Den här artikeln publicerades i Arbetarmakt-Magasinet nr 2 i april 1995. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.
Redaktionen

Revolutionära och socialistiska matroser marscherar genom Berlin 20 november 1918, under den tyska revolutionen som både störtade kejsardömet och bidrog till att avsluta det första världskriget. Om den revolutionära processen 1918 hade fortsatt och fördjupats kunde nazismen ha förhindrats redan innan den uppstått; Wikimedia Commons; Public domain.
Den svenska samlingsregeringens anpassning till Hitler under det andra världskriget har med rätta bemötts med förakt. Men deras trumfkort har alltid varit motfrågan: Vad skulle vi ha gjort istället? Ställda inför den enkla frågan har kritikerna ofta gett helt orealistiska svar eller tystnat.
Självfallet är frågan mycket svår att besvara om man accepterar dess underliggande premiss: Sverige sådant det såg ut i april 1940. I själva verket är det en falsk förutsättning. Att Sverige såg ut som det gjorde i april 1940 var inte något på förhand givet, utan resultatet av en mängd variabler, där inte minst den socialdemokratiska byråkratin spelat en avgörande roll.
Faktum är att man kan lära sig mycket om skillnaden mellan revolutionär och socialdemokratisk eller stalinistisk politik genom att försöka besvara frågan utifrån revolutionärt kommunistiska utgångspunkter.
Ställd inför frågan vad en revolutionär kommunistisk regering skulle ha gjort 1940, är det fullständigt korrekt att börja med att påpeka att en sådan fråga inte bara innebär införandet av en annorlunda variabel på regeringsnivå utan en totalt annorlunda politisk situation – som dessutom måste ha tagit sin början vid en rimlig tidpunkt, något som i sin tur påverkar svaret. Den mest förmånliga situationen för skapandet av en sådan regering var utan tvekan 1917–18, då det är fullt rimligt att beskriva situationen i Sverige vid den tidpunkten som revolutionär.
Vad som saknades var ett revolutionärt massparti av samma typ som de ryska bolsjevikernas, sammansvetsat kring ett revolutionärt program. Det socialdemokratiska vänsterpartiet var ett svampigt centristiskt parti, där vänstern i och för sig sympatiserade med bolsjevikerna men saknade deras strategiska och taktiska förmåga.
Men låt oss för ett ögonblick göra våld på historien och tänka oss att det socialdemokratiska vänsterpartiet var en genuint revolutionär riktning härdad av åratal av klasskamp och sammansvetsad kring ett revolutionärt program. Då skulle troligtvis den djupa krisen på våren 1917 ha utgjort inledningen på en revolutionär offensiv som kunde ha lett till skapandet av en svensk rådsregim.
Redan då skulle den ha fått utstå sitt första verkliga kraftprov. Precis som i Finland är det fullt möjligt att kejserliga tyska trupper satts in för att återge den svenska borgarklassen makten. Om en svensk arbetarregering lyckats besegra dessa och intervenerat i full skala för att stödja de finska arbetarna i inbördeskriget på våren 1918, skulle i sin tur den tyska revolutionen på hösten 1918 ha kunnat få stöd både från det revolutionära Ryssland och de revolutionära rådsregeringarna i de nordiska länderna.
Detta skulle ha kunnat tippa över vågskålen på ett avgörande sätt i Centraleuropa. Istället för en rad nederlag skulle Europa troligtvis ha stått inför ett mäktigt block av revolutionära stater från Vladivostok till Rhen.
Om detta hade realiserats hade vi troligen aldrig fått uppleva vare sig Stalins diktatur – som var avhängig de revolutionära nederlagen i Centraleuropa och sovjetstatens politiska och ekonomiska isolering – och Hitlers. Kort sagt, frågan hade aldrig uppstått.
Utrikespolitik
Låt oss dock föra diskussionen vidare. Låt oss förutsätta att revolutionen måhända segrat i Sverige och Ryssland, men besegrats i Centraleuropa.
Detta hade skapat en oerhört komplicerad politisk situation, där den svenska arbetarstaten tvingats föra en mycket aktiv internationalistisk politik för sin egen överlevnads skull.
I motsats till den sovjetiska byråkratin hade perspektivet på att det lilla Sverige varit sig själv tillräckligt – Stalins formel om ”socialism i ett land” – framstått som den reaktionära formel det i själva verket var. I praktiken hade det troligtvis lett till att Sverige utgjort en kraftfull pol i den kommunistiska rörelsens debatt och kommit att utgöra det alternativ till de olika sovjetiska centristiska och byråkratiska klickarna som det tyska kommunistpartiet misslyckades med.
Det hade med stor sannolikhet antingen inneburit att de sovjetiska ledarnas inflytande över Kommunistiska internationalen försvagats eller att denna splittrats – båda utvecklingar som kunnat spela en viktig roll för att förhindra kommunistpartiernas självmordspolitik, den s.k. ”Tredje periodens” politik, i slutet av 20-talet. Den kommunistiska rörelsens djupt sekteristiska politik var nämligen en viktig del av orsaken till Hitlers seger. Så även om de revolutionära krafterna besegrades i Centraleuropa var det inte givet att depressionen skulle ha lett till Hitler. Tvärtom skulle Hitlers nederlag inför en mäktig offensiv från arbetarrörelsen banat väg för en ny revolutionär våg över Europa.
Faktum är att denna revolutionära våg ändå kom – främst i Frankrike och Spanien – som en reaktion på depression och reaktionens uppmarsch. Men den försvagades av den tyska arbetarklassens nederlag. Men denna våg var ändå tillräckligt stark för att ha kunnat förhindra det andra världskriget.
Uppsving
I Frankrike ledde folkfrontens seger 1936 till en våg av fabriksockupationer, som om de letts och generaliserats av ett revolutionärt parti kunde ha lett till uppkomsten av en fransk arbetarstat. Men det franska kommunistpartiet hade på Stalins order övergett varje revolutionär aspiration och såg som sin främsta uppgift att försvara alliansen med den ”demokratiska” franska borgarklassen. Inom loppet av några år ledde denna hopplösa politik till att praktiskt taget allt som arbetarna vunnit av egen kraft sommaren 1936 hade återtagit av borgarna.
I Spanien utlöste en valseger för den spanska varianten av folkfront 1936 en militärkupp stödd av den samlade borgarklassen. Den krossades i mer än halva Spanien av arbetarnas spontana motstånd.
Till följd av den aktivt kontrarevolutionära roll som spelades av kommunistpartiet uppbackat av Stalin gick luften ur arbetarnas motstånd och kuppgeneralen Franco kunde ändå ta hem spelet – i synnerhet som han inte bara fick vapen från Hitler och Mussolini, utan också kunde påräkna sympatier från Europas samlade borgerlighet.
Det är lätt att föreställa sig vilken roll en levande svensk arbetarstat kunde ha spelat i denna händelseutveckling. Den kunde ha lagt sin tyngd bakom kritiken av folkfrontspolitiken, och, i fallet Spanien, gett ett kraftfullt materiellt stöd till Francos motståndare samtidigt som den på tusen och ett sätt stött och uppmuntrat folkfrontspolitikens motståndare inom arbetarleden.
På precis samma sätt som de sovjetiska vapnen och de internationella brigaderna gav den sovjetiska politiken och kommunistpartiet ett ofantligt inflytande, skulle ett motsvarande stöd från en svensk arbetarstat ha gett dess synpunkter en ofantlig genomslagskraft – i synnerhet som den kunde påräkna ett större spontant stöd i arbetarleden än den stalinistiska.
En revolutionär seger i Spanien, och vilket inte hade varit omöjligt, i Frankrike, hade vänt utvecklingen och återgett den tyska arbetarklassen mod och tillförsikt nog att påbörja arbetet med att störta den nazistiska diktaturen.
Hitlers utrikespolitiska spel hade fallit platt till marken, eftersom det byggde på den i stort helt riktiga uträkningen att den engelska och franska bourgeoisien var beredd att låta honom hållas så länge han inte hotade några av deras egna vitala intressen. Faktum är att Hitler många gånger spelade ett mycket högt spel och kom undan enbart tack vare att hans motparter var ovilliga att syna hans kort. Ett utrikespolitiskt misslyckande hade stimulerat det inre motståndet mot Hitler – inte minst om det aktivt uppmuntrats av en rad revolutionära regimer som vägrat behandla de tyska flyktingarna, många av dem veteraner från den tyska arbetarrörelsen, som en belastning.
Inte oförberedd
Även om det revolutionära uppsvinget på kontinenten besegrats hade en svensk arbetarstat inte stått oförberedd i april 1940. I medvetande om nazismens reaktionära och aggressiva karaktär hade den i motsats till Stalin aldrig för en sekund inbillat sig att man kunde komma överens med Hitler – Stalin hoppades uppenbarligen komma överens med den nazistiske Führern, det var Hitler som slängde igen dörren i ansiktet på Stalin. Pakten mellan Hitler och Stalin i augusti 1939, som räddade Hitler från ett tvåfrontskrig, tillkom på initiativ av den nazistiske Führern som var väl medveten om att Stalin länge trängtat efter en uppgörelse.
En svensk rådsregering hade förberett sig genom att rusta till tänderna. Varje nederlag för arbetarklassen hade lett till förnyade ansträngningar att göra landet så berett som möjligt på den ofrånkomliga striden.
Parallellt med dessa rustningar hade den lagt ned massiva ansträngningar på att stimulera de tyska arbetarnas motstånd mot diktaturen, från radiosändningar riktade till de tyska arbetarna till pengar och utrustning till de tyska arbetarorganisationerna i exil – något som i sig garanterat att den svenska rådsregeringen dragit på sig nazismens ilska.
På tusen och ett sätt skulle en svensk rådsregim ha fördömt de rasistiska förföljelserna, och gjort vad den kunnat för att bryta den demoraliserande likgiltighet som mötte judarna från västvärldens ”demokratier”.
Fristad
Utan att tveka skulle den ha gett judiska flyktingar en fristad och öppet välkomnat alla flyktingar från Europas diktaturer, i skarp kontrast till den diskriminering och de trakasserier de utsattes för av Europas olika ”demokratier”, inklusive Sverige. Dessa hundratusentals flyktingar hade utgjort ett välkommet tillskott – i synnerhet som många av dem hade vapenträning och dessutom var motiverade att slåss till slutet mot nazisterna (borgerliga historiker brukar ignorera flyktingarnas kraftfulla insatser under det andra världskriget). En nazistisk invasion hade därför blivit ett vågspel. I motsats till Frankrike, Danmark eller Sovjetunionen hade Hitler inte ställts inför en demoraliserad, oförberedd eller av den egna befolkningen hatad regim utan en motiverad och väl förberedd motståndare. Även om Hitler lyckats ockupera landets viktigaste städer hade han med största sannolikhet misslyckats med att få kontroll över hela landet. De stora skogsområdena hade utgjort en utmärkt bas för motståndet.
Gemensam kamp
Priset för en sådan invasion hade blivit en kraftfull åderlåtning av den tyska krigsmaskinen. Men inte bara det. Tiotusentals alienerade och demoraliserade tyska soldater hade med största sannolikhet blivit alltmer mottagliga för en enveten agitation om gemensam kamp mot den nazistiska diktaturen. I motsats till den vulgära nationalism som såväl Sovjetunionen som de västallierade förde till torgs och som i praktiken bara stärkte tyskarnas motstånd och uppslutning bakom nazismen, i brist på alternativ, hade sådan agitation undergrävt diktaturen och vunnit tusentals och åter tusentals tyska soldater som allierade – en ”smitthärd” som fått återverkningar i hela den tyska krigsmaskinen.
Faktum var att Hitler fruktade en återupprepning av revolutionen i november 1918, en farhåga som utgjorde en av grunderna för den berömda blixtkrigs-strategin med dess begränsade mobilisering och kraftinsats.
Med facit i hand
Det kontrafaktiska resonemang vi fört kan givetvis avfärdas som luftslott och recept konstruerade med facit i hand, men faktum är att många av dessa åtgärder och handlingar föreslogs – och i några fall till och med prövades – av den trotskistiska rörelsen redan då det begav sig. Men istället för revolutionär politik kom reaktionerna från arbetarrörelsens sida att präglas av den fega, kortsynta, socialdemokratiska byråkratin, och, dess motpart, den cyniska och politiskt förruttnade stalinistiska byråkratin.
Istället för frigörelse fick arbetarklassen uppleva nederlag på nederlag, och till slut, en dyrköpt fred som splittrade och förlamade arbetarna på nytt.
Anders Hagström
