Sverigedemokraterna inför valet – rasismens normalisering och behovet av masskamp

nyfiken

De stora protesterna mot Sverigedemokraternas möten inför vårens EU-parlamentsvalet har återigen aktualiserat frågan om motståndet mot rasismen och liberalernas krav på ”yttrandefrihet” åt rasister. Och proteströrelsen bara växer och växer inför höstens riksdagsval. Efter fyra år med rasister i riksdagen är det dags att granska den debatten, och hur väl SD har lyckats med två av sina föresatser: att få inflytande på andra partiers invandringspolitik, och att normalisera sitt parti.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen i valet 2010 fick den antirasistiska rörelsen ett omedelbart uppsving. I städer över hela landet samlades till antirasistiska demonstrationer och massmöten – bara på Sergels torg i Stockholm samlades tusentals, som tågade mot riksdagen under slagord och rop mot ”rasister i riksdagen”. I sociala medier skrev folk att de inte längre ville vara vänner med de som röstat på Sverigedemokraterna, och flera tidningar (Aftonbladet) och butiker (Brandos.se) betackade sig för kunder som gjort detsamma. I december skrev Vänsterpartiets partistyrelse ett uttalande om den antirasistiska kampen, där de bland annat lovade att ”inom 24 timmar anordna protester” på varje plats där Sverigedemokraterna hållit möten eller demonstrationer.1

Det två största hoten uppfattades den hösten som att Sverigdemokraternas rasistiska och högerkonservativa agenda skulle få inflytande på andra partier, och att deras politik – rasismen – skulle normaliseras.

Inflytande och samarbete
När det gäller inflytandet på andra partier vill SD se en utveckling liknande den i Danmark, där andra partier (inklusive Socialdemokraterna) efter Dansk folkepartis framgångar tävlar mot varandra för att presentera en politik som lovar mindre invandring, hårdare tag och så vidare. På senare tid har samma sak inträffat i Norge, där Fremskrittspartiets valframgångar till exempel har lett till att Arbeiderpartiet, tillsammans med Høyre och Fremskrittspartiet, i Trondheim pratat om först anmälningsplikt och nu förbud mot tiggeri, och att Oslos Arbeiderparti-ledare börjat prata om slöjförbud. Och efter partiet Ukips storslam i EU-parlamentsvalet i Storbritannien har de brittiska partierna på samma sätt tagit till brösttoner i hetsen mot påstådd ”social turism” och invandring från EU-länder i Östeuropa. Allt detta har givetvis skett utan ett ord av protest från partiernas förment antirasistiska syskonorganisationer i Sverige. Och SD-ledaren Jimmie Åkesson har öppet pratat om att man vill få den här rollen i Sverige också: ”Vi måste tvinga fram ett samarbete med de andra partierna”, som han uttryckte det på partiets framtidskongress förra året.

I Sverige har motståndet mot Sverigedemokraterna varit så starkt att det än så länge vore politiskt självmord för ett parti att samarbeta med dem på riksnivå. Men lokalt är det en annan fråga. I till exempel Burlöv i Skåne, där SD fick 17,1% av rösterna, har S och M anklagat varandra för diverse samarbeten med SD.2 SD:s Åkesson är förstående för partiernas penibla situation – de kan inte samarbeta öppet med dem än, men med lite lokala samarbeten, hemliga om så krävs, ska man till slut landa i en situation där något parti öppet bryter med konsensus och bjuder in SD i värmen. Även om Reinfeldt på förhand har avvisat en sådan lösning, kan situationen bli en annan efter ett val där alliansen hamnar i minoritet. Och Folkpartiet har också flera gånger visat sig beredvilliga att fiska i grumligt vatten, med krav på språktest och slöjförbud.

Hotet från Sverigedemokraterna var en av förklaringarna till alliansens uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken – den tillkom enligt MP:s Maria Ferm just för att SD:s politik ”inte ska få smitta av sig”. Men uppgörelsen möjliggjorde också hårdare tag mot papperslösa, avvisningar till Irak och Reva-programmet.3 Migrationsminister Tobias Billström har i sitt energiska försvar för dessa avvisningar av barnfamiljer och ungdomar rätt in i död eller tortyr allt mer börjat låta som en äkta sverigedemokrat.

Normaliseringen
Den andra viktiga uppgift som Sverigedemokraterna under Jimmie Åkesson har arbetat för har varit att normalisera partiet och dess politik. För fortfarande ses SD av alltför många svenskar som ett parti som kvalitativt skiljer sig från alla andra partier. Internet är fullt av snyfthistorier från SD-väljare som blivit utfrysta på arbetsplatsen eller mötts av hårt motstånd från familj och bekantskapskrets när de ”kommit ut” som rasister. Fortfarande är Jimmie Åkesson den enda partiledare som inte blir inbjuden till Nobelfesten, fortfarande är SD det enda parti som inte får sommarprata i radions P1. Och under våren har SD:s valturné inför EU-parlamenstvalet blivit till en tävling mellan olika städer i vem som mest kan störa eller protestera mot mötet, samtidigt som andra borgerliga partiers möten föregår ostörda.

Åkessons försök att framställa SD som ett mysigt parti med ”nolltolerans mot rasism” och rimliga åsikter i migrationsfrågor (det är alla andra som är de verkliga extremisterna) har också hämmats av de rasistskandaler som kommit slag i slag: vem minns inte järnrörsskandalen, som rullades upp i november 2012, eller de otaliga lokala sverigedemokrater som avslöjats som tvättäkta rasbiologer och ansvariga för hot- och hatkampanjer i skydd av nätets anonymitet?

Aktivister som Mathias Wåg från Researchgruppen har pekat på högerextremismen i Europa som ett enda block med arbetsdelning, där t.ex. Sverigedemokraternas uppdrag blir att vara parlamentsfähiga, medan andra grupper kan bedriva kulturkampen på nätet eller gatukampen. Det är uppenbart att Jimmie Åkessons utspel om ”antirasism”, om än aldrig så falska, riskerar att alienera en radikaliserad väljarbas som vill att partiet ska tala klarspråk om sin rasism och inte böja sig för ”PK-normen”.

Men det är ändå uppenbart att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen redan har inneburit en viss normalisering, främst genom liberala debattörers och makthavares insisterande på det de kallar för de ”demokratiska spelreglerna”. SD bjuds in till skoldebatter och möten, och i public service har artister och kulturpersonligheter som varit alltför energiska i sin antirasism tystats. När Jonas Sjöstedt under Almedals-jippot helt korrekt betecknade SD som ”rasister” beskrevs det i media som ett ”angrepp”.

Den liberala omfamningen av SD:s ”yttrandefrihet”, det vill säga frihet att stå oemotsagda, har även fått visst inflytande i den politiska vänstern. Så kan till exempel Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt gång på gång fördöma sina egna partikamrater eller sitt ungdomsförbund när de alltför högljutt protesterar mot rasistmöten4, eller Kommunistiska partiet erkänna Åkessons rätt att ”tala fritt” med hänvisning till hans ”demokratiska frihet”.5

Liberalernas svar – SD det ”oanständiga partiet”
Mycket sällan, om ens någonsin, har man kunnat tala om en liberal antirasistisk rörelse i Sverige. Trots ivriga försök från en vänster som vill ”bredda antirasismen”, något som ofta varit ett kodord för att rensa bort alla socialistiska slagord eller banderoller från aktiviteter, lyser de ärliga antirasisterna i det borgerliga lägret med sin frånvaro i gatukampen mot rasisterna. Denna totala handfallenhet och nonchalans inför det rasistiska (och även fascistiska) hotet på gator och torg får sin politiska uppbackning av ledarskribenter och borgerliga politiker, som framför allt riktat sin kritik mot de modiga personer som protesterat vid SD:s och fascisters möten.

Hur ser då det liberala svaret på rasismens framväxt ut? Eftersom man envist vägrar erkänna att det är just borgerlig politik som drivit fram de klassklyftor som Sverigedemokraterna växer i, blir svaret istället samma gamla plattityder om ”utbildning”, ”tolerans”, och så vidare. Och man får absolut inte konfrontera rasisterna – då växer de sig bara starkare.

Nog kan okunskap förklara en del rasistiska fördomar, men det är ju på inget sätt en fullgod förklaring till varför SD gjort sina största framgångar i arbetarstäder med hög arbetslöshet, ofta just där S tidigare varit ledande parti – som i Borlänge, Eskilstuna, Söderhamn, och tidigare Landskrona. Visst kan man anordna FN-dagar eller utbildningar om varför hudfärg inte spelar någon roll, men faktum kvarstår: arbetarklassen i de här städerna står inför högst verkliga problem, som inte tillräckligt har hanterats av arbetarrörelsen. Samma sak gäller för t.ex. transportbranschen, där många åkare känner av konkurrensen från östeuropeiska firmor med sämre villkor och lägre priser. När arbetarrörelsen och dess partier vägrar konfrontera problemen med en klasskampsinriktad politik för allas lika villkor, och istället bara lamt hänvisar till ”fri rörlighet” eller ”marknadens spelregler”, söker sig utsatta arbetare till något som kan uppfattas som oppositionellt, oavsett hur fel man kan hamna.

En annan liberal idé, som bland annat demokratiminister Birgitta Ohlsson brukar prata om, är att samla alla ”anständiga partier” mot rasisterna. Här ser vi återigen tanken om SD som ett absolut unikum, kvalitativt annorlunda. Problemet är bara att sådan strategi, där alltså arbetarrörelsen och högern ska lägga sina respektive skillnader åt sidan för att ”enas mot rasismen”, tenderar att än mer bekräfta SD:s roll som den enda oppositionen. Då förs kampen bort från det som verkligen är avgörande för antirasister: att skoningslöst bekämpa alla klassklyftor och högerpolitik, även sådan som kommer från påstådda ”antirasistiska” borgare.

Idén om SD som unika och i grunden annorlunda än andra borgerliga partier sina goda och dåliga sidor. Det är bra när det får många att reagera på deras öppna rasism och att bekämpa den, men det är dåligt om det får folk att vilja förenas med borgare och Reva-avvisare som ”demokrater” eller ”humanister”. Även om det naturligtvis är lockande med tillfälliga kompromisser för att samla ”så många som möjligt, här och nu” mot SD kvarstår den bittra sanningen – rasismen kommer aldrig att motas i grind utan en klassmedveten, socialistisk antirasism som tar arbetarklassens dagskamp på allvar.

Är SD ”odemokratiska”?
Somliga antirasister söker igenom Sverigedemokraternas partiprogram och uttalanden och försöker på olika sätt bevisa att partiet, till skillnad från alliansen eller oppositionen, är ”odemokratiska”. På så sätt vill man, inför borgerlig media, hävda sin rätt att protestera mot dem. Föresatsen är god, och visst är rasismen i sig odemokratisk och våldsam (även om våldet sker vid gränsen, avvisningen eller i exkluderandet av hela grupper av människor), men det är ändå viktigt att kalla saker vid deras rätta namn.

Sverigedemokraterna är i dag inte längre ett fascistiskt parti, och till skillnad från t.ex. Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen gör de inte anspråk på att krossa arbetarrörelsen fysiskt.6 Det är faktiskt möjligt att tänka sig ett SD som polerats upp så mycket av Jimmie Åkesson att deras rasistiska politik inte är mer odemokratisk än till exempel Billströms.

Pratet om SD som icke-demokrater eller fascister måste ses i ljuset av debatten om ”neutralitet” och ”yttrandefrihet”. Om SD kan utdefinieras som något helt annorlunda än andra borgerliga krafter kan man lättare försvara konfrontativa protester (”Ingen frihet för frihetens fiender”, som slagordet löd under franska revolutionen). Men neutralitets- eller ”demokrati”-debatten är en återvändsgränd. Om en livaktig antirasistisk rörelse verkligen skulle övertyga med sina argument om att SD är ”icke-demokratiska”, utifrån den borgerliga demokratins ramar, skulle en stridbar arbetarrörelse eller en revolutionär vänster stå näst i tur att utdefinieras på samma sätt.

Ett socialistiskt svar
Tyvärr tyder allt på att Sverigedemokraterna kommer att förbli i riksdagen i höst. Vi måste fortsätta att kämpa för att arbetarrörelsen och vänstern inte backar för de passiva liberalernas krav på förståelse eller anpassning till dem.

Debatten om yttrandefrihet måste konfronteras. Vi måste förklara att alla vi som står i skottgluggen för rasismen och högerpolitiken, som arbetare, kvinnor, ungdomar, HBT-personer, invandrare, och så vidare, försvarar vår rätt att bua, störa och vissla ut rasisternas möten. Om de oemotsagda får tillämpa sin yttrandefrihet innebär det en minskad yttrandefrihet och ett direkt hot för alla oss. Att Sverigedemokraterna inte är direkta fascister innebär förvisso att vi får vara flexibla i valet av taktik. Här handlar det inte om att en fysisk gatukamp, och ibland kan vara taktiskt att ta debatten. Men vi kan inte frivilligt avsäga oss vår rätt att protestera. Sverigedemokraterna ska uteslutas från finrummen, men inte genom lagar eller hänvisningar till ”demokrati”, utan genom en press från alla som hotas av deras politik. Vi är inte neutrala – vi är socialister och antirasister.

Alla partier som samarbetar med rasister, lokalt eller internationellt, måste brännmärkas och isoleras. En folkpartist ska inte oemotsagd få utmåla sig som antirasist utan att bemötas med vad folkpartister gör lokalt, eller frågor som Reva och Irak-avvisningarna. Alla som röstat på S eller V måste kräva att deras reformistiska ledare totalt isolerar SD i politiken, och att de ställer sig bakom de folkliga protesterna.

När det gäller frågan om Sverigedemokraterna som ett unikum måste vi dels välkomna alla antirasister som upprörs över deras angrepp att delta i protesterna, och dels förklara att även de ”anständiga” borgerliga partierna står för samma rasism, om än förpackad i en mer ”demokratisk” form. Sverigedemokraternas tillväxt kommer inte att stoppas genom ”stora koalitioner” eller ”bred enighet” med samma borgare som skär ned på och säljer ut välfärden. Det som behövs är inte färre protester mot Sverigedemokraterna, utan fler protester mot andra borgerliga partier – en kamp som i slutändan kommer att utmana ramarna för hela den borgerliga utsugar-”demokratin”. Den svåra, långa kampen handlar om att vinna arbetarrörelsen för det perspektivet – för behovet av revolutionär, socialistisk kamp mot rasismen och mot det borgerliga samhälle som föder den.

Svante Persson

1 Ett löfte som sedan övergavs. Se Har Vänsterpartiet en antirasistisk strategi?, Arbetarmakt nr 2, 2011
2 Pajkastning om samarbete med SD, Expo, 2011-01-13
3 En röst för Miljöpartiet är en röst på Billström, Aftonbladet, 2013-03-22
4 Sjöstedt: Fel att stoppa SD:s möte, SVT, 2014-05-14
5 Kommunistiska partiet visar motstånd när Åkesson (SD) kommer till Strömsund, SR P4 Jämtland, 2014-05-18
6 Se Arbetarmakts poddcast nr 2, Kampen mot Sverigedemokraterna, 2014-07-05