Serieläsare känner Pontus Lundkvist som mannen bakom fanzinet Mina ögon!! Mina ögon!!! (kom i antologi 2006), och som upphovsmannen bakom en rad unikt skruvade och roliga serier i tidningar som Galago och Det grymma svärdet. Förra året gav just Galago ut en samling med hans nyare serier, och jag kom över den till ett hyggligt pris på årets Socialistiska forum i Stockholm.
Pontus Lundkvist har en bred men ändå direkt igenkännbar teckningsstil, ofta detaljrik och nästan ”plottrig”. Stilen med tätt streckade bilder påminner om tecknare som Ivan Brunetti, eller gamla MAD Magazine – namn som Dave Berg, Tom Bunk och Sergio Aragonés.
Det som gör Lundkvist unik i svensk seriekultur är dock hans klockrena blandning av hård satir från vänster blandat med ironisk nybuskis, och en järnkoll på nyare företeelser som högertomtar på Internet och konspirationsteorier. Vissa av serierna är lika simpla som plumpa ”enrutingar” (som den där två pistolkulor pratar med varandra – den ena säger sig ha fått ny bostad, och ska ”flytta in i en snutskalle nästa vecka”). Den provokativa humorn här gör att tankarna vandrar till en Simon Gärdenfors som sparkar underifrån, eller en nutida Lars Hillersberg.
Andra serier i den här samlingen är mer komplexa, som uppgörelsen med 90-talsfeminismens svek mot arbetarkvinnorna, eller den tänkvärda betraktelsen över hur hat och dumhet fungerar tillsammans med rasism. Här finns också längre, kanske genuina, ”journalistiska” projekt med humoristisk kärna, som intervjuer med SD- och Allians-anhängare. Och naturligtvis finns den klassiska ”Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden” med. Man får även med sig roliga, uttömmande kommentarer av kulturdebatter som den om ”Vindsvåning har blivit ett sätt att leva”, och ”mangadomen” (som också vi skrivit om tidigare).
Bokens ”huvudnummer”, om uttrycket tillåts, är serien ”Golfarupproret”, som skapade stora rubriker och rasande reaktioner från borgarna när den kom. I serien skildras ett Sverige under Allians-styre, där borgare kör runt i golfbilar som fascistiska stormtrupper och betvingar befolkningen i en brutal, sadistisk pogrom (”Död åt parasiterna!”). Carl Bildts kommentar om serien citeras, som en blurb, på baksidan: ”Det är nog dags för en rejäl dementi på temat att just folkmord, våldtäkter och lemlästade barn ägnar sig inte de nya moderaterna åt.” Och det säger väl egentligen allt – här är syftet snarare rå satir.
Ordvitsarna och de dumroliga visuella slagen under bältet åsido, udden i Lundkvists serier är alltid riktad mot överklassen, borgarna, rasisterna och sexisterna. Läs det här albumet, skratta så att du kiknar, och känn sen eftersmaken. Under humorn finns en rosenrasande, radikal ilska mot det förljugna, borgerliga samhället och dem däruppe som försvarar det.
SW
