Vilken väg för facket? SP:s fackliga politik

Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 2 i april 1995. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.

Redaktionen


På kort tid har två SP-medlemmar publicerat varsin broschyr om facklig kamp:

Facklig demokrati eller byråkrati
Mikael Åhman, SP:s fackklubb, Volvo/Göteborg

Vilken väg för facket? En broschyr om avtalsrörelsen och fackföreningarnas framtid, Socialistiska partiet 1995
Lars Henriksson, SP:s fackklubb, Volvo/Göteborg

De båda broschyrerna reser en rad centrala frågor om revolutionärers förhållningssätt till de fackliga organisationerna.

Mikael Åhman har skrivit en broschyr om Facklig opposition på Volvo i Göteborg, ett av Socialistiska partiets och den fackliga vänsterns starkaste fästen.

I förordet karakteriserar Mikael Åhman dagens tillstånd inom facket som uruselt. LO är toppstyrt, partimonopoliserat och demokratin är satt ur spel. Den uppgift han föresatt sig är att komma med några konkreta förslag om vad som kan göras för att förändra situationen. Hur ska facket kunna förvandlas från ”en pampstyrd försäkringsförening” till arbetarnas ”gemensamma försvars- och kamporganisation”.

Andningshål
Åhman beskriver ingående hur den fackliga byråkratin har pressats tillbaka på Volvo, hur små andningshål av medlemsdemokrati har kunnat upprättas genom rätten för arbetarna på golvet att utse sina fackliga ombud. Det är en levande demonstration av hur fackligt oppositionsarbete bör bedrivas. Största möjliga utrymme för medlemmarna att själva utse sina ombud och själva besluta om de avgörande frågorna.

Genom ett ihärdigt arbete har byråkraterna i klubbledningen tvingats erkänna de direktvalda ombudens rätt att sitta med i gruppstyrelserna. (Klubben är indelad i flera mindre enheter på grund av sin storlek.)

Ett sällsynt osmakligt knep som byråkraterna använder är att tvinga kandidater i fackval som vill gå fram gemensamt att sätta partibeteckning på sina valsedlar. Avsikten är klar och tydlig: arbetarna ska tvingas ta ställning till partier, inte till de frågor som står i fokus. Detta innebär att den fackliga oppositionen på Volvo är tvungen att välja en partibeteckning, trots att många inte är partipolitiskt engagerade. Man har då valt beteckningen Socialistiska partiet.

Repskap eller?
För att förhindra alltför stora medlemsmöten, har byråkratin i Metall beslutat att möten i klubbar med mer än 5 000 medlemmar inte får hållas. Istället införde man ett representantskap. För att möjliggöra större medlemsdemokrati har den fackliga oppositionen på senare tid därför föreslagit att man ska dela den stora verkstadsklubben på Volvo i flera klubbar.

Den strid som brutit ut om detta rimliga förslag, där den socialdemokratiska ledningen i klubben anklagar Göte Kildén och oppositionen för att splittra facket, är ett mönsterexempel på hur byråkratin är beredd att tillgripa vilka smutsiga metoder som helst för att försvara sin ställning. Trots att oppositionen har ett starkt stöd på Volvofabrikerna, har detta repskapssystem sett till att klubbledningen aldrig förlorat en enda omröstning. En högst osannolik situation om medlemmarnas vilja fick råda.

Vilken väg?
Vad kan då göras? Åhman sammanfattar oppositionens arbete: man har tillkämpat sig rätten att välja kontaktombud och i några gruppstyrelser finns folk som strävar efter att kämpa för medlemmarnas bästa.

Målet bör, enligt Åhman, vara en fackförening för alla. För att nå dit, krävs det att medlemmarna sluter sig samman, börjar ställa krav och agera utifrån gemensamma behov och intressen. De krav som enligt Åhmans och även SP:s bedömning bör stå i centrum är: Avtalen ut på omröstning, Bort med alla arvoden, Rösträtten tillbaka till medlemmarna och Bort med partimonopolet. Åhman sammanfattar sitt program med parollen ”För en demokratisk, kämpande och oberoende fackföreningsrörelse”.

Arbetarmakt
Var står då Arbetarmakt i förhållande till det program som Mikael Åhman och SP för fram? I våra principiella ståndpunkter har vi skisserat grunden till en facklig politik, och i vårt aktionsprogram finns ytterligare delar av en revolutionär politik för fackföreningarna.
En av de punkter där vi är helt överens med Åhman är att alla fackliga funktionärer ska vara valbara, ansvariga och avsättbara och inte erhålla mer än den genomsnittliga medlemslönen. Vi är alldeles säkert också överens om en rad andra krav, men vi ställer oss kritiska till den underliggande tendens som finns både i Åhmans och SP:s fackliga politik.

Det är en självklar uppgift för revolutionära socialister att företräda och hjälpa till att genomdriva de krav som spontant uppstår på arbetsplatserna – oavsett om de gäller löner, arbetsförhållanden i stort eller arbetare som trakasseras av förmän.

Spontan kamp
Men revolutionärers uppgifter är inte bara att vara språkrör för det som marxister kallar för den spontana kampen. Våra syften går längre. Vi vill nämligen också omvandla facken till kamporganisationer för kampen mot kapitalismen Den kampen är långt ifrån alla arbetare överens med oss om. Därför strävar vi efter att vinna arbetarmilitanter för kampen mot kapitalismen i den aktuella, dagliga kampen för löner, smärre förbättringar etc. Även om fackföreningarna under ”normala” förhållanden utgör arbetarnas viktigaste enhetsfront, så kan de inte vara till för alla. Deras mål är naturligtvis att övertyga alla löntagare om vikten av att sluta sig samman mot kapitalet, men de arbetare som direkt går fiendens ärenden – strejkbrytare, nazister eller andra osolidariska arbetare – har ingenting i facket att göra. Man kan inte ge arbetare som låter sig dras med i verksamhet som direkt riktar sig mot facket – t.ex. nazistiska eller högerextrema grupper – samma rätt att tillhöra facket som alla andra.

Vår definition är alltså något snävare: alla löntagare som inser nödvändigheten av eller åtminstone inte motarbetar, alla löntagare sammanslutning för sina egna intressen och i motsatsställning till företagsledningen.

Revolutionärt parti
För oss är grundstommen för all verklig kamp mot kapitalismen byggandet av ett revolutionärt parti. Ett sådant parti måste ha starka arbetsplatsorganisationer och framför allt vara förankrat i den kamp som ständigt pågår. Partiorganisationerna måste vara grunden för revolutionärt arbete i facket, och måste i sin tur vara baserade på partiets hela program.

Målet med det fackliga oppositionsarbetet kan bara – om det ska leda till en grundläggande omvandling av facket – vara skapandet av en massomfattande oppositionsrörelse som utmanar reformismens grepp om facket och strävar efter att överta ledningen. Den måste därför från början ha ett helhetsprogram och sikta på en tvärfacklig uppbyggnad. Det räcker inte med att få ett demokratiskt och kämpande fack på lokalplanet. Om byråkratins järngrepp finns kvar i toppen, kommer reformister och byråkrater inte tveka att splittra facket och utesluta alla oppositionella lokalklubbar och avdelningar.

Revolutionera facket
Vårt mål är alltså att revolutionera facket – göra det till en demokratisk, kämpande och från reformism och byråkrati oberoende organisation. Fackets omvandling till revolutionära organisationer är dock inte något oundgängligt villkor för att störta kapitalismen. I en revolutionär situation kan mycket väl facket sitta kvar i byråkratins grepp, medan rörelsen finner andra former, t.ex. fabrikskommittéer eller rådsförsamlingar.

Vad det fackliga arbetet ytterst syftar till är därför att vinna majoriteten av arbetare och löntagare för en socialistisk samhällsomvandling.

Facket och politiken
Därför är vi inte heller för en i största allmänhet partipolitiskt oberoende fackförening. Vi erkänner och uppmuntrar fackets rättighet att ”blanda” sig i politiken, och på så sätt försvara sina medlemmars intressen. Så länge arbetarklassens majoritet inte undandrar SAP sitt aktiva eller passiva stöd, kan revolutionärer inte strunta i detta massiva hinder för utvecklandet av arbetarnas politiska medvetenhet.
Istället för att instämma i en del borgares eller syndikalisters gnäll över att SAP partipolitiserar facket, måste vi förhålla oss aktivt till de förväntningar och illusioner bland arbetarna som uttrycks i det s.k. fackligt-politiska samarbetet. Om medlemsmajoriteten är för samarbete med SAP, kan vi inte förneka majoriteten denna rätt. Vi instämmer i nödvändigheten att facket tar politisk ställning, men hävdar att SAP i grund och botten inte tjänar arbetarnas sak utan företräder en borgerlig politik inom arbetarrörelsen.

När byråkratin använder partipolitiken för att strypa opposition inom de egna leden, måste vi självklart gå emot. Men vi måste ställa en annan politik – grundad på arbetarklassens långsiktiga intressen – mot byråkratins politik.

Politisk metod
De avgörande begränsningar som finns inbyggda i den politiska metod som kommer till uttryck i Åhmans broschyr, är också tydliga i en annan skrift från SP.

Lars Henriksson, facklig förtroendeman på Volvo i Göteborg och välkänd SP:are, behandlar i Vilken väg för facket? den aktuella situationen inom LO.

Henriksson beskriver de viktigaste förändringar som ägt rum mot bakgrund av 90-talets avtalsrörelser. Han vill också ge förslag till en ”politik för facklig förnyelse”.

Liksom i många andra SP-sammanhang, måste man dock konstatera att de förslag till åtgärder som läggs fram praktiskt taget hänger i luften. Henriksson har välförtjänt blivit känd som stridbar facklig företrädare för sina arbetskamrater. I val efter val har han omvalts trots Metallbyråkratins motstånd. Det är alldeles uppenbart att han har en stark förankring på sin arbetsplats. Men tyvärr är den politik som han förespråkar avgjort otillräcklig.

Samordning
I sin broschyr, konstaterar Henriksson att LO-samordningen nu definitivt spruckit under tyngden av SAF:s och fackbyråkratins gemensamma ansträngningar. Men är verkligen en ”solidarisk lönepolitik” omöjlig att återvända till? Henriksson hävdar, tillsammans med stora delar av vänstern, dessutom att detta är bra.

Om samordningens sammanbrott leder till större svängrum för lokal kamp, är detta naturligtvis bra. Men vi kan inte bara nöja oss med att konstatera att den gamla politiken är omöjlig, vi måste också formulera en alternativ politik.

Den lokala kamp som eventuellt kan blossa upp, måste i sin tur samordnas och den måste också vara solidarisk. Hur kan denna motsättning lösas? Enligt vår uppfattning enbart genom att länka in den lokala kampen och den lokala fackliga oppositionen i kampen för en bred och samordnad opposition inom LO (men också TCO och andra fack). Om byråkratin släpper sina pretentioner på att föra en solidarisk lönepolitik, måste vi återknyta till de progressiva stämningar bland arbetarna som ursprungligen gav upphov till denna politik.

Samlad opposition
Enbart en samling av de oppositionella krafterna kring en revolutionär politik som angriper kapitalismens grundvalar, kan genomdriva en annan politik i facket. Det är självklart inte gjort i en handvändning. Men uppgiften måste påbörjas, någon måste ta initiativet. Arbetarmakt är ännu så länge en alltför liten organisation för att kunna göra det.

De krafter som finns inom det som ibland kallas arbetarvänsterns fackliga företrädare på lokalplanet som är anslutna till SP, Offensiv, eller någon annan mindre grupp, samt stridbara grupper som står utanför partipolitiken (Grafikerna i Stockholm, Järnbruksklubben på SSAB i Borlänge, militanta grupper inom gamla Gruv etc) är inte heller särskilt stora. Men alla fackliga militanter som inser det nödvändiga i en samlad nationell opposition, bör ta varje tillfälle i akt att förespråka ett gemensamt, samlat arbete kring de för tillfället viktigaste frågorna.

Den s.k. rättvisekonferens som hölls i Husby utanför Stockholm i februari visar på ett mycket åskådligt sätt hur politiskt bristfällig dagens splittrade fackliga opposition är. Om SP och Offensiv, som utgjorde huvudkraften bakom konferensen, hade menat allvar med sina landsomfattande protester mot Perssons budget skulle rörelsen inte runnit ut i sanden.

Kända fackliga profiler som Göte Kildén, Matts Nilsson, Per Johansson, Lars Henriksson, Thomas Johansson, Jan-Olov Carlsson etc, skulle ha kunnat ställa sig i spetsen för fackliga kommittéer med målet att mobilisera så många LO- och TCO-medlemmar som möjligt till protesterna den 30 mars.

Centrism
Vi i Arbetarmakt hävdar att både SP och Offensiv är centrister, dvs vacklar mellan revolution och reform. En del kamrater brukar invända att man inte alls kan tala om centrister i en situation där frågan om revolution eller reform inte ställs.
Men det revolutionära och det reformistiska programmet skiljer sig ju inte bara åt genom att slutmålet är annorlunda. Tvärtom visar sig skillnaderna även i de mest vardagliga kampsituationer.

Om vi återvänder till rättvisekonferensen i Husby, som i praktiken arrangerades av SP och Offensiv gemensamt, så kan man ställa frågan: Om SP och Offensiv egentligen inte stödde förslaget från Järnbruksklubben på SSAB i Borlänge – att bilda lokala rättvisekommittéer med representanter för fackföreningar, hyresgästföreningar, PRO-grupper etc – varför infogade man ändå detta förslag, som saknades i det ursprungliga utkastet till beslut från konferensen?

Centrismens kärna när det gäller hur man förhåller sig som revolutionärer till den spontana kampen betecknas av marxister som ekonomism. Ekonomismen är tron på att den spontana, ofta ekonomiska kampen av sig själv leder till politiska slutsatser. Utan att revolutionärerna behöver kämpa för sitt program, kommer den spontana kampen att föda en politisk kamp, eller snarare, den politiska kampen är bara en förlängning av den spontana. Arbetarna kommer själva så småningom, efter att gång efter gång ha stångat sina huvuden blodiga, inse att det krävs en politisk lösning.

Anledningen till att SP och Offensiv snabbt anammade det utmärkta förslaget från Järnbruksklubben, är helt enkelt att man inte ville argumentera emot. I praktiken visade man sedan att förslaget inte alls ingick i de egna planerna.

Vänsterbyråkrater
Ett problem med centristernas fackliga politik är att de konsekvent undviker att varna för och bekämpa de vänsterbyråkrater som oundvikligen dyker upp när kampen tilltar. IG Metalls ledare i Tyskland (Steinkühler), de brittiska gruvarbetarnas stridbare ledare Scargill, eller Åke Wiklund, eller Lars Törnman, för att nu bara nämna några av dessa fackliga vänsterledare, har i olika skeden spelat en viktig roll för att mobilisera arbetarna.

Men så fort kampen kommer upp över det lokala eller rent fackliga planet, är dessa ledares program fullständigt otillräckliga. Om revolutionära fackliga militanter från början inte är medvetna om det hinder som vänsterbyråkraterna utgör, så kommer de att dras vid näsan när kampen ställer frågor som inte kan besvaras enbart utifrån ett fackligt perspektiv. De kommer helt plötsligt upptäcka att de sitter i byråkraternas knä.

Vad hade hänt om Törnman blivit LO-ordförande? Antagligen samma sak som nu händer när Törnman, som betraktar sig som socialdemokrat, tagit över Kiruna och ska försöka frälsa landets största enskilda kommun. (Törnman kallas ibland för ”Jesus från Sopporo”). Törnman skulle ha tvingats backa, vilket han gjorde redan under tiden i Gruv, eller också skulle han prompt ha drivits ut av byråkratin.

Problemet i facket är inte den ena eller andra byråkraten utan hela byråkratin. Hela det skikt av byråkrater som lever på arbetarnas organisationer måste drivas ut. Inga funktionärer ska få tillåtas ha mer i lön än sina medlemmar. Medlemmarnas åsikter ska avgöra den politik som facket företräder, inte byråkraternas band med sina politiska representanter i SAP.

Lars Henriksson och andra fackliga vänstermilitanter gör ett utmärkt arbete på lokalplanet. Tack vare deras insatser och ihärdiga arbete har vissa lokala fack undandragits de värsta utslagen av byråkratins dominans. Men det räcker inte, som Henriksson säger i sin broschyr, för att ”gjuta liv i de stelnade organisationerna och att vinna tillbaka dem från byråkratin”.

Det är visserligen sant, att facket inte kan fås på ”rätt kurs” på en fikarast, men det avgörande i allt fackligt arbete måste vara en revolutionär politik för att omvandla facken till kamporgan mot kapitalismen, och detta måste uttryckas i ett program för fackföreningarna. Ett program som också talar om under vilka förhållanden denna kamp kan bli framgångsrik och – framförallt – hur den kan inledas redan nu.

Den gamla ”goda” tiden när fackföreningarna genom facklig-politisk samverkan med SAP kunde genomdriva betydande och viktiga reformer för arbetarklassen är förbi. Den allt hårdare konkurrensen mellan storföretagen i de imperialistiska länderna förebådar en tid av hårdare klasstrider i Europa. I den kampen måste ett nytt revolutionärt ledarskap bildas om arbetarna ännu en gång inte ska besegras. Den viktigaste åtgärden idag för att förverkliga detta är att redan här och nu börja kämpa för en nationell facklig opposition grundad på ett revolutionärt aktionsprogram, som kan omvandla dagens spontana kamp till en kamp för att störta kapitalismen.

POM

Bildkälla, framsidan; Volvo 1971; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution 2.5 Sweden license; Riksantikvarieämbetet / Pål-Nils Nilsson, CC-BY