I tisdags anordnade, vilket vi rapporterat om tidigare, Sverigedemokraterna boksignering med Jimmie Åkesson på Nytorget i Stockholm. För säkerhets skull lockade de även med fika. De flesta som dök upp var dock antirasistiska demonstranter.
En av dem var 60-åriga Irene, som hade medtagit sitt eget fika i form av en vit princesstårta som hon tryckte upp i Åkessons ansikte, till tonerna av hans förvånade kommentar: ”Vad faa-”. Irene, som misshandlades på plats och sedan togs av polisen, valde att gå ut öppet och förklara att hon gjorde det för att hon hatar rasister och fascism.
Det är faktiskt uppenbart att Jimmie provocerade Irene, orättvist att det är hon som ska få skäll
Det är ingen överdrift att beskriva reaktionen som hysterisk. En enad kör från hela etablissemanget och som sträckte sig vänsterut så långt som till Åsa Linderborg förklarade att det var ett angrepp på demokratin. DN:s huvudledare tyckte tydligen att det var ungefär som en våldtäkt. Jonas Sjöstedt twittrade att tårtattacken var oacceptabel och att rasism enbart får mötas med demokratiska medel (något han tyvärr, som brukligt är, glömde att specificera). En stor del av den resterande vänstern – och alltså i första hand dem som syns i media, inte demonstranterna på Nytorget som jublade över beskedet – har fastnat i att älta frågorna: Tänk om folk tycker synd om Jimmie nu? Tänk om de får ökat stöd? Tänk om man aldrig vågar göra något radikalt – för det finns ju alltid folk som kan bli sura!
Vad gäller frågorna om tårtattacken var ett hot mot demokratin eller om det var synd om Jimmie Åkesson är svaret enkelt: klart det inte var. Svenska staten deporterar barn, nedmonterar välfärden och bygger vapenfabriker i Saudiarabien. När liberaler begråter ”politiskt våld” är det bra att komma ihåg (utöver det absurda i att jämställa en uppenbarligen symbolisk aktion sprungen ur avsky mot rasism med verkligt våld) att det här är samma gäng som hejat på allt från Irak-kriget till våldsamma deportationer av människor till en möjlig död i diktaturer.
Det kommer att krävas lite mer än tårtor för att ta strid mot klassamhället. Till de vänstermänniskor som gnäller på den nivån: ny ryggrad finns att köpa i gång 7.
Frågan om det här inte riskerar att gynna SD kan man ta mer seriöst. Givetvis är taktik av största vikt. Men faktum kvarstår: SD kommer alltid att gnälla och ta på sig sina offerkoftor så fort de möts av protester. Offerrollen ingår i deras politiska strategi, visst, men att vika undan för det och göra allt för att de inte ska få anledning att gnälla innebär i praktiken att sluta konfrontera dem.
Man kan ha olika uppfattningar om hur taktisk tårtaktionen var. Men mycket snart efter att det skett var det uppenbart att den absurda ”debatt” som följde var ett betydligt större problem än aktionen i sig – oavsett hur man bedömer följderna av tårtningen. Om det är några som hjälpte SD på med offerkoftan var det inte Irene, och inte demonstranterna på Nytorget som skrek elaka saker mot rasisterna samt kastade ett och annat ägg, utan den massiva mediala kör som skrek om angrepp på demokratin och att det faktiskt var ”synd om Jimmie”. De som fastnade i att älta frågan om huruvida folk skulle tycka synd om Jimmie nu framstår i sammanhanget som en vänsterflank på den gnällkören.
Det är viktigt att diskutera taktik, men om det görs på det här sättet stämmer man bara in i en kör som i slutändan gynnar SD. Ett rimligare svar vore att istället angripa de helt idiotiska påståenden som just nu dominerar den offentliga debatten, och som till stor del har udden vänd mot alla former av radikala aktioner – och där till och med Vänsterpartiets ledare snällt lallar med på sin kant. Sedan kan vi diskutera taktiken – men de som gör det utifrån någon annan utgångspunkt än att det i allmänhet är bra att folk visar sin avsky mot rasisterna har vi allvarligare meningsskiljaktigheter med än frågan om en tårta i Jimmie Åkessons nylle var taktiskt optimal eller inte.
Jens-Hugo Nyberg