Offensiv, reformismen och valet -98

Offensiv har under det senaste året, vilket vi uppmärksammat flera gånger, börjat sväva på målet när det gäller karaktäriseringen av SAP (Socialdemokratiska arbetarpartiet). I olika sammanhang sägs det att SAP förlorat alla band till arbetarrörelsen och följaktligen, om Offensiv drog kon­ sekvenserna av sina påståenden, inte längre är ett (borgerligt) arbetarparti.

Förändringen i AFO:s (Arbetarförbundet Offensiv) analys av SAP kan tyckas märklig med tanke på att organisationen under många år arbetade inom SAP (entrism) och kallade sig för ”socialistiska socialdemokrater”. Men AFO:s centrism tar sig inte bara uttryck i opportunism åt höger utan kan likaväl slå åt vänster. Det sammanhållande elementet är oförmågan att hålla fast vid en konsekvent marxistisk analys av SAP.

Borgerligt arbetarparti
Vår ståndpunkt finns sammanfattad i Arbetarmakts principiella ståndpunkter:

”Socialdemokratiska partier är borgerliga arbetarpartier, dvs. partier som försvarar kapitalismen men har sin massbas i arbetarklassen”.

Utan sin massbas i arbetarklassen, uttryckt genom massanslutning, band med facket eller masstöd i val, kan socialdemokratin inte spela sin roll som förhandlare mellan borgarnas och arbetarnas intressen med målet att bevara kapitalismen. Samtidigt är den reformistiska byråkratin beroende av kapitalismen för sina privilegier och är därför – oavsett vad den säger vid det ena eller andra tillfället – genom sina sociala intressen bunden vid kapitalismen.

Socialdemokratin skiljer sig alltså på ett avgörande sätt från borgerliga partier, som i vissa fall också kan ha ett starkt parlamentariskt stöd i arbetarklassen (demokraterna i USA, eller peronisterna i Argentina), genom sina organiska band med arbetarklassen.

I Storbritannien har socialdemokratins (Labours) karaktär diskuterats livligt sedan den nye partiledaren Tony Blair lyckats avskaffa den paragraf i programmet som angav offentligt ägande som ett mål. Förändringen i programmet föranledde bl. a. gruvarbetarledaren Arthur Scargill att bryta med Labour och organisera ett nytt parti (SLP).

Prokapitalistiskt
Men skillnaden mellan borgerliga partier och borgerliga arbetarpartier har i princip ingenting med program att göra. Skillnaden mellan Labour före och efter programförändringen är bara en gradskillnad. Partiet har under hela sin existens varit ett parti som försvarat kapitalismen. Dess ledning har alltid varit pro-kapitalistisk trots paragrafen om offentligt ägande.

Men motsättningen mellan ledningens pro-kapitalistiska politik och arbetarbasens intressen skapar förutsättningar för konflikter där revolutionärer kan ingripa och underlätta för breda arbetargrupper att genomskåda sina illusioner om ledningen.

I Storbritannien är det främst banden till facket som definierar Labour som ett borgerligt arbetarparti. Tony Blair, eller Tory Blair som många brittiska socialister kallar honom, har för­sökt att bryta fackets inflytande. Trots stöd från många fackbyråkrater, har han ännu inte lyckats med det. Om han skulle lyckas, så kommer Labour antagligen att förvandlas till ett liberalt, borgerligt parti.

Men, som våra kamrater i Workers Power påpekat många gånger, om man redan idag – som AFO:s motsvarighet Militant Labour – drar slutsatsen att kampen mot att bryta banden till facket redan är förlorad, att Labour redan är ett liberalt parti, då bereder man mark för likgiltighet inför denna framtida kamp. Workers Power säger däremot: bevara banden till facket, använd dem för att bekämpa Blair.

Vänsterreformism
Militant Labours ledare, Peter Taaffe, har i en serie artiklar hävdat att Labour mer eller mindre upphört att vara ett borgerligt arbetarparti. Därför kan det inte, som i organisationens gamla schema, bli ett verktyg för arbetarna i ett kampuppsving. Andra ledande medlemmar i Militant Labour har offentligt uttalat sin övertygelse om att Labour upphört att vara ett arbetarparti i varje som helst bemärkelse.

Liksom tidigare, men med andra förtecken, överskattar Militant Labour arbetarklassens politiska mognad:

”En betydande del av arbetarklassen har redan övergett varje idé om att Labourpartiet fortfarande är ’deras’ parti”, skriver Taaffe.

I stället för Labour är det nu förhoppningarna om att kunna skapa ett vänsterreformistiskt eller centristiskt alternativ som vägleder Militant Labours politik. Speciellt har Scargills SLP figurerat som ett tänkbart alternativ. Men Taaffes överskattning av insikterna om Labours politik fick ett tydligt svar i samband med valet i Hemsworth nyligen. Scargills SLP ställde upp en kandidat mot Labour i ett gruvområde och led ett svidande nederlag.

Blairs ”nya” Labour fick 15 817 röster (72%) medan SLP-kandidaten Brenda Nixon, välkänd aktivist i solidaritetsrörelsen med gruvarbetarnas kamp, bara fick 1 193 röster (5%) och hamnade på fjärde plats.

Fem procent av rösterna hade inte varit någon katastrof om kampanjen bedrivits kring en revolutionär politik. Men SLP är ett vänsterreformistiskt parti, med en politik som bygger på en blandning av gammal Labourpolitik och stalinistisk reformism.

Borgerligt
I senaste numret av AFO:s tidskrift Marxismen Idag (nr 6) skriver Elin Gauffin om situationen i den brittiska arbetarrörelsen. Hon berättar bl. a. att Militant Labour på ett styrelsemöte slagit fast att Blair ”sålt ut partiet till kapitalägarna”. Numera tror man att den väntade radikaliseringen kommer att äga rum i fackets basorganisationer och bland oorganiserade arbetare, vilket i sin tur kan leda till en splittring i Labour.

Med en rad argument hamrar artikeln fram slutsatsen att Labour nu är ett borgerligt parti: politiken har gått åt höger; den byråkratiska repressionen har ökat inom partiet; program­punkten om offentligt ägande har avskaffats; fackets röster har avskaffats (en grov överdrift); på senaste kongressen var 60% av ombuden lärare eller rektorer; Blair har ett ”avtal” med Telecom (?) och sk1iver regelbundet i The Sun, en borgerlig tidning.

Ett outtalat element i Gauffins resonemang är att Labourpartiet tidigare var ett annat parti, ett mer socialistiskt parti, som kunde uttrycka arbetarklassens intressen. En sådan uppfattning om Labourpartiet är grovt felaktig och sprider illusioner om socialdemokratins tidigare historia. Många Labouranhängare (eller svenska socialdemokrater) som är missnöjda med sitt partis senare utveckling, hänger sig just åt illusioner om den gamla ”goda” tiden: Om bara Harold Wilson (eller Palme, eller Erlander, eller…) lett partiet…

Sanningen är att Labourpartiet (eller det svenska SAP) aldrig har varit revolutionära partier. Labourpartiet var reformistiskt från början och har alltid baserat sin politik på fackföreningsbyråkratins och arbetararistokratins intressen.

SLP
Elin Gauffin upplyser också om att Militant Labour varit ”intensivt involverade” i diskussionerna kring Scargills nya parti, SLP. En sanning med modifikationer! Scargill har systematiskt uteslutit både Militant Labour och andra grupper som anses vara trotskistiska.

SLP:s uppkomst kunde ha blivit ett tillfälle att diskutera och driva en kampanj för bildandet av ett nytt, revolutionärt arbetarparti. Men denna möjlighet har spolierats av Scargill och den vänsterreformistiska/stalinistiska gruppen kring honom. Deras mål är uppenbarligen att bilda en vänsterversion av Labour, som försöker gripa tillbaka på en radikalare period i partiets historia.

Därför är det något ironiskt när Elin Gauffin citerar Glasgow Heralds rader om att Scargills projekt redan finns i form av Scottish Militant Labour, den skotska delen av Militant Labour.

Vi är inte, vare sig här eller i Storbritannien, motståndare till ett nytt arbetarparti. Tvärtom är vi beredda att delta i alla diskussioner och kampanjer som syftar till att skapa ett nytt arbetarparti. Men vi insisterar på att ett sådant parti måste vara revolutionärt. Det finns ingen anledning för revolutionärer att bidra till bildandet av ytterligare ett reformistiskt parti, som bara kan bli ett nytt hinder för arbetarnas kamp.

AFO har redan nu inlett en kampanj för arbetarkandidater och ett nytt arbetarparti inför valet 1998. En valallians föreslås med Rättviselistan som modell, men som det heter i ett flygblad: ”Det är ännu helt öppet hur tåget ska se ut – det beror på vilka som åker med.”

Vänsterreformism
Liksom i EU-valet -95 är vi skeptiska till en vänsterkampanj med en vänsterreformistisk plattform. Vi är däremot alltid intresserade av kampanjer och kamp för konkreta krav som ligger i arbetarklassens intresse.

Om den rättvisekampanj som organiserade den lyckade demonstrationen utanför S-kongressen den 16 mars ännu en gång, liksom i EU-valet, skulle omvandlas till en valallians, eller en kampanj för ett nytt arbetarparti, uppstår flera problem.

Det kommer, om AFO får igenom sin uppfattning, dels att ske på ett vänsterreformistiskt program, dels att stöta bort alla de arbetare, den överväldigande majoriteten, som stödjer S eller V men som ändå är beredda att kämpa för konkreta krav.

Den som tror att stora delar av arbetarklassen har genomskådat Persson och S-ledningen, hänger sig åt illusioner. Det kommer att krävas en omfattande kamp i vilken S-ledningen, och även V, inför stora arbetargrupper aktivt ställer sig på borgarnas sida för att skingra en del av illusionerna. Det kommer att krävas kampsituationer där ledningen inte längre kan komma med ursäkter och undanflykter.

För närvarande utgör den parlamentariska minoritetsställningen en sådan undanflykt. Vi måste komma överens med centern eller någon annan, säger Persson. Ett sätt för vänstern att slå undan alla undanflykter är att genomföra en kampanj för kritisk röstning på S. Med en egen riks­dagsmajoritet kan Persson inte längre komma undan utan måste hänvisa direkt till Marknadens krav.

Det är förtidigt att ännu säga något om valet -98, men en upprepning av Rättviselistan är vi bestämt emot. En sådan kandidatur kommer inte ens att få samma stöd som Scargills nya parti, som åtminstone har ett visst fackligt stöd.

POM

Bildkälla, framsidan: Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting 1917, längst till vänster tillsammans med partiledare för högern och liberalerna; Wikimedia Commons; public domain; Socialdemokratins ledning försvarade kapitalismen och ville samarbeta med borgerligheten redan på Brantings tid.