Bojkott av EU-valet ingen väg framåt

Bojkotten - ett uttryck för nationalistiska illusioner

Bojkotten – ett uttryck för nationalistiska illusioner

Det är svårt att missa att det snart – 25 maj – är val till EU-parlamentet. Om inte annat möts man av en uppsjö valplakat med leende politiker och ytliga påståenden. EU-parlamentsvalet har för många varit en laddad fråga, och många inom vänstern har förordat bojkott. Dessa stämningar har minskat, men exempelvis Kommunistiska Partiet (KP) håller troget fast vid bojkottlinjen. I majnumret av Folkrörelsen Nej till EU:s tidning Kritiska EU-fakta publicerades en artikel av en ledande medlem i Kommunistiska partiet, där några av de vanligaste argumenten för en EU-valsbojkott finns med. Låt oss skärskåda argumenten.

Ett huvudargument för att bojkotta valet har varit att EU är ”odemokratiskt”. För internationalister som är obekanta med Kommunistiska partiets inriktning kan bevisen för detta framstå som lite underliga. KP argumenterar t.ex. att det är odemokratiskt att Tyskland har många fler ledamöter i EU-parlamentet än Sverige har. Tyskland är som bekant ett land som har mångdubbelt fler invånare än Sverige – det är därför inte alldeles konstigt att de även har fler ledamöter. I förhållande till folkmängden har Tyskland märkbart färre ledamöter än Sverige, så vi kan konstatera att vi inte riktigt känner samma upprördhet som KP över att de tyska representanterna är fler.

Vidare kan man läsa att EU inte är en ”levande demokrati”. Och ja, det kan man visserligen hålla med om. En väldig makt ligger hos direktörer och företagsägare, centralbanken har undandragits demokratisk kontroll och avgörande beslut fattas över våra huvudet av politiker och byråkrater som, när de känner att de måste motivera sitt handlande, alltid kan hävda att ”marknaden” eller de internationella konjunkturen tvingar dem. Men när man motiverar bojkott specifikt till EU-parlamentsvalet med motiveringen att EU inte är en levande demokrati är det svårt att inte dra slutsatsen att Sverige därmed ska ses som just en levande demokrati.

Formellt är givetvis Sverige en demokrati. Låt vara att polisen på vaga grunder kan upplösa demonstrationer, och att media kan dra igång omfattande hets mot ”extremism” mot alla som inte delar liberalernas syn på vad demokrati är, samt att det finns en mycket tydlig gräns mellan de som har de demokratiska rättigheterna och de som med ett administrativt beslut kan berövas alla rättigheter i landet och deporteras. Men det finns ändå omfattande demokratiska fri- och rättigheter, även om vi aldrig kan ta dem för givna så snart högerpolitiken och de rikas egendomar hotas. Däremot innebär inte den formella demokratin att landet styrs enligt våra intressen och önskemål. En överväldigande majoritet är motståndare till vinster i välfärden, exempelvis, men det har som vi vet inte nämnvärt påverkat den förda politiken. Enligt alla undersökningar vill de flesta se betydligt mindre ekonomiska klyftor än vad vi har, ändå ökar de. Den formella demokratin innebär inte att ”folket” styr samhällets utveckling. Många av de viktiga besluten, som i allra högsta grad påverkar människors liv och möjlighet till utkomst, fattas långt borta från alla demokratiska församlingar – i slutna bolagsstyrelser eller hos kapitalstarka aktieägare. Detta är oundvikligt under kapitalismen, även om det finns stora gradskillnader. I den meningen har inte heller Sverige någon ”levande demokrati”.

Nu kanske bojkottivrare invänder: vi har aldrig påstått att Sverige skulle vara en levande demokrati! Kanske det. Men genom att använda det argumentet för att förespråka en bojkott av EU-parlamentet men inte till riksdagen skapar de det intrycket. Det minsta man kan säga är att det skapar förvirring i grundläggande frågor där marxister borde skapa klarhet.

Detta är inget nytt. Alltsedan EU-debatten drog igång på 90-talet har stora delar av den svenska vänstern argumenterat emot EU genom att – medvetet eller omedvetet, samt i varierande grad – idealisera Sverige. Inför folkomröstningen 1994 kunde man höra socialister, kommunister och även en hel del anarkister, som i stunden innan hade hävdat att ingen demokrati existerade under kapitalismen, i nästa stund hävda: ”EU hotar vår demokrati!”. Kommunistiska partiet, Proletären och vissa andra har sedan dess fortsatt i det spåret.

När bör kommunister förespråka bojkott?
Men, kan argumentet fortsätta, ”poängen är att EU är mindre demokratiskt är Sverige!”. Här finns det dock problem med definitioner och gränsdragningar. Finns det en speciell grad av demokrati som gör att det är tillåtet att rösta, och hur drar ni den? De demokratiska fri- och rättigheterna – som bekant tydligt beskurna även i Sverige – finns även i EU. Vad gäller folkets påverkan på den förda politiken finns bara en gradskillnad. Finns det något kriterium för vilken grad av demokrati som är godtagbar, och är det i så fall inte dags, efter 20 år, att närmare förklara detta? I annat fall vidhåller vi att ”mindre demokratiskt” är ett ganska luddigt argument för bojkotter.

Istället skulle vi kunna gå in på vilka kriterier kommunister faktiskt brukar använda. Vi bedömer inte valen, till EU-parlamentet eller riksdagen, i första hand efter hur de uttrycker folkets makt över politiken. Givetvis finns det en påverkan från folket i varje formell demokrati, men som bekant brukar politiken ändå styras efter utifrån att garantera borgarklassens vinstintressen. Därför har vi inte grad av folkligt inflytande som kriterium för att rösta eller bojkotta. Istället ser vi valen och parlamenten i första hand utifrån hur de kan användas i kampens intressen. Valkampanjer kan användas till att förklara vårt grundläggande program (det vill säga till skillnad från att antyda att Sverige skulle vara en ”levande demokrati” i syfte att få folk att avstå från att rösta till EU-parlamentet), och att argumentera för att det viktigaste är att arbetarklassen organiserar sig och tar direkt kamp för sina intressen. Parlamenten, om man lyckas bli invald, bör företrädesvis användas som röda tribuner, som en bas för agitation och propaganda, och för att understödja kampen utanför parlamentet. Förutsättningarna för detta bygger dock inte på att det råder en ”levande demokrati”. Bojkott av val förespråkar vi när det finns förutsättningar för att ta strid, skaka och rent av omstörta hela systemet. Det är det som kommunister har som kriterium för när de ska förespråka bojkott och inte.

Som ett exempel ur historien kan nämnas de ryska bolsjevikerna och duman (parlamentet). Det första förslaget på en duma, strikt rådgivande, kom sommaren 1905, under pågående revolution. I stort sett hela den revolutionära rörelsen avvisade detta försök att lugna arbetarna och bönderna med små eftergifter, och den duman – kallad Bulyginduman efter den dåvarande premiärministern – sammankallades inte heller. Den bojkotten blev lyckosam, och revolutionen fortsatte att utvecklas. Efter en mycket omfattande generalstrejk utlovade tsaren större eftergifter i oktober samma år, med demokratiska fri- och rättigheter och en duma. Denna skulle ha större befogenheter, men var fortfarande väldigt begränsad, och arbetarnas och böndernas röster (bara männens, givetvis) hade betydligt mindre vikt än adelns.

Under våren 1906, när valet hölls, bojkottade bolsjevikerna det. Huvudorsaken till detta var att de räknade med att revolutionen inte var över utan snart skulle få ny kraft. De ville inte att detta skulle förhindras genom att acceptera eftergifter som var betydligt mindre än den demokratiska republik som de krävde. Tsaren lyckades dock rida ut stormen, och även gå till motattack. De två första dumorna var, även med dess kraftiga överrepresentation för överklassen, allt för radikala för hans smak, och han upplöste dem både efter ett fåtal månader. Till valet till den tredje duman, 1907, hade vallagen ändrats så att arbetares och bönders representation var ännu mindre, och en konservativ majoritet i stort sett garanterad. I detta val ställde dock bolsjevikerna upp. Anledningen var givetvis inte att den tredje duman klarade några kriterier på att vara tillräckligt demokratisk – den var istället mindre demokratisk än de två första dumorna, och avsevärt mindre demokratisk än EU-parlamentet. Däremot stod det då klart att revolutionen sommaren 1907 inte längre stod på den omedelbara dagordningen. Det fanns just då inga möjligheter att svepa bort duman, och hela tsarväldet med den, och eftersom bolsjevikerna inte hade moralistisk syn på politik gjorde de det bästa av situationen, ställde upp i valet och fick några mandat i duman. Dessa användes flitigt som agitatörer i duman och som viktiga organisatörer, vilket var speciellt viktigt då dumaledamöter hade immunitet. Detta trots att de var tvungna att svära trohet till tsaren, något de invalda till EU-parlamentet för övrigt slipper.

Rösta S eller V – men ta strid för förbättringar
Vad skulle man då kunna uppnå genom att bojkotta EU-parlamentsvalet? Det finns knappast någon mäktig rörelse underifrån som i nuläget skulle kunna svepa bort EU:s och dess medlemsländers institutioner och ersätta dem med organ av kämpande arbetare, fattiga och förtryckta, och där en bojkott skulle bli en del av kampen. Däremot, invänds det, har EU-parlamentet mindre legitimitet, och det är möjligt att ytterligare underminera det.

Det är givetvis sant att en stor del av befolkningen betraktar EU-parlamentet som mindre viktigt än riksdagen, vilket visar sig i att betydligt färre röstar. Men vad väntar sig bojkottivrarna att denna minskade legitimitet ska leda till? För exempelvis Kommunistiska partiet är svaret: till att Sverige lämnar EU. De ser det som ett viktigt mål att minska legitimiteten för alla EU:s institutioner, för att de ser det som ett strategiskt mål att ”återupprätta” Sveriges institutioner, självständigt från formellt EU-inflytande.

Det finns givetvis en logik i att utifrån den ståndpunkten förorda en bojkott. Man kan invända att det är ganska naivt att tro att Sveriges politiska system och institutioner skulle bli så mycket mindre uppbundna till EU bara för att Sverige lämnade unionen. Svaret här brukar bli fromma förhoppningar om att politikerna skulle kunna föra en bättre politik här, utan att EU hade någon rätt att invända, och att i EU ”står nyliberalismen i grundlagen”, och så vidare. Nu finns det tyvärr inte så mycket som tyder på att Sveriges politiker och partier skulle börja föra en speciellt mycket bättre politik bara för att de rent formellt skulle kunna. Det som skulle krävas för detta är en massiv kamp underifrån, där vi slutar finna oss i nedskärningar och försämringar, och där fackföreningarna slutar att hänga fast vid att de inte får ingripa i politiska frågor. Vi har mycket svårt att se på vilket sätt Kommunistiska partiets långsiktiga mål att successivt underminera förtroendet för EU-parlamentet skulle bidra till den kampen.

Arbetarmakt delar inte ståndpunkten att Sverige bör lämna EU. Detta innebär givetvis inte att vi har något förtroende för EU:s institutioner. Men till skillnad från exempelvis Folkrörelsen Nej till EU har vi inte heller något förtroende för Sveriges institutioner. Även under S-regeringar har vi sett en marknadsinriktad privatiseringspolitik, och det finns inte mycket som tyder på att en eventuell kommande S-regering kommer att föra en politik som är radikalt annorlunda den nuvarande. Minskat stöd för EU-parlamentet eller ett utträde ur EU kommer inte att på något avgörande sätt förändra detta. Vi ser därför ingen anledning att behandla valet till EU-parlamentsvalet som något principiellt annorlunda än de andra valen inom den borgerliga demokratin.

Därför har Arbetarmakt samma linje för EU-parlamentsvalet som till höstens riksdagsval. Då vi inte tror att valen detta år kommer att innebära att politiken anpassas till arbetarklassens behov istället för storföretagens vinstintressen, anser vi att det viktigaste inte är valen, utan kampen underifrån, på gator, arbetsplatser och skolor. I vår huvudartikel om EU-parlamentsvalet uppmanar vi alla att, tillsammans med de många arbetare som fortfarande hoppas på att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet står för något slags arbetarpolitik, rösta på S och V på söndag, men att högljutt kräva att de verkligen för en politik för arbetarklassen, som tar kamp mot nedskärningar, privatiseringar, högerpolitik och rasism i hela Europa. Bara genom organiserad kamp underifrån, och genom att pressa de påstådda arbetarpartierna att föra en arbetarpolitik, kan ett politiskt alternativ kan skapas. Vi tror inte att en bojkott kommer att bidra till detta.

Arbetarmakts arbetsutskott

No Responses