Kurdistan – en förtryckt nation

Med tanke på att Kurdistan är världens största nation utan en egen stat är det viktigt för marxister att nå en förståelse av och presentera en lösning på det kurdiska folkets kamp för frihet. Eduardo Montero ger här en bakgrund till Kurdistanfrågan.

Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 4, våren 1998.

Sedan slutet av 1980-talet har Kurdistanfrågan uppmärksammats alltmer. Den irakiska regimens gasbombningar av Halabja -88 och flyktingkrisen våren -91 i efterdyningarna av Gulfkriget var två viktiga vändpunkter. Kurdiska Arbetarpartiets, PKK, väpnade aktioner i turkiska Kurdistan har också debatterats mycket.

Enligt min mening reser situationen i Kurdistan en rad viktiga principiella frågor som bör kommenteras. Några exempel är: Vad är egentligen en nation? Hur skall nationellt förtryck definieras? Är kurderna verkligen en nation? Vilken revolutionär strategi kan segra i kampen mot nationellt förtryck? Vad är trotskisters uppgift i förhållande till förtryckta nationer?

Nationen Kurdistan
Till att börja med vill jag definiera innehållet i begreppet ”nation” och visa på vad sätt en sådan skiljer sig från till exempel etniska grupper. Historiskt sett uppstod nationaliteter och nationalstater (primitiva former av stater fanns redan på antiken men var inte uttryck för nationer) i samband med kapitalismens framväxt. De nya kapitalistklasserna behövde suverän kontroll över klart definierade hemmamarknader. Därav de nya staterna. I syfte att homogenisera dessa skapades nationaliteter ofta genom assimilering av olika folkgrupper in i en dominerande kultur. Ur ett marxistiskt perspektiv är en nation alltså en specifikt borgerlig produkt som svarar mot behoven hos ett givet produktionssystem det vill säga kapitalismen. De exakta kriterierna för en nation bestäms av verkligheten och inte något teoretiskt schema, marxistiskt eller annat. Trots det kan vi peka på några punkter som hjälper oss att orientera oss i förhållande till den här problematiken. Att skilja på nation och etnisk grupp kan till exempel vara viktigt ur programmatisk synvinkel.

De materiella faktorerna får bilda utgångspunkt. För det första måste det finnas åtminstone något som påminner om ett borgerligt samhälle. Med andra ord: ett proletariat och en härskande klass inbegripna i en klasskamp. Geografisk hemtillhörighet kan vara en viktig utgångspunkt. Men det räcker inte. Andra faktorer är också nödvändiga komponenter. Här kommer kulturen in. En gemensam historia, kollektiva riter och traditioner, språk, religion och så vidare. Varje nation måste rimligtvis uppfatta sig själv som just en nation i det folkliga medvetandet, annars blir det hela ganska poänglöst. Kort sagt, det behövs en nationalkänsla.

Nation är alltså inte samma sak som stat. Det sistnämnda är ett juridiskt förhållande som inte alltid befinner sig i harmoni med nationalkänslan. Sydkorea är till exempel en nation men ändå uppdelad på två stater. Sovjetunionen var ett exempel på motsatsen, flera nationer inom en och samma stat.

I motsats till nationer är etniska grupper en mycket mer begränsad kategori. De kan kännetecknas av spridda beståndsdelar i vad som gör en nation. En skillnad är att nationalitetstillhörighet som sagt handlar väldigt mycket om medvetande och självupfattning. Etnicitet däremot föds en person in i och går huvudsakligen ut på arvsanlag. De många minoriteterna i USA är ett bra exempel. Indianer, svarta, sydkoreaner, italienare med flera är utan tvekan distinkta etniska minoriteter på grund av hudfärg, språk och härkomst. Ändå identifierar de sig med USA som nation. Man är afro-amerikan och så vidare. Det skulle knappast vara hållbart att hävda att de svarta är en egen nation. Svarta ledare som har gjort det har sällan fått särskilt mycket stöd.

Med den här artikeln skulle jag vilja visa att Kurdistan verkligen uppfyller kriterierna för en nation och därmed förtjänar de rättigheter som följer med det, rättigheter som bara kan realiseras och försvaras genom kurdernas, huvudsakligen arbetarklassens, revolutionära kamp för socialismen.

Befolkningsmängd och nationsgränser
En av de mer kontroversiella sakerna rör antalet kurder. Regimer som Turkiet och Irak har en tendens att sätta siffrorna så lågt som möjligt av politiska skäl. Det gäller att marginalisera betydelsen av kurder och deras krav så mycket som möjligt med olika metoder. Olika kurdiska partier och rörelser har ofta en tendens att överdriva antalet på grund av sina politiska motiv. Problemet är att det egentligen inte finns någon tillförlitlig statistik eftersom man i till exempel Turkiet tills helt nyligen förnekat att det överhuvudtaget existerar något som heter kurder. I många andra stater innebär det oftast fördelar om man kan dölja sitt kurdiska ursprung, vilket givetvis snedvrider statistiken. Hursomhelst, jag kommer här att redovisa relativt pålitliga siffror av frilansjournalisten David McDowall, specialist på mellanöstern och med flera verk om Kurdistan bakom sig (se tabell).

Ett annat föremål för het debatt är var Kurdistans gränser egentligen går. En väldigt känslig fråga eftersom flera staters territorium ifrågasätts. Icke desto mindre är det så att kurderna av tradition dominerar ett betydande område där Irak, Turkiet och Syrien möts. Ända sedan 1200-talet har begreppet Kurdistan använts i anknytning till detta område. Även om regionen befolkas av andra grupper så är det kurderna och deras kultur som har majoritetsanslutning i östra Turkiet, nordöstra Syrien och i nordvästra Iran.

Religion och kultur
De flesta kurder, drygt 80 procent, bekänner sig till Islam. Närmare bestämt Sunniriktningen. Mest betydande av de religiösa minoriteterna är förmodligen de så kallade Alevis i Turkiet. En form av shiiter som till skillnad från den iranska varianten är oortodox.

Huvudsakligen pratar alevis en kurdisk dialekt kallad för Zaza. Därmed skiljer de sig i ytterligare ett avseende från kurder i genomsnitt som pratar antingen Kurmanji eller Sorani. Detta är två dialekter som var och en innehåller ganska många olika lokala varianter och underdialekter. Hittills finns alltså ingen standardiserad dialekt eller gemensamt skriftspråk. Kurmanji skrivs som exempel med både krylliska bokstäver och Hawar (en turkisk form av latin).

Trots skillnaderna delar kurderna en gemensam livsstil och syn på sig själva. Värderingar, kulturella mönster och historiskt arv binder kurder från skilda regioner samman med varandra. Fortfarande i dag är det till exempel delvis relevant att prata om Kurdistan som ett stam- och klansamhälle.

På grund av kolonialisternas och imperialisternas sätt att beskriva de förtryckta folkens livsmönster i kolonierna har begrepp som ”stam” och ”klan” delvis fått en dålig klang. Men marxister använder givetvis inte de här termerna med ett chauvinistiskt innehåll, utan som en beskrivning på en viss typ av sociala relationer med rötter i förhistoriska förhållanden. Stammar uppstod som frivilliga förbund av urkommunismens storfamiljer. De svetsades samman av blodsband, ett territorium och i kampen för överlevnad mot naturen. Absolut lojalitet till stammen var nödvändig för såväl kollektivets som individens bästa. Varje stam utan stenhård sammanhållning gick oundvikligen under från fientligt tryck utifrån. Under en fas av mänsklighetens utveckling var stammar den högsta formen av samhällelig enhet. Klassamhällets uppkomst tog emellertid inte död på stamsamhällena i till exempel Afrika och Mellanöstern. Det vanligaste var att stammarna omformades i enlighet med klassmässiga normer. De antog patriarkala och förtryckande strukturer där ”hövdingarna” och deras familjer har utgjort enväldiga ledarklickar inom härskande klasser och kaster. Kulturen och moralen har formats för att rättfärdiga en sådan ordning.

Kurdernas samhällsliv har fram till dags dato varit ett bra exempel på ett stamsamhälle. Det betyder att den enskilde kurdens grundläggande lojalitet inte har utgått ifrån klass, kön, ideologi, religion, kultur eller nation utan från blodsband inom en familj samt densammas plats inom en given stam det vill säga sammanslutning av flera familjer under ett överhuvud (kallad för agha inom den kurdiska traditionen) inom ett viss landområde. Nomadstammar har också varit vanligt.

Naturligtvis har andra identitetsmarkörer, religion bör nämnas, inte varit frånvarande eller oväsentliga men stam och klanlojaliteterna har av tradition varit dominerande. En av konsekvenserna har varit historiskt nedärvda våldskonflikter mellan de kurdiska stammarna. Det är en av de främsta orsakerna inom det kurdiska samhällets överbyggnad till att ingen allkurdisk nationell identitet har utvecklats. Sen krävs det naturligtvis en analys av den ekonomiska utvecklingen för att förklara hur det kan komma sig att stamstrukturerna kunnat bibehålla sin vitalitet så pass länge, mer om det senare.

Hursomhelst, under 1900-talet har kapitalismens inträngande i regionen underminerat feodala och förfeodala strukturer. I strikt organisk bemärkelse försvann stamsamhället som dominerande social organisationsform på 70-talet i Kurdistan. Urbaniseringen av det kurdiska samhället samt diktatoriska ingrepp i dess demografiska sammansättning från olika regimer i området är de två viktigaste förklaringarna. Att upprätthålla stamordningen i isolerade nomadstammar eller halvfeodala bysamhällen där tiden bildligt talat stod stilla var en sak. Men för de miljontals kurder som dragits in i industrins klassgemenskap eller i storstädernas anonymitet finns ingen möjlighet att bibehålla en uråldrig och stel stamstruktur helt obrukbar i ett modernt samhälle med sina avancerade krav på flexibilitet och lojaliteter av ett helt annat slag än till en hövding.

I en kapitalistisk ordning måste var och ens uppbundenhet först och främst vara till kapitalet och nationen. För att inte rivaliteten kapitalisterna emellan ska slita sönder samhället krävs lagar och en stat. Redan i och med dessa två enkla faktum blir en stamstruktur omöjlig. Stammens ledarklick kommer oundvikligen att tappa mark gentemot bourgeoisien och den borgerliga staten kommer inte att acceptera några parallella stambaserade rättsnormer till sina egna. Lägg därtill den solidaritet som skapas över alla gränser inom den exploaterade klassen i sin dagliga kamp mot exploatörerna och det blir uppenbart att en förhistorisk kvarleva som stamsamhället oundvikligen måste försvinna när det råkar i närkontakt med kapitalets ordning.

Det paradoxala i situationen är att stamsamhället förefaller ha fortlevt på det mentala planet bland många kurder. Man skulle kunna uttrycka det så att gamla attityder och reflexer än inte har försvunnit helt. Familjer och ledare med rötter i de gamla stammarnas ledarskikt fortsätter att spela en stor roll. Så gör även politiska formationer som ursprungligen skapats som delar av en stam eller familj. Företeelser som blodshämnd och liknande är fortfarande inte utplånade.

De regimer som har styckat upp Kurdistan sinsemellan sig har på ett skickligt sätt använt stamstrukturen och försökt hålla den vital. Genom mutor och privilegier har ledarskikten kunnat knytas upp till regimerna och förmåtts att spela en polisroll mot kurdisk opposition.

Ottomanska riket
Det exakta ursprunget till kurderna förefaller att vara okänt. Man tror att det från början rörde sig om indo-europeiska stammar som för fyra tusen år sedan invandrade till de bergsområden som i dag bebos av deras ättlingar kurderna. Relativt tidigt under islams historia, 700- och 800-talen, konverterade kurderna och blev muslimer som en följd av arabiska invasioner. Runt 1000-talet uppstod de första kurdiska furstendömena. Under de efterföljande århundradena uppstod en rad dynastier och riken som alla var oberoende men knappast nationalstater i modern borgerlig bemärkelse.

I början på 1500-talet formade de olika kurdiska furstendömena en allians med det ottomanska imperiet under ledning av Sultanen Selim den grymme mot perserna, en pakt som för kurdernas del framtvingats av Shahens ständiga försök att annektera de små kurdiska rikena. Efter att Shahens armé besegrats av kurderna och turkarna upprätthölls pakten genom ömsesidiga eftergifter och åtaganden. Man erkände oberoendet hos sexton kurdiska furstendömen samt cirka femtio kurdiska sanjaks (förläningar). Förstendömena åtnjöt närapå total självständighet från det Ottomanska imperiet. Med ett undantag. De förband sig att inte utmana imperiet territoriellt. Furstendömenas gränser skulle vara statiska. De fick alltså inte slå sig samman heller. Ottomanska imperiet såg dem gärna som underordnade bundsförvanter men ville förhindra framväxten av möjliga rivaler. Förläningarna sköttes av ett slags guvernanter med fria händer och total makt inom sina respektive territorier. Deras skyldigheter gentemot de ottomanska sultanerna bestodi att ovillkorligen kämpa som riddare i olika erövringskrig framförallt mot perserna. Den här ordningen bestod i stort sett fram till början av 1800-talet då det ottomanska imperiets nedgångsperiod redan var ett faktum.

Det bör igen påpekas att det inte fanns något nationellt kurdiskt koncept under den här tidsperioden, lika lite som det fanns nationella koncept i Europa under feodalismen. Lojaliteterna var stammässiga och religiösa. Bland annat på grund av detta var det oftast en smal sak att spela ut kurderna mot varandra. Olika stammar och klaner låg som regel i en oförsonlig fejd med varandra och tvekade inte att gå in i allianser med icke-kurdiska makter för att slå ut sina rivaler. Dessutom hade de en religiös identitet gemensam med det ottomanska imperiet.

I början på 1800-talet hade den ekonomiska, vetenskapliga och politiska utvecklingen helt sprungit förbi det medeltida ottomanska imperiet. Man började tappa mark i förhållande till andra makter och sökte efter en ny källa till militär styrka. Därför började en period av ottomansk intervention i de kurdiska områdena med syfte att inordna kurderna i imperiets militära apparat. Det blev ett slut på självständigheten och början på en helt ny era för kurderna öppnades. I stort sett alla kurdiska områden annekterades in i det ottomanska imperiet med undantag för de som perserna tog hand om. 1800-talet var därför ett sekel av ständiga kurdiska revolter.

Ett gemensamt drag hos alla betydande kurdiska uppror under 1800-talet var deras ursprung i ambitionerna hos ledande aristokratiska klaner i de kurdiska samhällena. Bara i lokala fall och i sporadisk tappning förekom spontana resningar från de plebejiska skikten. Den Ottomanska dynastin insåg det här och beslutade sig för en taktikomläggning. Under ledning av Sultanen Abdulhamid II påbörjades en process av integrering av de ledande kurdiska klanerna in i den Ottomanska statsapparaten. Kurdiska shejker och hövdingar gavs betydande poster inom imperiet. Ett särskilt kurdiskt elitkavalleri inom den ottomanska armén skapades. Det religiösa kortet spelades ut med vädjanden om muslimsk enhet mot de otrogna och så vidare. Assimilationstaktiken visade sig vara effektiv åtminstone på ytan under den korta tid som det Ottomanska imperiet hade kvar.

Som en undertryckt del av det Ottomanska imperiet var det inte tal om en utveckling bort från de feodala förhållandena för kurdistans del. Det förekom inga impulser till vare sig industrialisering eller jordreformer, två nödvändiga beståndsdelar för att skapa en borgarklass, i sin tur en nödvändig faktor om ett feodalt system skall kunna brytas sönder och lämna plats för fullt utvecklad kapitalism.

I 1600- och 1700-talets Europa kunde det ekonomiska överskottet dels från röveri i Amerika, Afrika och Ostindien och dels från ett effektivare jordbruk investeras i den framväxande industrin. Jordlösa bönder blev proletärer. Den här utvecklingen skapade en stark och progressiv kapitalistklass som kunde ta upp kampen mot den gamla ordningen på ett minst sagt skoningslöst sätt ibland. Franska revolutionen 1789 och det utdragna revolutionära inbördeskriget i England på 1600-talet är två tydliga exempel.

Den ekonomiska och politiska situationen i den kurdiska delen av det ottomanska imperiet medgav emellertid inte en motsvarande utveckling. När imperiet började spricka upp fanns det helt enkelt ingen kurdisk bourgeoisie eller dynamiskt framväxande kapitalistiskt samhälle utan bara ett statiskt och efterblivet feodalt stam- och klansamhälle.

En effekt av 1800-talets uppror var att idén om en kurdisk nation hade börjat slå rot. En kollektiv kurdisk medvetenhet hade framträtt i embryonal form som ett resultat av den ottomanska repressionen. Under imperiets sista år förstärktes den kurdiska nationalkänslan ytterligare trots lugnet och det faktiska underordnandet i förhållande till sultanen. Assimilationstaktiken medförde nämligen att ett ledande skikt av kurder för första gången fick tillgång till en högre utbildning och kom i kontakt med demokratiska och nationalistiska idéer med västeuropeiskt ursprung. Söner till hövdingar fick tillträde till universitetet i Istanbul eller till imperiets militärakademi. Båda ställena kokade av revolutionär, nationalistisk och sekulariserad agitation. Inom militären agerade till exempel ungturkarna som bäst i början på 1900-talet.

Ur den här miljön skapades den första kurdiska intilligentian. Dessa kurdiska intellektuella pionjärer var de första att på allvar ta itu med uppgiften att börja formulera en nationalistisk linje, programmatiskt och organisatoriskt, med målsättningen att realisera ett oberoende Kurdistan. Man bör dock hålla i minnet att det här skiktet av borgerliga revolutionärer mot feodalism och kolonialism i slutändan mest representerade sig själva och inte en vital kurdisk bourgeoisie på uppgång. Som vi har sett saknades en sådan. När det kom till kritan var dessa nationalistiska revolutionärer som generaler utan en armé. Ett politiskt program kan nämligen i slutändan bara få kraft om det motsvarar behovet hos en klass eller socialt skikt i samhället. Det säger sig självt att ett program för nationell borgerlig revolution utan en borgarklass som kan genomföra det faller platt till marken. 1800-talets kurdiska uppror var heller inte några sociala resningar mot feodalismen som sådan utan snarare politiska uppror mot ottomanernas administration.

Kurdistan styckas upp
I samband med första världskriget ställde det Ottomanska imperiet upp på Tysklands sida mot de allierade. Axelmakternas förlust innebar dock dödsstöten för imperiet.

Redan 1908 hade Sultanen störtats genom de så kallade Ungturkarnas revolt. Det var en grupp turkiska nationalistiska officerare med vissa idéer om modernisering och liberalisering av imperiet. Ungturkarna utlovade konstitutionella reformer och lika rättigheter för alla nationaliteter inom väldet. Syftet var att manövrera till sig en så stor social bas som möjligt för att kunna avsätta sultanen utan risk för inbördeskrig eller liknande. Först gav deras militärkupp en impuls till politisk organisering bland de förtryckta folken men ganska snart gjordes nya tongångar sig gällande. Redan 1909 började den nya regimen att genomföra en hårdhänt turkifieringspolitik av det Ottomanska imperiet som visade sig helt kontraproduktiv för deras del och enbart accelererade de nationella motsättningarna. Araber, armenier och kurder genomförde en rad revolter och band började att knytas mellan de olika grupperna.

Runt 1918 var Ottomanska imperiet i totalt sönderfall. Man hade kapitulerat för de allierade, armén höll på att rasa samman, revolter överallt och större delen av Turkiet ockuperat av brittiska, franska, italienska och grekiska trupper. Sådana var styrkeförhållandena när den nya världsordningen skulle regleras.

I kaoset runt 1918-19 skulle det förmodligen ha gått att utropa en oberoende kurdisk stat som hade accepterats av de allierade eftersom ingen stark konkurrerande supermakt fanns i det läget som hade kunnat inkorporera den nya staten i sin egen intressesfär. Kollapssen för ottomanväldet medförde att den blockeringen var borta. Åtminstone i efterhand är det uppenbart att kurderna själva inte var mogna att ta chansen. Det fanns helt enkelt ingen politisk och social rörelse med kraft nog att ställa sig i spetsen för en sådan utveckling. De konservativa stamledarskapen var mest intresserade av att bibehålla sina positioner och privilegier. De såg med oro på perspektivet av en kurdisk stat som oundvikligen skulle ha degraderat dem till förmån för ett nytt borgerligt allkurdiskt ledarskap. Majoriteten av de vanliga kurderna hoppades i första hand på återupprättandet av en större muslimsk enhet i imperiets ställe. Religiös tillhörighet var vid den här tidpunkten fortfarande viktigare än nationell.

I augusti 1920 undertecknades fredsöverenskommelsen i Sevres som var tänkt att reglera de nya gränserna i Mellanöstern efter kriget. I den gavs vissa löften om en egen statsbildning för kurderna.

Efter Sevres konferensen tog emellertid en ny regim makten i Turkiet under ledning av Kemal Ataturk. Kemalisterna var inte intresserade av att fullfölja det avtal som den gamla Ottomanska regimen hade skrivit på eftersom det exkluderade stora turkiska områden från den tänkta turkiska staten. Att Turkiet hade fallit offer för imperialismens inbördes intriger och maktkamp råder det inget tvivel om. Ataturk organiserade en nationell självständighetsrörelse mot imperialisternas uppkarvning av Turkiet. För att uppnå maximal slagkraft tonade han ned den rena turkiska nationalismen till förmån för apeller om att ena turkar och kurder mot de kristna. Kurder och deras organisationer spelade faktiskt en viktig roll som stödtrupper till det kemalistiska maktövertagandet.

Som en del i försvaret av Turkiets rätt till nationellt självbestämmande borde det vara självklart för marxister att försvara linjen om ett militärt block med Ataturk mot imperialisterna. Lika självklart är det att inte ha några illusioner om borgerliga nationalister i koloniala länder. De representerar den lokala borgarklassens intressen mot det utländska kapitalets dominans. Ataturks regim visade sig också mycket riktigt vara en svuren fiende till arbetarklassen och vänstern. Tusentals arbetaraktivister mördades under hans regim. Kemalisterna visade också snart sitt rätta chauvinistiska tryne i förhållande till de icke-turkiska invånarna. Den borgerliga nationalstaten kräver sin ideologi – nationalismen. Dess syfte är att homogenisera nationen. Därför måste varje bourgeoisie med nödvändighet bli mer eller mindre chauvinistisk. I Turkiets fall har det varit mer, vilket kurderna har fått känna på.

1923 signerades en ny överenskommelse, i Lausanne, som var mer gynnsamt för Turkiet. Samtidigt ströks alla hänvisningar till en kurdisk stat. De kurdiska områdena delades ut till de nya regimer som uppstått i områden. Redan från början genomfördes hänsynslösa förföljelser mot kurder i de nya staterna. Kurdiska skolor, föreningar, publikationer och religiösa samfund förbjöds. Det provocerade förstås fram nya oroligheter. Men framförallt gav det ytterligare en rejäl skjuts framåt åt det nationella medvetandet. Någonting som liknade en allkurdisk identitet började snabbt att sprida sig utanför intellektuella och politiskt organiserade kretsar. Trots det skapades ingen samlande kraft stark nog för att etablera ett Kurdistan underifrån.

Under hela 1900-talet har Kurdistan förblivit en uppstyckad nation, inkorporerad under flera olika staters herravälde. En orsak är att de västmakter som dikterade villkoren efter första världskriget inte ansåg sig ha behov av ett Kurdistan. Första världskrigets segerherrar hade alla ett intresse av att tillförsäkra sig maktsfärer i mellanöstern. Ottomanska imperiet hade lämnat ett gigantiskt vakuum efter sig och det behövdes raskt fyllas. Imperialisterna ville sist av allt se nya oberoende starka stater skapas. Skräckscenariot var uppkomsten av en självständig regional stormakt. Därför skapades en rad helt artificiella statsbildningar, i regel som protektorat åt något västland det vill säga de styrdes genom dekret från Västeuropa.

Kurderna var mer värdefulla som en bricka i ett spel än något annat. Uppstyckningen av Kurdistan tjänade till att tillfredsställa territoriella ambitioner hos de nya staterna Irak, Iran, Syrien och Turkiet i första hand. Bland annat kunde kurderna fylla en militärstrategisk funktion som buffertzon i händelse av aggressioner mellan länderna.

En annan orsak står att finna inom det kurdiska samhället självt. En embryonal nation så djupt splittrad av stam och klankonflikter kunde helt enkelt inte ta för sig. Det fanns ingen homogen ledande klass som kunde ta ledningen. Inga partier. Ingen förankrad nationalistisk ideologi. De flesta ledare grundade sig på stamlojaliteter och kunde inte fylla en enande funktion i ett medeltida samhälle lång borta från franska revolutionen och utvecklingen i Västeuropa. Detta har fortsatt att vara det 20:e århundradets stora förbannelse för kurdernas del.

Den permanenta revolutionen
Det bästa analytiska redskapet som finns för att förstå situationen i ”tredje världen” inklusive Kurdistan är, förutom Lenins imperialismteori, Leo Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. 1905 konstaterade han att den underutvecklade ryska bourgeoisien inte skulle kunna leda en revolutionär brytning med landets halvfeodala system i syfte att grundlägga ett modernt kapitalistiskt samhälle. Trotskij menade att den ryska borgarklassen var alltför uppknuten till jordägarklassen och dessutom alltför dominerad av västimperialismen för att kunna skapa sig en oberoende plattform. Den skulle aldrig kunna organisera segerrika borgerliga revolutioner av till exempel franskt eller engelskt snitt. Han ansåg också att detta var ett allmängiltigt tillstånd för det som i dag kallas för ”tredje världen”.

Slutsatsen var att endast proletariatet i allians med bönderna skulle kunna överkomma den halvfeodala efterblivenheten samt uppnå nationell frigörelse som en del i den socialistiska revolutionen. Under arbetarnas kommando skulle den borgerliga revolutionen omedelbart permanentas över i ett socialistiskt uppror i internationell skala. Trotskij var tidigt på det klara med att ingen arbetarstat skulle kunna överleva i sund tappning som en isolerad företeelse.

Utvecklingen i Kurdistan har bekräftat den permanenta revolutionens teori i alla dess viktigaste drag. Som vi har sett har den svaga kurdiska bourgeoisien varit helt oförmögen att leverera nationell frigörelse och avancerad kapitalistisk utveckling åt ”sin” nation. Den har inte kunnat utmana vare sig imperialismen, de regionala stormakterna eller stamstrukturerna. I dess ställe har den kurdiska småborgerligheten försökt att träda in. Men småbourgeoisien är en mellanklass som måste följa någon av det borgerliga samhällets två huvudklasser, arbetarna eller kapitalisterna, och kan därför inte spela en oberoende roll. Istället har de konsekvent vacklat mellan att stödja sig på olika utomstående krafter (imperialismen, f.d. sovjetblocket, arabstaterna etc) i hopp om att hitta en messias att leda dem till seger. Mer om detta senare.

75 år av ockupation
I mer än sju decennier har kurderna fått leva med effekterna av Lausanne-avtalet. Ibland har förhållandena varit relativt drägliga, ibland har de utsatts för en folkmordsliknande politik. Oftast har situationen varit någonstans mittemellan; det vill säga en vardag med diskriminering och statliga repressalier. För att åskådliggöra situationen går jag nedan igenom förhållandena i några av de länder som ockuperar Kurdistan.

Turkiet
Turkiet är ett av de ledande länderna när det gäller förtryck av kurder. Tills nyligen har det officiellt inte funnits något Kurdistan enligt de turkiska myndigheterna. Den kurdiska regionen kallades alltid för ”östra Turkiet”. Kurderna har fått heta bergsturkar. Ända sedan Ataturks dagar har man hävdat att kurderna ursprungligen var turkar som levde i bergen och genom avskildheten tappade kontakten med den övriga nationen. På grund av detta utvecklade de en något säregen turkisk dialekt. Den här ”teorin” är en del av det kemalistiska arvet som lär att var och envar som bor i Turkiet är turk och därför också förnekar andra nationella och etniska grupper.

Fram till nyligen har det varit helt förbjudet att publicera något på kurdiska, att tala kurdiska eller ens nämna ordet. Numera finns begränsade möjligheter att sprida vissa kulturella alster. Fortfarande sker all undervisning på turkiska, ett språk som inte ens är i närheten av att likna kurdiska. Det är förstås förbjudet att bilda kurdiska partier.

Kurderna är diskriminerade även i ekonomiskt och socialt hänseende. Den genomsnittliga inkomsten är mindre än hälften av genomsnittet för turkar. 1990 beräknades det att arbetslösheten var dubbelt så hög som rikssnittet på 25 procent. Analfabetismen är högre bland kurder än turkar. Dessutom börjar bara 18 procent av kurdiska barn steg två i utbildningssystemet och endast nio procent slutför det.

Sådana här förhållanden leder givetvis till missnöje. Turkiet har dock en statsapparat med väl inövade reflexer för att kväsa oroligheter. Fängelserna är överfulla med kurder, verkliga såväl som inbillade politiska aktivister. Massdeporteringar, avrättningar och ”försvinnanden” är några metoder i repertoaren. Sedan 1990 har Guvernören över ”östra Turkiet” speciella befogenheter i enlighet med regeringsdekretet nummer 413. Han kan påkalla stängning av vilket media som helst som ”på ett felaktigt sätt informerar om händelser i regionen eller ägnar sig åt osann rapportering och kommentering; han kan deportera vem som helst om nöden så kräver”. Dessutom har alla som deltar i verkställande av handlingar med hänvisning till dekretet juridisk immunitet.

Irak
I vissa avseenden har Irak uppvisat en mer generös attityd till kurderna än till exempel Turkiet. Från regeringshåll har man aldrig förnekat existensen av ett distinkt kurdiskt folk. Tvärtom har man i den officiella propagandan ofta hyllat kurder som ett vördat broderfolk, lika goda irakier som de arabiska invånarna. Under tiden som vice premiärminister kunde Saddam Hussein till och med besöka kurdiska områden iklädd typiska folkloredräkter. 1974 skapades även en autonom kurdisk zon, visserligen med begränsade befogenheter men det var ändå något kurder i Iran och Turkiet bara kunde drömma om.

Samtidigt finns det en annan sida av den irakiska politiken gentemot kurder. Trots den officiella policyn diskrimineras kurder på alla nivåer i samhällslivet enligt mönster från Turkiet. Export av tobak är en viktig inkomstkälla för Irak. Nästan allt odlas i den kurdiska delen av landet. Mycket lite av exportinkomsterna har dock investerats i Kurdistan. Istället har man satsat på att utveckla de arabiska regionerna. Historien är densamma när det gäller oljan. Tyvärr har jag inte kunnat få fram någon modern statistik här. Men den jag har säger allt om varför Irak är mån om att behålla ”sin” del av Kurdistan. I början av 1960-talet bidrog Kurdistan med 80 procent av Iraks samlade oljeproduktion. Denna olja stod för över 50 procent av statens totala inkomster och 72 procent av exportinkomsterna.

Eftersom Kurdistan står för en stor del av den Irakiska ekonomin men inte får särskilt mycket tillbaka har stämningarna ofta utvecklats i separatistisk riktning. Myndigheterna har då svarat med, i bjärt kontrast till den officiella retoriken, att hårdhänt försöka assimilera kurderna i den arabiska befolkningen. På 1970-talet genomfördes omfattande deportationer av kurder till arabiska områden där tanken var att de så småningom skulle sugas upp. Samtidigt förflyttades stora arabiska grupper till de gamla kurdiska områdena för att flytta in i nyrenoverade bostadsområden.

Tidvis har missnöjet med den hårdhänta irakiska regimen blossat upp ordentligt bland kurderna (och irakierna själva för den delen). Eftersom en så pass stor del av inkomsterna i Irak går till militära ändamål har regimen haft omfattande resurser att sätta in mot kurdernas resningar. I det avseendet har Irak överträffat alla andra regimer som förfogar över kurdiskt territorium. Det värsta exemplet är väl massmordet i Halabja när över 6 000 människor beräknas ha omkommit efter gasbombningar. Journalister har rapporterat att hela staden stank av död och förruttnelse efteråt och att liken låg staplade överallt.

Iran
Iran är en mångetnisk nation där perserna bara utgör strax över 50 procent av populationen. Trots det har iranska myndigheter alltid, före såväl som efter -79, identifierat iranier med perser. Utbildningen sker på persiska vilket så klart är diskriminerande för kurdernas del. Under Shahens tid satsades inte mycket på de kurdiska områdena vare sig ekonomiskt eller socialt. Shahen utövade alltid ett mycket hårt militärt förtryck gentemot kurderna på grund av deras särskilt väl utvecklade nationella aspirationer. 1941 hade de iranska kurderna satt upp den så kallade Mahabadrepubliken, den enda oberoende kurdiska statsbildning som har existerat i modern tid. Det försöket krossades emellertid men har levt kvar som en källa till inspiration bland de iranska kurderna. Samtidigt har det varit en varning till efterkommande iranska myndigheter.

För den iranska staten har det varit av ett avgörande strategiskt intresse att förhindra en kurdisk statsbildning. Om kurderna fick en egen stat, vad skulle hindra alla de andra nationaliteterna i Iran från att också försöka genomföra motsvarande? En kurdisk stat skulle kunna innebära en nedmontering av den iranska staten och dess försvinnande som en rätt betydande faktor i mellanöstern.

Förtrycket mot kurder har haft en ganska religiös prägel i Iran eftersom regimen är ortodoxt shiitisk medan kurderna som sagt mestadels tillhör sunniriktningen. Särskilt under Iran-Irak kriget var detta problematiskt eftersom Irak är en pragmatisk sunnipraktiserande stat. Kurderna betraktades och behandlades då som potentiella femtekolonnare.

Före detta Sovjet
I före detta sovjet finns det ingen sammanhängande kurdisk population. I en del ex-republiker finns däremot ganska stora koncentrationer av kurder som immigrerat dit under olika perioder. Framförallt rör det Armenien, Azerbaijan, Georgien, Kazakstan, Kirgisien och Turkmenistan.

Överlag verkar de ha åtnjutit relativt liberala förhållanden. Värst förefaller det att ha varit under Stalintidens intensivaste utrensningsår. Annars har kurder kunnat utöva språk och kultur relativt obehindrat. Undervisning har skett på kurdiska, kurder har kunnat få jobb eller avancera i den regionala statliga hierarkin utan större bekymmer. Centralt har däremot den ryska byråkratin varit styrande förstås. Många andra nationaliteter har dock drabbats mycket värre än kurderna genom åren.

Syrien
En tredjedel av Syriens kurder bor i Damaskus. De resterande två tredjedelarna bor i landets norra delar. Repressionen mot kurder i Syrien har inte varit den värsta. Ändå har kurder helt klart varit utsatta för ett nationellt förtryck. De har klassats som ”icke-syrianer” och till och med utmålats som infiltratörer med syfte att förstöra den arabiska kulturen. De har inte kunnat gifta sig lagligt, registrera sina barn för skolgång eller ta in på sjukhus om deras kurdiska identitet varit känd. Detta har skapat ett stark tryck på kurderna att assimileras vilket också har hänt delvis. Precis som i Irak har myndigheterna försökt sig på massdeporteringar för att luckra upp alla koncentrationer av kurder.

En nation
Ett argument mot kurdernas rätt till en egen statsbildning som ofta har förts fram av delar av vänstern i Mellanöstern är att kurderna inte skulle vara en nation. Jag tror dock att kurdernas erfarenheter under 1900-talet har skapat den nationella medvetenhet som bara var embryonal i seklets början. Trots alla olikheter sinsemellan är de mer lika varandra än majoritetsbefolkningarna i de länder de lever i och det är något som betonas mer och mer i dag. För några decennier sedan skulle en kurd säkerligen ha identifierat sig som tillhörande en viss stam, region eller religion snarare än en kurdisk nation. I dag är förhållandet av allt att döma det omvända.

Det är i och för sig sant att det knappast finns en gemensam kurdisk ekonomi men det understryker bara den dialektiska relationen mellan bas och överbyggnad. Sanningen är alltid konkret, det är kurderna själva som måste avgöra om de är en nation eller inte. I det här fallet har den nationella medvetenheten etablerats före en nationell ekonomisk grund.

Nationellt förtryck skulle kunna definieras som en statligt systematiserad och strategiskt inriktad diskriminering av en nationell minoritet i ett land. Om det inte är statligt utan sker mellan individer eller mindre grupper så handlar det om motsättningar och förföljelser kanske men knappast om nationellt förtryck eftersom det rimligtvis bör vara nationer inblandat i det. En stat representerar alltid en nation och sista hand borgarklassen inom denna nation.

Ett nationellt förtryck måste också vara strategiskt, alltså sträcka över en längre period för att inte kunna betraktas som misstag eller ett tillfälligt fenomen. Det bör också vara systematiserat och generellt. Om det bara drabbar några individer i en minoritet så kan man ifrågasätta om det är den minoritetsgruppen som är förtryckt eller individerna som individer på grund av åsikter eller liknande.

Jag tror alltså att Kurdistan utan problem kan kallas för en förtryckt nation. Den är både en nation och den har dessutom oturen att vara förtryckt.

Det kan också vara intressant att definiera karaktären på det nationella förtrycket. Enligt min mening finns det många likheter med den kolonialistiska varianten. Främmande makter har annekterat det kurdiska territoriet och använder dess naturresurser och arbetskraft för egna syften. Man tillsätter olika administrationer som styr över kurderna i deras ställe. Alla självständighetssträvanden krossas.

Många uppror
Givetvis har inte kurderna varit helt passiva under 1900-talet. Tvärtom. Otaliga försök till att skapa ett självständigt Kurdistan har gjorts men alla har misslyckats.

Jag tänkte bara nämna Turkiet, Iran, Irak och Syrien eftersom de ”sovjetiska” kurderna har stått utanför alla oppositionsrörelser. Huvudsakligen kommer jag att koncentrera mig på de politiska rörelser som kurderna har skapat och inte gå igenom varenda uppror. Marxisters uppgift måste bland annat vara att avslöja de ledare som gång på gång har lett den kurdiska kampen rakt in i fördärvet. De småborgerliga, stambaserade, stalinistiska och reformistiska ledarskapen måste pekas ut som i högsta grad ansvariga för de katastrofer som har drabbat kurdiska arbetare och bönder.

Turkiet
1920-talet var en orolig tid med mycket militant kurdisk separatism. Under 1930-40-50-talen upplevde den kurdiska rörelsen en demoraliseringsfas efter flera blodiga nederlag. Den turkiska diktaturen var också mycket brutal under dessa år och det fanns inte mycket opposition överhuvudtaget. På 1960-talet började det dock röra på sig. Flera underjordiska grupper och publikationer bildades. 1970-talet var överhuvudtaget en stormig period i Turkiet. Ett sorts utdraget halvrevolutionärt läge skulle man kunna säga. Ur det allmänna tumultet föddes PKK, Kurdistans Arbetarparti, i slutet av decenniet. Oavsett vad man tycker om dem så är det en av de mest betydande kurdiska rörelser som har framträtt under 1900-talet.

PKK bildades 1978 av några kurdiska studenter under ledning av Abdullah Öcalan. Först 1984 inledde de sin gerillaverksamhet. Relativt snabbt lyckades de avancera till en position som den mest betydande vänstersubversiva kraften i Turkiet i allmänhet och Kurdistan i synnerhet. Journalister med inriktning på Mellanösten har beräknat att de förfogar över cirka 10 000 kvinnor och män under vapen samt har stöd av strax under halva den kurdiska befolkningen. Den turkiska regimen har som redan nämnts varit mycket hårt pressad och tvingats lägga ner ofantliga resurser på krigföring i ”Östra Turkiet”.

Under 1980-talet profilerade sig PKK hårt som en marxist-leninistisk rörelse kämpandes för ett oberoende Kurdistan. Inom vissa västeuropeiska vänsterkretsar har rörelsen varit föremål för en hel del beundran på grund av kombinationen av framgångar och en till synes kompromisslös radikalism.

Vilka är då egentligen PKK? I grund och botten är det en ganska traditionell stalinistisk gerillarörelse i ett underutvecklat land. Stalinismens främsta teoretiska ”bidrag” till marxismen var idén om ”socialism i ett land” och varje lands egen specifika väg till socialismen. Marx, Engels och Lenin hade däremot alltid förespråkat behovet av global socialism och en internationell revolutionär strategi och organisering. Vad det gäller PKK är dock den förstnämnda nationalistiska linjen nästan övertydlig. För dem är kampen i Kurdistan ett isolerat kapitel för sig snarare än ett av många frontavsnitt i det världsomfattande klasskriget. I och för sig saknas inte hänvisningar till den proletära internationalismen och liknande men retoriken motsvaras inte, och det är det viktiga, av handlingar i samma anda. Istället för en verkligt revolutionär internationalism har PKK utmärkt sig genom machiavellistiska manövrer helt i stalinismens och den småborgerliga tredjevärlden-nationalismens mest ortodoxa traditioner.

Det är ingen hemlighet att PKK har allierat sig med den syriska regimen för att få stöd i kriget mot den turkiska staten. Det är heller ingen hemlighet att de under lång tid har tillåtits ha baser i Irak på territorium kontrollerat av det Iranallierade PUK. I inget av dessa två länder har man försökt att bygga upp en omstörtande verksamhet mot regimerna i fråga, trots att det rör sig om regimer som förtrycker den inhemska kurdiska befolkningen och trots att mycket hård kritik har levererats mot de kurdiska partierna i framförallt Irak (PKK har ofta varit inblandade i väpnade strider med PUK). I syfte att inte reta upp Iran, Irak och Syrien har PKK helt enkelt valt att inte intressera sig för ett kurdiskt uppror i dessa länder.

Inte heller gör de några seriösa ansträngningar att nå de turkiska arbetarna. En segerrik revolution i Turkiet måste hursomhelst ändå bygga på enheten bland turkiska och kurdiska arbetare och bönder. Visserligen har PKK relativt nyligen upprättat en allians med den turkiska gruppen DHKP-C (Folkets Revolutionära Frihetsparti), förut kända under namnet Devrimci Sol (Revolutionära Vänstern). Huruvida det ska ses som ett seriöst försök att nå de turkiska arbetarna tycker jag nog bör ifrågasättas med tanke på DHKP-C:s inriktning. Det är en utstuderat ultravänsteristisk stadsgerilla med individuell terror som huvudsakligt nummer på sin repertoar. De arbetar helt efter (den falsifierade) teorin om att när staten provoceras till att visa sitt rätta brutala ansikte så kommer arbetarna att radikaliseras. Verkligheten är emellertid den att arbetarna ofta demoraliseras istället, vilket är precis vad som har hänt i Turkiet.

PKK arbetar dessutom helt i enlighet med stalinismens teori om revolutioner i statiska stadier. I koloniala stater har stalinisterna hävdat att det först krävs en nationellt och borgerligt demokratisk revolution sedan kan den socialistiska revolutionen bli aktuell i en ospecifierad framtid. I länder med diktatur har de hävdat att det först krävs en demokratisk revolution sen en socialistisk, o s v. På så sätt skjuter stalinisterna, precis som de klassiska reformisterna, hela tiden upp socialismen till morgondagen. Mycket riktigt har de gång på gång hamnat i motsats till massorna när dessa uttryckt revolutionära aspirationer. ”Tiden har inte varit mogen” har det hetat. Stalinismens tvåstadieteori är sålunda ett säkert recept för strejkbryteri och kontrarevolution. Men i sitt program skriver PKK följdriktigt:

Revolutionen har två aspekter: en nationell och en demokratisk. I det första steget måste revolutionen med nödvändighet ställa dessa aspekter i förgrunden. Eftersom den nationella konflikten utgör huvudkonflikten, är den bestämmande faktor för lösandet av den vidare samhällskonflikten. Så länge den nationella konflikten förblir olöst är lösandet av var och en av de sociala konflikterna omöjligt. Det första steget mot en revolution i landet måste nödvändigtvis ha en nationell karaktär. Revolutionens andra aspekt är den demokratiska.”

(PKK:s program från 1984, citerat ur Arbetarmakt-Magasinet nr 3).

Enligt PKK:s eget program syftar den väpnade kampen alltså inte till upprättandet av en proletär diktatur, rådsmakt och socialism, utan enbart till ett oberoende Kurdistan det vill säga ett oberoende borgerligt Kurdistan. Som rörelse betraktat är PKK därför ingenting annat än beväpnade reformister. Givetvis räknar de trots det tusentals ärliga, modiga och uppoffrande subjektiva revolutionärer i sina led till vars fotknölar Västeuropas förment marxistiska småborgarvänster inte ens är i närheten av att nå upp till. Detta obestridliga faktum ändrar ändå inte karaktären på programmet, ledningen och organisationens inriktning. Beväpnade reformister är ingenting nytt. Det förekom som ett exempel i motståndskampen i de tyskockuperade länderna under andra världskriget.

Det avgörande är inte om det finns vapen och radikal retorik med i bilden, utan huruvida det existerar ett socialistiskt program (för expropriering av expropriatörerna) och en revolutionär strategi. Eftersom PKK:s program uttalat är för nationell kurdisk kapitalism, borgerligt med andra ord, vore det en otålbar revision av marxismen att kalla dem för revolutionära kommunister i ordets egentliga bemärkelse.

PKK:s karaktär framträder tydligt vid en betraktelse av deras förhållningssätt till de sociala och politiska krafter som verkar i regionen. Kurdistans Arbetarparti (PKK) är inte en organisation med en strategisk inriktning till det kurdiska proletariatet. Som främsta revolutionära subjekt hittar vi deras egen gerillaarmé. Den huvudsakliga stödreserven utgörs av bönderna och landsbygdsbefolkningen som inte tilldelas en aktiv roll utan reduceras till hjälpredor i bästa fall och passiva åskådare i sämsta fall. De hundratusentals kurdiska arbetarna i storstäderna får inte plats i PKK:s gerillaistiska schema. När de kurdiska arbetarna drog ut i en omfattande kamprörelse 1989 hade PKK ingenting att erbjuda dem.

På grund av att vare sig arbetarna eller bönderna utövar någon kontroll över PKK spelar Öcalan med flera i princip en bonapartistisk roll. De vacklar mellan olika krafter för att söka stöd i kampen mot den turkiska staten. Ibland har betoningen legat på begränsat samarbete med det klanbaserade PUK i Irak, ibland på samarbete med Syrien, ibland på den egna militära apparaten, ibland på flirtande med islam, och så vidare. Men aldrig har de litat på den sociala tyngden hos de kurdiska massorna, arbetarna och bönderna, trots att den enda pålitliga revolutionära potentialen för att krossa kolonialism, kapitalism och all reaktion finns just där. Alla historiens stora revolutioner har varit ett verk av massorna och inte elitistiska militära apparater.

Under 1990-talet har PKK-ledningens manövrerande lett till en nedtoning av den radikala profilen. Hammaren och skäran har avskaffats som partisymbol. Den hårda marxist-leninistiska retoriken har blandats med lite allmän vänsternationalism och muslimska tongångar. Det kompromisslösa kravet på ett oberoende Kurdistan har ersatts av ständiga fredsutspel och inviter till förhandlingar med den turkiska regimen.

Det finns många anledningar till den utvecklingen. Staliniststaternas kollaps har självklart spelat en viktig roll i att desorientera världens staliniströrelser ideologiskt. De flesta har i likhet med PKK rört sig högerut. Att försöka nå en kompromiss med den turkiska regimen är bara en logisk följd av PKK:s teoretiska linje. Egentligen är det bara ännu en av alla dessa etapper som är ”nödvändiga”. Trots PKK-soldaternas kampvilja är det dessutom uppenbart vilket militärt underläge man befinner sig i mot Turkiet. En kompromiss, som oundvikligen blir på Turkiets villkor, måste te sig mer angenämnt än ett fullskaligt nederlag.

Trotskister kan inte ge något som helst politiskt stöd till PKK. Vi företräder ett annat program, annan strategi och annan taktik men även andra organisationsprinciper och annorlunda tradition. Däremot kan och bör vi samarbeta med PKK i konkreta aktioner mot en gemensam fiende. Ingen trotskist kan stå neutral i den konflikt som pågår i det så kallade Östra Turkiet. Den turkiska imperialistallierade chauvinismen i Ankara, en reaktionär regim som måste utplånas, är vår självklara huvudfiende i det här sammanhanget.

Iran
För närvarande upplever inte den kurdiska rörelsen någon särskilt intensiv period i Iran. De två mest betydande organisationerna är KDPI och Komala. Den sistnämnda är en kommunistisk gerilla som upplevde sin storhetstid i början på 1980-talet.

KDPI (Kurdiska Demokratiska Partiet i Iran) är traditionellt det största kurdiska partiet i Iran. Deras profil är en allmänt hållen vänsternationalism, historiskt med skapandet av ett oberoende Kurdistan på programmet. Under lång tid använde man gerillakampen som medel för att nå dit.

I slutet på 80-talet hade den ledande kadern dock dessillusionerats på detta perspektiv och sökte en förhandlingslösning med den iranska regimen. När KDPI:s ledare och grundare Abduhl Rhaman Ghassemlou skulle träffa en iransk representant på ett hemligt möte i Wien -88 blev han mördad, uppenbarligen av den han skulle träffa. Sedan dess har KDPI befunnit sig i något av en kris. Med några tusen man i vapen är det naturligtvis svårt att göra något mot den styrka på över 200 000 soldater som finns stationerade i iranska Kurdistan.

KDPI har en historia som sträcker sig tillbaka till mitten av 50-talet. Under revolutionen -79 spelade KDPI:s väpnade styrkor ”pesh mergas” (de som möter döden) en viktig roll i det kurdiska området för att störta shahen.

Irak
Irak har under flera decennier haft en omfattande kurdisk opposition. Om läget i Turkiet är ett exempel på stalinismens oförmåga till konsekvent revolutionärt agerande, så är läget i Irak ett tydligt exempel på klanherraväldets destruktiva följder.

KDP (Kurdistans Demokratiska Parti) är traditionellt den mest betydande kurdiska kraften i Irak. KDP:s födelse och vidare utveckling är intimt förknippad med familjen Barzani, till och med i så hög utsträckning att det är omöjligt att betrakta dem som ett parti eller gerilla i vanlig bemärkelse. Sådana organiseras runt ett politiskt program och företräder specifika klassintressen. Men inte KDP. Den rörelsen är en politisk och militär formation helt i Barzaniklanens tjänst. Det faktum att KDP har satt och fortfarande sätter likhetstecken mellan kurdernas generella intressen och Barzanifamiljens specifika intressen har framkallat otaliga katastrofer och haverier för kampen mot nationellt förtryck i Irak.

Barzanis började att spela en politisk roll redan under Iraks tid som brittiskt mandat på 1920-talet. Det var en aristokratisk och mycket mäktig klan som britterna försökte använda som vasaller för att kunna integrera en given del av Kurdistan i den nya arabiska staten Irak. Barzanis familjeöverhuvud hade fungerat som guvernör redan under det ottomanska imperiet och britterna försökte bygga vidare på samma modell. Barzanis visade sig dock ha lite mer långtgående ambitioner än så och försökte lägga under sig kurdiska områden utanför sina befogenheter. Sedan dess har de aspirerat på att upprätta ett Kurdistan under sin egen ledning.

KDP bildades inte förrän 1946 och deklarerade sig omedelbart vara ett ”marxist-leninistiskt inspirerat parti”. Vid första påseende verkar ett sådant ställningstagande motsäga påståendet att KDP är ett principlöst stamparti styrt av en halvfeodal familjeklick. I själva verket understryker det bara KDP:s förmåga att byta politisk inriktning som andra byter underkläder. KDP:s senare göranden och låtanden talar sitt tydliga språk.

1958 störtades monarkin i en revolution och en grupp radikala militärer under general Kassim lyckades ta makten i Irak. Mustafa Barzani, tillbaka från en tio år lång exil i Sovjetunionen (monarkin hade givetvis varit högerinriktad och det var tydligen naturligt med en allians med Moskva), förmådde KDP att upprätta en allians med den nya regimen. Grunden för deras pakt var de mest långtgående eftergifter till förmån för kurderna som någonsin har förekommit från någon regim i området.

Problemet var bara att den nya regimen var borgerlig och endast gick med på eftergifter åt kurderna under trycket av de revolutionära stämningarna bland massorna under perioden vid upproret. Redan efter något år börjades deras rätta chauvinistiska ansikte visa sig. Kurdernas nyvunna rättigheter avskaffades en efter en. Det var tacken för KDP:s drängtjänster under alliansperioden. Till exempel så hade de deltagit i attacker på kommunistpartiet (som för övrigt själva försökte svansa efter Kassim).

I början på 60-talet lanserade Kassim-regimen ett blodigt krig mot kurderna som fortsattes efter Baath-partiets kupp 1963. Senare samma år störtades emellertid Baathisterna i en ny kupp. Den nya regimen under Salam Arifs ledning förhandlade fram en fredsöverenskommelse med Barzani som ledde till en splittring av KDP. En stor fraktion under ledning av Jalal Talabani var missnöjda med fredsfördraget och tyckte att Barzani hade kompromissat för mycket, dessutom utan att rådgöra med partiet.

Mycket snart bröt fredsöverenskommelsen samman och nya väpnade strider tog sin början. I den konflikten valde KDP-Talabani att alliera sig med Baath-regimen i ett fåfängt försök att bli erkända som kurdernas officiella representanter. KDP-Barzani befann sig då under eld från både armén och rivaliserande kurdiska styrkor. I det läget valde Barzani att ty sig till Shahen av Iran, CIA och Israel för stöd (en märklig politik för ett ”marxist-leninistiskt inspirerat parti”.) De sistnämnda var mycket angelägna om att försvaga Baathstyret som upprätthöll vänliga relationer med Sovjetunionen och stod för en småborgerlig vänsternationalistisk politik helt i tidens anda. Imperialismen och sionismen valde KDP och Barzani som sitt perfekta redskap för destabilisering av Irak.

Eftersom Talabani sågs som en förrädare av många kurder isolerade han sig ganska effektivt vilket ledde till att regimen insåg den begränsade nyttan för egen del av ett samarbete med honom. I början på 70-talet gjordes istället en trevare till Barzani som accepterade och ett nytt fredsavtal med vissa eftergifter till kurderna var ett faktum. I samband med detta blev det uppenbart hur beroende Barzani hade blivit av framförallt USA, Israel och Iran. Naturligtvis bröt det snart ut ett nytt krig mellan hans KDP och Bagdad. Barzani gjorde ingen hemlighet av sin allians med de tre nämnda länderna. Ett uttryck för det var att KDP systematiskt överlämnade iranska kurder som flytt, till Savak, den ökända iranska säkerhetstjänsten. Man gjorde också allt för att förmå det iranska KDP att ligga lågt i kampen mot Shahens förtryck. KDP-Barzani valde helt enkelt att sätta kniven i ryggen på Irans kurder som ett sätt att kvitta ut tjänster mot gentjänster. Samtidigt måste det nämnas att iranska KDP hade ett visst samarbete med Bagdad mot Teheran.

1975 hade Bagdad krossat den kurdiska sidan. Därmed visades den sanna naturen hos kurdernas dåvarande ”vänner”. Teheran gav Irak fria händer mot kurderna efter att de gjort en överenskommelse om ett gränsproblem som hade infekterat relationerna mellan de två länderna. Irak avstod land till Iran i utbyte mot att de ströp all hjälp till kurderna. När de irakiska styrkorna gick till massivt angrepp såg Iran till att hålla sina gränser hermetiskt tillslutna mot flyktingar. All tillförsel av ammunition och så vidare stoppades.

Som tack för sina tjänster till amerikanarna fick Mustafa Barzani ändå gå i landsflykt i USA där han dog i cancer i mars 1979. Oavsett ledningens politik får det inte råda något tvivel om att de vanliga pesh mergas kämpade med ärliga intentioner. För dem gällde kampen ett Kurdistan fritt från nationellt förtryck.

Efter Mustafa Barzanis frånfälle togs kommandot över det sönderfallande KDP över av hans söner, Idri och Masud Barzani. De såg snabbt till att alliera sig med den reaktionära muslimska regimen i Iran. Detta gick så långt att de attackerade det iranska KDP militärt.

Iranska KDP var/är inte i första hand ett stambaserat parti utan en vänsternationalistisk kurdisk rörelse ledd av intellektuella. Som sådant hade de vid ett flertal tillfällen hamnat i politisk motsättning till sitt broderparti i Kurdistans irakiska del. KDP Barzani hade därför ett motiv utöver lojaliteten till mullornas regim till att attackera iranska KDP; sabotera för ett kurdiskt parti med ett delvis annorlunda koncept om hur kampen skulle kunna föras.

Trots att det kurdiska ledarskapet i Irak borde ha bränt sina fingrar på tidigare decenniers oheliga allianser upprepade de samma misstag under Iran-Irak kriget på 80-talet. Kurdistans Patriotiska Union (PUK), som bildats av Talabani på 70-talet, spelade en nyckelroll i förhandlingar med Teheran om en allians mot Bagdad. I samspel med Iran bildades en gemensam kurdisk front 1987. Genom militär koordination med Iran lyckades fronten uppnå anmärkningsvärda framgångar mot den Irakiska armén. Men uppenbarligen hade de kurdiska ledarna underskattat krisen i Iran till följd av kriget. 1988 tvingades Khomeini att acceptera ett fredsavtal och hade efter det inget intresse av att samarbeta med några kurder. Följden blev att hela det irakiska krigsmaskinen, systematiskt understött av imperialismen för att segra mot revolutionens och det västfientliga Iran, vändes mot kurderna. Igen var de svikna och utelämnade av en ”vän”. Iran hade givetvis inget intresse av att hjälpa dem efter krigets slut. Under kriget ansåg Teheran kurderna däremot vara utmärkta medhjälpare att utnyttja i destabiliserande syfte. Däremot ville iranierna aldrig se en kurdisk stat i en del av före detta Irak eftersom det hade gett ett farligt exempel till Irans kurder.

Den irakiska statens hämnd blev fruktansvärd. För första gången användes massiva gasbombningar med tusentals döda som följd. Det är värt att notera bristen på intresse från FN:s och västs sida när dessa brott begicks. Saddam Hussein var fortfarande en lydig vakthund i regionen åt Vita huset vid den tidpunkten. Invasionen av Kuwait 1990 hotade emellertid imperialismens kontroll över oljan och därför blev reaktionen en helt annan än när kurderna massakrerades.

Gulfkriget
I samband med Gulfkrisen 1990-91 öppnade sig nya möjligheter för kurderna. Men återigen visade sig de etablerade ledarskapen oförmögna till en revolutionär orientering. Under hösten 1990, vartefter krisen eskalerade, började den kurdiska fronten att förbereda sig för situationen efter en kollaps för Saddam Husseins regim. I december 1990 lanserade 17 irakiska oppositionsgrupperingar, inklusive den kurdiska fronten, ett alternativ till Baath-styret. Man förde fram ett rent borgerligt demokratiskt program för flerpartisystem, värnande om mänskliga rättigheter och Saddam Husseins avsättande.

Helt klart satte oppositionskoalitionen sitt hopp till effekterna av världsimperialismens, huvudsakligen USA:s, kommande attack mot Irak. Jalal Talabani gjorde en resa till Washington för att försöka förhandla med de amerikanska myndigheterna. Men blev ignorerad av Vita huset. KDP å sin sida ansåg att den resan var ett misstag och att det inte gick att lita på amerikanarna. Trots det uträttade de värdefullt underrättelsearbete åt de USA-ledda trupperna under krisen.

Återigen valde de kurdiska ledarna att sätta sina förhoppningar till en räddande kraft utifrån; imperialismen och borgerliga oppositionella krafter i Irak.

USA höll hela tiden kurderna och den irakiska oppositionen på mer än en armslängd avstånd. Vita huset befann sig i en komplicerad situation. Den regim som de understött som agentur mot Iran, arbetarklassen och vänsterrörelser och revolutioner i området hade visat sig vara lite för självständig. Frågan var vilka alternativ som stod till buds. Att helt kompromisslöst avsätta Saddam skulle ha kunnat bli som att öppna Pandoras ask dvs släppa lös helt okontrollerbara krafter som kanske inte alls skulle ha velat gå i Washingtons ledband.

Imperialismens strateger arbetade därför med perspektivet på att disciplinera Saddam alternativt en coup d´état från generaler eller officerare inom den irakiska armén. En pro-imperialistisk militärkupp skulle ha garanterat en samarbetsvillig regim med uppgift att hålla rent mot alla ”subversiva krafter”. Historiska erfarenheter visar nämligen att på krig följer ofta revolutioner och radikalism. Den skulle också ha förhindrat en desintegrering av den irakiska staten med ett oberoende Kurdistan som en möjlig konsekvens.

Ett av de villkor som Turkiet ställde för sin medverkan i den så kallade FN-koalitionen mot Irak 1991 var att inget Kurdistan fick resa sig ur kriget. En förståelig inställning med tanke på vilka problem den turkiska bourgeoisien har med den del av Kurdistan som man själv ockuperar. Ett oberoende Kurdistan i något område skulle med stor sannolikhet ha inspirerat till uppror bland de övriga kurderna.

Med tanke på allt det här var det givetvis helt befängt att sätta sin tillit på att imperialistiska bomber mot Irak skulle kunna hjälpa kurderna på något sätt.

Efter kriget, på våren 1991, kom de kurdiska ledarnas perspektiv helt på skam. För det första visades var den verkliga kraften att förändra samhället i grunden finns någonstans – hos massorna av arbetare, bönder och andra förtryckta.

I skiftet februari/mars 91- utbröt ett väpnat uppror bland den shiitiska minoriteten i södra Irak. I den händelseutvecklingen spelade irakiska armédessertörer en viktig roll. Däremot valde de kurdiska organisationerna att inta en avvaktande attityd till upproret. Den fjärde mars utbröt dock en spontan resning, inspirerad av shiiterna, i den kurdiska staden Ranya. Upproret spred sig i en rasande fart till övriga kurdiska städer. När så de kurdiska massorna tog scenen i besittning formerade deras ledare i den första fasen eftertruppen till rörelsen. Relativt snabbt mobiliserade de dock sina styrkor av pesh mergas till upprorets undsättning.

Under trycket från massornas revolutionära rörelse föll den irakiska armén i området sönder. Stora skaror av irakiska soldater anslöt sig till upproret. Den 19:e mars kontrollerade kurdiska styrkor i stort sett hela den irakiska delen av Kurdistan.

Arbetare och andra förtryckta skikt hade på mindre än en månad åstadkommit vad decennier av gerillakamp, förhandlingar, intriger och förrädiska allianser inte hade kunnat leverera – kurdiskt oberoende från den arabiska centralmakten. Än en gång bekräftades en av marxismens centrala teser, nämligen att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.

Ingen av de klanbaserade, stalinistiska, småborgerliga eller nationalistiska krafter som verkar i området hade någonsin räknat med att de kurdiska massorna själva skulle kunna intervenera och bestämma sitt eget öde. Precis av den anledningen har de under hela den kurdiska frihetskampens historia försökt att hitta en frälsande makt utifrån, ett substitut för massorna. Som vi har sett har förhoppningarna lagts till allt från Sovjetunionen till världsimperialismen.

Fixeringen vid gerillastrategin är ett utslag för exakt samma misstro mot den revolutionära potentialen hos Kurdistans arbetande människor. Eftersom arbetare och bönder inte har ansetts kunna spela en oberoende roll som revolutionärt subjekt, blev det nödvändigt med en gerillaarmé i deras ställe. Reducerade till en roll som åskådare har proletariatet och fattigbönderna inte kunnat utöva någon som helst demokratisk kontroll över sina egna ledare. Ledningarna har därför på välkänt paternalistiskt manér kunnat göra vad som har fallit dem in. Varje gång som nationalismen, gerillaismen, stamlojaliteterna, reformismen och pro-imperialismen har fört kampen in i en återvändsgränd är det massorna som har fått betala det högsta priset. Så var även fallet under upproret i mars 1991.

De kurdiska organisationerna var inte beredda på vad de skulle göra vid ett allomfattande uppror. Därför fanns ingen beredskap på den oundvikliga konfrontationen med Bagdad. Motoffensiven startade 28:e mars med avancerade attackhelikoptrar, tanks, raketer, tungt artilleri och marktrupper i form av de elitstyrkor som sparats i kriget mot USA (då sände Irak bara ut otränade rekryter utan vapen i stort sett). Inom tre dygn hade upproret slagits ned och hundratusentals kurder flydde i skräck från den irakiska krigsmaskin som inte hade krossats av imperialismen just för att kunna bemästra revolter. Cirka en miljon flyktingar svämmade över gränserna till Iran. Runt 400 000 befann sig vid Turkiets gränser. En del uppskattar att ungefär 1 000 människor dog dagligen i vardera iranska och turkiska flyktingläger.

Det bör påpekas att ”världssamfundet”, som imperialisterna så skrattretande kallar sig själva för, åstadkom minst sagt blygsamma insatser i jämförelse med ansträngningarna för att ”rädda Kuwait” några månader tidigare. Opinionen tvingade hursomhelst FN till viss humanitär hjälp och upprättandet av små skyddade zoner vid Iraks norra gränser. Men man gjorde samtidigt klart att inget skulle göras för att störta Saddam. Naturligtvis var detta ingenting som marxister krävde heller men poängen måste göras för att visa på imperialismens politiska hyckleri.

Var står den kurdiska rörelsen i Irak i dag? Katastrofen 1991 har definitivt haft en demoraliserande och splittrande effekt mellan framförallt KDP och PUK. Redan i samband med flyktingkrisen 1991 satte KDP sitt hopp till förhandlingar med Saddam Hussein. Under resten av 90-talet har KDP:s hela inriktning styrts av ambitionen att nå en kompromiss med Bagdad. PUK förefaller däremot att hålla fast vid vädjanden till att FN och väst ska ingripa. Men samtidigt så har de varit i nya förhandlingar med Teheran.

Ända sen 1994 har KDP och PUK befunnit sig i krig med varandra. Regimen har på ett mycket skickligt sätt kunnat utnyttja splittringen mellan KDP och PUK till sin egen fördel Sedan mitten av 90-talet har Baathisterna och KDP befunnit sig i en militär allians mot PUK. Sommaren 1995 sände Saddam 40 000 soldater till KDP:s hjälp i en offensiv mot PUK-fästen. Ett annat exempel på splittringen var KDP:s gemensamma krigföring med Turkiet i mars 1995 mot PKK baser i Irak.

I dag står Iraks kurder inför ett vägval. PUK och KDP har fört kampen in i en total återvändsgränd. Skillnaden mellan dessa två partier är kvantitativ och inte kvalitativ. KDP är i huvudsak landsbygdsbaserat medan PUK är stadsbserat. KDP lutar sig i första hand mot den irakiska regimen och andra arabstater i sökande efter allianser. PUK är mer västorienterat. Men båda är genuint odemokratiska organisationer som använder våld mot alla opponenter i och utanför de egna leden. Båda partierna agerar med sitt eget bästa för ögonen istället för de kurdiska massornas. Båda saknar en principfast linje och är i grunden opportunister som strävar efter makt utan att riktigt veta vad de ska göra med den.

Syrien
Även i Syrien finns ett KDP. Mig veterligen har de aldrig sysslat med någon väpnad verksamhet. De har inte lett några större uppror. Ändå har de utsatts för förföljelser och fängslanden av Baath-regimen.

Program för självbestämmande
Situationen i Kurdistan är som synes väldigt komplicerad och det vore ett misstag av marxister att försöka ge detaljerade lösningar som inte baserar sig på pålitliga rapporter från fronten. Trots det går det att slå fast vissa grundläggande principer. Följande punkter är en grundförutsättning för att utveckla en genuint revolutionär rörelse i området:

• Erkänn Kurdistans ovillkorliga rätt till nationellt självbestämmande inklusive avskiljande i en egen stat. Det är upp till kurderna, ingen annan, att besluta om sitt eget öde. Om majoriteten av kurderna vill ha en egen nation är det marxisters och den internationella arbetarrörelsens plikt att stödja detta till hundra procent. Huruvida marxister och trotskister själva bör föreslå en oberoende kurdisk stat i nuläget är mera tveksamt. Den mesta informationen tyder på att majoriteten av kurderna vill realisera självbestämmandet i någon form av autonomi eller federation inom de existerande gränserna. Man skulle kunna tänka sig att resa olika paroller i olika delar av Kurdistan. Till exempel att föreslå autonomi i Turkiet men fullskaligt avskiljande i Irak.

• Erkänn arbetarklassen som den avgörande kraften mot nationellt förtryck och kapitalism. För en oberoende kurdisk arbetarrörelse. Nej till allianser med imperialismen.

• Ersätt nationalism och klanpolitik med proletär internationalism. Lita till solidariteten med de förtryckta arabiska massorna och till världens arbetarklass.

• För revolutionärt kommunistiska trotskistiska avantgardepartier i området. Dessa bör kunna samarbeta med grupper som PKK, KDP och PUK men enbart när de agerar konkret mot nationellt förtryck och imperialism. Parollen om en socialistisk federation i Mellanöstern måste resas såväl som den permanenta revolutionens perspektiv.

• För en ny leninist-trotskistisk arbetarinternational. I sista hand är den kurdiska frågan förbunden med utgången för världsrevolutionen. Läget i Kurdistan är ett mycket bra exempel på den ledarskapskris som nu har varat alltför länge.