konfrontationen mellan klasserna, förstärker krisen och gör det allt angelägnare och nödvändigare att kämpa till den slutgiltiga segern.
11.2. Betydelsen av 1938 års övergångsprogram
Fjärde internationalens övergångsprogram från 1938 var samtidigt en höjdpunkt och en sammanfattning av det programmatiska arbete som utförts av tidigare generationer revolutionära marxister. Det vilade på de tidigare marxistiska programmen och fördjupade dem: Kommunistiska manifestet, bolsjevikpartiets programmatiska ställningstaganden och de ståndpunkter som formulerades av Kommunistiska internationalens fyra första kongresser.
Övergångsprogrammets stora framsteg i förhållande till de föregående programmatiska ställningstagandena var att det utgjorde en framgångsrik lösning på det problem som lämnats i arv av Tredje internationalen. Detta problem handlade framför allt om klyftan mellan omedelbara krav – så kallade dagskrav – eller delkrav och den direkta kampen för arbetarklassens maktövertagande. Det gamla ”minimiprogrammet” begränsades medvetet till krav som inte överskred de eftergifter som antogs vara möjliga att genomdriva inom ramen för det borgerliga samhället.
Fackföreningsledarna och Andra internationalens högerflygel förvandlade detta program till sitt maximiprogram och begravde i praktiken frågan om den proletära revolutionen, även om högstämda skrivningar om det socialistiska ”slutmålet” bibehölls i de socialdemokratiska programmen. Programmet från 1938 överbryggade klyftan mellan minimi- och maximiprogrammet och visade hur dagens kamp kan sammanlänkas på ett organiskt sätt med morgondagens kamp om samhällsmakten.
Vi använder den framgångsrika lösningen på detta problem i 1938 års övergångsprogram när vi formulerar våra aktionsprogram, vår propaganda och vår agitation.
11.3. Ett fokuserat program
Övergångsprogrammet var ingen katalog med självklara sanningar för alla tider och situationer. Det var ett internationellt övergångsprogram inriktat eller fokuserat på en bestämd internationell situation som karakteriserades av skärpt ekonomisk kris, ett hotande krig, fascismens uppstigande och Kommunistiska internationalens sammanbrott under stalinismens dödliga tyngd. Brännpunkten för 1938 års program var följaktligen de uppgifter som arbetarklassen stod inför i den förrevolutionära situation som skulle öppna sig som ett resultat av de objektiva förutsättningarna.
Denna fokusering av Övergångsprogrammet var bara möjlig därför att det baserades på lärdomarna av proletariatets framgångar och nederlag under de tjugo föregående åren. Därför är det inte revolutionärers uppgift att i dag göra en fetisch av 1938 års program, utan att med hjälp av dess metod vidareutveckla och förnya trotskismens program och på nytt ange dess huvudpunkter, för att möta den förnyade imperialistiska krisperioden.
Fjärde internationalens urartning var resultatet av misslyckandet med att vidareutveckla och förnya programmet från 1938 i ljuset av de förändrade förutsättningarna efter det andra världskriget. Intyganden om giltigheten i programmet från 1938 räcker därför inte.
11.4. Det krävs ett nytt övergångsprogram
Som grundval för en ny revolutionär international krävs ett nytt internationellt program, som bygger på och vidareutvecklar Övergångsprogrammet. Ett nytt internationellt program måste ta ställning till hela perioden efter 1938 och det andra världskriget. Ett sådant program måste formulera en klar uppfattning om orsakerna till imperialismens expansion efter det andra världskriget. Det måste också formulera en klar uppfattning om orsakerna till stalinismens överlevnad och expansion efter det andra världskriget, och dess försenade kris och kollaps. Programmet måste vidare utvidga och fördjupa de i Övergångsprogrammet sammanfattade slutsatserna om den permanenta revolutionens strategi och taktik i den halvkoloniala världen i ljuset av efterkrigstidens koloniala befrielsekamp och imperialismens neokoloniala strategi. Inte minst måste dagens program innehålla en grundlig analys av de revolutionära nyckelsituationerna under efterkrigsperioden och de slutsatser man kan dra av dessa. FRKI:s program, Trotskistiska Manifestet, som antogs 1989, utgör ett viktigt steg mot förverkligandet av ett internationellt övergånsgprogram.
Naturligtvis innebär inte detta att trotskister inte kan ingripa i och spela en ledande roll i klasskampen utan att ha ett sådant program. För det första, blir det trotskistiska programmet aldrig färdigt, eftersom det ständigt prövas och utvecklas i ljuset av vunna erfarenheter. För det andra, kan programmet bara behålla sin vitalitet och vidareutvecklas i själva klasskampen. Men utan ett internationellt program, förankrat i en internationell revolutionär praktik är det omöjligt att utveckla en avrundad bild av klasskampens utveckling i världsskala. Utan ett sådant program riskerar varje revolutionärt parti att tappa orienteringen.
Vi kan inte nog understryka den centrala betydelsen av ett kontinuerligt programmatiskt utarbetande i såväl nationell som internationell skala. Utan en ständig kritisk prövning och omprövning av programmet i ljuset av klasskampens erfarenheter kommer det att stelna till en samling dogmer.
11.5. Fokuserade aktionsprogram
Utifrån ett sådant arbete, övergångsprogrammets metod och den marxistiska traditionens beprövade taktik formulerar vi speciella, fokuserade handlingsprogram för bestämda perioder i klasskampen eller bestämda delar av arbetarklassen.
Vi fokuserar vårt strategiska perspektiv – kampen för proletariatets makterövrande – på bestämda områden för det politiska arbetet. Även om ett handlingsprogram tar sin utgångspunkt i de speciella förhållanden som en bestämd del av arbetarklassen eller hela arbetarklassen står inför vid en given tidpunkt, måste det innehålla alla huvudbeståndsdelarna i det totala programmet och peka ut de viktigaste och mest nödvändiga uppgifterna för att komma från den rådande situationen till skapandet av en revolutionär arbetarregering stödd på arbetarklassens egna kamporgan. Om det inte gör det är det inget revolutionärt handlingsprogram utan bara en ny variant av det utlevade minimi- och maximiprogrammet. Det kommer inte heller att bidra till att orientera arbetaravantgardet och förbereda det inför de frågor som kampens utveckling oundvikligen kommer att ställa på dagordningen.
12. Demokratiska krav
Vid sidan av övergångskraven intar de demokratiska kraven en nyckelroll i övergångsprogrammet. Det finns ingen vattentät mur eller bestämd ordning mellan demokratiska krav, övergångskrav och revolutionens frågeställningar, utan de uppstår ur och är relaterade till varandra, och har olika vikt i olika situationer.
12.1. De imperialistiska länderna
I de imperialistiska länderna är den borgerliga formen av demokrati – parlamentarism – i första hand en mekanism för proletariatets underordnande i förhållande till finanskapitalets och monopolens intressen. Den är en beslöjad form för bourgeoisins diktatur. Parlamentet är en andra rangens arena i förhållande till regeringskanslierna och direktionsrummen där de verkliga uppgörelserna träffas av ett litet skikt toppolitiker, bankirer, industriherrar, generaler, byråkrater och domare. I den imperialistiska epoken, särskilt i perioder med imperialistisk stagnation, skärps tendensen allt mer till att den verkliga makten samlas hos företrädarna för den exekutiva makten – dvs tendensen till bonapartism.
Det demokratiska programmet besatt en gång i tiden revolutionär sprängkraft. ”Allmän rösträtt” och ”republik” – dessa paroller träffade inte bara feodalismens härskare i hjärtat utan också bourgeoisin. Även under de borgerliga revolutionernas epok fruktade och hatade bourgeoisin de arbetande massorna, och gjorde vad som stod i dess makt för att beröva dem allt politiskt inflytande. Den allmänna rösträtten vanns därför ofta, som i Sverige, i direkt kamp med stora delar av bourgeoisin.
Trots alla högtidstal om att allmän rösträtt var ”priset, för vilket bourgeoisin kan få köpa sig avveckling medelst administration, i stället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol” (Branting 1886) var den reformistiska byråkrati som tagit form inom arbetarrörelsen inte beredd att använda den allmänna rösträtten till att ”administrera” bourgeoisins avveckling, ens om den kunnat. I och med det första världskrigets utbrott övergick den öppet till det borgerliga lägret och blev den borgerliga demokratins stödtrupp inom arbetarklassen. I stället för att betrakta kampen för allmän rösträtt och andra demokratiska fri- och rättigheter som en språngbräda för kampen om samhällsmakten hade det förvandlats till dess slutmål.
De demokratiska rättigheterna – den allmänna rösträtten, arbetarklassens fackliga och politiska organisationsfrihet och yttrande- och pressfrihet – är kolossala landvinningar för proletariatet, men de kan inte befästas förrän bourgeoisin störtats. Så länge bourgeoisin härskar är dessa landvinningar bara villkorliga och kan tas tillbaka när bourgeoisin anser det nödvändigt för att säkra sin makt, som i Italien i början av 20-talet och Tyskland i början av 30-talet. Arbetarklassen måste därför alltid vara beredd att försvara dessa landvinningar mot klassfienden.
Arbetarklassen kan inte nonchalera demokratiska krav som riktar sig mot de dolda diktaturelementen och bonapartismen i ”demokratierna” – den ärftliga monarkin, presidentämbetets bonapartistiska roll och befogenheter, indirekt eller inte alls valda andra kammare, ojämlika valsystem, som återger folkviljan på ett falskt sätt, den ej valda domarkåren och kyrkligt förmyndarskap över staten. Allt detta måste bekämpas. Där bourgeoisin har trampat ner demokratin (som i Tyskland, Italien och Spanien under 1930-talet, eller Frankrike och Grekland i slutet av 1950-talet) har demokratiska krav ännu en gång fått revolutionär kraft.
Det demokratiska programmet kommer ändå inte att återta sin relativa självständighet, som under 1700- och 1800-talet då det riktades mot feodala och konservativa borgerliga regimer och vann uppslutning inom såväl proletariatet och småbourgeoisin, som hos den uppåtsträvande bourgeoisin (exempelvis 1848-49 års europeiska revolutionsvåg, vars omskakningar nådde även Sverige). I alla imperialistiska länder är de demokratiska kraven idag omedelbart sammanbundna med proletariatets klassmål och övergångskrav. Alla försök att uppställa en ”demokratisk” väg till socialismen är innehållslösa och reaktionära utopier. De socialdemokratiska och senare de stalinistiska programmen för ”demokrati” och/eller ”folkfront” har bara resulterat i att bourgeoisin kunnat återhämta sig och gå till motangrepp, när arbetarkampen hotat att överflygla den (Sverige 1917, Tyskland 1918, Frankrike och Spanien 1936, Italien 1943, Grekland 1945, Frankrike 1968, Portugal 1974-75, Spanien 1975).
12.2. De halvkoloniala länderna
I de halvkoloniala länderna har det faktiska politiska underordnandet och den ekonomiska plundringen förhindrat eller utplånat varje långvarig ”demokratisk” era. Det koloniala styret har i allmänhet ersatts av militärbonapartistiska diktaturer, med endast korta mellanspel av borgerligt nationalistiska demagoger.
De krav som förknippats med den borgerliga revolutionens epok förblir ouppfyllda eller, i den mån de förverkligats, urholkas deras progressiva innehåll snabbt. Böndernas krav på jord, nationell självständighet, politisk frihet, industrialisering, allmän skolundervisning, kvinnornas jämställdhet, åtskiljandet av kyrka och stat – allt detta förblir därför krav med en enorm revolutionär sprängkraft.
Bindningarna till bourgeoisin (som är beroende av privategendomen) och imperialismens och dess lokala agenters motstånd mot och upprepade övergrepp mot demokratiska krav och rättigheter, kan dock underblåsa böndernas och småbourgeoisins borgerligt demokratiska illusioner. För att bekämpa dessa illusioner måste den borgerliga demokratins oduglighet demonstreras i praktiken.
Proletariatet måste därför ställa dessa revolutionärt demokratiska krav i förgrunden i sitt program. Det måste mobilisera alla utsugna och förtryckta – framför allt bönderna – till kamp för störtandet av det imperialistiska herraväldet och dess lokala lakejer. Trots sin beredskap att upprätta enhetsfronter med de borgerligt nationalistiska partierna mot imperialismen, måste proletariatets parti i ord och handling avslöja falskheten i den så kallade nationella bourgeoisins anspråk.
Höjdpunkten i det revolutionärt demokratiska programmet är kravet på en nationell eller konstituerande församling. Överallt där programmets huvudkrav förblir ouppfyllda behåller detta krav en avsevärd progressiv kraft. Överallt där de arbetande massorna lider under imperialismens herravälde eller under de av imperialismen till tänderna beväpnade militärjuntorna, och överallt där de följer den förrädiska ”nationella” bourgeoisin, har kravet på en ”oinskränkt författningsgrundande församling” revolutionär skärpa.
Under valen till den konstituerande församlingen måste det revolutionära partiet uppmana alla utsugna och förtryckta att organisera sig för att föra fram sina krav till församlingen. De måste välja sina egna representanter och övervaka att de verkligen ger uttryck för deras krav. I kampen för den konstituerande församlingen måste det revolutionära partiet oupphörligt bekämpa illusionerna om att den konstituerande församlingen i sig kommer att tillfredsställa massornas krav. Det måste förklara att endast bildandet av råd (sovjeter) bland arbetarna, bönderna och städernas fattiga, tillsammans med skapandet av sådana organ inom krigsmakten och skapandet av en folkmilis, kan garantera folkviljans uttryck, fri från de imperialistiska makternas och generalernas tvång och utpressning – det måste förklara att endast kandidater som stöder detta program, och – om kampens utveckling möjliggjort det – som är utsedda av råden, är värda att stöda.
Beroende på kampens utveckling agiterar revolutionärerna för att råden skall utgöra de församlingar som utser kandidater till den konstituerande församlingen, och att råden tar på sig uppgiften att säkerställa konstituanten – de demokratiska valen, dess sammankallande och dess försvar mot reaktionen.
Trotskisterna måste oförtrutet agitera för att den konstituerande församlingen skall utse en arbetar- och bonderegering, baserad på råden och de väpnade styrkor som skapats av dessa, en regering som genomför alla de krav och åtgärder som krävs av de arbetande massorna.
Om arbetar- och bondemassorna vunnits för dessa uppgifter och utgör majoriteten av den konstituerande församlingen, kan den antingen omvandlas till en rådsförsamling genom nyval på basis av principerna för en sådan, och uteslutning av de delegater som inte respekterar majoritetens beslut och vägrar att underställa sig rådens kontroll, eller genom att makten överförs till en nationell rådsförsamling. Skulle den konstituerande församlingens majoritet stå i motsättning till den revolutionära majoritetens vilja, likt den ryska borgerligt dominerade konstituerande församling som samlades efter att råden redan gripit makten i november 1917, kan rådsmakten, i likhet med vad bolsjevikerna gjorde, antingen upplösa den efter att den förkastat rådsmaktens krav på att den skall ställa sig bakom dess program, eller utlysa nyval. Detta är ingen principfråga utan en fråga om vilka åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa revolutionens seger.
Detta är inte detsamma som att förespråka att en revolutionär minoritet skall ignorera eller försöka påtvinga majoriteten sin vilja. Om de revolutionära krafterna befinner sig i minoritet utan några möjligheter att vinna majoriteten, är det dess oavlåtliga skyldighet att (likt de kommunistiska ledare som övertog ledningen för den bayerska rådsrepubliken 1919) försöka genomföra en reträtt som leder till så små förluster som möjligt för proletariatet och skapar förutsättningar för en förnyad framryckning så fort tillfälle uppstår.
Avvägningen och förhållandet mellan demokratiska krav och övergångskrav, användbarheten av bestämda regeringsparoller och den taktiska marschordningen är avhängig en konkret analys av respektive revolution. Det finns faser och etapper i den revolutionära kampen och partiet kommer att slås sönder om det blandar ihop dem eller försöker hitta genvägar.
Trots detta finns det inga i förväg fastställda, avgränsade ”etapper” – demokratiska och sedan socialistiska – med varsin regeringsform. Under 1920- eller 30-talet utvecklades i samband med Kominterns urartning allehanda etappteorier. Utgående från ”blocket mellan fyra klasser”, som förutsåg ett strategiskt förbund med den nationella bourgeoisin för den ”nationellt demokratiska” revolutionen mot imperialismen, övergick Stalin via vänstersvängningar till ett block med den ”demokratiska” imperialismen mot fascismen.
Sedan Fjärde internationalens urartning har liknande etappteorier förklarat den permanenta revolutionens program för noll och intet värt (t.ex. det amerikanska SWP). Centristerna reserverar skamlöst en plats för den nationella bourgeoisin i den ”antiimperialistiska enhetsfronten”. De inskränker sitt program till demokratiska uppgifter, när de politiskt understöder borgerligt nationalistiska rörelser.
Före detta trotskister faller, kort sagt, tillbaka på den mensjevikiska och stalinistiska folkfronten och stadieteorin. De har förpassat agitationen för rådsorgan, beväpnade miliser och en arbetar- och bonderegering till en senare etapp, som aldrig kommer. De stärker därmed den borgerliga demokratin genom att förespråka en osannolik ”demokratisk etapp”.
12.3. De degenererade arbetarstaterna
I Sovjetunionen och de övriga degenererade arbetarstaterna har den byråkratiska diktaturen antingen undertryckt arbetarklassens och folkmajoritetens demokratiska rättigheter (press-, mötes- och organisationsfrihet) eller bara tillåtit dem i en byråkratiskt deformerad och begränsad form (exempelvis trosfrihet utövad under säkerhetspolisens vakande öga och där många präster tvingats bli informatörer). Därför har kraven på demokratiska fri- och rättigheter en enorm sprängkraft i dessa samhällen.
De revolutionära marxisterna verkar för att vinna arbetarklassen för en politisk revolution som störtar byråkratin och upprättar en levande proletär rådsdemokrati som garant för de demokratiska fri- och rättigheterna – med undantag för de partier och andra riktningar som bekämpar arbetarstaten med våld.
Det stalinistiska undertryckandet av den proletära demokratin – rådsdemokratin – har dock gett upphov till och underblåser ständigt borgerligt demokratiska illusioner och illusioner om den småborgerliga demokratins partier (socialdemokratin, bondepartier och nationalistiska partier), i synnerhet under efterkrigsperioden när de avancerade kapitalistiska staterna tycktes kunna erbjuda både demokrati och materiellt välstånd, medan den byråkratiska diktaturens ”socialism” bara innebar förtryck och materiell knapphet.
Detta kan ställa, och har redan ställt, revolutionärerna inför kravet på skapandet av parlament, som dominerade av prokapitalistiska krafter utnyttjar massornas demokratiska illusioner och politiska förvirring till att riva ned arbetarstaten och återinföra kapitalismen.
Vi försöker möta illusionerna om parlamentarismen, beroende på den konkreta situationen, genom att propagera och agitera för skapandet av rådsorgan och sammankallandet av en nationell rådsförsamling. Om ett parlament redan skapats och har folklig legitimitet kandiderar vi till detta på grundval av ett program som syftar till att slå vakt om de element i den degenererade arbetarstaten som utgör landvinningar för arbetarklassen och de åtgärder som är nödvändiga för att skapa en levande och frisk arbetarstat.
Övergångsprogrammet var ingen katalog med självklara sanningar för alla tider och situationer. Det var ett internationellt övergångsprogram inriktat eller fokuserat på en bestämd internationell situation som karakteriserades av skärpt ekonomisk kris, ett hotande krig, fascismens uppstigande och Kommunistiska internationalens sammanbrott under stalinismens dödliga tyngd. Brännpunkten för 1938 års program var följaktligen de uppgifter som arbetarklassen stod inför i den förrevolutionära situation som skulle öppna sig som ett resultat av de objektiva förutsättningarna.
Denna fokusering av Övergångsprogrammet var bara möjlig därför att det baserades på lärdomarna av proletariatets framgångar och nederlag under de tjugo föregående åren. Därför är det inte revolutionärers uppgift att i dag göra en fetisch av 1938 års program, utan att med hjälp av dess metod vidareutveckla och förnya trotskismens program och på nytt ange dess huvudpunkter, för att möta den förnyade imperialistiska krisperioden.
Fjärde internationalens urartning var resultatet av misslyckandet med att vidareutveckla och förnya programmet från 1938 i ljuset av de förändrade förutsättningarna efter det andra världskriget. Intyganden om giltigheten i programmet från 1938 räcker därför inte.
I Sovjetunionen och de övriga degenererade arbetarstaterna har den byråkratiska diktaturen antingen undertryckt arbetarklassens och folkmajoritetens demokratiska rättigheter (press-, mötes- och organisationsfrihet) eller bara tillåtit dem i en byråkratiskt deformerad och begränsad form (exempelvis trosfrihet utövad under säkerhetspolisens vakande öga och där många präster tvingats bli informatörer). Därför har kraven på demokratiska fri- och rättigheter en enorm sprängkraft i dessa samhällen.
De revolutionära marxisterna verkar för att vinna arbetarklassen för en politisk revolution som störtar byråkratin och upprättar en levande proletär rådsdemokrati som garant för de demokratiska fri- och rättigheterna – med undantag för de partier och andra riktningar som bekämpar arbetarstaten med våld.
Det stalinistiska undertryckandet av den proletära demokratin – rådsdemokratin – har dock gett upphov till och underblåser ständigt borgerligt demokratiska illusioner och illusioner om den småborgerliga demokratins partier (socialdemokratin, bondepartier och nationalistiska partier), i synnerhet under efterkrigsperioden när de avancerade kapitalistiska staterna tycktes kunna erbjuda både demokrati och materiellt välstånd, medan den byråkratiska diktaturens ”socialism” bara innebar förtryck och materiell knapphet.
Detta kan ställa, och har redan ställt, revolutionärerna inför kravet på skapandet av parlament, som dominerade av prokapitalistiska krafter utnyttjar massornas demokratiska illusioner och politiska förvirring till att riva ned arbetarstaten och återinföra kapitalismen.
Vi försöker möta illusionerna om parlamentarismen, beroende på den konkreta situationen, genom att propagera och agitera för skapandet av rådsorgan och sammankallandet av en nationell rådsförsamling. Om ett parlament redan skapats och har folklig legitimitet kandiderar vi till detta på grundval av ett program som syftar till att slå vakt om de element i den degenererade arbetarstaten som utgör landvinningar för arbetarklassen och de åtgärder som är nödvändiga för att skapa en levande och frisk arbetarstat.
13. Taktiska frågeställningar i klasskampen
Trotskistisk strategi bygger på de grundläggande principerna och utgör en fokusering av dessa på ett område, ett land eller en region i form av en övergripande ”plan” för revolutionärernas ingripande i klasskampen, med proletariatets makterövrande som det slutliga målet. Taktiken är sättet att utkämpa de enskilda striderna på ett sådant vis att det revolutionära ingripandet leder till strategins förverkligande. Principer, strategi och taktik är därför inga från varandra avskilda element, utan ömsesidigt beroende. En felaktig taktik leder, om den inte korrigeras, obönhörligt till strategins kollaps och i förlängningen till ett ifrågasättande av de underliggande principerna.
All taktik är till sin natur unik eftersom den utgör en konkret lösning på en konkret situation. Men det är ändå möjligt och nödvändigt att urskilja vissa mer övergripande taktiska förhållningssätt som är av avgörande betydelse för hur trotskister förhåller sig till andra grupper som gör anspråk på att vara revolutionära. All erfarenhet visar nämligen att det inte räcker med att vara överens om de grundläggande principerna för att åstadkomma ett fungerande och framgångsrikt samgående med andra grupper som gör anspråk på att vara revolutionära. Minst lika viktigt är att man är överens om en rad övergripande taktiska förhållningssätt, däribland synen på hur man tillämpar entrism- och enhetsfrontstaktiken, arbetarregeringsparollen och kravet på generalstrejk.
13.1. Entrismen
Under vissa omständigheter kan det vara fullständigt berättigat för trotskisterna att genomföra en ”fransk vändning” eller entrism, dvs att gå in i ett reformistiskt eller centristiskt parti för att komma i kontakt med dess bas som är på väg att radikaliseras och söker klasskampssvar. Det kan också vara fullständigt berättigat att bedriva fraktionsarbete i reformistiska och centristiska partier, dvs att samtidigt som man upprätthåller en självständig organisation är delar av organisationen verksam inom de reformistiska och centristiska partierna i syfte att skapa en revolutionär riktning inom dessa partier.
Båda dessa taktiker förutsätter dock att revolutionärerna kan verka öppet och föra fram sitt eget program, och att deras närvaro välkomnas av en betydande del av medlemmarna i det parti som revolutionärerna försöker intervenera i – att dessa grupper ser dem som ett vitalt tillskott till eller som en samlingspunkt i kampen mot det egna partiets byråkratiska ledning och är beredda att försvara revolutionärerna mot attacker från byråkratin. Saknas dessa förutsättningar kommer revolutionärerna bara att uppfattas som en främmande kropp och spela byråkratin i händerna.
Vi förkastar däremot omvandlingen av den entristiska taktiken till ett i realiteten strategiskt perspektiv. Den är en taktik av relativt kortvarig karaktär, eftersom byråkratin oundvikligen ställs inför alternativet att se sitt inflytande övergå i revolutionärernas händer eller snabbt möta det växande revolutionära inflytandet med försök att amputera ”smitthärden”. Varje tanke på att kunna samexistera med en centristisk eller reformistisk ledning och partiapparat under en längre tid är en illusion som oundvikligen kommer att straffa sig.
Vi förkastar också den entristiska taktik, som ursprungligen fick sin första tillämpning i England under 40-talet, när trotskister gick in i Labour utan att öppet lägga fram sitt program i förhoppning om att en kommande radikalisering skulle driva breda massor i deras riktning, och som sedermera gavs en mera generell tillämpning under beteckningen ”entrism av speciell karaktär” och som motiverades av en rad olika scheman, från ett apokalyptiskt perspektiv på ett stundande tredje världskrig till att varje radikalisering oundvikligen måste ta vägen över de traditionella masspartierna. Finns det inga förutsättningar att upprätta eller delta i skapandet av en öppen revolutionär flygel, finns det inga förutsättningar för att entrism skall kunna leda till några framgångar, ens om revolutionärerna gömmer undan sitt program och uppträder som en centristisk eller vänsterreformistisk opposition. Det lurar knappast motståndarna, däremot leder det till att man felskolar de människor man vill vinna. Envisas man med denna taktik leder den oundvikligen till det egna programmets upplösning, eftersom varje försök att rättfärdiga en felaktig taktik oundvikligen tvingar fram en ”tillrättaläggning” av strategin och dess bärande principer.
Rent generellt är den entristiska taktiken en taktik som måste tilllämpas med stor försiktighet. De mer eller mindre framgångsrika erfarenheter som trotskisterna gjorde på 30-talet visar att den är ett mycket tveeggat instrument. Ofta splittrades de trotskistiska organisationerna på frågan om den var tillmäpbar i ett speciellt läge, och hur den skulle tillämpas, för att inte tala om när den fyllt sin roll och hur den skulle avslutas.
13.2. Enhetsfrontstaktiken
Trotskister är alltid angelägna att åstadkomma största möjliga enhet inom arbetarklassen, och mellan den och närstående skikt i kampen mot bourgeoisin, utan att för den skull skapa illusioner om sina mer eller mindre tillfälliga allierade, varav en del tvingats att kämpa under tryck av sin egen bas eller för att inte bli överflyglade av trotskisterna. Detta är grundvalen för det som kommit att kallas enhetsfrontstaktiken och som fick sin första klara formulering av Komintern, även om den redan tillämpats med stor framgång av olika revolutionära krafter, däribland och främst de ryska bolsjevikerna.
Enhetsfrontstaktiken innebär att trotskisterna inte bara vänder sig till arbetarna, utan också till deras ledare. Den är framför allt nödvändig när stora delar av arbetarklassen inte har förlorat tron på ”sina” reformistiska eller centristiska ledare. Dess mål är mobiliseringen av arbetarna för nödvändiga kampmål och att därigenom bryta loss dem från sina reformistiska eller centristiska ledare, i och med att ledarnas oduglighet i att ens försvara enkla klassintressen avslöjas.
Enhetsfrontens metod består i förslag om gemensam aktion mellan trotskister och de arbetare som inte är trotskister, för att uppnå mål som uttrycker massornas upplevda behov.
Enhetsfrontens taktik har sin betydelse såväl i tider av relativ klassfred som i situationer med utvecklad klasskamp. Möjligheterna att förankra den revolutionära organisationen i arbetarklassen är större i perioder med kapitalistisk offensiv mot arbetarna, när deras etablerade ledare utsätts för häftigt tryck från sina anhängare att försvara arbetarnas intressen.
För ett principfast användande av enhetsfrontens taktik måste följande beaktas:
* Kraven på enhetsfront riktas både till arbetarnas etablerade ledare och till basen;
* Kraven är avsedda för gemensam handling, inte för propaganda;
* Trotskisterna måste vid varje tillfälle under enhetsfrontens gång, liksom därefter, behålla och bruka rätten att kritisera sina ”bundsförvanter”. De måste också kämpa för sitt eget program;
* Trotskisterna måste avblåsa enhetsfronten när ”bundsförvanterna” saboterar eller ryggar tillbaka inför kraven och kampen för enhetsfronten.
Dessa kriterier är avgörande för all användning av enhetsfronten – från begränsade lokala aktioner till regeringsfrågan. De gäller för den antiimperialistiska enhetsfronten och för arbetarenhetsfronten i de imperialistiska länderna.
13.3. Kravet på en arbetarregering
Liksom den är en beskrivning av den revolutionära regering som trotskister eftersträvar, kan kravet på skapandet av en arbetarregering (eller arbetar- och bonderegering) användas som paroll för enhetsfrontstaktiken i en situation där frågan om den politiska makten ställs, och där arbetarklassens majoritet fortfarande leds av reformister och centrister. Revolutionärer kräver under sådana omständigheter bildandet av en arbetarregering och kräver att reformisterna bryter med bourgeoisin.
Vi kräver en arbetarregering som beväpnar arbetarna, stöder sig på deras aktionsråd och andra basorganisationer och är ansvarig inför dessa, och som vidtar åtgärder för att expropriera storkapitalet och införa arbetarkontroll över produktionen. Endast när en enhetsfrontsregering vidtar sådana åtgärder kan den betecknas som en arbetarregering, vilken trotskister politiskt understöder och som de under vissa villkor (till exempel bevarandet av fullt oberoende för propaganda, agitation och handling) kan ingå i.
Vi betecknar inte i något fall regeringar med socialdemokratiska eller labourpartier (eller regeringskoalitioner mellan stalinistiska eller småborgerligt nationalistiska partier), som inte genomför dessa åtgärder, som arbetarregeringar. Dessa ”oäkta” eller ”borgerliga arbetarregeringar” tolereras enbart av bourgeoisin för att undergräva och avleda proletariatets revolutionära offensiv. Att beteckna sådana regeringar som ”arbetarregeringar” innebär att urvattna det trotskistiska programmet och förvandlas till en vänsterflank åt reformisterna.
Vi håller det för ytterligt osannolikt att reformister skulle kunna bilda en arbetarregering i tider av tillspetsad revolutionär kris, när de befinner sig under ett fruktansvärt tryck från en arbetarklass som reser sig och är organiserad i arbetarråd. Men som ett enhetsfrontskrav i en kritisk situation skulle parollen om en arbetarregering kunna bidra till att bryta ner de återstående illusionerna om de socialdemokratiska ledarnas klassförrädiska politik och förbereda arbetarklassen för kampen om makten. I denna bemärkelse har parollen en ”algebraisk” karaktär. Därmed avser vi att beståndsdelarna i en sådan regering inte kan fastställas i förväg.
I fall det osannolika skulle inträffa att en arbetarregering åtskild från proletariatets diktatur kom till stånd, skulle den blott vara ett förspel eller en bro till denna diktatur. Arbetarregeringen är inte på något vis ett nödvändigt stadium, som måste genomgås på vägen till proletariatets diktatur.
13.4. Generalstrejken
Generalstrejken är ett av de potentiellt sett mest revolutionära kampmedel som står till arbetarklassens förfogande. Det är därför som den reformistiska byråkratin inom arbetarrörelsen är så ovillig att använda sig av den annat än i en mycket begränsad och från början klavbunden form (exempelvis tims- eller dygnslånga strejker av symbolisk karaktär). Som exempelvis den franska arbetarklassens generalstrejk i maj 1968 tydligt visade, skiljer den sig nämligen kvalitativt från andra strejkaktioner, eftersom den objektivt ställer frågan om makten över samhället. Den förlamar samhällskroppen och innebär därför en direkt utmaning mot och kraftmätning med hela bourgeoisin och kommer därför oundvikligen att dra in och ställa hela det borgerliga statsmaskineriets samlade kraft mot arbetarklassen.
För att kunna bli framgångsrik fordrar generalstrejken att arbetarklassen går utöver sina normala organisationsformer och finner former som förmår att dra in hela arbetarklassen och närstående samhällsskikt i kampen. Om inte klassen har ett ledarskap som är förmöget att leva upp till de krav som en generalstrejk ställer, leder den ofelbart till nederlag, som den svenska generalstrejken 1909 eller den engelska 1926 – nederlag som det tog åratal att reparera.
Parollen om generalstrejk kan och måste föras fram när de problem som arbetarklassen står inför går utöver delfrågor eller frågor som bara berör enskilda sektorer. Generalstrejkens inledande mål måste ha en betydelse som kan omfattas av hela klassen, även om det så bara består i stöd till en kämpande del av klassen.
Men trots att dess utgångspunkt kan vara förhållandevis blygsamma krav leder logiken och dynamiken i en generalstrejk till att den snabbt kan komma att ställa frågan om vem som skall styra samhället. Revolutionärer strävar efter att utveckla och stärka denna dynamik och avvärja varje försök att begränsa omfattningen av en redan inledd generalstrejk.
Medan generalstrejken för upp frågan om upproret på dagordningen, utgör den inte själva upproret. Generalstrejken löser inte denna fråga i sig själv, men dess betydelse för marxister ligger i att den kan frigöra vägen till upproret och erövrandet av statsmakten. Revolutionärer eftersträvar detta mål i varje generalstrejk. Därför måste parollen för generalstrejken åtföljas av paroller för bildande eller mobilisering av de arbetarorganisationer – miliser, aktionskommittéer och råd, vilka är nödvändiga för att på ett revolutionärt sätt realisera potentialen i en generalstrejk.
Oavsett om den proletära revolutionen inleds genom en generalstrejk eller inte, måste revolutionen anta formen av ett uppror – arbetarorganisationernas väpnade erövrande av makten, under ledning av ett revolutionärt parti. En kärnpunkt i den taktik som revolutionärer använder sig av måste därför vara förberedandet av arbetarklassens militära kapacitet. Från det första bildandet av skyddsgrupper för strejkvakter till bildandet av beväpnade arbetaravdelningar och vinnandet av nyckelgrupper ur de reguljära stridskrafterna är arbetarklassens beväpning inte ett fritt val, utan en tvingande nödvändighet eftersom alternativet är att klassen utlämnas till bourgeoisins terror.
14. Arbetarklassens kamporganisationer
Revolutionärer har mer än ofta spelat en nyckelroll i uppbygget och försvaret av de organisationer som arbetarklassen skapat för att hävda sina krav och försvara sina vunna rättigheter. Samtidigt som de försvarat arbetarnas organisationer mot bourgeoisins (inklusive olika gangstersyndikats) attacker och försök att få kontroll över dem, har de oförtrutet kämpat mot deras byråkratisering. I varje läge av klasskampen har de försökt ta initiativ till organisationsformer som bäst svarar mot kampens behov, från fabriks- och strejkkommittéer till rådsförsamlingar.
14.1. Fackföreningarna
Fackföreningarna är bland de äldsta och mest grundläggande organisationer som arbetarklassen skapat till försvar och förbättring av sina arbetsvillkor och sin levnadsstandard under kapitalismen. I många länder organiserar den fackliga rörelsen bara en minoritet av arbetarklassen. I Sverige och de övriga nordiska länderna är majoriteten av industriarbetarna fackligt organiserade, liksom betydande delar av arbetarklassen i tjänstesektorn. Men de höga medlemssiffrorna döljer det faktum att en stor del av medlemmarna är passiva och uppfattar facket som en byråkratisk koloss, som de saknar allt inflytande över.
I likhet med övriga kapitalistiska länder kontrolleras även den svenska fackföreningsrörelsen av en privilegierad fackföreningsbyråkrati som frigjort sig från medlemmarnas kontroll. Dess toppskikt är uppbundet till försvaret av kapitalismen, från ansvarstagande i olika klassamarbetsorgan, styrelseposter i företag och statliga institutioner, ledningsuppdrag i reformistiska partier, riksdags- och kommunala mandat, till aktieposter och, inte att bortse ifrån, olika former av korruption. Samtidigt är den fackliga byråkratins inflytande och privilegier beroende av dess förmåga att företräda den fackliga organisationens medlemmar på ett sätt som tillfredsställer deras intressen, eller åtminstone förefaller göra det utifrån de existerande styrkeförhållandena och handlingsmöjligheterna.
Trotskister är oförsonliga motståndare till den fackliga byråkratin och kämpar för medlemmarnas oinskränkta och demokratiska kontroll över sina fackliga organisationer. Vi förespråkar att alla fackliga funktionärer skall vara valbara, ansvariga och avsättbara och inte erhålla mer än den genomsnittliga medlemmens lön.
Vi förespråkar dock aldrig att medlemmarna skall lämna sina fackliga organisationer, hur konservativa och toppstyrda de än är, om inte verkliga alternativ existerar eller en realistisk möjlighet att skapa en ny och demokratisk facklig massorganisation uppstått. Vi är motståndare till alla försök att rycka loss de radikala arbetarna i ”röda”, ”militanta” eller ”radikala” fackföreningar, vilket oftast innebär att de isoleras från den breda massan av arbetare och blir ett lätt byte för arbetsköparna. Därför uppmanar vi också SAC:s medlemmar att upplösa sin organisation och ansluta sig till de befintliga fackliga massorganisationerna och där bidra till kampen för att göra dessa demokratiska och kämpande.
Vi är motståndare till facklig organisering på yrkesbasis eller den typ av organiseringsform som exempelvis journalist- och läkarförbunden är exempel på, där chefer och underställda är medlemmar i samma organisation, och verkar för den så kallade industriförbundsprincipen. På de arbetsplatser där fler än en fackförening finns representerad, eller där stora delar av arbetskollektivet av någon anledning inte är fackligt organiserat, kämpar vi för uppbygget av fabriks- eller företagskommittéer som sammanför och representerar alla fackföreningar och alla arbetare och tjänstemän på arbetsplatsen.
Genom beslutsam kamp mot fackföreningsbyråkratin kan makten i fackföreningarna överföras i händerna på de vanliga medlemmarna och deras direkt valda och inför dem ansvariga ledare och förvandlas till effektiva organ för klasskampen. Överallt där det är möjligt verkar vi för skapandet av enhetsfronter mellan stridbara arbetare och arbetargrupper mot byråkraterna. För att samordna kampen mot den fackliga byråkratin och dess ersättande med verkliga representanter för medlemmarna, behövs det en samordnad opposition inom alla fackföreningar och mellan de fackliga organisationer som leds av stridbara fackföreningsledare som är beredda att kämpa för att arbetarna skall styra sina egna organisationer.
Trotskister förhåller sig aldrig ultimativt till kämpande arbetargrupper, däremot förbehåller vi oss rätten att föra fram våra egna förslag och handlingslinjer och försöka vinna majoritet för dem, på samma sätt som vi tillerkänner alla andra, så väl reformistiska som centristiska riktningar, denna rätt. Överallt där vi har tillräckliga resurser försöker vi att skapa trotskistiska fackföreningsfraktioner.
Vi kämpar för att initiera eller rättare sagt utvidga de befintliga eller embryonala element av arbetarkontroll och självorganisering som brukar finnas på de flesta arbetsplatser till att gälla hela produktionsprocessen, och omvandla dessa till en medveten del av kampen för den socialistiska revolutionen. Kampen för kontroll över produktionen ställer i förlängningen frågan om vilken klass som styr – en fråga som inte kan lösas inom en fabrik eller bransch. Därför kämpar vi för att fackföreningarna vinns för kapitalismens störtande och vänder oss mot alla förslag om att de skall vara opolitiska, neutrala eller reformistiska, vilka alla är formler för att inte ifrågasätta den gällande samhällsordningen, som rättfärdigar kapitalets utsugning.
14.2. Andra klassorganisationer
Även utanför arbetsplatserna har arbetarklassen skapat en rik flora av organisationer för att tillvarata sina intressen i form av hyresgästföreningar, kooperativa organisationer osv. De flesta av dessa domineras idag av en reformistisk byråkrati som i likhet med den fackliga byråkratin frigjort sig från medlemsbasens kontroll och urholkat deras kampförmåga.
I alla dessa organisationer kämpar vi för att slänga ut byråkratin och vinna dem för ett klasskampsprogram. Vi avvisar alla förslag om att de skall stå neutrala i klasskampen eller underordnas kapitalets intressen. I själva verket vill vi skapa ett rikt nätverk av organisationer som organiserar, styrs av och ger uttryck för arbetarklassens intressen och behov på livets alla områden och som drar in hela klassen i en allt mer vidgad självorganisering och vetorätt mot kapitalet.
14.3. Arbetarråd
Arbetarklassens revolutionära kamp måste, om den framgångsrikt ska slå sönder den kapitalistiska staten, överskrida ramarna för sina normala organisationsformer och finna former som drar in alla i kampen. Därför manar vi i alla omfattande strider till uppbygget av aktionsråd, som består av valda representanter för de som befinner sig i kamp och de som understöder kampen. Sådana delegater måste väljas direkt och vara avsättbara. De måste vara befullmäktigade representanter för varje arbetsplats och stå under arbetarkollektivets kontroll. Råden måste vara beredda att ta på sig alla i varje givet läge nödvändiga uppgifter för att säkra kampens seger: organisering av livsmedelsförsörjning, stödkampanjer, försvaret av de kämpande mot polis och svartfötter osv.
För att säkra segern i varje omfattande strejkaktion mot de härskande, t.ex. en generalstrejk, förespråkar vi organisering av sådana råd på alla orter och deras samordning i form av regionala och nationella råd, som består av delegater från alla lokala respektive regionala arbetarråd, för att samordna och leda kampen.
Arbetarråd kan bara uppstå vid den tidpunkt när massorna beträtt den revolutionära kampens väg. De kan bara överleva på grundval av en revolutionär situation. I alla betydande revolutionära strider som de utsugna och förtryckta fört har embryon till rådsorganisationer skapats. Det är revolutionärernas uppgift att utvidga dessa kämpande massorganisationer till fullt utvecklade rådsorgan.
Trotskisterna kommer att kämpa för att råden förenar representanterna för alla kämpande grupper och öppnar dörren för alla förtryckta och utsugna. Alla proletära politiska strömningar måste kunna lägga fram sina perspektiv i råden och konkurrera med varandra om inflytandet. De enskilda delegaterna måste vara ansvariga och avsättbara inför de utsugnas och förtrycktas basenheter. Rådens ledare måste å sin sida själva kunna avsättas av delegaterna. Endast på så sätt kan råden skyddas från faran för byråkratisering eller inlemmande i den borgerliga staten.
Genom sin blotta existens skapar råden omedelbart en situation av dubbelmakt. Genom sin karaktär skapar de möjligheterna för upprättandet av proletariatets diktatur och det socialistiska uppbygget av samhället. Men det är bara trotskisterna som har ett program för rådens slutgiltiga seger. Reformisterna och stalinisterna kommer, även om kampen placerat dem i ledningen för råden, att försöka göra sig av med de embryonala rådsorganisationerna, genom att antingen förvandla dem till medel för återställande av det borgerliga herraväldet (som mensjevikerna i Ryssland efter februarirevolutionen 1917 och majoritetssocialdemokraterna i Tyskland 1918), till fackföreningsliknande förhandlingsorgan (till exempel ledningen för Solidarnosc, efter grundandet av kommittéer som sträckte sig utöver fabriksnivån) eller till maktlösa organ för så kallad stalinistisk ”folkmakt”. Vi kämpar för förhindrandet av alla dessa former för demobilisering av massorna.
Råd som saknar revolutionär ledning kan inte genomföra den socialistiska revolutionen. Därför kämpar vi för uppbygget av ett trotskistiskt parti som är djupt förankrat i arbetarklassen. Endast med ett sådant parti i spetsen är skapandet och befästandet av proletariatets klassherravälde möjligt.
15. Krisen för proletariatets ledarskap
Världen är mer än mogen för socialismen. I själva verket har socialismen stått på dagordningen som en både möjlig och nödvändig lösning på mänsklighetens problem ända sedan imperialismens epok tog sin början. Det kan inte ifrågasättas att de objektiva förutsättningarna för socialismen existerar. Krig, svält och misär är ingen oundviklig börda som mänskligheten inte kan värja sig mot. De är alla produkter av ett samhällssystem som borde ha avskaffats för länge sedan.
Arbetarklassen är den enda kraft som kan avskaffa kapitalismen, men den hålls tillbaka och avväpnas av sina byråkratiska och reformistiska ledningar. Vid ett antal tillfällen har djupa sociala och politiska kriser slungat arbetarklassen på konfrontationskurs med de härskande – Frankrike 1968, Chile 1973, Portugal 1974-75 och Polen mot slutet av 1970-talet och början av 80-talet – är bara några av de senaste exemplen. Men vid varje tillfälle då en möjlighet att gå vidare mot socialismen uppstått har massorna hållits i schack av sin egen ledning eller förrädiskt avletts i fel riktning.
Trots många framgångsrika strider mot klassfienden är och förblir arbetarklassen politiskt svag i världsskala eftersom den domineras av borgerliga och småborgerliga riktningar. Men eftersom kapitalismens inbyggda motsättningar gång på gång river upp systemets stabilitet och frammanar mer eller mindre djupa kriser, skapas med kortare eller längre mellanrum nya möjligheter att utmana dessa klassfiendens agenturer. Det är i dessa återkommande kriser som ett revolutionärt parti med massinflytande kan och måste skapas. Varje försatt tillfälle kan bara bana väg för en period av demoralisering, kris och sönderfall för de revolutionära krafterna.
15.1. Reformismen
I de avancerade kapitalistiska länderna utgör reformismen det allra största hindret för de revolutionära krafterna inom själva arbetarklassen.
Den socialdemokratiska reformismen har sitt ursprung i Andra internationalens högerflygel, vars kärntrupp bestod av demokratiska reformvänner ur bourgeoisins och småbourgeoisins led, den fackliga byråkratin och privilegierade arbetargrupper. I och med det första världskrigets utbrott slöt denna riktning öppet upp bakom borgarklassen, och sedan dess har den utgjort en av kapitalismens stöttepelare.
Till skillnad från de öppet borgerliga partierna strävar socialdemokratin medvetet efter att skapa och upprätthålla en massbas i arbetarklassen, något som är själva grundförutsättningen för att den skall kunna utöva något reellt politiskt inflytande. I avsaknad av några andra maktresurser än de röster som den kan mobilisera till valurnorna utgör den parlamentariska demokratin dess normala arena. Att den som i Sverige kontrollerar stora fackliga organisationer med massanslutning förändrar i sak ingenting, eftersom även de fackliga organisationerna behöver den parlamentariska demokratin för att kunna verka öppet och ge uttryck för sina behov och krav.
Socialdemokratiska partier är borgerliga arbetarpartier, dvs partier som försvarar kapitalismen men har sin massbas i arbetarklassen – även om arbetarnas inflytande avtar ju högre upp i den socialdemokratiska apparaten man kommer. En socialdemokratisk regering är helt och fullt förpliktad till försvar av kapitalismen mot proletariatets intressen. En sådan regering är en borgerlig arbetarregering.
I vissa situationer kan dock socialdemokratin gå mycket långt i sina krav och politiska ställningstaganden för att inte förlora kontrollen över sin massbas – utan att för den skull vara beredd att bryta med kapitalismen. Ofta är dess politik en spegel av de rådande styrkeförhållandena: När arbetarklassen befinner sig på offensiven tenderar socialdemokratin att inta (fras)radikala positioner utan att för den skull binda sig för några definitiva åtgärder; när arbetarklassen befinner sig på defensiven förespråkar den ”realism” och ”moderation”.
Allt detta innebär inte att bourgeoisin betraktar socialdemokratin som en självklar allierad. Bourgeoisin är som alla andra samhällsklasser splittrad i olika mer eller mindre fast formerade fraktioner med olika intressen. Vissa grupper ser socialdemokratin som en värdefull allierad, andra som ett hinder, och ytterligare andra som en motståndare. Den förhärskande borgerliga fraktionens eller fraktionernas relationer till socialdemokratin vid ett givet tillfälle är avhängigt dess behov och strategi. I Sverige har de tongivande delarna av borgarklassen (det imperialistiska finanskapitalet, som kontrollerar den transnationella exportindustrin) upprätthållit en långvarig strategisk allians med den socialdemokratiska byråkratin och tolererat dess långvariga regeringsinnehav och omfördelningspolitik i utbyte mot en ekonomisk strategi som strömlinjeformats för att möta dess behov.
Denna allians har till viss del ifrågasatts av ledande borgerliga kretsar i samband med den nyliberala vändningen i den ekonomiska politiken.
15.2. Stalinismen
De stalinistiska kommunistpartierna i de imperialistiska och de av imperialismen dominerade länderna har sitt ursprung i den byråkratiska kontrarevolution som ägde rum i Sovjetunionen under 20-talet och som ledde till att den kommunistiska världsrörelsen omvandlades till en agentur för den stalinistiska byråkratin. I motsats till både stalinisternas och borgarnas mytbildning, som båda går ut på att ställa upp en obruten kontinuitet mellan Kommunistiska internationalens första period och dess senare utveckling, kunde den stalinistiska byråkratin bara ta kontrollen över den kommunistiska världsrörelsen genom att rensa ut eller demoralisera och knäcka dess första ledargrupp och revidera allt den stod för. I början av 30-talet visade Kominterns oförmåga att dra några som helst korrekta slutsatser av sitt bidrag till Hitlers seger i Tyskland, och krossandet av Västvärldens största kommunistparti, att den var definitivt förlorad för revolutionens sak.
I fortsättningen använde de stalinistiska partierna i de avancerade kapitalistiska länderna på Kremls order sitt inflytande till att försöka få till stånd en strategisk allians med olika fraktioner av bourgeoisin, inklusive dess socialdemokratiska stödtrupper, mot den för tillfället utpekade motståndaren. Hur avhängigt detta har varit av den sovjetiska byråkratins utrikespolitik visas av dess förhållande till Nazityskland. Från 30-talets mitt försökte kommunistpartierna upprätta ”folkfronter” med den ”demokratiska” bourgeoisin mot den ”imperialistiska, krigshetsande fascistiska” bourgeoisin. I och med den tysk-sovjetiska pakten i augusti 1939 tvingades kommunistpartierna inte bara att rättfärdiga pakten och fördöma gårdagens hett uppvaktade ”demokrater” som ”imperialistiska krigshetsare”. De fick också till uppgift att försvara den sovjetiska invasionen av Polen, Finland och annekteringen av de baltiska staterna – alltihop effekter av den sovjetiska byråkratins pakt med Hitler. När Hitler invaderade Sovjetunionen 1941 blev återigen den tyska bourgeoisin huvudfienden och de ”allierade” uppvaktades på nytt i hopp om en allians som skulle kunna vara även efter kriget.
Denna kontrarevolutionära politik har vid flera tillfällen räddat bourgeoisin kvar vid makten. Efter det andra världskriget spelade kommunistpartierna en nyckelroll för att rekonstruera den borgerliga ordningen i Västeuropa och avlänka den utbredda radikalisering som kriget framkallat i ofarliga banor. Trots att bourgeoisin tackade för denna drängtjänst genom att iscensätta en långvarig kontrarevolutionär offensiv, var kommunistpartierna villiga att ge den en hjälpande hand när dess styre utsattes för ett massivt ifrågasättande i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Exempelvis spelade det franska kommunistpartiet en avgörande roll för att oskadliggöra den kraftfullaste utmaning den franska borgarklassen utsatts för under hela efterkrigsperioden: majrevolten 1968, då de Gaulles regim befann sig på fallrepet efter att nästan ha golvats av en generalstrejk som omfattade majoriteten av den franska arbetarklassen.
I de halvkoloniala länderna har de stalinistiska partierna ofta intagit den plats som fyllts av de socialdemokratiska partierna i de avancerade kapitalistiska länderna till följd av sin frasradikalare profil, och inte minst socialdemokratins i proletära och småborgerliga ögon diskrediterande uppslutning bakom den imperialistiska bourgeoisin i de avancerade kapitalistiska länderna. I dessa länder har de stalinistiska partierna eftersträvat en privilegierad allians med den nationalistiska småbourgeoisin och den ”nationella” borgarklassen och fört fram en ”stadieteori”, som hävdat att den primära uppgiften är att kämpa för en demokratisk, dvs borgerlig revolution mot den utländska imperialismen.
I alla stora klasstrider i den halvkoloniala världen har de stalinistiska partierna därför aktivt kämpat mot förverkligandet av den permanenta revolutionens program. Ett förräderi mot de breda massornas intressen, som när de väl fullgjort sin drängtjänst och lett in massornas kamp i ofarliga och demoraliserande banor, lett till deras eget blodiga undertryckande – ofta iscensatt av dem som i deras ahistoriska och falska schema skulle ha utgjort deras naturliga allianspartner. Nederlagen i Kina 1925-27, Indonesien 1965, Chile 1973 är bara några exempel på stalinismens självmordspolitik i den halvkoloniala och imperialistiskt dominerade delen av världen, en självmordspolitik som tyvärr inte bara drabbade de stalinistiska upphovsmännen utan också de miljontals människor som lurats att fästa sin tilltro till dem.
I kölvattnet på stalinismens allt mer öppna kris från mitten av 50-talet och framåt började ledningarna för en rad stalinistiska partier fjärma sig från de ”maktbärande” stalinistiska partierna och mer eller mindre öppet kritisera dem, däribland Sveriges kommunistiska parti, sedermera Vänsterpartiet kommunisterna – även om det senare inte gick lika långt som ledningen för det danska partiet som öppet bröt med Kreml och övergick till vänsterreformismen. Denna process blev dock i allt högre grad omöjlig att hejda, eftersom det blev allt svårare att försvara de byråkratiska diktaturernas växande meritlista med förräderier och samarbete med bourgeoisin.
Gradvis tvingades en rad stalinistiska partier, i synnerhet i de avancerade kapitalistiska länderna, där de stod under hårt tryck från de socialdemokratiska partierna, att allt öppnare distansera sig från Kreml, något som inte minst kom till uttryck i den så kallade eurokommunistiska rörelsen. Stalinismens snabba kollaps i Östeuropa och det tidigare Sovjetunionen försatte dessa partier i ett akut kristillstånd. De stora stalinistiska partierna (Italien etc), liksom stalinistiskt influerade småborgerliga nationella befrielserörelser (ANC, FSLN etc) har med stormsteg närmat sig öppet socialdemokratiska positioner. I de länder där de stalinistiska partierna utgjort små minoritetsriktningar inom arbetarrörelsen, har de antingen fallit sönder i otaliga, inbördes stridande, fragment, eller likt det svenska Vänsterpartiet förtvivlat försökt hitta en ny plattform i försöken att förlänga sin allt mer prekära existens.
15.3. Centrismen
Reformismen är i grunden och i alla sina skepnader politiskt borgerlig. Centrismen däremot är antingen en tillfällig övergångsform som massrörelser, likt Socialdemokratiska vänsterpartiet 1917-21, kan anta vid uppbrottet från reformismen eller stalinismen, eller, när det gäller mindre partier, grupper eller individer, likt 30-talets Socialistiska partiet och 70-talets Förbundet kommunist, eller den tradition som organiserats i Revolutionära marxisters förbund/Kommunistiska arbetarförbundet/Socialistiska partiet, ett uttryck för deras småborgerliga vacklan under trycket från samhällets huvudklasser och klasskampens nivå.
Teoretiskt och politiskt karakteriseras centrismen av eklekticism, impressionism och projektmakeri, allt utom ett konsekvent revolutionärt program. Det säger sig självt att en sådan rörelse saknar stabilitet och är oförmögen att spela en målmedvetet ledande roll. När den konfronteras med klasskampens avgörande prövningar, särskilt med revolutionens strategiska och taktiska frågeställningar, förlamas eller splittras centrismen obönhörligt till följd av sin heterogenitet och avsaknad av en konsekvent revolutionär teori och praktik. Förskonad från klasskampens avgörande prövningar, kan den glädjas åt en längre existens, men upphör därför inte att utgöra en obeständig, vacklande kraft.
För att kunna bli en revolutionär organisation måste en centristisk grupp genomföra ett systematiskt och beslutsamt brott eller en rad brott med sin tidigare centristiska politik och praktik. Men alla centristiska grupper kan inte vinnas för ett revolutionärt program. Förståelsen av en centristisk rörelses aktuella rörelseriktning är därför av största betydelse för marxister. Rör den sig åt vänster? – i så fall måste vi gå den till mötes; eller rör den sig åt höger? – i sådant fall måste vi bekämpa den i den mån den utövar ett inflytande och utgör ett hinder i revolutionärernas väg. Riktningen och sättet att röra sig är naturligtvis beroende av rytmen i klasskampen.
Under inga omständigheter gör marxister eftergifter till centrismens politik, även om tonen i kritiken mot centrismen kan variera.
15.4. För ett internationellt revolutionärt parti
Om arbetarklassen inte lyckas bryta sig loss från reformismen, centrismen eller den småborgerliga nationalismen är den dömd till fortsatt slaveri. Varje gång den sätter sig i rörelse för att kämpa, kommer den att handikappas, förlamas och till och med förrådas av sina ledningar. Ju mer avgörande och nödvändig kampen är, desto större och mer förödande kommer nederlaget att bli. Ett av historiens mest skrämmande exempel på detta är det tyska proletariatets nederlag inför Hitler. Trots att stora delar av arbetarklassen ville kämpa, och de kampvilliga kunde ha dragit med sig och organiserat majoriteten, hölls de tillbaka eller splittrades av ledningarnas oförmåga att leva upp till stundens krav.
Lika litet som en strejkaktion mot en beslutsam och välorganiserad motståndare, kan den socialistiska revolutionen segra utan en målmedveten och genomtänkt organisation. Den är en medveten handling och fordrar ett proletariat som vet för vilket mål det kämpar. Först när krisen i det proletära ledarskapet lösts genom att proletariatets förtrupp i internationell skala vunnits för ett internationellt revolutionärt parti kan socialismens seger säkras.
Det revolutionära partiet är inte något extra tillbehör i kampen för de egendomslösas styre. Det är arbetarklassens avgörande vapen. Otaliga revolutionära situationer har runnit ut i sanden, eller förvandlats till blodig kontrarevolution, på grund av avsaknaden av ett parti som förmått att samla klassen kring ett revolutionärt program och en revolutionär strategi.
Partiet ställer sig som uppgift att övervinna arbetarklassens ojämna medvetande och erfarenheter, bekämpa den borgerliga ideologins grepp över arbetarklassen, formulera och sprida lärdomarna av den gångna kampen, och ta ledningen för och svetsa samman den kamp som spontant bryter ut under kapitalismen och omvandla den till en medveten kamp mot bourgeoisins styre.
Ett revolutionärt parti måste medvetet sträva efter att vinna och organisera de mest aktiva och seriösa arbetarna, de som har sina arbetskamraters förtroende och oftast utgör den ledande och aktiva kärnan i alla kampaktioner. Det är dessa arbetare som är arbetarklassens naturliga förtrupp, och som det är det revolutionära partiets uppgift att utveckla till en politiskt medveten förtrupp, sammansvetsad kring ett gemensamt program och organiserad för ett målmedvetet och systematiskt ingripande i klasskampen.
Detta innebär inte att det revolutionära partiet är stängt för individer ur andra samhällsklasser än arbetarklassen. Tvärtom visar klasskampens historia att intellektuella från bourgeoisins och småbourgeoisins led kan spela en både värdefull och ledande roll i proletariatets kamp, men bara under förutsättning att de fullständigt bryter med sin klass och helt och fullt identifierar sig med arbetarklassens historiska uppgift.
15.5. Demokratisk centralism
För att kunna ingripa på ett så kraftfullt sätt som möjligt måste det revolutionära partiet organiseras och fungera i enlighet med den demokratiska centralismen – ett begrepp som ursprungligen formulerades av centristiska teoretiker i Andra internationalen, men som fick sitt klaraste och mest konsekventa uttryck i det ryska bolsjevikpartiet och som lades till grund för Kommunistiska internationalens organisation. Det innebär en dialektisk kombination av disciplin och demokrati: Största möjliga demokrati – med garantier för minoriteter att komma till uttryck – inom partiet i samband diskussioner och beslut om partiets politik; enhetligt och disciplinerat uppträdande i kampen. Endast så kan det revolutionära partiet bli ett effektivt verktyg för arbetarklassens kamp för sin frigörelse.
Den demokratiska centralismen är ingen godtyckligt vald organisationsform, lika litet som den socialdemokratiska och stalinistiska är det. Partiers organisationsstruktur är alltid en spegel av de klasser eller klassfraktioner eller skikt i vars intresse de skapats och verkar. Det är därför ingen tillfällighet att både de socialdemokratiska och stalinistiska partiernas medlemmar saknar reella möjligheter att påverka sina partiers politik och i praktiken inte är mycket mer än röstboskap. Att de stalinistiska partierna är om möjligt mer byråkratiska och toppstyrda än de socialdemokratiska bottnar i deras uppgift som försvarare av eller agenturer åt byråkratiska kaster som inte tål någon form av ifrågasättande och vars hela makt vilar på deras förmåga att hålla arbetarklassen i ett atomiserat skick.
Den demokratiska centralismen är i själva verket ett mycket genomtänkt svar på frågan om vilken typ av organisering som bäst svarar mot det revolutionära avantgardets uppgifter i imperialismens epok: att kunna ingripa på ett samlat och systematiskt sätt, att kunna möta den borgerliga statens centraliserade statsapparat på ett samlat och disciplinerat sätt och samtidigt skapa förutsättningar för medlemmarnas demokratiska kontroll över sitt parti och dess ledning. För att fungera förutsätter den demokratiska centralismen existensen av en grundläggande enighet om principer, program och strategi, annars är den dömd att bryta samman. Det är omöjligt att kräva ett enhetligt uppträdande av en organisation som i själva verket är djupt oense.
15.6. Revolutionärers uppgifter idag
Det revolutionära partiet kan inte proklameras. Det kan bara byggas i klasskampen genom revolutionärernas förmåga att ge trovärdiga politiska svar och deras förmåga att leda kampen till framgång. Det finns överhuvudtaget inga genvägar i klasskampen. Varje försök att ta en genväg genom att försöka hoppa över ofrånkomliga faser i klasskampens utveckling eller i partibygget är att inbjuda till katastrofer.
ARBETARMAKT anser att revolutionärers uppgift idag är att bygga en kämpande propagandagrupp sammansvetsad kring ett trotskistiskt program och förmögen till ett disciplinerat och systematiskt ingripande i klasskampen.
Det innebär inte att vi skulle avstå från att initiera och leda masskamp om tillfället skulle uppstå. Trotskistiska propagandagrupper har spelat en ledande roll i otaliga klasstrider som involverat tusentals och åter tusentals arbetare och förtryckta. Det innebär däremot ett erkännande av att trotskisterna är en minoritetsströmning inom arbetarklassen; att vår viktigaste uppgift är att klargöra den revolutionära politikens teoretiska och strategiska frågeställningar för oss själva och inför de som lyssnar på oss; att vi under överskådlig tid måste kämpa för vår hemortsrätt inom arbetarklassen; att vi i huvudsak kommer att rekrytera individer och små grupper på en i huvudsak programmatisk grund; att våra begränsade resurser tvingar oss att prioritera i vårt ingripande. Överhuvudtaget innebär det ett förkastande av illusioner om att det går att bygga ett revolutionärt parti genom vaga program och formler, principlösa omgrupperingar, ”masskampanjer”, inga eller ytterst släpphänta kriterier för medlemskap, och andra drag som brukar utmärka centristiska och reformistiska grupper och som i sig är en spegel av deras politiska karaktär.
16. Marxismen
Utan den marxistiska världsåskådningen faller det revolutionära perspektivet platt till marken och förvandlas från en historisk nödvändighet till en djärv utopi. Men marxismen är ingen utopi utan en vetenskaplig doktrin. I själva verket framträdde den i direkt kamp med småborgerliga utopier. Försvaret av den marxistiska åskådningen gentemot borgerliga och småborgerliga ideologier utgör därför en integrerad del av bygget av en trotskistisk organisation.
Det innebär inte att vi kräver att man måste vara marxist för att kunna bli medlem i ett revolutionärt parti. Kata Dalström – som betraktade sig som teosof – är ett av många exempel på människor som helhjärtat kämpat för arbetarklassens sak trots att de inte var marxister, och som öppet tog ställning för en revolutionär samhällsomvälvning. Men det revolutionära partiet tar öppet ställning för marxismen.
Det revolutionära partiet tar dock inte ställning för eller emot olika uttolkningar av marxismen så länge de håller sig inom ramen för de bärande elementen i den marxistiska åskådningen: den dialektiska och historiska materialismen, som utgör basen för hela den marxistiska teoribyggnaden och utan vilka den blir en godtycklig tankekonstruktion.
Marxismen är ingen kontemplativ visdom för den egna själens räddning utan en vägledning till kollektiv handling. Med den berömda elfte tesen om filosofen Feuerbach, som var en av dem som banade väg för den moderna materialistiska åskådningen, säger vi med Marx: ”Filosoferna har bara på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den.”