En studie i förfall

Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 3 1995. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.

Redaktionen


Arkadij Vaksberg
Herrar och lakejer: Ur Kominterns hemliga historia
Norstedts 1995

I början av januari 1919 sammanstrålade ett femtiotal delegater i Moskva för att delta i vad som skulle bli Kommunistiska internationalens eller Kominterns grundningskongress. Även om majoriteten av dem som deltog i grundandet representerade små grupper var tiden mogen för skapandet av en ny internationell revolutionär sammanslutning. Den europeiska arbetarrörelsen befann sig i radikal omstöpning till följd av krig och umbäranden. Dessutom backades Komintern upp av attraktionskraften hos den ryska bolsjevikrevolutionen.

Inom loppet av bara några år var Kommunistiska internationalen en betydande kraft inom den europeiska arbetarrörelsen och samlade majoriteten av dåtidens revolutionära avantgarde i sina led.

Efter lite mer än ett årtionde hade dock Kl spelat ut sin roll, och omvandlats till en följsam agentur åt den stalinistiska byråkrati som tagit makten över sovjetstaten och undertryckt eller fördrivit de revolutionära krafterna.

Lika lite som dess maktövertagande i sovjetstaten, var byråkratins maktövertagande i Komintern inte på något sätt en smärtfri process. Vägen till oinskränkt stalinistisk kontroll över kommunistpartierna var kantad av åtskilliga splittringar och utrensningar. I exempelvis Sverige uteslöts den centristiska majoriteten av den svenska komintersektionen, Sveriges Kommunistiska Parti, 1929. Denna den andra splittringen på mindre än fem år blev den definitiva vattendelaren i SKP:s historia. Under ledning av Sven Linderot förvandlades SKP till en lydig Moskva-agentur som var beredd att ställa upp på praktiskt taget allt som Kreml begärde av det, inklusive att försvara utrensningar och mordiska häxprocesser.

Vaksberg
På svenska finns få läsvärda studier av Kommunistiska internationalen eller för den delen SKP. De som getts ut av den stalinistiska rörelsen är mest intressanta som studier i politiskt förfall. De övriga handikappas av sina bristande insikter i revolutionär teori och strategi och den stalinistiska urartningsprocessens dynamik.

Ett nytillskott är en bok av den ryske journalisten Arkadij Vaksberg. Han är vid det här laget känd för en svensk publik genom en rad böcker, däribland en mycket intressant studie – Sovjetmaffian – av den byråkratiska förkalkningen i Sovjetunionen under Bresjnev och hans efterträdare.

Vaksbergs nya bok om Komintern bär den passande titeln Herrar och lakejer. Ty det är precis vad den handlar om; tyrannen i Kreml, hans bödlar och alla de lismande och intrigerande lakejer som sprang hans ärenden.

Även om författaren handikappas av både sitt ideologiska främlingskap inför de idéer som lades till grund för Komintern och sina bristande kunskaper om den västliga arbetarradikalismens historia, är den ändå läsvärd som en studie av det politiska och moraliska förfallet inom det staliniserade Komintern och kommunistpartierna. Mycket av det han berättar är förvisso redan känt för var och en som försökt att seriöst studera Kominterns historia. Det är exempelvis ingen hemlighet att Komintern användes för spionage. Det berättade redan den avhoppade chefen för Sovjets militära underrättelseväsende i väst, Walter Krivitskij, i slutet av 30-talet. Det har länge knappast varit någon hemlighet att stalinistpartierna världen över fått stora delar av sin verksamhet finansierad av Kreml, även om de exakta vägarna inte alltid varit kända.

På många punkter fördjupar dock Vaksberg bilden genom de hittills hemligstämplade dokument han kommit över.

Anders Hagström