Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 2 i april 1995. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.
Redaktionen
Anarkister, frihetliga socialister, ”autonoma”, eller vilken beteckning som nu används, har på senare år uppmärksammats kanske mer än någonsin under efterkrigstiden. Borgarpressen framställer dem som samhällets fiende nummer 1. Den alltmer reformistiska vänstern avsvär sig med fasa allt samröre med dessa ”parlamentarismens fiender”.
Vad är det som attraherar så pass många ungdomar till anarkismen? Det är inte alls svårt att förstå. Den som blivit nedtryckt av lärare, poliser eller förmän, eller som ständigt och jämt stöter på s.k. auktoriteter som inte är förtjänta av något som helst förtroende, attraheras naturligt nog av en politisk rörelse som förkastar alla auktoriteter, går till storms mot det bestående samhället och som är beredd att fysiskt möta nynazisternas terror mot invandrare.
Anarkister vill avskaffa staten. För många människor är detta fullständigt obegripligt. Anarki framstår i det allmänna medvetandet som motsatsen till ordning. Många tror att ett samhälle utan stat skulle vara ett allas krig mot alla.
Vi trotskister avvisar den kritiken och har också som mål att avskaffa staten, eller rättare sagt, lägga grunden till förutsättningar under vilka staten kan dö bort, dvs bli överflödig. Vi är helt överens med anarkisterna om att staten existerar för att försvara borgarnas egendom och privilegier.
I ett samhälle som grundas på verklig jämlikhet, ett verkligt kommunistiskt samhälle där knapphet, fattigdom och människornas uppdelning i klasser övervunnits, skulle möjligheter finnas för att administrera ekonomin, planera produktionen och varudistributionen, utan att det behövs en speciell statsapparat som är åtskild från befolkningen.
När det gäller kriminalitet, är en stor del av den orsakad av fattigdom och bör bortfalla av sig själv i och med förbättrade levnadsvillkor för alla. Andra typer av kriminalitet som inte är direkt förknippad med tillgrepp av andras egendom, som våldtäkt eller våld av olika slag, skulle kunna förhindras mycket effektivare av den organiserade befolkningen än vad någon poliskår i världen skulle kunna.
Vad är staten?
Åsiktsskillnaderna mellan anarkister och trotskister handlar inte i första hand om vad som kan vara möjligt i ett framtida samhälle, utan snarare om hur vi överhuvudtaget ska nå dit. Vi tror inte att staten helt enkelt kan avskaffas. Innan vi kan göra oss av med den, är det först nödvändigt att skapa en ny typ av stat. Detta kan låta som en motsättning, men egentligen är det den enda revolutionära vägen framåt.
Vår utgångspunkt är att betrakta allt i klasstermer. Under det nuvarande systemet är samhället uppdelat i två huvudklasser. Kapitalisterna, som äger det mesta av produktionsmedlen, är en liten minoritet. Lönearbetarna, som säljer sin arbetskraft för att överleva, är däremot en stor majoritet i de utvecklade kapitalistiska länderna.
Det är ur denna synvinkel vi ser staten. Hela statsapparaten – armén, polisen, domarkåren och andra höga statstjänstemän – är ett instrument för en klass herravälde över en annan. Under kapitalismen är den ett verktyg för kapitalisternas herravälde över de arbetande. Reducerad till sin yttersta grund är staten alltid en väpnad makt som försvarar en viss typ av egendom.
Avskaffas direkt?
Innan klasserna kan avskaffas och vi kan planera produktionen efter behoven, måste minoritetens privata egendom bli offentlig, gemensam egendom. Detta innebär att både den kapitalistiska staten, som försvarar privategendomen, måste krossas och att kapitalisternas egendom konfiskeras av arbetarnas stat.
Samhällets uppdelning i klasser kommer dock inte att försvinna omedelbart, och därmed inte heller arbetarklassens behov av att använda sina lagar och sitt våld för att hindra kapitalisterna från att hålla kvar eller försöka få tillbaka sin egendom och sina rikedomar.
Arbetarklassen måste därför – innan klassernas och statens bortdöende – själv bli den härskande klassen. Under övergångsperioden till det klasslösa samhället behöver alltså arbetarna en egen väpnad styrka för att försvara sina intressen. Detta kan inte vara något annat än en arbetarstat.
Arbetarstat
De anarkister som är överens med oss om behovet av att slå sönder borgarnas stat, brukar dock slå klackarna i marken vid allt tal om en ny stat. Det klassiska anarkistiska argumentet är att arbetarstaten kommer att bli likadan som alla andra statsformer. Den kommer enbart att maskera en elits styre.
Vi har en helt annan uppfattning.
Arbetarstaten kommer att vara ett instrument för den stora majoritetens styre, för att undertrycka motståndet från de tidigare utsugarklasserna. En sådan stat kommer inte alls att likna tidigare stater. Den behöver ingen särskild apparat för hemligt undertryckande av motståndare, ingen stående yrkesarmé gentemot folket, ingen hemlig byråkrati eller diplomati.
Arbetarstaten kommer att basera sin makt på den beväpnade befolkningen och den bredast möjliga demokratiska kontroll från arbetarklassens sida genom arbetarråden. Råden kommer att vara statens grundval och dess delegater direkt valda av befolkningen. Så snart behov uppkommer ska delegaterna kunna bytas ut.
Kapitalets motstånd
De anarkister som verkligen är seriösa när det gäller att avskaffa kapitalismen och förändra samhället, måste besvara frågan om hur man ska kunna stoppa borgarnas försök att ta tillbaka makten när de väl störtats. Kommer folket att ges tillåtelse att förhindra genomförandet av minoritetens vilja? Den apparat som är nödvändig för att stoppa kontrarevolutionen är i alla avseenden en stat. Det namn som väljs är oväsentligt. Det kommer att vara en apparat som säkrar en klass herravälde över en annan, besegrad klass.
Arbetarstaten har ingenting gemensamt med Stalin-tidens groteskt uppsvällda och maktfullkomliga byråkrati som härskade över arbetarna. Den kommer inte att vara vare sig mer eller mindre än det arbetande folkets organiserade makt för att säkra sina landvinningar.
Makt korrumperar
Många anarkisters motstånd mot staten som sådan, oavsett vems intressen den försvarar, grundar sig på föreställningen om att makt alltid korrumperar innehavarna.
Bolsjevikerna i Ryssland var tvungna att ta itu med denna fråga efter det att revolutionen i oktober 1917 överfört makten i landet till arbetarråden. För att förhindra den nya maktens urartning slog man fast fyra principer:
- Inga privilegier. Ingen tjänsteman kan erhålla mer i lön än genomsnittet för yrkesarbetare.
- Arbetsrotation för att förhindra att ett speciellt skikt med byråkrater uppstår.
- Hela den arbetande befolkningen ska bära vapen för att kunna skydda revolutionen mot hot både inifrån och utifrån.
- All makt ska ligga hos arbetarråden, vars delegater väljs från arbetsplatserna och arbetarnas bostadsområden. Delegaterna är skyldiga att rapportera inför de som valt dem och är omedelbart avsättbara om de inte motsvarar väljarnas förtroende.
Lenin sammanfattade bolsjevikernas inställning när han sa: ”när alla är byråkrater, är ingen byråkrat”.
Staten dör bort
När kapitalisternas möjligheter att återta makten försvinner, kommer de så småningom att försvinna som distinkt grupp i samhället. Deras barn kommer att vara tvungna att arbeta som alla andra. Därmed kommer behovet att undertrycka de tidigare förtryckarna gradvis att försvinna och ersättas av ett administrerande av ting, som Engels uttryckte det. Arbetarstaten kommer alltså att dö bort av sig själv när behovet att undertrycka kapitalisterna väl försvunnit.
Utvecklingen i Sovjetunionen gick i helt annan riktning. Efter inbördeskriget var arbetarklassen starkt decimerad och revolutionen isolerades i början av 20-talet till ett enda land. På den grunden växte en kolossal byråkrati fram och uteslöt arbetarklassen från alla möjligheter att styra sin egen stat. Den enda garantin för att inte samma utveckling ska äga rum även efter framtida revolutioner är att bygga ett internationellt revolutionärt parti som kan samordna kampen i olika länder och se till att revolutionen inte isoleras utan sprids.
Spanien
Under inbördeskriget i Spanien 1936–39 spelade anarkismen en större roll än någonsin tidigare eller efteråt. Trots den heroism som anarkistiska militanter gav prov på, visade sig anarkismen ändå inte vara förmögen att störta den borgerliga regimen och besegra fascismen.
Anarkisterna stod i spetsen för de spontana övertaganden av fabriker och gods som ägde rum vid inbördeskrigets början. De tog initiativ till att beväpna arbetarna för att besegra Francos revolt mot regeringen.
Men man vägrade hårdnackat att blanda sig i politiken. När detta inte gick att undvika, anslöt sig de anarkistiska ledarna till den borgerliga folkfrontsregeringen. Många militanta anarkister på basplanet kämpade trots detta för arbetarnas maktövertagande (t.ex. de som följde Durruti). Men utan en klar uppfattning om politikens grundläggande frågor, kan revolutionärer inte handskas med en sådan situation. Den som vägrar befatta sig med politik, kommer ändå att drabbas av politiken. Gentemot borgarnas, reformisternas eller stalinisternas politik måste vi därför ställa en revolutionär politik.
Med en liknelse, skulle man kunna säga att anarkismens antipolitiska inställning påminner om ett fotbollslag som vägrar sparka på bollen. Därigenom är man garanterad mot självmål – men också helt oförmögen att vinna matchen.
Sverige
I Sverige finns det sedan seklets början en syndikalistisk fackförening (SAC). Den har dock med några undantag spelat en mycket liten roll i klasskampen. SAC:s främsta effekt har varit negativ – att isolera militanta arbetare i en egen liten organisation. Det finns ingen som helst anledning att upprätthålla en speciell fackförening för den lilla minoritet som finns organiserad i SAC. Arbetarmakts ståndpunkt är att SAC borde upplösas och omvandlas till en kämpande fackopposition inom LO och TCO.
Vid sidan av SAC har det allt sedan 70-talets början funnits olika små grupper av anarkister. För närvarande publiceras flera olika tidningar förutom SAC:s Arbetaren med anarkistisk/syndikalistisk inriktning. Dit kan vi räkna Brand, som luften delvis tycks ha gått ur, och Anarkistisk tidskrift, med sin mer akademiska inriktning på olika former av hybrider som anarkafeminism.
Folkmakt
Tidningen Folkmakt, ”revolutionär tidning för militant motståndskamp”, som ges ut i Malmö, tillhör de ur vår synvinkel mer seriösa anarkistiska grupperna. Visst har de samma barnsliga drag som Info-nätverket i Stockholm (t.ex. fotoserien ”Udda kravallverktyg”), men det finns också seriösa försök att knyta an till rådssocialistiska eller rådskommunistiska idéer. Arbetarmakt – som är en trotskistisk och därmed leninistisk organisation – är visserligen också motståndare till dessa ultravänsteristiska riktningar, men vi har många fler gemensamma ståndpunkter med rådssocialister än med anarkister.
Folkmakt har i två olika sammanhang i år kommenterat Arbetarmakts bildande. I nr 1 –95 meddelar Folkmakt, inte utan en viss sekteristisk surmulenhet, att ”den dogmatiska fraktionen” i SP bildat eget. Denna föga smickrande beteckning syftar på Mot Strömmen-tendensens utträde ur SP och omvandling till Arbetarmakt.
Utan alltför stor sakkunskap, meddelades också att vi bildat en sektion av Fjärde internationalen, eller snarare till en av de närmare 57 olika varianterna av Trotskijs rörelse.
Vidare riktades invändningar mot vårt namnval. Valet av Arbetarmakt kallas för ”osmakligt”. Namnet förpliktigar, enligt Folkmakt, som naturligtvis syftar på 70-talets Förbundet Arbetarmakt, som försökte bygga upp en rådssocialistisk riktning i Sverige. Gruppen upplöstes dock och en del medlemmar gick vidare till att bilda den hopplöst ultravänsteristiska och vänsterkommunistiska IKS-gruppen, medan andra som Matts Nilsson anslöt sig till SP.
Sektnytt
I nr 2 –95 av Folkmakt går Daniel M. till angrepp mot Arbetarmakt under rubriken Sektnytt, en rubrik som tycks reserverad för angrepp på trotskismen.
Enligt Daniel är vår kritik av SP för centrism ”helt riktig”. Däremot är vårt eget alternativ, enligt hans uppfattning, ”inget att hurra för”. Kritiken koncentreras till vår uppfattning om vikten av att aktivt förhålla sig till socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, dvs det vi kallar för enhetsfrontstaktiken. Att ställa krav på arbetarklassens existerande ledning är inget för Folkmakt. Det resulterar bara i att man skapar illusioner.
Problemet är dock att Daniel M. och andra ultravänsterister ställer frågan på huvudet. Illusionerna finns redan där. Enligt alla valresultat och väljarundersökningar stödjer den stora majoriteten av arbetare och lägre tjänstemän i landet SAP. Den fråga som måste ställas är därför: hur ska revolutionärer kunna bryta illusionerna om SAP och i mindre grad om vänsterpartiet?
Arbetarmakts svar på denna fråga är enhetsfrontstaktiken. Den gör det möjligt för revolutionärer att tillsammans med arbetare och ungdomar som stödjer reformisterna kämpa för näraliggande krav. De krav som vi ställer på S-ledningen ställs inte därför att vi är oklara om socialdemokratins roll, utan därför att de gör det möjligt att pröva arbetarnas ledning i praktiken. Om den stora massan av löntagare anser att 90 procents ersättning i a-kassan är en livsavgörande fråga, och om S-ledningen av Marknaden tvingas skära ner på ersättningen, då kan vi genom att tillsammans med andra arbetare motsätta oss sänkningen, bidra till att sätta S-ledningen på pottkanten och inför miljoner löntagare på åskådligast tänkbara sätt demonstrera S-ledarnas politik med stöd till kapitalismen.
Nackskott
Vad har då Folkmakt att erbjuda istället? En grundtanke i tidningen tycks vara att skaka om och chockera presumtiva läsare. Framsidan på nr 2 –95 visar bilder på bl.a. Peter Wallenberg och Göran Persson. Texten påpekar följande tänkvärda faktum: ”Nackskott är billigare än fallskärmsavtal!”
Visar inte detta i ett nötskal det ogenomtänkta i Folkmakts politik. Rubriken kommer antagligen att väcka en rad ilskna reaktioner hos den socialdemokrat som vågar titta närmare på tidningen: Vem riktar sig påståendet till? Vem ska avfyra dessa nackskott? Förvägrar inte Folkmakt arbetarrörelsen rätten att välja sina egna ledare? Är inte detta en liten självutnämnd grupp med elitister? Persson kanske är en skitstövel, men i så fall är han vår egen skitstövel och måste avsättas. Varför likställer ni storkapitalisten Wallenberg med en S-ledare?
Folkmakts plattform
Hur ser då Folkmakts egen plattform ut?
I redaktionens ledare i nr 2 –95 betonas att det finns ”ett stort behov av en klassmedveten revolutionär rörelse” i Sverige. Vi instämmer. Men hur ska denna rörelse byggas och vilken form bör den ta?
Folkmakt svarar att den måste vara ”en bred, självständig motmakt mot överklassens härjningar”. Arbetare måste organisera sig själva, ”utan styrning av partier eller ledare”, på arbetsplatser och i bostadsområden. Istället för att ”vädja till politikerna”, ”måste vi själva ta itu med de problem vi upplever”. Det betonas också att ”politiken måste utgå ifrån vardagslivet, inte ifrån högtravande teorier.” Folkmakts uppgift är att sprida de frihetliga idéerna och delta i ”den självständiga klasskampen”.
Bristen på definitioner är legio i Folkmakt. I den anarkistiska miljön hyllar man gärna zapatisternas gerilla i Mexiko (vilket väl inte bara kan bero på att subcomandante Marcos också bär svart mask?). För zapatisterna en självständig klasskamp? Inte alls. Hela deras politik går ut på att tvinga mer liberala och reformistiska krafter inom borgerligheten, som Cardenas, att bilda en nationell rörelse mot den nordamerikanska imperialismen.
Mot facket
Det finns också inslag i Folkmakts politik som starkt påminner om den klassiska ultravänsterismens antifackliga inställning. I en osignerad artikel i nr 2 –95 om avtalsrörelsen, förklaras att fackföreningarna ”uppstod som en reaktion mot en alltför bråkig och revolutionär arbetarklass.”
Detta är inget annat än kvalificerat nonsens. De mest medvetna och militanta arbetarna i Sverige har alltid varit de mest hängivna fackliga kämparna. Det finns begränsningar i fackföreningarnas verksamhet. De är framför allt arbetarnas viktigaste försvarsorganisationer och har sällan spelat en offensiv roll. Men att döma ut facket som sådant, är enbart ett bevis på okunnighet och brist på erfarenheter av verklig klasskamp.
Gentemot facket ställer artikeln ”den autonoma klassorganiseringen”. Revolutionärer ska agera för vilda strejker och utomfacklig verksamhet. Det är visserligen riktigt att makthavarna endast förstår maktspråk, men tron på att makten egentligen redan ligger i arbetarnas händer, att det enda som saknas är direkt aktion för att gripa den, är utan tvivel en uppvisning i den högre skolan för illusionsskapande.
Arbetarklassen har potentiellt en stor kraft och makt, men för att förverkliga denna potential i något annat än upplopp och spontana uppror, som Folkmakt förespråkar, krävs en medveten politisk riktning som grundar sitt handlande på att motståndaren inte bara är ondsint utan också välorganiserad.
Det slagord som dök i samband med gruvstrejken 1969–70 – Kamrater, motståndaren är välorganiserad! – visar också den absoluta vikten av att besegra motståndaren. Den som tror att klasskriget, som Folkmakt excellerar i att tala om, kan vinnas med spridda grupper utan samordning, går mot ett säkert nederlag. Själva kampens krav gör det nödvändigt med en ledning, centralisering och politisk medvetenhet. Annars kommer upproret att fragmenteras i ett stjärnfall av revoltungar.
Stalinism?
Ett märkligt inslag i Folkmakt och andra liknande ultravänsteristiska grupper med frihetliga förtecken, är deras anammande av element ur stalinismens s.k. tredje period under åren 1929–33. I nr 2 –95 av Folkmakt utlovas till nästa nummer en artikel om stalinisternas kamporganisation i Tyskland under denna period, Rödfrontkämparnas förbund. Folkmakt tycks uppfatta den som ”de radikala arbetarnas försvarsorganisation mot fascister och organiserade strejkbrytare”. I Malmö finns också tidningen Barrikaden, som ges ut av Autonoma Brigaden. Den del av de autonoma som representeras av Barrikaden brukar kallas ”marxist-leninister” och saluför, som vår kritiker Daniel M uttrycker det, en blandning av stalinism och fönsterkrossning. Folkmakt inser uppenbarligen farorna i Barrikadens märkliga blandning. Men inser man inte att de tyska stalinisternas kampförbund också utgör ett främmande element för den som verkligen eftersträvar arbetarklassens frigörelse? Ultravänsterister av olika schatteringar har lätt för att hamna i samma återvändsgränd som stalinismen under dess tredje period.
Anarkismens relativt stora utbredning bland radikala ungdomar, gör det nödvändigt att föra en ideologisk och politisk diskussion med de mest seriösa grupperna av anarkister. Den uppgiften har aldrig tagits på allvar av de större centristiska grupperna, som SP och Offensiv. Arbetarmakt kan dock utlova att vi har för avsikt att fortsätta diskussionen med anarkistiska kamrater, men vi tänker inte undvika den skarpa kritik som det är nödvändigt att rikta mot deras många gånger förvirrade idéer.
PeO