Marxismen och den nationella frågan

Inställningen till nationellt förtryck har varit en vattendelare inom arbetarrörelsen i stort såväl som bland revolutionärer under hela 1900-talet. På gränsen till tusenårsskiftet har Jugoslavien, Rwanda, Nordirland och liknande fall av xenofobi och förgörande nationella konflikter visat att detta fortfarande är ett område där socialister inte har råd med att misslyckas att ge en kampledning. Eduardo Montero skriver om detta, marxismens politik mot nationellt förtryck och för arbetarinternationalism.

Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 3, hösten 1997.

Till att börja med måste begreppet ”nation” definieras. Spontant är det många som ser det som synonymt med ”stat”. Andra vill ge ett huvudsakligen religiöst, kulturellt, etniskt eller i värsta fall ”ras”mässigt innehåll till nationen. Att nation och stat inte är samma sak är egentligen rätt uppenbart. Formella statsgränser har mer med ekonomiska relationer och politiska styrkeförhållanden att göra än nationella identiteter. Den sovjetiska staten bestod av ett stort antal nationer. Ett exempel på motsatta förhållanden utgörs av den koreanska nationen som är uppdelad på två stater.

Vi kan alltså inte se till de för dagen gällande gränsdragningar för att avgöra vad som är en nation. Att se till ovannämnda kulturella karaktäristika, vartill språk bör läggas, är i så fall mer riktigt. Men att begränsa sig till dem blir dock rätt problematiskt. Man beräknar till exempel att det finns cirka sextusen olika språk i världen. Vilket innebär att många nationaliteter inkorporerar flera språk. Det finns tusentals små etniska grupper världen över, liksom det finns ett otal religioner och ännu många fler lokalt baserade befolkningsgrupper tillhörande den ena eller andra trosläran. Ett försök att hacka upp världen i nationer längs sådana kriterier skulle ha de mest förödande reaktionära konsekvenser. Det skulle innebära splittring av arbetarklassen och ekonomiskt kaos. Den blodiga fragmentiseringen av delar av Afrika talar sitt tydliga språk.

En marxistisk position i den här frågan borde utgå från ekonomiska och sociala bevekelsegrunder. En nation måste grundas på existensen av en egen ekonomi, det måste finnas klasser som kämpar mot varandra och det måste finnas en klar geografisk bas för detta. Med den här utgångspunkten kan vi sedan bygga på med kulturella kriterier. En genuin nation innebär kollektiva minnen, riter och identitet, vanligtvis i form av språk och religion. De två sistnämnda är i allmänhet ett sammanhållande uttryck för en nation, de konstituerar inte nationen.

Nationernas begynnelse
Upprättandet av nationer var en av den borgerliga revolutionens centrala uppgifter i dess kamp mot feodalismen. Innan det kapitalistiska stadiet fanns det inte nationer och stater i modern bemärkelse.

Under feodalismen härskade olika kungadömen och gränserna var väldigt flytande. Tyskland till exempel bildades ursprungligen av 41 olika små stater. Ekonomiskt blev en sådan ordning ohållbar. Kapitalismen förutsätter bland annat storskalig massproduktion genom industrier och därmed en omfattande och stabil hemmamarknad som avsättning för varorna. Nationalstaten behövs också som medlare i konkurrensen inbördes mellan kapitalisterna och slutgiltigen som ett skydd i den internationella konkurrensen.

Under den tidiga kapitalismen var nationalstaten alltså ett progressivt fenomen, precis som kapitalismen självt, eftersom det underlättade en utveckling av produktivkrafterna (skapandet av en arbetarklass m m). Den kunde skapa ett enhetligt språk, juridiskt och monetärt system.

Den permanenta revolutionens teori
Kapitalismens och nationalstaternas utveckling i global skala har inte försiggått harmoniskt längs en rak linje. I den avancerade kapitalistiska delen av världen hade den nationella frågan lösts, enbart för dessa länders vidkommande, vid tidpunkten för inträdet i den imperialistiska epoken, det vill säga vid sekelskiftet. Kapitalismens nya fas innebar dess monopolisering och internationalisering. Industrin och bankväsendet växte ihop och formade ett parasitärt finanskapital. Istället för varuexporten kom kapitalexporten att dominera. Allt det här innebar att kapitalismen hade spelat ut sin progressiva och historiskt nödvändiga roll. Därmed var inte längre nationalstaten en progressiv institution utan ett hinder för ekonomins utveckling och ett redskap för krig och imperialistisk plundring.

Tvärtemot vad många tror är det just i samband med imperialismens utveckling som kolonialismen verkligen tar fart. Det är sant att Amerika och mindre delar av Afrika hade erövrats redan tidigare av feodalmakter men Västeuropas verkliga expansion sätter igång först i slutet på 1800-talet. Det här innebär att den borgerliga revolutionens uppgifter till stor del inte genomförs i den koloniala världen trots att kapitalismen etableras. En av dessa icke genomförda uppgifter var oberoende nationer. Istället skapas förslavade folk under imperialistisk järnhäl.

Trotskij förklarade att de koloniala ländernas borgarklasser var för uppknutna till imperialismen och de inhemska feodalherrarna för att leda en kraftfull oberoende utveckling av sina länder. Den uppgiften skulle istället vara tvungen att tillfalla proletariatet med uppbackning av bönderna och andra förtryckta grupper. Trotskij menade också att det skulle vara fel av arbetarklassen att nöja sig med att genomföra de borgerliga uppgifterna (jordfördelning, enande av nationen o s v) och att revolutionen därför borde permanentas över till den socialistiska fasen omgående. Han påpekade även vikten av att varje socialistisk revolution måste spridas internationellt på grund av ekonomins globalisering och det ständiga hotet från världsimperialismen som varje arbetarstat oundvikligen skulle komma under.

I Ryssland 1917 gav arbetarna Trotskij rätt i sin teori i och med att den borgerligt demokratiska februarirevolutionen följdes upp av den socialistiska oktoberrevolutionen. Den permanenta revolutionens teori har bekräftats även senare fast på ett negativt sätt. Den koloniala befrielsekampen på 1950- och 60-talen genomfördes av massorna, inte de lokala borgarklasserna. I de fall där revolutionen begränsade sig till sitt borgerligt demokratiska stadie upprättades som regel klientregimer åt imperialismen som mest sysslade med att berika sig själva, för massornas vidkommande skedde få grundläggande förändringar. I en del andra länder genomfördes den permanenta revolutionen men i perverterad stalinistisk form. Kuba, Kina och Vietnam är några exempel på detta.

Nationella frågan som klasskamp
En av poängerna med Trotskijs teori är att den pekar på det faktum att på det globala planet har kapitalismen aldrig helt lyckats lösa den nationella frågan och den kommer aldrig att kunna göra det heller. Hela den imperialistiska världsordningen bygger bland annat på existensen av förtryckande respektive förtryckta nationer. Detta påstående måste förstås i klasstermer. Med den förtryckande nationen avser vi i första hand dess härskande klass vars redskap nationalstaten är. När vi pratar om den förtryckta nationen är det huvudsakligen massorna vi menar. Visserligen är den lokala bourgeoisin också förtryckt i en viss mening men den är samtidigt uppknuten till imperialismen som Trotskij påpekade. Här ligger den revolutionära potentialen hos den nationella frågan, att den är en form av klasskamp som huvudsakligen riktar sig mot imperialismen men samtidigt kan och måste överflygla den lokala borgarklassen.

Mycket riktigt ledde den nationella befrielsekampen i exempelvis Afrika till ett genomslag i masskala för olika typer av socialistiska idéer på 50- och 60-talen. Tyvärr var trotskismen för svag den gången för att ge en vägledning och de befriade länderna hamnade så småningom i en återvändsgränd också. Den del av den permanenta revolutionens teorin som berör revolutionen som en internationell nödvändighet är alltså extremt viktig för den nationella frågans vidkommande. Varje revolutionär process som begränsas till nationella ramar är dömd att gå under. En av arbetarklassens främsta uppgifter är att avskaffa det hinder som nationalstaten utgör för mänsklighetens utveckling. Varje nationellt begränsad revolution kommer att besegras av reaktionen eller stelna i byråkratisk vanställdhet. Det sistnämnda hände med Sovjetryssland i och med stalinismens seger på 30-talet.

Nationalismen
Nationalismen är en ganska ny företeelse som skapades som ett politiskt uttryck för nationalstaten. Kapitalet behövde en till synes klasslös överideologi som kunde skapa en kollektiv ”folklig” sammanhållning kring staten och det egna klassherraväldet. Detta har varit nödvändigt för att likvidera eller åtminstone dämpa samhällets sociala, kulturella, etniska och politiska motsättningar. Trots att nationalismen kan se ganska olika ut efter omständigheterna finns hela tiden ett antal teman som ständigt återkommer i alla nationalismer. Det är hyllandet av folket och nationen vars försvar står över allt annat. Det är vurmandet kring vissa kollektiva myter av typen hjältedåd och segerrika krig. Som regel görs ofta nationella anspråk sekler tillbaka i tiden till kungadömen och kulturer som ofta inte har någonting med dagens nationer att göra. Israel och sionismen är ett av de mest extrema exemplen på det. Dessutom ett exempel på vilken reaktionär roll sådana myter kan spela under vissa förhållanden.

Fyra argument mot nationalismen
Marxismen och nationalismen kan per definition inte förenas ideologiskt. Jag skulle vilja leverera fyra huvudsakliga argument mot nationalismen.

a) Den är ekonomiskt reaktionär. Produktionen har för länge sedan globaliserats samtidigt som kapitalismen är nationellt organiserad i stater. I nuläget håller nationalstaten enbart tillbaka den ekonomiska utvecklingen vilket visas av de regionala försöken till att överkomma den genom frihandelszoner (EU, Nafta e t c). Under kapitalismen kan alla sådana försök bara ske på arbetarklassens bekostnad och i slutändan inte lyckas bryta med nationalstaten ändå. Bara socialismen kan förverkliga en internationellt integrerad ekonomi genom bland annat ett avskaffande av nationerna. I den ekonomiska politiken har nationalismen ingenting annat än nostalgiska återblickar att bjuda på.

b) Logiken i varje nationalistisk politik leder förr eller senare till klassamarbete. Om nationen och folket är de heligaste enheterna att försvara måste det betyda att klasskampen kommer i andra hand så fort nationen antas vara hotad. Det mest klassiska exemplet på det är väl första världskriget. För de reformistiska och socialpatriotiska partierna i den andra internationalen var fosterlandsförsvaret det viktigaste när kriget väl bröt ut. De uppmanade därför till uppslutning kring den ”egna” respektive nationen och till slakt av klassbröderna i de andra länderna. De stalinistiska partierna har ofta förvandlats till strejkbrytarorganisationer i perioder när fosterlandsförsvaret så har krävt. Detta är ju som sagt naturlig om nationen sätts i första hand och om nationen antas inkludera såväl den härskande klassen som dess stat.

c) Nationalismen är i grund och botten kvacksalveri och helt ovetenskaplig. Existensen av distinkta klasser och deras materiella intressen går att påvisa rätt enkelt. Men vad är en ”folksjäl”? Vad exakt är det för intressegemenskap som binder samman en Wallenberg med en arbetare? Språk? Men många nationer består av flera språk, ibland hundratals. Kultur? Många nationer innehåller flera olika kulturella och etniska grupper. Religion? Bara i Sverige finns det ett antal religioner. Marx och Engels hade rätt när de påpekade att proletärerna inte har något fosterland.

d) Nationalismen är till sin natur chauvinistisk. All nationalism kännetecknas av tesen: en nation, ett folk! I verkligheten innehåller varenda nation flera nationella, etniska och religiösa minoriteter. Dessa utgör genom sin blotta existens en utmaning mot de officiella nationalistiska doktrinerna. I sina försök att assimilera dessa minoriteter blir nationen och nationalismen alltid chauvinistisk. Om detta kan indianer, kurder, zigenare, judar och andra ge detaljerade beskrivningar. Även Sverige har haft sina minoriteter som utsatts för mer eller mindre hårdhänta försvenskningskampanjer (samer, tornedalingar e t c).

Olika skepnader
Till sitt väsen är all nationalism borgerlig, eftersom existensen av nationer och nationalstater hör samman med kapitalismen. Men eftersom det finns en hierarki inom den kapitalistiska världen, med de imperialistiska nationerna som härskare, tenderar följdaktligen nationalismen att se olika ut beroende på vilken position landet i fråga intar på världsmarknaden.

Marxister brukar prata om förtryckarnas nationalism versus de förtrycktas nationalism. Den första typen, till vilken den svenska måste räknas, handlar om att försvara den imperialistiska nationens priviligierade ställning globalt sett. I grund och botten dess härskande klass” strategiska intressen. Inuti de imperialistiska nationerna finns en materiellt gynnad elit inom arbetarklassen, en arbetararistokrati. Nationalismen är vanligtvis stark i detta skikt eftersom de har en sekundär gemenskap med kapitalet. Kortsiktig så tjänar de på utsugningen av de koloniala länderna. Superprofiterna möjliggör en högre levnadsstandard för dem. Delvis gäller detsamma för arbetarklassen i väst i sin helhet. Naturligtvis är den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital inte upphävd. Men utsugningen har inte lika utstuderade former som i den så kallade tredje världen. Patriotismen i västvärlden är alltså huvudsakligen en herrefolksnationalism som väldigt lätt slår över i främlingsfientlighet eller till och med rasism och fascism.

Samtidigt kan det vara värt att göra en liten men betydelsefull distinktion mellan den nationalism som ofta finns bland arbetare och borgerlighetens nationalism. Den förra inbegriper stoltheten över demokratiska och sociala landvinningar som då felaktigt tolkas i nationella istället för klasskampsmässiga termer.

Tredje världen-nationalismen
De förtrycktas nationalism är också borgerlig som sagt, men vi ska komma ihåg att borgerligt demokratiska krav kan ha en progressiv betydelse i koloniala länder inom ramen för ett socialistiskt övergångsprogram. Massorna i de underutvecklade kapitalistiska länderna upplever sig med rätta som offer för imperialistisk ”utländsk” plundring. I avsaknad av ett internationalistiskt socialistiskt massalternativ har det varit relativt lätt för småborgerligheten eller t o m borgerligheten att förföra dessa massor med demagogiska paroller mot utländska kolonialmakter, multinationella företag eller vad det kan vara.

Marxister erkänner det rättmätiga i att kämpa mot kolonialism och imperialism i alla dess former. Vi anser därför att de nationalistisk massornas aspirationer är progressiva och måste stödjas. Det innebär inget stöd till nationalismen, då den är en helt felaktig metod och program för att kämpa mot imperialismen.

Tredje världen-nationalismen har på grund av sin klassamarbetsnatur bevisligen inte inneburit någon utväg för de fattiga massorna. Idén att klasskampen skulle vänta tills efter den nationella befrielsen har lett till en desorientering av proletariatet och till dess klavbindande hos den egna kapitalistklassen.

Det här betyder inte att kampen för nationell frigörelse är felaktig eller meningslös, bara att det nationalistiska programmet är förödande. Vid en viss tidpunkt måste ett val ske; nation eller klass? De småborgerliga antiimperialistiska och nationalistiska ledarna kommer då alltid att göra ruttna kompromisser med den härskande klassen. För dem är valet enkelt; nationen! Arbetarklassen måste då oundvikligen stå tillbaka och offra sina egna intressen. Den koloniala bourgeoisins kamp mot kolonialism och imperialism handlar om att de själva vill exploatera sin egen arbetarklass istället för att låta utländskt kapital göra det.

Marxisternas taktik
Om det bara gällde att predika socialismens mest grundläggande idéer så skulle den revolutionära kampen vara enkel. Marxismens program är visserligen inte för nationell och etnisk uppsplittring av stater men det vore ett grovt misstag att bortse från de förtryckta nationernas strävanden till frigörelse. Vi vill största möjliga integrering mellan olika nationer, på sikt nationalstatens bortdöende. Men det måste ske frivilligt. Efter en socialistisk revolution så vore det inte möjligt att omedelbart avskaffa nationerna och deras formella gränser. Det kommer förmodligen att vara nödvändigt med någon form av federativt system precis som efter den ryska revolutionen 1917 då federationen av sovjetrepubliker upprättades. Marxismen måste på något sätt vinna massorna i de förtryckta nationerna till denna idé för att åstadkomma en revolutionär lösning på deras problem.

Det grundläggande taktiska bidraget i denna fråga gavs av Lenin. Enligt min mening behåller hans metod sin fulla giltighet även i dag. Lenin och bolsjevikerna förde fram som en av de mest centrala delarna i sitt program; rätten för förtryckta nationer att lämna existerande statsbildningar. Som regel uppmuntrade man inte till detta, utan förklarade tvärtom att arbetarklassen skulle stå starkare utan splittrande gränsdragningar. Men om majoriteten i den förtryckta nationen så önskade så vore det en demokratisk rättighet för dem att bilda en egen stat. Detta var något som förvägrades alla icke ryska nationer under Tsar-dömets diktatur. Lenin kallade dåtidens Ryssland för ”nationernas fängelse”, ett omdöme som passar på många statsbildningar idag. Med det här programmet kunde bolsjevikerna vinna stöd och förtroende hos massorna i flera av de minoritetsgrupper som ingick i Tsarryssland. Det är välkänt att en mycket hög andel av bolsjevikernas medlemskår var judar. Efter att Oktoberrevolutionen hade segrat och bolsjevikerna satt vid regeringsrodret lät man Baltstaterna och Finland avskilja sig eftersom det var tydligt att folkopinionen så önskade.

Vänsterkritik
Ibland har det förts fram kritik från ”vänster” att Lenins metod skulle vara en eftergift åt nationalismen. Kritikerna menar att eftersom nationsbygge är en del av den borgerliga revolutionens uppgifter så är det inget som marxister skall befatta sig med. Den här typen av invändningar är värda att tas på allvar eftersom en del ”leninister” faktiskt har böjt stickan för långt och blivit en svans åt nationalismen. En del har gått så långt att de öppet har hävdat att kampen i de koloniala länderna måste vara nationalistisk och att detta inte står i motsättning till internationalismen. Detta gäller särskilt för olika gerillagrupper i tredje världen.

Att marxister måste bekämpa nationalismen är ju i och för sig korrekt. Men var och en som erkänner de olika kategorier av nationalism som jag nämnde tidigare i artikeln inser också att taktiken måste vara flexibel.

Först och främst måste revolutionärer konfrontera nationalismen med bas i de imperialistiska metropolerna. Detta gäller i synnerhet för oss som bor i dessa länder. I den internationella klasskampen är det nämligen hela tiden imperialismen som är huvudfienden. Dessa länder är finansiella, politiska och militära centra för världskapitalismen. Om deras maktpositioner rubbas, inifrån av det egna proletariatet, av massorna i de koloniala länderna eller i militära konflikter med koloniala nationer, har det en avgörande strategisk betydelse för den internationella revolutionära kampen. Nationalismen är en stor ideologisk boja som fjättrar och hindrar arbetarklassen i den imperialistiska världen från att utdela de verkligt tunga slagen mot klassfienden.

Marxister i västvärlden har alltså som första plikt att bekämpa nationalismen på hemmaplan. Lenin har uttryckt det på följande sätt i en polemik mot Rosa Luxemburg angående de ryska marxisternas program för rätten till nationellt självbestämmande (Lenin april – juni 1914, Valda verk 1974, Progress):

”Hänryckt av kampen mot nationalismen i Polen har Rosa Luxemburg glömt storryssarnas nationalism, fast just denna nationalism är värre än all annan, just den är mindre borgerlig och mer feodal, just den är huvudhindret för demokratin och den proletära kampen. All borgerlig nationalism hos en förtryckt nation har ett mot förtrycket riktat allmänt demokratiskt innehåll, och detta innehåll understödjer vi ovillkorligen, samtidigt som vi strikt avskiljer strävandet efter en egen nationell undantagsställning, bekämpar de polska borgarnas strävan att förtrycka judarna o s v, o s v.”

Bekämpa chauvinismen
Nationalismen hos massorna i tredje världen är ett resultat av kolonialism och imperialism. Marxisters uppgift är att visa att vi kan infria massornas aspirationer på ett bättre sätt än nationalismen. Bolsjevikernas taktik är då det bästa sättet att avskära nationalisterna. Genom att garantera rätten till nationellt oberoende inom ramen för ett internationalistiskt socialistiskt program så vrider vi ett vapen ur händerna på nationalisterna.

Rätten till avskiljande måste vara ovillkorligt betingat. Det vore fel att ställa ett ultimatum till massorna att de först måste acceptera socialismen och det trotskistiska ledarskapet för att vi ska ge dem rätten till en nation. Genom att garantera förtryckta nationer rätten till oberoende kommer massorna att intressera sig för de vidare aspekterna av trotskismens politik, succesivt kan då de vinnas för hela det marxistiska programmet. Det är bara hopplösa formalister som kan komma med invändningar om att ”nationellt oberoende är omöjligt under kapitalismen, bara socialismen är en lösning”. Javisst, men för närvarande stöder inte massorna marxismen och socialismen och de lär inte börja med det genom sterila predikningar. Uppgiften är att hitta de progressiva paroller och krav som är adekvata här och nu för att mobilisera massorna till kamp och konfrontationer ur vilka en revolutionär socialistisk medvetenhet kan växa fram.

Rätten till nationellt självbestämmande är inte ett nationalistiskt krav i sig. Det är ett demokratiskt krav som riktar sig mot förtryck och diskriminering på grund av nationalitet. Marxister har aldrig låtsats att en egen nation är någon grundläggande lösning på arbetarklassens problem. Men det är ett legitimt krav att få prata sitt eget språk med mera. Dessutom döljs ofta klasskampen i förtryckta nationer på grund av att den ”egna” bourgeoisin och småbourgeoisin kan framställa sig som arbetarnas och de fattigas vänner i kampen mot förtryckarmakten. Nationellt förtryck är som gjort för att skapa nationalistiska illusioner hos de undertryckta. Men genom att driva ut en ockupationsmakt kommer den inhemska klasskampen att ställas på sin spets.

De på vänsterkanten som motsätter sig rätten till avskiljande för förtryckta nationer med hänvisning till att de bekämpar nationalismen ställer allting på ända. Objektivt sett ställer de sig på chauvinismens sida när de går emot nationellt demokratiska antikoloniala massrörelser och de misslyckas skändligt med att stoppa de förtrycktas nationalism när de ställer sig utanför kampen. Massorna i förtryckta nationer kan bara förkasta de småborgerliga och borgerliga ledarna efter att dessa har testats och avslöjats i praktiken. När oberoende har vunnits kan arbetarna och andra utsugna bli varse att fattigdomen, pampväldet , kvinnoförtrycket och så vidare finns kvar. Nationalismen hade inga lösningar på dessa problem precis som marxismen förklarade.

Mångsidig taktik
Naturligtvis finns det faror med den leninistiska taktiken i nationalitetsfrågan, precis som det gör med alla taktiker. Trotskistiska kommunistpartier med massinflytande som använde den oförsiktigt skulle kunna starta en reaktionär uppsplittring av nationer. Taktiken har emellertid aldrig gått ut på att erkänna rätten till en nation för varje grupp som så kräver. Man skulle kunna peka på några grundläggande riktlinjer. För det första så måste vi skilja på att erkänna rätten till avskiljande om massorna så önskar, och att aktivt förespråka ett sådant avskiljande. Vanligtvis borde marxister akta sig för att förespråka avskiljande och istället lyfta fram behovet av gemensam arbetarkamp över nationella, etniska och religiösa barriärer. Detta innebär att vi normalt sett begränsar oss till att erkänna rätten till avskiljande men samtidigt förklarar att det vore en dålig lösning.

Jag skulle vilja nämna några riktlinjer för när marxister kan erkänna rätten till avskiljande. För det första måste det röra sig om en verklig nation eller en nation i vardande ( se ovanstående definition på begreppet). Vi tillbakavisar rätten för religiösa grupper att bilda religionsbaserade stater. Små etniska grupper utan eget möjligt territorium, ekonomiskt liv och så vidare har inte heller den här rätten. Det måste också handla om en förtryckt nation som antingen är kolonialiserad eller på något sätt inkorporerad i en annan nation under chauvinistiska former. Materiellt priviligierade zoner av ett land ska inte få bryta sig ur och dumpa fattiga områden under demagogiskt prat om ”nationella rättigheter”. Ingen har heller rätt att bilda en ny nationalstat vars existens endast möjliggörs av ett förgörande av en annan nation.

Vilka kriterier bör då gälla för att förespråka en förtryckt nations utträde ur en större statlig enhet? Det måste finnas en klar majoritet inom den förtryckta nationen som verkligen vill ha ett oberoende. Om det antingen på formellt demokratisk väg eller revolutionärt demokratisk väg har uttryckts en klar majoritetsopinion för avskiljande skulle det vara kriminellt av marxister att motsätta sig detta, sedan kan det ske i namn av internationalismen, arbetarklassens enhet eller vilken annan hög princip som helst. Objektivt sett så är det lika med att ställa sig på chauvinismens och kolonialismens sida.

Dessa kriterier är viktiga att ha i minnet för meningen med den här taktiken är att den ska ha progressiva följdverkningar och stärka arbetarklassens kampförmåga. I särskilt elakartade fall av nationella konflikter är det helt klart så att en delning är den enda utvägen för att faktiskt rädda möjligheten till enhet mellan arbetare av olika nationaliteter. I många fall är det svårt att få till stånd någon verklig arbetarenhet när arbetare från en nationalitet är kraftigt priviligierade och drar kortsiktig nytta på förtrycket av arbetarna från en annan nationalitet. Lenin tröttnade aldrig på att konstatera hur relationerna mellan norska och svenska arbetare förbättrades dramatiskt efter att norrmännen vann sin självständighet 1905.

Antiimperialistiska enhetsfronter
Den kommunistiska internationalen utvecklade under sin sunda leninistiska period taktiken med den antiimperialistiska enhetsfronten Om den lokala borgerligheten verkligen beslutar sig för att ta kamp mot en imperialistisk ockupationsmakt kan och bör arbetarklassen genomföra gemensamma aktioner med dem för det gemensamma delmålet – att driva ut kolonialherrarna eller den imperialistiska makten. Men det är absolut otillåtet att ge upp sitt politiska och organisatoriska oberoende i sådana tillfälliga allianser. Det kan heller inte vara fråga om att klasskampen i det egna landet tar paus på något sätt. Allt annat är inte enhetsfront utan folkfront det vill säga arbetarrörelsens kapitulation inför bourgeoisin och småbourgeoisin i namn av den antiimperialistiska kampen.

Den antiimperialistiska enhetsfronten har fortfarande stor aktualitet trots att den öppna kolonialismen i allt väsentligt är avvecklad. Imperialismen finns fortfarande kvar och är till sin natur en aggressiv företeelse som ständigt våldför sig på det nationella oberoendet i den tredje världen. I situationer av militära konflikter mellan en imperialistisk makt och ett kolonialt land måste marxister, om de ska göra skäl för namnet, ge kritiskt stöd till det koloniala landet. Vilket alltså betyder en beredskap till en enhetsfront med den lokala bourgeoisin mot den imperialistiska angriparen, runt det gemensamma målet att slänga ut denna angripare. Detta betyder inte att vi ger något stöd till regimen i politisk mening. Vi stöder bara det faktum att den tar aktion mot imperialismen. Vi kommer inte att spara något krut på att kritisera dem som de borgare de är i övrigt.

Ett av syftena med den antiimperialistiska enhetsfronten är att kommunisterna ska kunna vinna massan av arbetare och bönder till sin fana under kampens gång genom att visa vår överlägsenhet gentemot de borgerliga och småborgerliga ledarskapen. Under inga omständigheter kan vi ge upp den permanenta revolutionens perspektiv vilket alltså betyder att den antiimperialistiska enhetsfronten endast är mycket tillfällig.

Med hänvisning till bolsjevikernas nationalitetspolitik har de traditionella stalinistiska partierna hamnat i en tvåstadieteori för den koloniala revolutionen. De har vanligtvis velat skjuta upp allt vad klasskamp och socialism heter till efter att oberoende har uppnåtts. De har okritiskt svansat efter den lokala borgerligheten i sina länder. Denna förvrängning av leninismen har lett till otaliga förräderier mot revolutionära uppror med hänvisning till att socialismen inte stått på dagordningen (i själva verket inte passat in i deras revisionistiska scheman).

Nationella frågan i arbetarstater
Även efter kapitalismens avskaffande kommer den nationella frågans problematik att göra sig gällande. Efter en arbetarrevolution i en mångnationell stat kan det ju inte uteslutas att en eller flera nationer skulle vilja avskilja sig och bilda egna stater. Den nya arbetarregeringen måste då vara beredd att verkställa dessa önskningar även om det skulle innebära att kapitalismen fortfor att leva under en viss period i dessa länder.

Det är inte säkert att revolutionen utvecklas helt rätlinjigt i komplexa statsbildningar och det skulle vara helt förödande om förtryckta nationer dit revolutionen inte riktigt nått skulle lära känna socialismen på bajonetter. Detta skulle bara gynna kontrarevolutionen i dessa länder, medan ett nationellt frigörande skulle stärka marxismens och arbetarstatens prestige i massornas ögon och lägga grunden för en revolutionär utveckling i ett senare skede.

Samtidigt är rätten till oberoende inte en princip huggen i sten som står över alla andra hänsyn. Under specifika omständigheter skulle en arbetarstat också kunna förvägra en nation rätten till avskiljande trots att den uppfyller alla de klassiska kriterierna och trots vad det marxistiska programmet egentligen lovar. Vi pratar då om situationer där arbetarstatens hela existens står på spel. Försvaret av revolutionen är en högre angelägenhet än rätten till avskiljande. Krockar dessa två så måste den senare offras, tyvärr. En arbetarstat under militär attack från imperialismen kan självklart inte släppa ifrån sig kontrollen över viktiga gränsområden till exempel. I tider av ekonomisk blockad från den internationella klassfienden har den heller inte råd att avstå från zoner av stor ekonomisk betydelse (industriella centra, viktiga åkermarker med mera). Nationer som ovillkorligen kräver avskiljande även när arbetarstaten står under dödshot agerar som agenter för imperialismen och kontrarevolutionen och måste behandlas som sådana.

Stalinismen
Inom trotskismen brukar man laborera med två arbetarstatsbegrepp. Dels har vi hälsosamma revolutionära arbetarstater, av vilka historien endast känner en hittills; den ryska under bolsjevikpartiets ledning på 1920-talet. Dels har vi degenererade/deformerade arbetarstater, också kallade för stalinistiska. I de senare har kapitalismen avskaffats till förmån för proletära egendomsförhållanden (statligt monopol och planering) fast under oket av en parasitär och despotisk byråkrati. Till den senare kategorin kan vi räkna de flesta av de regimer som både stalinistvänstern och borgarna har kallat för socialistiska (Östeuropa, Kina, Kuba, Nordkorea med flera).

Trotskismen har alltid kämpat för att försvara alla arbetarstater mot imperialistisk och kontrarevolutionär aggression. Som ett led i det har vi oförsonligt verkat för byråkratins likvidering genom en politisk revolution från arbetarklassen. Att upprätta demokratiska och internationalistiska arbetarregimer i de deformerade arbetarstaterna är och har alltid varit möjligt endast genom ett våldsamt omkullkastande av byråkratin, inte genom reformer vare sig uppifrån eller nedifrån. Det är viktigt att påpeka att byråkratin i sig var/är en kontrarevolutionär kraft som banar vägen för kapitalistisk rekonstruktion genom sitt vanstyre.

I de byråkratiserade arbetarstaterna blir rätten till nationellt självbestämmande en viktig del i den politiska revolutionens program. Samtidigt som tillämpningen av denna paroll , precis som i fallet med en sund arbetarstat, också måste ses i perspektivet av försvaret av de proletära egendomsförhållandena. En relativt vanlig ståndpunkt bland många tendenser som åberopar sig på trotskismen är att rätten till avskiljande under stalinismen är villkorligt betingat. Det vill säga: den förtryckta nationen måste visa garantier att kapitalismen inte kommer att återupprättas för att den ska kunna erkännas rätten till självbestämmande. Argumentet som rättfärdigar detta är att försvaret av arbetarstaten är en högre princip än rätten till nationellt självbestämmande. Och att självbestämmandekravet under stalinismen ofta har ett reaktionärt innehåll som startpunkten för en kontrarevolutionär nedmontering av planeringen, den statliga egendomen och så vidare.

Jag skulle vilja hävda att det är en mekanisk och förödande sekteristisk metod att sätta rätten till nationellt självbestämmande mot försvaret av arbetarstaten. Som jag redan har påpekat, det största hotet mot den sociala basen i varje deformerad arbetarstat kommer från den parasitära byråkratin. Den kontrarevolutionära utvecklingen 1989-91 och senare förbereddes huvudsakligen genom decennier av ekonomisk misskötsel, diktatur mot arbetarna, sabotage mot världsrevolutionen och fredlig samexistens med världsimperialismen. Under 1990-talet har vi sett hur viktiga sektorer av den gamla härskarkasten spelat en central roll i att återintroducera marknaden. Gorbatjov var pionjär för den här utvecklingen med Glasnost och Perestrojka i slutet på 80-talet. Detta är ingen ny analys från trotskismens sida . Leo Trotskij själv förutsåg att bara ett nytt arbetaruppror skulle kunna rädda arbetarstaten från byråkratins vanstyre vilken oundvikligen skulle öppna upp vägen för kapitalismen.

Förbered politisk revolutionen
Marxisters uppgift är inte att kommentera klasskampen utan att formulera ett program som blir ett kraftfullt verktyg att gripa in i händelsernas utveckling med. Den politiska revolutionen mot stalinismen var nämligen inte en självgående process som kunde ha segrat utan trotskistiskt ledarskap och program. Vilket bekräftades av att revolterna runt 1989 resulterade i en kapitalistisk utveckling.

En av drivkrafterna bakom massornas missnöje med den stalinistiska byråkratin var dess nationella chauvinism. Detta gällde särskilt i Sovjetunionen med dess många förtryckta nationaliteter. Men även andra staliniststater diskriminerade nationella och etniska minoriteter. Jag menar därför att kravet på ovillkorlig rätt till nationellt självbestämmande behåller sin giltighet även under stalinismen. Skälen till det är två.

För det första bör marxister vara principiella motståndare till nationellt förtryck även i en arbetarstat. Ingen nation som förtrycker en annan kan själv vara fri.

För det andra så kan det kravet ha en enormt mobiliserande kraft på massorna i de förtryckta nationerna. Det ger marxismen auktoritet och trovärdighet som fiender till den chauvinistiska byråkratin. På så sätt kan kravet göras till ett vapen för att stoppa de borgerliga nationalisterna och imperialismen från att exploatera de nationella minoriteternas berättigade missnöje för kontrarevolutionära syften.

Att negligera rätten till nationellt självbestämmande under stalinismen innebär att negligera en av de viktigaste potentiella startpunkterna för den politiska revolutionen, det vill säga den antistalinistiska kommunistiska arbetarrevolutionen.

Inga ultimatum
Visst kan man som en del gör, oroa sig för att nationellt avskiljande leder till att kapitalismen upprättas. Vilken kommunist som helst är ju självklart mot en sådan utveckling. Därför kan vi i inte föreslå avskiljande om det är uppenbart att utvecklingen går i borgerlig riktning. Marxister argumenterar hela tiden till försvar för planekonomi men under arbetardemokrati och på internationell nivå. Däremot ställer vi aldrig ultimatum till arbetarklassen. Rätt till avskiljande – Ja, men om det blir i kapitalistisk form kommer vi att försöka övertyga arbetarna om att det är en dålig lösning som skadar dem själva. Detta innebär alltså inte att vi ifrågasätter den principiella och demokratiska rätten till en egen stat för varje förtryckt nation, bara att vi har vissa synpunkter och förslag om när och i vilka former avskiljande är lämpligt. Bara för att vi stöder rätten till avskiljande för förtryckta nationer så betyder inte det att vi stöder allt som dessa nationer tar sig till.

Några saker måste göras klart. Marxismen bör inte erkänna rätten till avskiljande för nationer som vill upprätta kapitalismen under omständigheter där den resterande arbetarstaten äventyras till exempel i krig. Om det enda resultatet av oberoendet blir att imperialismen får en brygga in för intervention så måste marxister tyvärr gå emot självbestämmanderätten i den konkreta situationen. Vi erkänner inte heller rätten till utbrytningar för varje geografisk eller annan enhet som kallar sig för nation men som inte är det.

Några nationella konflikter
I fallet med Quebec så bör de fransktalandes rätt till avskiljande försvaras, de är helt klart en nationalitet som diskrimineras inom ramen för det nuvarande Kanada. I de folkomröstningar som hittills har hållits borde marxister dock ha argumenterat mot en röst för avskiljande då detta mest har varit en angelägenhet för mellanskikten och småborgerligheten. De senaste åren har flera viktiga kamprörelser genomförts där fransktalande och engelsktalande arbetare har enats.

När det gäller muslimerna på Filippinerna som för en väpnad kamp för avskiljande bör trotskismen överhuvudtaget inte erkänna denna rätt. Muslimerna utgör ingen nation och det skulle inte vara progressivt om det filippinska proletariatet splittrades och en reaktionär muslimsk stat upprättades. Med samma motivering borde marxister ta som historiskt ställningstagande att Pakistan saknade rätten till avskiljande från Indien. Även det var en religionsbaserad utsplittring med reaktionära konsekvenser i form av striderna i och om Kashmir. Dessutom har det inspirerat till en centrifugal utveckling med ett antal liknande reaktionära separatistiska rörelser som skulle kunna påbörja en fragmentisering av Indien. I dagens läge har dock pakistan utvecklats till en nation och det går inte att vrida klockan tillbaka till 1947-48.

Det så kallade Padanien i norra Italien är ett påhitt som inte kan få något som helst stöd från marxistiskt håll. Det är en välbärgad del av den italienska nationen med en utvecklad industri. Den padanska separatismen under kommando av högerpopulisten Umberto Bossi och hans Lega Nord reflekterar viljan hos sektorer av den lokala borgerligheten och småborgerligheten att göra sig av med de ekonomiskt underutvecklade och subventionerade södra delarna av Italien, för att själva kunna konkurrera bättre på världsmarknaden.

USA, Australien och Nya Zeeland var historiskt sett bosättarnationer byggda på folkmord i total avsaknad av rätt till nationellt självbestämmande. Man måste dock vara realist, i dag går det inte att vrida klockan tillbaka flera hundra år och börja om från början. Marxister försvarar ihärdigt ursprungsbefolkningarnas demokratiska och kulturella rättigheter ända till upprättandet av autonoma zoner. Det finns dock ingen reell ekonomisk grund för Sydamerikas indianer, aboriginier i Australien med flera att upprätta egna regelrätta nationer.

Östtimor är en förtryckt nation under Indonesisk kolonialism. Enligt min mening bör alla marxister inte bara erkänna rätten till avskiljande här utan även resa parollen om ett oberoende Östtimor och för att de indonesiska trupperna måste lämna ön omedelbart. Samma sak gäller med Marockos ockupation av Västsahara. I båda fallen måste vi också kräva att folkfrontsmodellen för motståndet mot ockupanterna måste upphöra. Det är fel av arbetarrörelsen och vänstern att underordna sig den lokala småborgerligheten politiskt och organisatoriskt på det sätt som har skett i många år nu. Naturligtvis är det helt rätt med gemensamma aktioner i enlighet med den antiimperialistiska enhetsfrontens taktik.

Euskadi/Baskien har diskuterats mycket under sommaren -97 efter att ETA avrättat en spansk högerpolitiker. Jag är av den meningen att Euskadi är en egen nation som historiskt har förtryckts av den spanska centralmakten. Under 1980- och 90-talen har den emellertid integrerats alltmer i den spanska staten. I takt med att baskerna fått allt större självständighet har stödet för ett oberoende Euskadi minskat drastiskt bland dem själva. Därför bör marxister inte föreslå oberoende men stöda rätten till det om baskerna själva vill. ETA är inte en legitim nationell befrielserörelse i dagens läge utan en reaktionär småborgerlig nationalistisk individuellt terroristisk organisation som inte kan omfattas av en antiimperialistisk enhetsfront.

Singapore, Taiwan och Hong Kong har inte status av förtryckta nationer med rätt till avskiljande från det kinesiska fastlandet. De bebos av kineser inte någon diskriminerad nationalitet. Historiskt har de skapats genom den engelska kolonialismens och västimperialismens krig och manövrer. Återlämnandet av Hong Kong till Kina var en progressiv händelse som marxister bör försvara eftersom det försvagade imperialismens ställning i regionen. Angående återföreningen av Tyskland borde marxister ha erkänt rätten till en återförening men argumenterat mot att den skedde på kapitalistisk grund eftersom det utplånade de sociala landvinningarna i östra delen och stärkte den tyska imperialismen.

Palestina och Nordirland är två viktiga nationella konflikter som jag kommer att kommentera mer utförligt här nedan.

Palestina/Israel
Konflikten mellan den palestinska nationen och den sionistiska bosättarstaten är en av de viktigaste att ta ställning i för varje revolutionär internationalistisk grupp. Redan på 30-talet påpekade Trotskij att sionisternas planer var helt reaktionära och förkastliga. Israel kunde bara upprättas som en artificiell kolonial statsbildning. Detta var vad som hände 1948 när landet skapades i syfte att bli en klientstat åt imperialismen. USA och västmakterna behövde en trogen allierad som spjutspets mot den växande radikaliseringen i regionen.

Både Israel och Palestina kan definieras som nationer enligt dem kriterier jag tidigare nämnt. Skillnaden dem emellan är att Israel är en förtryckande nation medan Palestina är en förtryckt nation. Israel är uppbyggt och fungerar genom att systematiskt diskriminera och terrorisera medlemmarna i den ursprungliga palestinska nationen vars territorium man har ockuperat. Palestinierna har fördrivits från sina ursprungliga områden till gigantiska flyktingläger i de omkringliggande länderna och på Gaza och västbanken. Deras plats har sedan intagits av inflyttade bosättare ofta från USA och Europa. Inuti Israel används palestinierna som billig arbetskraft i många av de sämsta arbetena. Vad som nu existerar är en sionistisk form av apartheidstat då den är exklusivt förbehållen judar. Det är därför svårt att se hur det skulle gå att förena en genuint antiimperialistisk och antikolonialistisk hållning med ett erkännande av Israels existensberättigande. Det är visserligen inget tvivel om att det har formats en nationell identitet bland Israelerna de senaste decennierna men den är som sagt grundad på ambitionen att utplåna en annan nation. Israel skulle heller inte överleva en vecka om det inte vore för det massiva ekonomiska understödet från den amerikanska imperialismen.

Antisemitism och antisionism
Med tanke på nazisternas propaganda måste det påpekas att antisionism och antisemitism inte är samma sak. Judeförföljelserna under 1900-talet är seklets mest elakartade uttryck för rasismen. Varje marxist betraktar antisemitismen som sin dödsfiende. Vi är visserligen motståndare till religionen som sådan men försvarar religionsfriheten för alla. Sionismen får absolut inte likställas med judendomen. Det sistnämnda är alltså en religion medan sionismen är en politisk ideologi, därtill en ultra-chauvinistisk sådan. När marxister agiterar för upplösningen av den Israeliska staten handlar det absolut inte om att ”driva judarna ut i havet” eller något liknande. Vi är för skapandet av en socialistisk federation av nationerna i mellanöstern. Under socialismen finns det inte plats för apartheidstater d v s nationer förbehållna en exklusiv etnisk, nationell eller religiös grupp. Istället för den sionistiska staten måste en sekulariserad stat med lika rättigheter för alla grupper träda in. Det är knappast troligt att detta skulle gå att förverkliga under kapitalismen men det är ändå en rättighet marxister måste vara bredda att erkänna även i detta samhällsystem till de som förtrycks av sionismen.

Krossa sionismen!
En del inom vänstern menar att socialister måste acceptera Israels nationella rättigheter för att kunna vinna de judiska arbetarna. Tanken är att arabiska och judiska arbetare ska förenas i en gemensam kamp för socialismen och det antas inte fungera om man samtidigt kräver Israels krossande. Framförallt det pseudotrotskistiska högercentristiska CWI, där Arbetarförbundet offensiv är medlem, har gjort sig till uttolkare för denna ståndpunkt. Ett sådant tankesätt avslöjar en monumental anpassning till imperialismen och aristokratin inom det israeliska proletariatet. Redan nu har en klyfta öppnats upp mellan bottenskiktet bestående av de orientaliska och Östeuropeiska judarna i förhållande till de övre klasserna och arbetararistokratin huvudsakligen bestående av européer. I opinionsundersökningar har en allt större andel av Israelerna sagt sig förespråka rätten till en egen stat för palestinierna. Desto oftare judiska arbetare kommer i klasskonfrontation med den israeliska bourgeoisins stat desto bättre blir förutsättningarna att lossa sionismens grepp om deras medvetande.

Att lösgöra de israeliska arbetarna från sionismen är nämligen helt nödvändigt för att enhet med de arabiska arbetarna ska bli möjligt. Det är inte de mest förtrycktas sak att ge upp en del av sina legitima krav för att kunna nå överenskommelser med arbetargrupper som delvis har bundits upp till klassfienden. Marxisters uppgift borde vara att konfrontera de judisk arbetarna med det faktum att de tillhör en kolonialistisk förtryckarnation och att deras primära uppgift är att bryta med ”sin” stat och dess ideologi. På längre sikt har de judiska arbetarna inget som helst klassintresse av att upprätthålla den sionistiska staten eftersom den förtrycker även dem i den israeliska bourgeoisins profitsyfte. Allt prat om en tvåstatslösning eller ännu värre Israels bevarande, hur radikala ordalag som än används, kan bara tjäna till att förlänga proletariatets uppbrottsprocess från sionismen. Dylikt tal spelar alltså en helt reaktionär roll, hur goda intentionerna än kan vara hos de grupper som står för det.

Enhetsfront med PLO
I linje med den antiimperialistiska enhetsfrontens politik har det varit riktigt för marxister och trotskister att ge ett kritiskt stöd till PLO. Det vill säga, vi stöder det faktum att de har bekämpat västimperialismen och den sionistiska kolonialismen. Vi stöder det konkreta kravet på att återupprätta den palestinska staten som ett legitimt uttryck för den palestinska nationen. Vi har försvarat deras politiska fångar mot vår gemensamma fiende – sionismen. Vi erkänner dem som en masskraft bland palestinierna för nationell frigörelse. I allt det här finns ingen anpassning från vår sida till deras program och metoder för att bedriva kampen. Deras grova nationalism och samarbete med reaktionära arabregimer har omöjligjort ett vinnande av de judiska arbetarna. Det har till och med drivit dem hårdare in i det sionistiska lägret. Deras individuella terrorism har haft precis samma kontraproduktiva effekt. Dessutom, vilket är ännu värre, har den reducerat de palestinska massorna till åskådare av kampen istället för att vara verkliga aktörer.

Naturligtvis har inte PLO haft något annat perspektiv att erbjuda än ett kapitalistiskt Palestina helt i intresse hos den palestinska överklassen. I och med intifadans start 1987 visade dock massorna var skåpet ska stå. Under några få år av masskampsmetoder där arbetarklassen spelade en huvudroll åstadkoms mer än på decennier av småborgerlig individuell terrorism. Det var Intifadan som till slut tvingade imperialismen och dess sionistiska lydstat till förhandlingsbordet. Inte helt förvånande resulterade det hela i att den borgerliga klicken runt Arafat sålde ut palestiniernas intressen vid förhandlingsbordet i utbyte mot att få makten i en patetisk ”självstyrande” miniadministration som bara befäster Israels maktpositioner. Något som visas av att Israel utnyttjat vapenvilorna till nya bosättningar och expansion. Fredsförhandlingarna har varit ett led i den amerikanska imperialismens projekt att skapa en ”ny världsordning” efter kollapsen för den gamla 1989-91. Imperialismen har försökt åstadkomma reaktionära fredslösningar på en rad gamla konflikter världen över genom att utnyttja den demoralisering och desorientering som har uppstått inom många nationella och antiimperialistiska befrielserörelser efter stalinismens kollaps. Fredsförhandlingarna i Mellanöstern har inneburit ett kriminellt förräderi mot de palestinska massorna. Ned med fredsförhandlingarna! Ingen kapitulation för sionismen!

Klassinnehållet är avgörande
Marxister är de sista att älska krig. Vi vill också ha fred. Men vi måste se till klassinnehållet hos freden såväl som hos kriget. Sedan 1948 har palestinierna fört en progressiv kamp för nationell befrielse. Från revolutionär utgångspunkt kan man bara stöda en fred baserad på seger eller en fred som lindrar effekterna av ett stort nederlag. Arafats uppgörelser med imperialismen och sionismen är ingetdera. PLO:s ledning har istället försökt att avväpna det palestinska upproret till förmån för en rutten kompromiss. Denna ruttna kompromiss kommer att leverera allt annat än fred vilket har visats av stenkastningarna, självbombningarna och konfrontationerna i de palestinska områdena i skrivandets stund (början av augusti). Redan tidigare har det varit tydligt hur bräcklig fredsöverenskommelsen var med tanke på bland annat mordet på Rabin.

PLO-ledningens förräderi ställer den antiimperialistiska enhetsfrontstaktikens konkreta tillämpning i ett nytt ljus. Trotskisterna bör agitera för en ovillkorlig brytning med Arafatklicken. Alla palestinska arbetarklassorganisationer, vänsterorganisationer och progressiva antiimperialistiska krafter måste uppmanas till en fullständig brytning med Arafat & CO. Vi kan däremot fortsätta att ge kritiskt stöd till de fraktioner inom PLO som motsätter sig fredsavtalen men inte till sionismens medlöpare. Om PLO ledningen avbryter fredshandlingarna med Israel så bör vi ånyo ge dem kritiskt stöd

Nordirland
Den brittiska imperialismens delning av Irland och ockupationen av den norra delen är ett annat test för alla socialister. Den nuvarande splittringen i två irländska stater är utan tvivel helt artificiell eftersom det är en nation det handlar om. Irland kan inte räknas som en del av Storbritannien utan har en egen distinkt historia och tradition, egen socioekonomisk struktur, till relativt nyligen ett eget språk, annan religion och en egen nationell identitet. Beröringspunkterna med Storbritannien är i och för sig många av naturliga skäl, inte minst på grund av de kolonialiseringsförsök som har pågått i århundraden. Just det sistnämnda har spelat in i att ge Irland statusen av en förtryckt halvkolonial nation. Landets ekonomiska struktur uppvisar mer likheter med länder som Argentina och Pakistan än det imperialistiska Europa. Det finns knappast några inhemska multinationella företag. Det egna näringslivet domineras snarast av utländskt kapital. Kapitalexporten från Irland är liten eller lika med noll. På världsmarknaden är landets roll att tillhandahålla billig arbetskraft. Till det kommer att norra Irland som sagt står under imperialistisk ockupation. Därmed borde saken vara klar, Irland är en förtryckt halvkolonial nation och det formar den nödvändiga utgångspunkten för alla vidare ställningstaganden, politiska såväl som taktiska.

En del försvarar Irlands delning med att den protestantiska majoriteten i norr skulle forma en egen nation. Detta är ett absurt påstående. Varenda religiös befolkningsgrupp världen över kan inte tillerkännas statusen av en nation. Visst kan religion forma en beståndsdel av en nationell identitet men ensamt förslår det inte långt. Det är dock sant att protestanterna i framtiden skulle kunna utvecklas mer och mer till att bli en nation ungefär som judarna i Israel. Men precis som i det fallet skulle det i sådana fall vara en förtryckande nation i form av en klientstat åt imperialismen. Även då skulle protestanterna alltså sakna rätten till nationellt självbestämmande för att inte tala om under dagens förhållanden.

Troops Out!
Protestanterna har bara rätt till självbestämmande som en del i den irländska nationen, inte som en exklusiv rättighet för sig själva som katolikerna och alla andra utestängs från. Att Irlands öde ska bestämmas av de som bor där och inte av den brittiska borgarklassen är en grundläggande demokratisk rättighet. Det största hindret för att de irländska massorna ska få åtnjuta dessa rättigheter är den brittiska ockupationsarmén med sin ”skjut för att döda”- praktik. Därför måste kampen fokuseras på kravet ”Troops out!” Brittiska armén kan omöjligen ha någon som helst progressiv roll att fylla i något sammanhang, inte heller på Nordirland. Den officiella propagandan har alltid gjort gällande att Storbritanniens militära närvaro är nödvändig för att stoppa en utveckling mot inbördeskrig. Inom vänstern har bland andra CWI (The Committé for a Workers International) upprepat denna tes som en motivering för att slippa resa kravet på ”Troops Out!”, vilket skulle förarga deras publik i England och på Irland.

Den verkliga anledningen till invasionen 1969 var inte att hindra inbördeskrig och skapa fred utan att krossa radikaliseringen och den revolutionära processen inom den katolska arbetarklassen. Under sina 28 år på Nordirland har de brittiska trupperna verkligen inte agerat som några fredsänglar utan tvärtom förvärrat konflikten genom sitt konsekventa beskydd av de protestantiska våldsverkarna och sin blodiga terror gentemot den katolska arbetarklassen. Den brittiska armén är en av de huvudsakliga orsakerna till våldet på norra Irland, inte en lösning på problemet.

Många protestantiska arbetare ser trupperna som något slags allierade, som vänner. För marxister är det livsfarligt och rent av kriminellt att stryka sådana känslor medhårs. Uppgiften är inte enkel, men de protestantiska arbetarna måste konfronteras med det faktum att de lojalistiska gängen och den brittiska armén är deras verkliga fiender, inte katolska arbetare och republikaner. En sund och varaktig enhet mellan katolska och protestantiska arbetare kan bara uppnås genom att de sistnämnda på ett djärvt sätt tvingas att ta ställning till vissa grundläggande fakta, som att de skadar sig själva i det långa loppet genom att gå den brittiska borgarklassens ärenden.

En revolutionär socialistisk medvetenhet hos proletariatet, katoliker såväl som protestanter, kan bara växa fram ur kampen för såväl sociala som demokratiska och givetvis revolutionära krav. En kamp som begränsar sig till demokratisk krav mot den militära närvaron och liknande kommer inte att dra med sig många protestanter. Alla ansträngningar måste göras för att mobilisera en klassfront i strid för gemensamma ekonomiska och sociala krav.

Kritiskt stöd till IRA
Även på Nordirland har den antiimperialistiska enhetsfrontens taktik varit högst användbar. Sinn Fein är inte ett socialistiskt parti, inte ens ett reformistiskt borgerligt arbetarparti utan ett borgerligt demokratiskt parti med en antiimperialistisk profil. IRA är inte en revolutionär arbetarmilis men inte heller terrorister, utan en småborgerlig stadsgerilla med stort stöd inom de katolska arbetarleden. Trotskismen kan under inga omständigheter kapitulera eller ens anpassa sig ideologiskt och politiskt till dessa inbitna småborgerliga nationalister. De kommer aldrig att bygga ett ledarskap för den kommande socialistiska revolutionen (de vill ju inte ens göra det till att börja med). Däremot har marxister en sak gemensamt med dem: kampen för rätten till ett enat oberoende Irland. Så länge Sinn Fein och IRA inte backar undan från detta och så länge de åtnjuter stöd från sektorer av arbetarklassen i norr bör marxister ge dem ett kritiskt stöd. I val uppmanar vi till en röst på Sinn Fein. Vi motsätter oss all förföljelse i form av speciallagar och så vidare mot IRA:s aktivister. Deras fängslade krigsfångar måste släppas omedelbart.

Även utifrån marxistisk utgångspunkt är IRA:s kamp helt legitim. Däremot är vi bestämda motståndare till deras program och metoder. Att bara kämpa för ett oberoende Irland räcker inte då massornas grundläggande problem inte kan lösas vare sig inom nationalstatens ramar eller på kapitalistisk basis. Deras taktik med individuell terror har försvagat, inte stärkt, de katolska arbetarnas förmåga att slå tillbaka mot de brittiska trupperna. IRA och deras vapen står inte under någon som helst kontroll från arbetarklassen på basplanet. Överhuvudtaget reducerar IRA:s elitistiska taktik massorna till aktörer vid sidan om deras verksamhet. Det är dock viktigt att påpeka att marxister inte kritiserar IRA med pacifistiska och humanistiska argument. Vi ifrågasätter inte att det behövs vapen för att försvara sig mot den brittiska imperialismens aggressioner. Frågan gäller hur vapnen används och av vem.

Än så länge har inte IRA och Sinn Fein kapitulerat på samma kriminella vis som PLO:s ledning har gjort. Om så sker finns det inte någon anledning att fortsätta med det kritiska stödet. Man måste säga att det var helt korrekt av IRA att avbryta den senaste vapenvilan eftersom fred under imperialistisk ockupation per definition är en reaktionär fred som gynnar klassfienden.

Internationell socialism
Den kommande socialistiska revolutionen ställer som sin uppgift att upplösa nationalstaten och integrera alla de gamla länderna i en världsomfattande arbetarrepublik. Mot nationalismen ställer vi därför internationalismen, arbetarnas och de förtrycktas solidaritet över alla nationella, etniska och kulturella barriärer. Det klasslösa kommunistiska samhället innebär att alla nuvarande kulturer och nationaliteter smälter samman i en ny och högre form av universell mänsklig enhet.