Centraleuropa: Den kapitalistiska restaureringens politiska ekonomi

Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 2 i april 1995 och är en översättning från Trotskyist International nr 16.  Trotskyist International gavs ut av Förbundet För en Revolutionär Kommunistisk International som Arbetarmakt då var svensk sektion av. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.

Redaktionen


Den kapitalistiska restaurationsprocessen i Östeuropa har pågått i fem år. Vid sidan av de praktiska uppgifterna med att reorganisera arbetarrörelsen i dessa länder, måste marxister också analysera denna process teoretiskt. Den uppgiften har knappast tagits på allvar i den svenska vänstern. Antingen flyr man med fasa från allt som har med Östeuropa att göra, eller också hankar man sig fram med impressionistiska iakttagelser.

I föreliggande artikel, förklarar Keith Harvey de problem som uppkommit genom dessa unika historiska händelser. Tonvikten ligger på de s.k. Visegradländerna – Ungern, Polen och Tjeckien.

Stalinismens dödskamp har pågått sedan 1989. Med dess frånfälle, knuffades de gamla degenererade arbetarstaterna i Centraleuropa (1) ut på den kapitalistiska restaurationens snabba väg. Även om denna kurs vanligtvis inleddes av en ledande fraktion bland de härskande stalinisterna, satte den på allvar fart först när antistalinistiska borgerliga krafter kom till makten.

En central vändpunkt nåddes när dessa restauratörer vände ryggen åt centralplaneringen genom att upplösa de nationella planeringsorganen och göra företagen individuellt ansvariga för sin egen resultatnivå. Med denna åtgärd omvandlades de degenererade arbetarstaterna till döende arbetarstater: degenererade arbetarstater som har restaurationistiska regeringar vid makten som aktivt river ned planekonomins grunder. (2)

Målet för alla regeringar i de döende arbetarstaterna står klart: det fullständiga utplånandet av kommandoplaneringens system och omstruktureringen av ekonomin till en fungerande kapitalistisk marknadsekonomi.

Under de senaste fyra eller fem åren har regeringarna i Centraleuropa (Polen, Ungern och Tjeckien) varit engagerade i denna uppgift, med skillnader enbart i hastigheten, metoderna och vad som utgör omvandlingens ”acceptabla kostnader” för olika samhällsklasser.
Men även om betydande framgångar nåtts av alla de tre regeringarna fram till slutet av 1994, har ingen av dem ännu upplevt processens fullbordan. Denna artikel undersöker resultaten av deras hittillsvarande ansträngningar och de kvarvarande uppgifter de har att fullfölja innan de kan fira sin slutseger.

Kapitalismens essens
När Berlinmuren föll fokuserade den fria marknadens predikanter de centraleuropeiska massornas uppmärksamhet på de kortsiktiga vinsterna med kapitalistisk restauration. Få av propagandisterna, om ens några, dröjde vid svårigheterna med att ersätta ett samhällssystem med ett annat. Allt eftersom 1990-talet fortskred förändrades emellertid bilden.

Att få liv i kapitalismen i länder där den har varit uppryckt med rötterna i mer än 40 år har varit problematiskt. De sociala konsekvenserna och umbärandena för majoriteten av befolkningen i Centraleuropa har länge varit uppenbara. Mycket har skrivits om detta ämne av marxister. Men relativt litet har sagts av vänstern om den teoretiska och begreppsliga sidan av denna unika historiska erfarenhet. Hur tvingar sig kapitalismen på ett främmande samhällssystem när de politiska förhållandena väl är fördelaktiga för detta, som de varit sedan 1989? Vilka motsättningar möter och övervinner de blivande kapitalisterna under processen?

Vår analysmetod, rotad som den är i en förståelse av marxismens politiska ekonomi, står i skarp motsättning till de eklektiska eller partiella tillvägagångssätten i den nuvarande akademiska litteraturen. Här likställs helt enkelt kapitalismen antingen med förekomsten av en i stort sett fri marknad i försäljning och inköp av varor och service eller också lägger man tonvikten på privatisering, som uppfattas som identisk med samhällsomvandling.

Vi betonar tvärtom kapitalets hela omloppsbana, oavsett produktionsenheternas legala ägandeform. Vi försöker kartlägga framträdandet av ett system för produktion av mervärde, stöttat av en finanssektor som inte hindrar utan stärker vinstmaximerande produktion, krönt av en identifierbar mekanism för omfördelning genom konkurrens av huvuddelen av mervärdet i form av kapital, tillbaka in i de mest produktiva företagen.

Kapitalismen har existerat i en mångfald konkreta historiska former. Graden av statligt ägande varierar oerhört liksom produktivitetsnivåer och bristen på jämvikt inom och mellan ekonomiska sektorer. Kapitalismen kan förhärjas av kriser eller uppleva febrigt välstånd. Men genom att abstrahera från dessa drag kan vi hitta de väsentliga komponenterna.

Kapitalismen är ett system med generaliserad varuproduktion. Det är ett system i vilket alla produktionens och distributionens materiella förutsättningar, inklusive själva arbetet, antar formen av bytesvärde. Kapitalismen är ett system i vilket produktionsmedlen är privatägda. Som Ernest Mandel har noterat, är privat ägande: ”inte bara en juridisk kategori utan framför allt en ekonomisk. Den innebär att makten att förfoga över produktivkrafterna inte tillhör kollektivet utan är uppdelat mellan separata bolag som kontrolleras av bestämda kapitalistiska grupper.” (3)

De varor som produceras framställs för försäljning på en okänd och obegränsad marknad, som regleras av konkurrens i ansträngningarna att behärska marknaden.

Drivkraften
Drivkraften bakom detta fenomen är driften att maximera vinsten, vilket är målet med kapitalistisk produktion. Finansinstitutionerna, under ledning av de större kapitalistiska länderna, som är ansvariga för att övervaka övergången till kapitalism i Centraleuropa, har detta klart för sig. Som Europeiska banken för rekonstruktion och utveckling (EBRD) sade i sin årsrapport 1994: ”Det privatägda företaget är marknadsekonomins hörnsten. Ägande har många dimensioner… men den centrala här är rätten till inkomstöverskottet efter att kostnader och skatt har frånräknats, dvs nettovinsten. Ägare till privatföretag vill därför maximera vinsterna.” (4)

För att maximera vinsten, måste kostnaderna ständigt sänkas och det huvudsakliga sättet att förverkliga detta är att producera och sälja mer, med mindre resurser. Men detta garanterar i sin tur att produktionen springer ifrån marknaden. Detta imperativ att maximera produktiviteten och vinsten dikterar att kapitalismen är ett system i vilket produktionen styrs mot ackumulation av kapital. Med andra ord, vinsten konsumeras huvudsakligen inte improduktivt utan plöjs tillbaka i produktionen som mer kapital, för att tillskansa sig ett teknologiskt försprång över rivaler eller för att utvidga produktionssfären och öka antalet som utsugs.

Den lag som reglerar detta produktionssystem är värdelagen. Den ser till att varuutbytet äger rum i enlighet med den mängd samhälleligt nödvändig arbetstid som finns innesluten i dem. Till skillnad från ett system med enkel varuproduktion (5) fungerar värdelagen under kapitalismen genom bildandet av produktionspriser via konkurrerande kapital, kapitalets rörelser mellan sektorer med olika produktivitetsnivåer och, därigenom, utjämnandet av profitnivån mellan olika sektorer och utplånandet av improduktivt kapital.

Dubbel ekonomi
Övergången från den byråkratiska kommandoekonomin i en degenererad arbetarstat till en kapitalistisk marknadsekonomi går genom stadiet med en dubbel ekonomi i en döende arbetarstat.

Här dominerar fortfarande den ickekapitalistiska statssektorn men den kapitalistiska värdelagen kämpar för dominans över den byråkratiska ickekapitalistiska ackumulationens lagar. (6) I denna kamp vidgar och fördjupar värdelagen sitt inflytande över landets ekonomiska aktiviteter. I första hand gör den det genom den vidare tillväxten av den ursprungliga privatsektorn liksom expansionen av den tidigare illegitima, om än tolererade, gråa ekonomin. Men denna sektor var liten och hämmad. Verkliga framsteg görs enbart genom att utsätta den döende arbetarstaten för internationell handel och import av utländskt kapital.

De avgörande ekonomiska hävstängerna i den degenererade arbetarstaten – åtgärder som höll värdelagen underordnad – inkluderade statsmonopolet på utrikeshandeln (kontroll av varu-, kapital-och valutarörelser utomlands). Utrikeshandel och investeringar (joint ventures eller företag helt ägda av utländskt multinationellt kapital) ökar med avskaffandet, eller den radikala minskningen, av statsmonopolet över kapitalrörelser efter 1989.

Utan tvivel är värdelagens yttre inverkan avgörande för omvandlingsprocessen. Endast genom pris- och handelsliberalisering kan bildandet av produktionspriser och bestämmandet av samhälleligt nödvändig arbetstid inom den degenererade arbetarstaten äga rum.
När nytt kapital väl är etablerat är det omätligt i sina krav. Genom sitt väsen är det inte tillfredsställt förrän det underordnar såväl framställningen av sina insatsprodukter som marknadsförings- och distributionsagenturerna kapitalets välde.

Men värdelagen står inför sin största utmaning i omstruktureringen av statsägda industrier. Dessa var ansvariga för huvuddelen av den ekonomiska aktiviteten i den degenererade arbetarstaten vid övergångens början och måste omvandlas till statsägda ”gemensamma aktiebolag” och/eller privatföretag som styr in produktionen på vinstmaximering.

Oavsett utgångspunkten för spridningen av värdelagens verkningar, strävar denna lag när väl barriärerna är borta spontant efter att övervinna alla hinder för dess dominans. (7) Vägen och sekvenserna i de åtgärder som leder till värdelagens triumf är olika för varje land. Men en konkret studie av varje land måste uppdaga huruvida värdelagen verkar i processen med bildande, ackumulerande och utplånande av konkurrerande kapital. När denna situation överväger har ett land fullbordat sin övergång till kapitalismen.

Hård landning: 1989–92
Innan 1989 hade de härskande stalinistregimerna i de degenererade arbetarstaterna, i olika utsträckning, redan omvandlat den ekonomiska ledningens karaktär: från kommandoplanering och direkt fysisk resursallokering till indirekt planering via en rad nära förbundna monetära och fiskala mekanismer – direkta subventioner, kontrollerade priser, investeringskrediter, negativa räntenivåer.
I denna mening, var indirekt planering fortfarande central planering, genom vilken planeringsorganen satte upp bestämda mål för hastigheten och innehållet i den ekonomiska utvecklingen.

Restauratörerna i den döende arbetarstaten måste även få slut på denna nivå av styrning. Slutstadiet i arbetarstaternas degeneration inleds med utplånandet av den centraliserade planerings- och försörjningsstrukturen. Hädanefter organiseras ekonomin inte längre aktivt av de byråkratiska planeringsinstitutionerna. Effekten av detta nedmonterande, i frånvaro av en ny dominerande bourgeoisie, är tillräcklig för att garantera ett spektakulärt sammanbrott för den materiella produktionen. Under denna nedgångsperiod fortsätter ändå den statsägda ekonomins dominerande sektor att fungera – även om det är på en mycket lägre nivå – på en ickekommersiell och icke-kapitalistisk grund.

När de centrala planeringsorganen var avskaffade låg vägen öppen för genomdrivandet av stabiliseringsprogram från respektive regeringars sida. (8)

Återinföra
Den avgörande uppgiften i dessa program var att återinföra pengar som värdemätare. Den degenererade arbetarstaten hade tillåtit penningtillverkningen att rusa iväg långt utöver produktionen och under kommandoekonomiernas slutliga krisår bröt hyperinflation ut eller utgjorde ett allvarligt hot. Inflation gör det omöjligt för pengar att fungera som en värdemätare. Som en studie nyligen hävdade:
”Redovisning och övervakning av ekonomisk verksamhet genom mätandet av pengar blir omöjlig. Ett bolags räkenskaper har inget samband med dess tillverkning eller dess lönsamhet, inte heller har offentliga organ någon mekanism for att kontrollera eller ens mäta sina utgifter. Att låna och låna ut blir omöjligt, om inte människor tillåts använda utländska valutor.” (9)

Utan att korrigera detta, är övergången till kapitalism inte möjlig. I varje tänkbar form av kapitalism måste merprodukten anta formen av mervärde. Men mervärde kan inte framträda direkt, som det kan i en naturekonomi, eller till och med i ett produktionssätt med enkel varuproduktion. Det måste framträda genom sin omvandling till pengar i en process med varubyte. Prisliberalisering bidrar till att återupprätta pengar som en värdemätare liksom handelsliberaliseringar – vilka båda bidrar till att föra den degenererade arbetarstatens produkter i direkt jämförelse med varornas prisstruktur i de kapitalistiska ekonomierna.

Detta program är en förutsättning för det vidare framträdandet av kapitalistiska produktionsförhållanden. Men det är inte identiskt med detta. För att det ska kunna vara detta, måste förhållandet kapital-lönearbete framträda. I marxistiska termer måste arbetsprocessen på samma gång bli en värderingsprocess.

För att kapital ska framträda, måste en minoritet av företagen i den degenererade arbetarstaten, som är ”kommersiellt livsdugliga”, få sin merproduktion omvandlad till mervärde. För det andra, måste värdeförstörande produktion stoppas. För det tredje, måste marginellt produktiv tillverkning omstruktureras för att överleva och växa under de nya samhällsförhållandena. Det uppskattades t.ex. i en studie att: ”under 1990–91 kunde endast mellan 7%–22% av industrin i Polen, Ungern och Tjeckoslovakien gå med vinst under de existerande förhållandena med internationell konkurrens. Omkring 60% av företagen skulle behöva omstrukturering för att uppnå en vinst och mellan 18%–33% genererade faktiskt negativ värdeökning.” (10)

Stabiliseringsperiodens huvudmotsättning, för de som vill återupprätta kapitalismen, uppstår ur det faktum att det inte är klarlagt hur stor del av den existerande produktionen som kan göras vinstgivande.

För att ge sig själva en chans till framtida skapande av mervärde, måste restauratörerna ta sig igenom en verklig motsättning: huvuddelen av den materiella produktionen i den döende arbetarstaten kan bli mervärdegenererande produktion endast på villkor att dess existerande olönsamma karaktär upprätthålls och reproduceras för en tid i omvandlingsprocessen. Ett alltför bestämt påtvingande av värdelagen på arbetsprocessen skulle utplåna möjligheten till framtida mervärdeskapande. I marxistiska termer representerar detta en motsättning inom karaktären av all produktions dubbla karaktär: mellan dess väsen som en arbetsprocess och dess karaktär av värderingsprocess. (11)

Frånsett viktiga monetära stabiliseringsåtgärder under åren 1989–91, var det vidare införandet av värdelagen begränsat till bildandet av nya företag, massprivatisering av småskaliga tjänster och några (mycket små) utländska investeringar.

Ekonomiskt beteende och beslutsfattande bidrog ofta mer till att bevara existerande verkningar av värdelagen än att befrämja den. Allmänt talat kan vi säga att denna period i Centraleuropa kännetecknades av fyra huvudtendenser.

För det första, alla tre länderna upplevde en skarp industriell nedgång i kölvattnet på sammanbrottet för etablerade marknader inom Comecon. Polens industriproduktion föll med 7,47% 1989, med 26,|1 % 1990 och ytterligare 11,9% 1991. (12) I Ungern var det fyra år i rad med nedgång mellan 1989–92, och där 1991 på samma sätt registrerade det värsta fallet med en nedgång på 18,8% i industriproduktionen. Hårdast drabbades råvaruutvinnande industrier och metallproduktion.

Parallellt med denna nedgång ökade arbetslösheten. Inledningsvis berodde detta på att de som lämnade heltidsstudier inte kunde få något jobb, men i ökande grad fylldes de arbetslösas led av de som avskedades. I Ungern minskade den industriella arbetsstyrkan från 1,2 miljoner 1989 till 0,8 miljoner i nedgångens vågdal 1992. (13) I Polen föll sysselsättningen i industrin med 22,77% mellan 1990 och 1992.

Det andra kännetecknet på denna delfas var en snabb ökning av inflationen (speciellt 1990–91), företagens skulder till varandra, bankkrediter till olönsamma fabriker och nivån på regeringens budgetunderskott. Inflationens ökning var ett naturligt resultat av en snabb expansion i penningtillgången under förhållanden med industriell nedgång.

I Polen ökade penningtillgången med 55% 1992. (14) Denna ökning från centralbankens sida var sanktionerad för att täcka de växande skulderna mellan företagen och regeringskrediter. I de tjeckiska och slovakiska republikerna tredubblades företagens skulder till varandra mellan slutet av 1990 och slutet av 1991.

Sommaren 1992 var de lika stora som 25% av alla bankkrediter. I Polen var sådana företagsskulder lika med 103% av alla bankkrediter till den ickefinansiella sektorn 1991 och var endast 5% lägre 1993. (15) En liknande situation rådde beträffande banklån. Mot slutet av 1991var mer än 60% av banklånen oindrivbara i Polen.

För det tredje, ägde under dessa krisår inga nya klara investeringar rum i någon som helst skala i de statsägda företagen; snarare ägde omorganiseringen av produktionen rum på den gamla tekniska grundvalen. Arbetsproduktiviteten föll under dessa år i och med att de gamla disciplineringsfaktorerna (t.ex. partiorganisationerna) försvann och produktionen föll snabbare än den hastighet med vilken arbetskraft avskedades. (16) Konsumtion dominerade över fasta investeringar i de statsägda företagen, vilket indikerar att ackumulationsprocessen ännu inte styrdes av ackumulationen av kapital.

Slutligen, återspeglades dessa åtgärder politiskt i byråkratins fragmentering när den upphörde att var ett styrande parti men ännu var förskansad i industriföretagen och bankerna. Ett nytt system för egendomsrätt utformades, några lagar antogs, men i detta stadium förblev det sociala innehållet (återstoderna av den degenererade arbetarstatens ekonomi) i stort på tvärs med den lagliga formen.
Om det kapitalistiska produktionssättet helt enkelt var en form av enkel varuproduktion skulle stabiliseringsprogrammen ha representerat fullbordandet av övergångsprocessen. När allt kommer omkring, infördes en fri marknad för varor och tjänster, inklusive för arbetskraft. Pengar som värdemätare återupprättades. Traditionell varu- och tjänstebrist avskaffades genom att föra priserna i nivå med tillgång och efterfrågan.

Men kapitalismen innebär mer än endast ett system för varuutbyte. Ett ytterligare, avgörande, stadium är nödvändigt. Uppgiften i detta andra stadium är att få produktionsprocessen att överensstämma med de nya marknadsimperativen. EBRD uttrycker det så här:
”Operationell omstrukturering innefattar anpassning av existerande företag till reformer av produktmarknaden, genom justeringar i arbets- och kapitalinsatser, och i produktionens volym, utformning och sammansättning; medan finansiell omstrukturering berör omförhandling eller konvertering av lån, inklusive de som är oindrivbara, och likvidering av skulder.” (17)

Efter 1992
En döende arbetarstats ekonomi är strukturellt ur balans. Där finns en växande vinstinriktad privatsektor (ett system med ”många kapital”), som består av nygrundade privatföretag i händerna på inhemska ägare, joint ventures, filialer till utländskt kapital, liksom kommersiellt omstrukturerade före detta statliga företag. Det finns dessutom en betydande grå sektor av ekonomin som levererar informella varor eller aktiviteter men som inte uppträder i officiell statistik.

Den icke-statliga sektorn är starkt representerad i detalj- och grossistverksamhet, personliga tjänster eller tjänster för företag och lätt industri som är inriktad på konsumtionsvaror.

Den icke-kapitalistiska statssektorn dominerar, å andra sidan, den storskaliga industrin tillsammans med energi- och transportsektorerna. Många av dessa företag går inte bara med förlust utan är inte ens inriktade på målet att vara vinstgivande. En del av dem behåller sin monopolmakt och är därför inte tvingade att förändras under konkurrensens påverkan. (18)

Andra är så stora att staten skyddar deras olönsamma existens för att förhindra social oro. Ännu fler skyddas därför att vägar kanske kan hittas för att göra dem kommersiellt livskraftiga i framtiden, eller helt enkelt därför att en sektor av den gamla byråkratin framgångsrikt förhindrar deras försenade likvidering. Så länge som den gamla statliga sektorn dominerar hela ekonomin – dvs så länge som de icke-kapitalistiska lagarna i denna sektor reglerar ackumulationsprocessen i större delen av ekonomin och gör de andra sektorerna avhängiga och underordnade – så länge förblir systemets karaktär den hos en döende arbetarstat.

I en degenererad arbetarstat är kapital och lönearbete inte en mångfaldig enhet som betingar varandras existens i processen med skapande av mervärde. Istället är de endast tekniska uppdelningar inom ett materiellt produktionssystem, levande respektive döda agenter i arbetsprocessen.

För att kapital ska kunna utkristalliseras i motsättning till lönearbete, måste pengar användas som en mätare på den mängd samhälleligt nödvändigt arbete som är nedlagt i de fysiska tillgångarna, produktionsmedlen och råmaterial.

Verkligt problem
Men restaurationsprocessen stöter här på ett verkligt problem: nämligen, hur ska dessa produktionsobjekt värderas? Hur mycket är de fasta tillgångarna, det nya konstanta kapitalet, värt? Utan att finna en lösning på detta problem kan det inte finnas någon verklig möjlighet att utforma produktionskostnader och produktionspriser. (19)

Utan detta kan inte marknaden etablera genomsnittliga produktivitetsnivåer för den nationella ekonomin. Inte heller kan effektiviteten i inhemska företag mätas gentemot internationell kapitalistisk konkurrens.

Kort sagt, värdelagens utbredning bromsas och till och med förhindras i den statliga sektorn. De utdragna ”kommersialiserings”- och privatiseringsprocessernas huvudfunktion i den döende arbetarstaten är att etablera värdet av kapitalets olika komponenter och därigenom tillåta omstruktureringen att fortskrida på en ”rationell grund (ur marknadens synvinkel).

Arbetet
Vad händer under tiden med den andra hälften av relationen lönearbete-kapital? I den degenererade arbetarstaten var arbetet inte ”fritt” i bemärkelsen att vara organiskt åtskilt från de andra produktionsmedlen och kvalitativt annorlunda till typen. Arbetarna hade ett omedelbart förhållande till produktionsmedlen. Detta kom till uttryck i den nästan absoluta anställningstryggheten (20) liksom i deras rätt till den omfattande sociala service som tillhandahölls genom arbetsplatsen. Arbetarna fick också full betalning oavsett om det fanns någon produktion eller inte. Under kapitalismen koncentrerar tvärtom ”en effektiv arbetsmarknad anpassningskostnaderna hos en underavdelning av arbetskraften: de arbetslösa.” (21)

Existensen av en ”reservarmé” med arbetslösa är ett väsentligt element i processen med att omvandla arbetet till en vara i full bemärkelse, eftersom det garanterar konkurrens och hjälper till med att se till att priset på arbete inte avviker för mycket från dess värde. I en degenererad arbetarstat representerade inte arbetarna ett variabelt kapital, inköpt och produktivt sammanfört med konstant kapital för att framställa mervärde. Under den kapitalistiska restaurationens gång måste arbetet omvandlas till en vara – arbetskraft. (22)

Denna ”varufiering” av arbetet i den döende arbetarstaten är en tvåfaldig process:
För det första, både arbetarnas lagliga rättigheter och den omfattande sociala service som tillhandahålls fritt för de arbetare som är knutna till ett företag måste stoppas eller själva förvandlas till varor.

I Tjeckoslovakien har det t.ex. uppskattats att social välfärd som tillhandahålls av arbetsgivaren var lika med 5% av lönekostnaden. Hälsovård, välfärd, idrott, daghem och semestrar tillhandahölls ofta gratis eller var kraftigt subventionerade av företaget. Restauratörerna eftersträvade att göra slut på detta och omvandla dem till varor eller riktad service som tillhandahålls av försäkringar som finansieras med skatter på lönerna.

För det andra, de varor och den service (23) som byts mot arbetarnas löner och som inträder i bestämmandet av arbetskraftens värde måste bli varor. Deras eget värde måste bestämmas av mängden samhälleligt nödvändig arbetstid för deras framställning. I den degenererade arbetarstaten var ett stort antal av dessa varor kraftigt subventionerade. I Tjeckoslovakien uppskattades det att statssubventionerna för konsumtionsvaror uppgick till 15% av lönekostnaden. (24)

I en degenererad arbetarstat bestämdes arbetets pris i förväg genom användningen av ”vetenskapliga tabeller” som fastställde belöningsstrukturen för alla slags arbete. (25) Skillnader hölls mycket små. Genom en omvandling av villkoren för försäljning/inköp av arbetskraft, upprättas medlen för en verklig marknadsbestämning av arbetskraftens värde. För den kapitalistiska restaurationsprocessen är detta väsentligt. Proportionerna mellan ”nödvändigt” arbete och ”merarbete” inom värderingsprocessen, som det beskrivs av Marx i första delen av Kapitalet, måste upprättas. Detta är en förutsättning för produktion av mervärde.

Privatiseringen
Polen hade 1989 omkring 8 770 stora statsägda företag som var ansvariga för den överväldigande delen av den materiella produktionen. I Ungern fanns det omkring 2 000. Dessutom ägde staten många tusen affärer och andra småskaliga företag. I Ungern fanns det 1990 10 423 sådana bolag: idag är 90% av dessa i privata händer. I Tjeckien fullbordades försäljningen av 22 000 små statsägda företag 1992 liksom ett liknande antal i Polen. (26)

Om kapitalismen ska kunna framträda måste den avgörande omvandlingen äga rum i de stora statsägda företagen. Medan privatiseringen av dessa statsägda företag i den döende arbetarstaten inte är samma sak som kapitalistisk restauration – det är inte själva målet – är det ett viktigt medel för att uppnå målet.

Utplånandet av ett system med ensamägare till de huvudsakliga produktionsmedlen och dess ersättande med ett system av ”många kapital” är väsentligt för den kapitalistiska restaurationsprocessen: värdelagen kan verkligen inte fungera på ett avgörande sätt, och kapitalismen kan inte framträda utan existensen av många kapital. (27) Huruvida den omvandlade staten själv blir en nyckelägare bland de många kapitalen är inte avgörande.

Privatiseringen föregås överallt av ”kommersialisering”. I första hand innebär detta skapandet av en laglig form för det privata företaget, som tillhandahåller en beskrivning och laglig äganderätt till en uppsättning begränsade tillgångar (mark och fast kapital, inventarier och råmaterial).

I detta stadium förblir ägandet i de flesta fall i statens händer. Mycket ofta omvandlar kommersialisering inte riktigt arbetsprocessen till en värderingsprocess. För en växande minoritet av fall är det emellertid inte uteslutet att ”kommersialisering” verkligen kan resultera i effektivt vinstinriktade företag. Detta förefaller t.ex. ha varit fallet för polsk skeppsbyggnad och polskt stål. Icke desto mindre är ”verklig” privatisering för många statsägda företag av flera orsaker ett nödvändigt steg.

För det första, hjälper det till att anskaffa kapital. Genom att mobilisera befolkningens besparingar genom massiva projekt för kupongprivatiseringar kan pengar, i form av overksamma besparingar, omvandlas till kapital.

Över 8 miljoner tjecker och slovaker betalade 30 dollar var för sin kupongbok 1992/93. Dessutom utauktioneras en del statsägda företag till utländska eller inhemska kapitalister. I Tjeckien fullbordades den första vågen med privatiseringar, som inbegrep 1 900 av de stora statsägda företagen, mot slutet av 1992. Det nominella värdet vid tiden för igångsättandet uppskattades till 23 miljarder dollar men försäljningen realiserade bara 13 miljarder dollar. (28)

För att upprätta en konkurrenskraftig kapitalistisk industrisektor i Centraleuropa ur de stora statsägda företagen kommer en hel del nya fasta investeringar vara nödvändiga för att höja de genomsnittliga produktivitetsnivåerna till internationell standard. En del företag kanske kan omstruktureras tillräckligt – helt enkelt genom massavskedanden och intensifiering av arbetet – så att de kan bli temporärt vinstgivande, speciellt när den nationella marknaden i viss utsträckning skyddas av tullar. Men för många av dem kommer detta inte vara möjligt. Varifrån ska kapitalet till fasta investeringar komma?

I alla de tre centraleuropeiska länderna, Visegradländerna (29), stramade de stora bankerna – industrins huvudsakliga eller enda kreditkälla – åt sina utlåningskriterier ungefär två eller tre år in i omvandlingsprocessen. Detta lämnade privatiseringen som den enda alternativa källan för fasta investeringar.

Tryckte på
Den andra större sociala kraften som tryckte på i riktning mot privatisering var önskan att genomdriva ”gemensam kontroll” på ett statligt företag. I den döende arbetarstaten leds den stora majoriteten av företag av samma människor som ledde dem under stalinisterna när de var degenererade arbetarstater. För att omvandlas till en ”kapitalets agent” i arbetsprocessen, måste verkligt effektiva påtryckningar utövas på direktörerna för att få dem att ändra sitt beteende. I den degenererade arbetarstaten agerade de tillsammans med representanter för de arbetare som de anställde för att anpassa plannormerna, som överlämnades ovanifrån, till sina egna intressen.

Eftersom detta bedrägeri också gick vertikalt uppåt med de byråkratiska direktivlinjerna, är det ett nyckelmål för de nya regeringarna att bryta upp de etablerade relationerna för kontroll.

Den effektivaste vägen att göra detta är genom att överföra äganderätten till utomstående ägare. Dessa måste därmed ha ett intresse (vinst) av att underordna arbetet kapitalet och ta en risk (finansiellt misslyckande) om de inte gör detta. Den andra vägen att uppnå kapitalistisk företagsledning i företag i en döende arbetarstat är genom att omskola direktörer, höja belöningsstrukturerna och ge dem fullständig makt över arbetsledning och resursanvändning. Något slags svag kapitalism kan framträda ur en sådan inre omvandlingsprocess, men en mer livskraftig kapitalism kommer att behöva privat kontroll utifrån.

Legitimera
För det tredje, bidrar privatiseringen till att legitimera restaurationsprocessen inför de som förlorar på omvandlingsprocessen – arbetarklassen. En majoritet av arbetarna i Centraleuropa har sedan 1990 sannerligen genomgått en hel del. Deras nya politiska rättigheter har anlänt med en kraftig prislapp: massarbetslöshet, erodering av reallöner, hårdare arbetsdisciplin och en förlust av samhällsservice.

Skadan är tydlig men vinsten är inte så uppenbar för de miljoner som har rätten att rösta bort restauratörerna. Program för massprivatisering utformas därför för att dra in massan av alienerade arbetare i processen. Det faktum att massiva program för att ”ge bort” har utgjort en central del av de olika blandade privatiseringspaketen är också beroende på den uppenbara misstro som arbetarna känner gentemot medlemmarna i den tidigare byråkratin, och det av goda skäl. I Ungern och Polen uppgick de tidiga privatiseringsprogrammen inte till mycket mer än att de stalinistiska ledarna hjälpte sig själva att få tag på de bästa godbitarna. Massprivatiseringarna strävar därför efter att dämpa deras rädsla för korruption och nepotism samtidigt som de utlovar en individuell lösning på deras ekonomiska nödläge, och ytterligare sänker deras klassmedvetande inför omvandlingen.

Privatiseringarna i Centraleuropa har antagit många olika former. (30) En del statsägda företag har bortauktionerats individuellt eller i grupp; en del ges bort till allmänheten. Många ”likvideras”, vilket innefattar att bryta upp ett företags tillgångar och sälja eller hyra ut de bästa bitarna till arbetarna, eller till andra ägare, för att användas som byggstenar i ett nytt företag.
Privatiseringsprocessen har rört sig framåt en del i Visegradländerna men mot slutet av 1994 återstod fortfarande majoriteten av stora och medelstora företag att sälja.

På våren 1994 befann sig bara 32% av de 7 000 statsägda företag i Polen som utvalts för privatisering 1990 i privata händer. (31) Polen skulle ge sig in i en ny omgång med massprivatiseringar under hösten 1994, med början i omkring 450 stora till medelstora statsägda företag i gott finansiellt skick som resultat av tidigare omstrukturering. Det uppsköts upprepade gånger tack vare politiska stridigheter i regeringen och de första utförsäljningarna började i mitten av december 1994. (32) I Tjeckoslovakien såldes 1 471 statsägda företag under andra hälften av 1992 och andelarna distribuerades i maj 1993. En andra våg med massprivatiseringar omfattande 2 000 statsägda företag skulle ha fullbordats i slutet av 1994.

Privatiseringarna har gått längst i Ungern med nästan 60% av de statsägda företagen i privata händer. Nästan 2000 statsägda företag placerades 1990 i det statliga egendomsorganet för privatisering. I mitten av 1994 var 569 i privata händer och i ytterligare 167 behöll staten bara en minoritetsandel. Dessutom ”likviderades” mer än 400.

Slutresultatet av de olika privatiseringsprojekten –inklusive programmen för massprivatiseringar – är att koncentrera företagsägandet i händerna på en handfull stora kapitalblock. I de massomfattande kupongprojekten har huvuddelen av de kuponger som ursprungligen delades ut till miljoner medborgare snabbt sammanförts i investeringsfonder. Dessa kontrolleras delvis av statsägda och privatiserade banker. Kort sagt, privatiseringsprocessen har tillåtit samma formella ägare att radikalt förändra innehållet i sitt ägarskap samtidigt som man värvar nya (utländska och inhemska) partners under processens gång.

Frågan om kapitalistisk restauration kan inte enbart lösas på nivån med företagsägande och omstrukturering av företag. För att kunna genomdriva värdelagen som den dominerande ekonomiska regulatorn i ekonomin måste också finansinstitutionerna omvandlas. Slutresultatet av privatiseringsprocessen har verkligen blivit att återigen fokusera uppmärksamheten på bankernas öde i omvandlingsprocessen.

Oundvikligt
Utifrån planeringssystemets karaktär i de flesta av de degenererade arbetarstaterna vid mitten av 1980-talet, var det oundvikligt under den kapitalistiska restaurationsprocessen att stora förändringar skulle bli nödvändiga i bankernas förhållande till industriföretagen. Planering genom indikatorer på fysisk produktion hade i stort sett gett plats för ett planeringssystem över ackumulationsprocessen genom reglerade priser (inklusive för investeringsvaror), användning av subventioner och utvidgning av investeringar och kommersiella krediter.

Detta kreditsystems karaktär av att inte vara vinstmaximerande sammanfattades i systemet med ”mjuk budgetåtstramning” (33) som bankerna bedrev med förlustbringande företag; ett system genom vilket förlustbringande (ofta värdeförstörande) produktion skulle attrahera värde (i form av subventioner) som producerats av andra sektorer i ekonomin för att upprätthålla full sysselsättning.
Efter utplånandet av de centrala planeringsorganen upprätthölls en byråkratisk, icke-kapitalistisk ackumulation i en rent passiv form genom monetära åtgärder. Detta tog huvudsakligen formen av att bygga upp skulder mellan företag – dvs en cykel utan betalning för leveranser och färdiga varor – och fortsatta centralbankskrediter till icke likvida företag. Ett fullständigt sammanbrott för produktionen i den döende arbetarstaten föregreps därigenom. (34)

EBRD klagade i oktober 1994 över att: ”Det huvudsakliga knepet från regeringar och banker för att uppskjuta likvidering av företag har varit kvarhållande i statligt ägande och fortsatt tillgång till krediter som en form av underförstådda subventioner utanför budgeten, formellt varken relaterat till avlöningslistan eller beskydd… I många fall tycks det som om prioritet kan ha getts av banker åt lån till företag för att betala löner medan liten uppmärksamhet har ägnats åt företagens kreditvärdighet.”

Men i övergångens ”delfas med stabilisering” var detta en oundviklig åtgärd – en verklig motsättning – för de som ville återupprätta kapitalismen. Sammanbrottet för Comecon och den påföljande produktionsnedgången (1990–92) gav upphov till en allmän, om än temporär, likviditetskris för de flesta företag vilket effektivt dolde en del bolags underliggande livsduglighet. Stabilisering innebar just detta: stabilisera materiell produktion på existerande nivåer för att bevara möjligheten till framtida värdering. Långt ifrån att vinstmaximera produktionen innebar sanktioneringen av förlustbringande krediter och skulder mellan företagen en ackumulationsprocess som karakteriserades av det utdragna reproducerandet av förlustbringande produktion i den gamla statssektorn.
Det absoluta värdet av skulder mellan företagen i Polen steg fortfarande i februari 1993 när antalet ”kreditovärdiga” företag fördubblades utifrån siffran i april 1991 till 4 666 – dvs 50% av alla statsägda företag. I sin tur vältrade bankerna över denna skuld i form av ytterligare krediter och slutligen absorberade centralregeringen denna eskalering av oindrivbara lån i det svällande budgetunderskottet under perioden 1990–92.

Relaterat
Detta generaliserade stöd för förlustbringande produktion i statsägda företag var nära relaterat till privatiseringsprocessen. För att förmå potentiella investerare att delta i processen med massprivatisering i april 1993 antog den tjeckiska regeringen en ny konkurslag. Detta garanterade att ingen privatiserad firma kunde gå i konkurs under en hel övergångsperiod efter att privatiseringen fullbordats och andelar distribuerats (vilket kan vara sex månader efter att de köps). Sedan kan firmorna, enligt den nya lagen, ansöka om skydd under ytterligare sex månader. Förutsatt att den andra vågen med massprivatisering inte skulle ha fullbordat försäljningsstadiet till slutet av 1994, och förutsatt att utsikterna för denna försäljning uppenbarligen vägleder regeringens beteende beträffande åtgärder mot den första vågen av firmor, kan man se hur utdragen processen med kapitalförstöring verkligen är.

Naturligtvis kunde regeringarna bara samtycka till ytterligare ökning av skulder mellan företag och dåliga banklån i omvandlingens stabiliserande delfas. Men efter 1992 tar omstruktureringen på allvar fart i Centraleuropa. Storskalig privatisering tilltar eller inleds, fallet i industriproduktionen planar ut, återhämtningen börjar och sammanbrottet i investeringarna avtar.

Under 1992/93 stabiliseras nivån på skulder mellan företagen. Det sker en gradvis skärpning av kriterierna för banklån till utsatta företag och vi inträder i nästa stadium med att bredda värdelagens verkan i den döende arbetarstaten – avskrivandet och omvandlandet till varor av dåliga skulder som innehas av företagen och av bankerna.

Detta är en viktig åtgärd eftersom den möjliggör för den nya produktionsprocessen att avskiljas från bördan och arvet efter gammal produktion. Utan ingripanden från centralregeringen för att förändra denna situation kan mycket litet göras. Detta beror på att bankerna och företagen i den degenererade arbetarstaten och den döende arbetarstaten var ömsesidigt beroende av varandra. Blotta storleken och tyngden av dåliga lån i bankernas bokslut såg till att det var lättare att fortsätta att öka dessa skulder än att dra in dem. Att göra på något annat sätt skulle närmast garanterat vara att likvidera bankerna.

Skulder som innehas av en bank är en tillgång och om dessa accepteras som omöjliga att indriva så skulle bankernas tillgångar bryta samman. Endast ett inflöde av nytt kapital till bankerna utifrån kunde förändra denna situation. I några fall tillhandahålls detta nya kapital av imperialistiska institutioner som EBRD och till och med, i Polens fall, av Internationella valutafonden (IMF). I andra fall tillhandahålls det genom att sätta undan en del av inkomsterna från privatiseringen, som i Tjeckien och Ungern.

I sin kärna innebär processen med att lindra skulderna mellan företagen en nationalisering av skulder som fortgår jämsides med privatiseringen av fasta tillgångar.

Olika länder har funnit olika lösningar på detta problem. I Ungern hanterades frågan centralt av ett organ i den första privatiseringsvågen. I Polen gav en lag 1993 bankerna sporren att ta itu med problem som är direkt relaterade till de berörda företagen. Mot slutet av mars 1994 hade överenskommelser nåtts på detta sätt mellan de polska bankerna och deras gäldenärer omfattande 87% av värdet på de dåliga lånen. Gradvis avskrivning av denna skuld röjer vägen för en helomvändning i bankernas utlåningspolitik. (35)
Vinstmaximerande lån, inte utvidgning av skulder, har blivit normen. Men i mitten av 1994 drog EBRD slutsatsen att, även om framsteg gjorts i Visegradländerna och Slovenien i att förse bankerna med incitament för att uppträda kommersiellt:
”… har denna process inte fullbordats i något land i regionen.” (36)

Framgång med att omstrukturera åtminstone en del av det kommersiella banksystemet bidrar till att väcka intresse hos det utländska finanskapitalet. Dussintals avdelningar av EU- och USA-banker öppnades i Centraleuropas storstäder och många traditionella kommersiella banker lyckades attrahera en del internationella investeringsfonder. Polen blev en speciellt attraktiv placering som ett resultat av regeringens framgångar i dess utdragna förhandlingar med sina internationella bankkreditorer om skuldlindring. (37)

Återupprättad?
Det avgörande ögonblicket i övergången till kapitalismen inträder när värdelagen bekräftar sig själv gentemot kapitalet i den mest slutliga form som är möjlig – dess utplåning genom konkurs.

Ändå är förstörelseprocessen på samma gång en process med kapitalcentralisering och -ackumulation. Det svaga och minst produktiva kapitalet nedvärderas och absorberas av de starkare kapitalen och nya investeringar fördelas på en kommersiell grund till de vinstgivande företagen.

Under kapitalismen antar lösningen av denna lönsamhetskris formen av konkurs. I den första delfasen i omvandlingsprocessen, under stabiliseringen, tjänade användningen av konkurslagar till att skydda förlustbringande företag från att utplånas. Lagstiftningen användes i allmänhet av gäldenärer för att få skydd från kreditorernas anspråk. Inga konkurslagar tillät i denna fas kreditorerna att initiera konkurser. På detta sätt agerade staten för att förhindra värdelagen att genomdrivas, och på så sätt blockeras ytterligare framsteg i övergången till kapitalism.

En skribent som granskade den tjeckiska erfarenheten 1994 noterade följande om de tjeckiska konkurslagarna:
”Den tjeckiska regeringen har, genom sina åtgärder mot konkurser, förhindrat en ordnad omorganisering och utgång. Detta bevarar en miljö i vilken det inte finns någon mätare på framgång genom profitabilitet, subventioner till stora förlustbringare fortsätter och staten absorberar stora kostnader på bekostnad av bättre program.” (38)

Medan den finansiella styrkan hos flera banker har förbättrats under 1993 och 1994 genom scheman för skuldavskrivning har bankerna ännu inte använt denna nyfunna styrka till att genomdriva värdelagen gentemot de icke livskraftiga firmorna. EBRD fastslog i oktober 1994: ”Medan boksluten för polska banker har förstärkts, återstår uppgiften att omstrukturera företagens fysiska verksamhet ännu att påbörjas i full skala.”

Om den ungerska erfarenheten hittills drar EBRD slutsatsen: ”De två rekapitaliseringsprogrammen har, åtminstone temporärt, återupprättat kapitalbasen för det ungerska banksystemet, men har bidragit relativt litet till omstrukturering av företagen (i både finansiella och reella termer). Endast ett begränsat antal omstruktureringsplaner har hittills accepterats.” (39)

Den spontana, rent ekonomiska, rörelsen av kapital är otillräcklig för att garantera förstörelsen av kapital eftersom konkurs är en konflikt mellan kapital, mellan kreditor och gäldenär. Staten måste därför bekräfta denna aspekt av värdelagen utanför kapitalets kretslopp för att lösa denna konflikt till förmån för den underliggande ekonomiska logiken. Förverkligandet av värdelagen i krisens form måste genomdrivas, eller snarare släppas lös, genom en medveten politisk handling. EBRD accepterar att lagarna för kapitalförstöring existerar men efter en studie av deras användning fram till mitten av 1994, drar de slutsatsen: ”Även Polen och Tjeckien har varit försiktiga med att genomföra konkurser. Endast Ungern har gått mycket långt, och även där har administrativa hinder gett många företag ett uppskov med avrättningen.”

I Tjeckien fanns det 993 konkursprocedurer som inletts mellan oktober 1992 och november 1993, men bara 30 firmor hade förklarats i konkurs mot slutet av 1993. (40) Under Centraleuropas konkreta villkor kommer den avgörande punkten att komma i form av konkurrens mellan företagens nya privatägare (fonderna för privatiseringsinvesteringar).

Under sökandet efter verksamt kapital att investera och omstrukturera arbetsprocessen i de mest produktiva av de privatiserade företagen, måste dessa fonder sälja kuponger för att finna det nödvändiga kapitalet. (41) Det är bara möjligt att finna sådant kapital för en del av de privatiserade företagen, vilket skulle påskynda en svallvåg av nedläggningar och konkurser.

Vägen till kapitalistisk restauration är lång och svår. Som en av de institutioner som ålagts att övervaka detta unika historiska uppdrag har noterat: ”En del av den tidiga euforin och de förenklade budskapen har dämpats. De flesta förstår nu att processen varken kan vara omedelbar eller smärtfri.” (42)

Det är ofta svårt i teoretisk analys att exakt nagla fast det historiska ögonblicket av kvalitativ omvandling. Genom problemets själva väsen är det bara möjligt att vara säker en tid efter det att processen fullbordats. Oundvikliga tidsfördröjningar i insamlandet och publiceringen av det relevanta empiriska materialet, om inget annat, garanterar detta. I denna artikel har vi försökt lägga fram den metodologiska ram inom vilken varje slutgiltig bedömning om enskilda länder kan nås.

Sammanfattningsvis har vi eftersträvat att slå fast att ett land har nått slutet på restaurationsprocessen när följande villkor föreligger:

  • pris- och handelsliberalisering, monetär reform;
  • en rad med lagliga strukturer och institutioner som definierar och genomdriver effektiva egendoms- och kontraktsrättigheter;
  • ett fungerande system med gemensam kontroll från verkliga ägare till företagen som tvingar direktörerna att handla som kapitalets agenter i arbetsprocessen;
  • ett fungerande system med ny varuproduktion i alla sektorer av ekonomin; nya fasta investeringar för att utvidga och göra om produktionsteknologier som genomförs av nya ägare på kommersiell grund och informerat av marknadssignaler som indikerar produktivitet och lönsamhet;
  • utvidgning av kommersiella krediter och investeringskrediter från bankerna (som är den huvudsakliga eller enda källan till nytt kapital på kort sikt) på en vinstmaximerande grund;
  • förvandlandet till varor av alla krediter inklusive skulder och inbegripande en vittomfattande användning av nedvärdering av företagsskulder (genom användning av regeringsobligationer och avskrivning av skulder); förmågan att köpa och sälja dessa skulder;
  • ett effektivt system med framtvingad förstörelse av improduktivt kapital genom allmän användning av konkurslagar som kommer att befrämja den vidare centraliseringen av kapital genom en konkurrenskraftig kapitalmarknad.

Men vilket slags kapitalism är det som framträder ur denna process? Vi kallar den ”nyligen restaurerad kapitalism” för att erkänna dess speciella historiska rötter, närda som de är av den döende arbetarstatens aska. Den nyligen restaurerade kapitalismen representerar en speciell kombination av ”modifierad” kapitalism som den framträder, inte från feodalismen, utan från en postkapitalistisk samhällsformation. Detta innebär nödvändigtvis att den nyligen restauererade kapitalismen är krishärjad, efterbliven och ”överreglerad”.

Andelen statligt ägande inom industrin kommer till och med att vara högre än i de flesta ”statskapitalistiska” länderna i Europa (t.ex. Österrike, Sverige). De flesta bankers andel av eget kapital (43) i den nyligen restaurerade kapitalismen motsvarar inte den vanliga västerländska standarden. Statligt ansvar för stora förlustbringande företag överskrider långt allt som är vanligt i OECD-länderna. Arbetsmarknaderna förblir förvrängda och rigida på viktiga sätt.

I alla dessa avseenden kommer den nyligen restaurerade kapitalismen att uppvisa drag av kapitalismen både i dess embryonala form och in extremis. Liknande nivåer av statligt ägande kan återfinnas i utsugna länder i Tredje världen. Bankgarantier under standardnivån och höga nivåer av oindrivbara lån återfinns vanligtvis under perioder med djup kapitalistisk recession och depression. Omfattande statsingripanden kan observeras under perioder av krig eller krigsinriktade regimer också i imperialistiska länder.
Men den nyligen restaurerade kapitalismen är icke desto mindre kapitalism. Och mot bakgrund av de kriterier vi skisserat ovan, måste vi dra slutsatsen att inget av Visegradländerna ännu uppnått den.

Fram till hösten 1994 var bedömningen av Ungern och Polen åtminstone ”nästan men inte riktigt”. I båda länderna visade sig den privata vinstinriktade sektorn vara dynamiska delar av respektive nationella ekonomier. I både länderna genereras mer än hälften av BNP i privatsektorn. Bankreformer har gått långt i båda länderna och i Ungern tillämpades, speciellt 1992/93, konkurser för att förstöra en massa företag.

Men i båda länderna, framför allt i Polen, drog sig regeringarna och bankerna för att genomdriva den nödvändiga omstruktureringsdisciplinen på den fysiska verksamheten i den återstående huvuddelen av förlustbringande företag 1994. Tjeckien har ytterligare ett problem. Det finns en större kapitalmarknad tack vare de mer omfattande programmen för massprivatiseringar som skapade och sedan koncentrerade stora mängder av aktier i privatiserade firmor i färre händer. Ännu så länge tillåter emellertid inte de nya kapitalmarknaderna konkurrens mellan kapitalblock för tillgång till begränsade kapitalfonder. Följaktligen hämmas processen med kapitalackumulation.

Dessa slutliga barriärer är inte avgörande i frånvaron av en arbetarklass som är besluten att sätta stopp för hela experimentet och vända det. De återstående svårigheterna uppstår inte primärt ur konflikten mellan de nya kapitalisterna och arbetarna. De framträder ur svårigheten att utforma en mekanism genom vilken konkurrensen mellan kapital kan äga rum.

Landvinningar
De degenererade arbetarstaternas egendomsförhållanden var, trots den korrumperade byråkrati som styrde dem, landvinningar för arbetarklassen. Förutsatt det extremt långt framskridna utplånandet av dessa förhållanden är enkelt försvar av existerande institutioner inte nog för att förhindra kapitalismens ankomst. Nya institutioner, inklusive stora element av planeringsapparaten, måste byggas från början. Vid denna punkt är de politiska och sociala revolutionernas konkreta uppgifter nästan omöjliga att särskilja.

I Centraleuropa har arbetarna frigjort sig från en uppsättning kedjor för att finna en annan uppsättning dra åt sitt grepp. En ny period av lärande, av uppvaknande till kapitalismens missförhållanden ligger framför oss. Socialisters uppgift är att göra denna period så kort som möjligt.

 

1. Denna artikel är baserad på en studie av Ungern, Polen och Tjeckien sedan 1989 även om den metodologiska ramen har vidare tillämpning.

2. Huruvida denna regering helt och hållet består av öppet borgerliga partier, uteslutande av borgerliga arbetarpartier (socialdemokratiska eller stalinistiska) eller innehåller båda typerna, är utan betydelse för den grundläggande definitionen av en döende arbetarstat.

3. E Mandel: Marxist Economic Theory, London 1968. Följaktligen är offentligt ägande (inklusive centrala statsägda industrier) en form av privatägande under förutsättning att staten uppträder som en agent för kapitalet, dvs som en av de ”uppdelade” och distinkta kapitalistiska grupperna.

4. EBRD: The Transition Report, London, oktober 1994, s. 5.

5. Här verkar värdelagen direkt genom att varor som byts med varandra omedelbart förkroppsligar en värdeekvivalens.

6. Kort sagt, den stalinistiska planeringens politiska ekonomi som till sin kärna är ett produktionssystem som styrs av reproduktionen av full sysselsättning av arbetet, överproduktion av produktionsmedel och underproduktion av medlen för masskonsumtion.

7. Naturligtvis är det så, även om värdelagen är spontan, att vissa egendomsformer (dvs lagliga former) och institutioner måste framträda medvetet jämsides med värdelagens fördjupning. Inget moget kapitalistiskt system kan verka utan de nödvändiga lagarna (och en stat som genomdriver dem gentemot konkurrerande anspråk) som beskriver egendomsrätt, kontraktsförpliktelser och efterlevbara regler för att gå in och ut från marknadsplatsen.

8. Polens ”Big Bang” var den första och mest dramatiska i januari 1990.

9. Labour Markers and Social Policy in Central and Eastern Europe; the Transition and Beyond, red. N. Barr, London 1994, s. 10.

10. Citerat i Privatisation in Eastern Europe, red. S. Estrin, London 1994, s. 5.

11. Se K. Marx, Kapitalet, Första boken, Cavefors 1969, kapitel 7, för en fullständig diskussion av denna distinktions betydelse.

12. Siffrorna är tagna från EBAD, se not 4. Comecon var ett handelsblock mellan Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna.

13. Se Report of the National Bank of Hungary, 7/1994.

14. Även 1993 ökade den med 20%.

15. Se J. Winiecki: ”East-Central Europe; a regional survey” i Europe-Asia Studies, vol. 46, nr 4 1994, s. 70–734.

16. I Polen föll industrins produktivitet med 19% 1990/91och med 15,5% i Ungern mellan 1990–92.

17. EBRD, a.a., s. 49.

18. I Polen var de statsägda företagen för vatten, gas och elektricitet undantag från de statsägda företagens allmänna tillstånd. Från och med 1991 gjorde de stora och växande vinster i och med att de gradvis höjde sina priser till världsmarknadspriser och var immuna mot internationell konkurrens på hemmamarknaden. Den naturliga följden av denna situation var emellertid att energipriserna för resten av industrin ökade kraftigt och således förvärrade deras allmänt olönsamma tillstånd genom hela stabiliseringsfasen.

19. Skilda kapital har olika organisk sammansättning som i stort sett överensstämmer med deras skilda produktivitetsnivåer. De företag som opererar med produktivitetsnivåer över och under genomsnittet för industrin eller ekonomin ifråga sparar respektive förslösar nödvändigt samhälleligt arbete. Det är genomsnittet som bestämmer en varas samhälleliga värde. Produktionspriser bestäms av produktionskostnaderna plus genomsnittlig profit. Produktionspriser avviker nödvändigtvis från varans individuella värde. De med en produktivitet över genomsnittet kommer att uppnå en andel mervärde som står i överensstämmelse med dess produktivitet och framkalla kapitalflöde till dessa områden.

20. Även om det fanns rörlighet mellan arbeten och arbetsplatser.

21. Citerat i N Barr m.fl., a.a., s. 14.

22. Denna process är långsam, hindrad av allianserna mellan företagsdirektörerna och arbetarna liksom av yrkeskunskaper och andra obalanser på marknaden (t.ex. en rigid bostadsmarknad som hindrar arbetare från att flytta för att hitta andra jobb).

23. Dessa är naturligtvis bara varor till formen i en degenererad arbetarstat. Se E Mandel, a.a., kapitel 15 och 16.

24. Som ett resultat därav var konsumtionen av nödvändighetsvaror mycket högre i den degenererade arbetarstaten än vad inkomsten per person skulle tillåta.

25. Omkring 60% av lönen var baserad på den grundläggande arbetsvärderingen. Återstoden bestämdes av ett komplicerat system med bonus, överskridanden av arbetsnormer och koefficienter baserade på regionala behov.

26. Sedan 1990 har nya småskaliga privatföretag vuxit som svampar ur jorden i alla dessa tre länder. I Ungern ökade t.ex. små gemensamma aktiebolag åtta gånger mellan 1989 och 1993 och antalet ”företag” med en person tredubblades till 773 000.

27. Uttryckt på ett annat sätt, är denna omvandling en omvandling för att göra en rent teknisk arbetsfördelning mellan produktionsbranscher med samma ägare, till en samhällelig arbetsfördelning som överensstämmer med en regim av konkurrens mellan rivaliserande kapital.

28. Det har beräknats att mängden pengar som kan mobiliseras genom arbetarklassens besparingar i Centraleuropa och omvandlas till kapital bara är en del av det uppskattade nominella värdet av de statsägda företagens tillgångar, kanske så lite som en tiondel. Det verkliga marknadsvärdet av tillgångar är i slutändan beroende av uppskattningar av framtida lönsamhet; men hindren för att uppskatta vad detta kan vara i något av de statsägda företagen är oerhörda. Allt detta kan bara lösas efter privatisering, och därmed måste värdet på tillgångarna nu bestämmas av administrativt godtycke – försäljning av kuponger till förutbestämda priser.

29. Visegrad är den stad i Ungern där de tre centraleuropeiska döende arbetarstaterna undertecknade ett handelsavtal 1989.

30. Se Privatisation in Eastern Europe.

31. Omkring 1 770 statsägda företag avsåg att på obegränsad tid förbli i statens händer. För nya siffror se Rzeczpospolita nr 141, 20 juni 1994, som det citeras i Presschau Ost-wirtschaft, Wien, Aug/Sept 1994.

32. Balkan News and East European Report nr 81, 11 dec 1994.

33. En term som först användes av den ungerske ekonomen Janos Komai.

34. EBRD, a.a., s. 46.

35. Syftet med alla dessa projekt är att föra upp bankernas finansstrukturer till den accepterade nivån för internationella kapitalistiska bankoperationer, den s.k. Baselöverenskommelsen, som fastslår att banker måste ha ett eget kapital på 12%.

36. EBRD, a.a, s. 15.

37. De så kallade Paris- och Londonklubbarna.

38. Brom och Orenstein, a.a., s. 899. Förutom användningen av konkurslagar för att förhindra att värdelagen förstör kapital, fanns andra åtgärder som verkade i samma riktning. Viktigast bland dem var den polska regeringens generaliserade användning av skatteuppskjutning för att undvika konkurser.

39. EBRD, a.a., s. 64–65.

40. EBRD hävdade att: ”likvidering av olönsamma företag har undvikits”. Dessutom: ”De främsta knepen från regeringar och banker för att skjuta upp likvidering av företag har varit att kvarhålla dem i statlig ägo och fortsatt tillgång till kredit som en form av underförstådd subvention utanför budgeten, som varken har med avlöningslistan eller beskydd att göra.” (lbid, s. 46)

41. De nya ägarnas avsikter är tydliga. En av de fem stora fonderna – Harvard Capita! – vill ersätta ledningen i en tredjedel av de 51 bolag i vilka de har en andel i Tjeckien och även minska antalet anställda med en tredjedel.

42. EBRD, a.a., s. (i).

43. Proportionen mellan bankreserver och lån, fastställd till 12% i Baselöverenskommelsen.

Bildkälla, framsidan; Boris Jeltsin, då president i Ryssland, och George Bush, då president i USA, skakar hand i Moskva 1993 efter att de skrivit på ett avtal om nedrustning av kärnvapen; Wikimedia Commons; public domain.