Socialistiska partiet och dess nya rekryter: Av samma ull

Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 1 1994. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.

Redaktionen


Socialistiska Partiet och deras internationella organisation som bär namnet Fjärde Internationalen har i praktiken brutit med den tradition och kamp som förkroppsligades av den ursprungliga historiska Fjärde Internationalen.

Efter lång tystnad förmådde äntligen SP-ledningen meddela partiets anhängare att Mot Strömmen-fraktionen lämnat SP. Förmådde är nog för mycket sagt, hade inte Arbetarmakt (fd Mot Strömmen-fraktionen) själva begärt att få möta SP:s partistyrelse hade lnternationalen nog fortsatt att förtiga faktum. Den har ju vanan inne; denna tidning som ofta hävdar att den behövs om sanningen skall fram, har aldrig varit speciellt vederhäftig när den kommer in på det egna partiets domäner. Ta bara dess ”bevakning” av partiets senaste kongress. Av de två minoriteter som framträdde där framstod den ena – de som förespråkade att man skulle lägga en kritisk röst på (S) och (V) i valet – som minst sagt obegriplig och den andra – Mot Strömmen – förtegs trots att 30(!) procent av delegaterna röstade för ett av dess dokument.

Därför var det knappast förvånande om den som läste rapporten i lnternationalen nr 42 om Mot Strömmens utträde, inte blev speciellt mycket klokare. Enligt rapporten sade representanten för Arbetarmakt kryptiskt att de ”saknade den nödvändiga politiska lojaliteten” och att de ”ville arbeta vidare själva”.

De citerade orden uttalades visserligen, men innebörden av Mot Strömmen-fraktionens utträde förvrängs helt och hållet när den politiska grunden förtigs.

Vad vår representant sade var att tendensen inte längre såg någon anledning att vara verksam i just SP. SP är bara en av flera större centristiska grupper som emellanåt åberopar sig på trotskismen. För att kunna motivera en fortsatt verksamhet i SP, måste det finnas grupper eller individer som är på väg att anknyta till den kritik vi riktat mot SP:s centrism och det alternativ vi formulerat. Annars finns det ingen anledning för trotskister att vara verksamma i ett parti eller en organisation som inte omfattar ett revolutionärt program.
Vi karakteriserar SP som en högercentristisk grupp, egentligen alldeles för liten för att kunna betecknas som ett parti, därför att dess program – grundsatserna och handlingsprogrammet från i år – kännetecknas av centrism, vacklan mellan revolutionära och reformistiska ståndpunkter, och därför att dess praktik nästan uteslutande utgörs av opportunistisk anpassning till en reformistisk politik.

Däremot hävdar vi naturligtvis inte att SP är kontrarevolutionärt. I sådana fall skulle SP inte längre vara centristiskt. Men dess kvardröjande band till ”trotskismen” är, vilket en del vänsterelement i SP tycks tro, ingen garanti för att partiet inte kommer att övergå till reformismen. Jämför exempelvis den gamla lankesiska sektionen – LSSP – av den internationella organisation som SP är ansluten till – vanligtvis benämnd USFI – och som hade ett betydande inflytande inom arbetarklassen i Sri Lanka (dåvarande Ceylon). I början av 60-talet övergick den definitivt till öppen klassamarbetspolitik och slöt en allians med den nationella borgerligheten. (Se not i slutet av artikeln.)

SP har inte gått över klassgränsen, men dess politiska inriktning och program gör inte detta till en omöjlighet. Det finns ingenting som garanterar att SP i en situation av uppsving i klasskampen automatiskt kommer att gå åt vänster. I sin nuvarande form, och sedan dess bildande 1971, har SP och dess föregångare förhindrat utvecklingen av en genuin trotskism i Sverige. Genom anknytningen till USFI har SP bara kunnat röra sig fram och tillbaka mellan centrismens ytterligheter – ultravänsterism och högeropportunism. Partiet har visat sig oförmöget att formulera och än mindre hålla fast vid ett revolutionärt program.

Den strid vi inledde inom SP för att vinna partiet för en politik som baserades på en samtidig återgång till och vidareutveckling av Fjärde internationalens ursprungliga principer, strategi och taktik, som de såg ut före dess urartning under åren 1948–51, förde oss snabbt på konfrontationskurs med den alltmer högercentristiska politik SP-ledningen för – och gjorde det omöjligt att stanna kvar under samma organisatoriska tak som dessa högercentrister. Inte därför att vi tror att det är omöjligt att övertyga SP-medlemmar om det berättigade i våra ståndpunkter, utan därför att kampen för vår politik kräver fullständig frihet från de begränsningar som medlemskap i SP medför. Revolutionärer kan inte i längden avstå från att handla i enlighet med sitt program och enbart inskränka sig till ideologisk kritik eller skrivbordsarbete.

Opportunister
I ovan nämnda nummer av Internationalen meddelas också att ett 10-tal medlemmar från Arbetarlistan Alternativ anslutit sig till SP. Om man vill kan man, som i Arbetaren, cyniskt resonera om att SP å ena sidan vinner och å andra sidan förlorar medlemmar, men då bortser man fullständigt från den politiska bevekelsegrunden bakom de två gruppernas handlande. Vi har gått ur SP därför att vi ser ett alternativ, Förbundet för en revolutionär kommunistisk international (FRKI), som representerar en revolutionär tendens organiserad i internationell skala. De demoraliserade f.d. (?) Moreno-anhängarna i Arbetarlistan har förlorat sitt alternativ. Internationella arbetarförbundet, som bildades under Nahuel Morenos ledning för drygt tio år sedan, har fallit sönder. Ännu ett misslyckande förutom alla egna misslyckanden som de svenska Moreno-anhängarna kan räkna in på sitt konto, sedan de bröt med SP:s föregångare KAF för snart 15 år sedan.

När USFI splittrades 1979, karakteriserade ledningen för Workers Power, FRKI:s brittiska sektion, Morenos fraktion på följande sätt:

”Bolsjevikfraktionens ståndpunkt beträffande Nicaragua representerar en brytning åt vänster med Förenade sekretariatets centristiska ståndpunkt. Morenisterna tycks emellertid vara en djupt opportunistisk gruppering med vilda kast i sin politik. Morenos politiska historia är eländig… Trots att Bolsjevikfraktionens taktik har avvikit starkt från Förenade sekretariatets i Nicaragua, förefaller deras gemensamma grund vara betydande.” (Workers Power nr 11)

När FRKI:s föregångare, RRKI, grundades 1984, fastslog grundningsdokumentet att Morenos politik i Argentina ”är klassisk centrism som skulle göra Mandel [en av USFI:s centrala ledare] stolt. Det pekar verkligen på det troliga i ytterligare enhetsmanövrer av dessa centrister.” (Permanent Revolution nr 2)

Bokslut
Genom en lång serie organisationer och omgrupperingar har det ursprungliga Socialistiska förbundet (SF) försvunnit. Det är nu hög tid att göra ett bokslut över SF:s historia. Vad återstår? Gruppen kring Alejandro Fuentes ansluter sig till SP som det enda ”alternativet”, även om han inte tar tillbaka sin kritik beträffande Nicaragua (som läsarna av Internationalen naturligtvis inte får veta någonting om). En annan grupp publicerar förstrött och med långa mellanrum tidningen Fotfolket, från början också inom Arbetarlistans ramar. En annan grupp anslöt sig till Lamberts högercentristiska international, som förra året ”återbildade” FI. Efter att ha lyckats överleva ”erfarenheten” Arbetarlistan, publicerar man Arbetarenhet och inväntar nästa vänsterreformistiska grupp som ska ge dem chansen att på allvar delta i den ”omgruppering” som stalinismens kris gett upphov till. Ytterligare en grupp har gått förlorad till surrealismen och har uppenbarligen uppgett alla pretentioner att bedriva revolutionär politik.

SF:s historia är en sorglig historia och vi förstår att de kamrater som ruskar på huvudet åt vår brytning har denna historia i åtanke. Men det finns en avgörande skillnad. Morenos IAF var från början bara ett led i denne inbitne centrists alla manövrer sedan Trotskijs FI gick under. Utan en brytning med den centristiska ”trotskismen” kunde SF inte ha slutat på något annat sätt! Vi har däremot anslutit oss till en internationell tendens som under 10 år visat sin förmåga att både bedriva en principiell revolutionär politik i arbetarrörelsen och utveckla den trotskistiska traditionen för att överbrygga gapet tillbaka till Trotskijs FI. Vi är fast beslutna att delta i detta arbete. Vi har inte för avsikt att gömma oss på någon vindskammare för att i avskildhet ägna oss åt ”teori”. Det teoretiska arbetet kan enbart utföras under det berikande inflytandet av praktiskt ingripande i den kamp som gång på gång uppstår inom arbetarklassen, bland ungdomen, bland kvinnor, mot rasism och fascism etc.

När allt kommer omkring, är vi inte särskilt förvånade över att en del av det gamla SF nu slutit fred med SP. I grund och botten är de ju av samma ull.

POM

Not: USFI uttyds United Secretariat of the Fourth Intemational. Om USFI, LSSP och den trotskistiska rörelsens politiska urartning kan man läsa mer i Fjärde internationalens dödskamp och trotskisters uppgifter idag, som kan beställas från Arbetarmakt.