Ja eller Nej till medlemskap i EU? Som att välja mellan pest eller kolera!

Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 1 1994. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.

Redaktionen


För arbetande människor är frågan om ja eller nej till medlemskap i EU som att ta ställning till om man föredrar pest eller kolera. Valet mellan två olika kapitalistiska strategier kan knappast vara något meningsfullt val. Hur skulle det kunna vara det? I grund och botten handlar frågan om att vara med i eller stå utanför EU om att välja mellan olika politiska ramverk för kapitalismen, där marknadens diktatur kommer att fortsätta diktera villkoren oavsett utgången av ett sådant val!

I motsats till praktiskt taget hela vänstern vägrade Arbetarmakt därför att uppmana till en Nej-röst i folkomröstningen. Istället uppmanade vi till att lägga en blankröst på vilken man skrivit ”Ner med marknadens diktatur – J-a till ett arbetarstyrt Europa”. Kort sagt vi uppmanade till en formellt ogiltig men dock proteströst mot folkomröstningens ”alternativ”.

Gentemot de som förespråkade ett ”rött” nej hävdade vi att den som förespråkar ett nej med hänvisning till arbetarklassens intressen, måste bevisa att den svenska borgarstaten – till skillnad från EU – utgör ett skydd för dessa intressen.

Vi påpekade också att oavsett utgången kommer attackerna på de erövringar arbetarklassen gjort under efterkrigsperioden att fortsätta, eftersom de är ett uttryck för den hårdnande konkurrensen på världsmarknaden och kapitalets ansträngningar att låta befolkningsmajoriteten bära kostnaderna för dess kamp om profiterna. Inom eller utanför EU är arbetarklassen i Sverige tvungen att fortsätta kämpa mot arbetslöshet, lönenedpressning och sociala nedskärningar. Ett ”ja” eller ”nej” kommer inte på något sätt att förhindra dessa attacker. Vi har redan sett såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar springa som ”skållade råttor” för att verkställa olika krav från ”marknaden” långt innan frågan om EU-medlemskap över huvud taget blev aktuell.

Dilemma
Vi underströk dessutom att oavsett utgången kommer integrationsprocessen att fortsätta, eftersom den är ett uttryck för såväl det ”svenska” som det ”utländska” kapitalets fortgående koncentrations- och centraliseringstendenser. De stora ”svenska” transnationella företagen kommer att fortsätta investera eller flytta verksamhetsgrenar dit de finner det mest lönsamt, oavsett om det är Sverige, Portugal, Brasilien eller Estland.

Ett ”ja” eller ”nej” kommer inte att påverka denna process annat än marginellt, om inte villkoren for den kapitalistiska exploateringen drastiskt försämras eller förbättras.

I själva verket skulle nej-förespråkarna hamnat i ett demoraliserande dilemma om de vunnit folkomröstningen: De är varken tillräckligt eniga eller har politisk styrka nog att kunna följa upp en sådan framgång, samtidigt som den fortgående integrationsprocessen oundvikligen skulle ha lett till att kapitalet och dess uppbackare tagit upp frågan om medlemskap på nytt så fort tillfälle uppstått.
Faktum är att de skulle ha ställts inför ett ännu större dilemma om de haft kraft att följa upp en nej-seger: Förr eller senare skulle de tvingas att krypa till korset och delta i försöken att skapa överstatliga kapitalistiska institutioner i europeisk skala för att reglera spelreglerna och inte ständigt bli påtvingade andras lösningar.

Självbedrägeri
Att som centristerna i SP eller Offensiv ha uppmanat till en nej-röst, med någon radikal brasklapp för att särskilja den från den småborgerliga nej-rörelsen (Nej till EU, Vänsterpartiet, Miljöpartiet m. fl.), är i själva verket ett rent självbedrägeri. Ty så stod inte alternativen i folkomröstningen. Givet styrkeförhållandena skulle en seger för nej ha uppfattats som en seger för den småborgerliga nej-rörelsen.

Kort sagt, den centristiska nej-rösten skulle ha bidragit till att stärka den småborgerliga nej-rörelsens legitimitet i breda gruppers ögon – och därmed ironiskt nog ha ökat trycket på centristerna att ytterligare anpassa sig till den.

Redaktionen