Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 1 1994. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.
Redaktionen

Direktoratet: Stalins spionchef berättar
av Pavel och Anatolij Sudoplatov
(i samarbete med Jerrold L och Leona P Schecter)
Norstedts
Pavel Sudoplatov, kallad Stalins spionchef, har väckt en viss uppmärksamhet med sina memoarer. Det allmänna intryck som förmedlats av olika experters omdömen om boken är att Sudoplatov, i likhet med många yrkeskolleger inom spionbranschen, överdriver sin betydelse och spär på sina uppgifter här och där.
Vi ska dock begränsa oss till att bedöma en del av Sudoplatovs verksamhet, som han då och då kastar ljus över, nämligen mordet på Trotskij i Mexiko 1940 och den övriga terror och de mord som riktades mot vänsteroppositionella kommunister (”trotskister”).
Robert Conquest påpekar, i sitt förord, att bokens uppgifter kring mordet på Trotskij med god marginal är ”den mest utförliga skildring som hittills publicerats”. Bland annat förklaras varför det första mordförsöket misslyckades och varför Trotskijs unga amerikanska livvakt Robert Sheldon Harte mördades.
– Jag var ansvarig
I prologen till den omfattande berättelsen slår Sudoplatov fast: ”Jag bar ansvaret för mordet på Trotskij”. Sudoplatovs roll i planläggningen av mordet uppmärksammades redan 1990, utan att man kände till hans namn, när general Volkogonov, då chef för det sovjetiska institutet för militärhistoria, som skrivit en bok om Trotskij, förklarade sina upptäckter i en intervju för den italienska tidningen La Stampa. Volkogonov förklarade bl.a.: ”Det var Stalin som beordrade mordet på Trotskij. Beviset finns i ett dokument som jag hittade i NKVD:s arkiv och som jag fotokopierade. Det är en otvetydig order som Stalin fick kontrasignerad av Vorosjilov, Molotov och Ordzjonikidze för att med de tre politbyråmedlemmarna dela ansvaret för dödsdomen över den som var nummer två i Oktoberrevolutionen och som, t.o.m. i exil fortsatte att skrämma honom.”
Det första beslutet togs i september 1931, men det hade bara en allmän karaktär. 1934 skapades en speciell grupp för att jaga och döda Trotskij och andra motståndare. Sex år senare fullbordades detta omfattande arbete när Trotskij mördades i Mexiko.
Volkogonov hävdade i intervjun att det intressantaste i hans upptäckter var ”den man som ledde operationen för att mörda Trotskij”. Beskrivningen av denna person bekräftar att det rör sig om just Sudoplatov:
Han är 85 år gammal. När jag först mötte honom, ville han inte tala om någonting för mig, eftersom han är en systemets man, som bevarar sina hemligheter väl. […] Efter arresteringen av Lavrentij Berija beordrade Chrustjov arresteringen av de som var ansvariga för politiska mord utomlands, och denna person tillbringade 15 år i fängelse. Han är en intressant gestalt, som vet mycket. Han hade generals rang.
Volkogonov klagar över att man i Väst alltid talar om Ejtingons roll i mordet och understryker att den person som han syftar på (dvs. Sudoplatov) var ”hjärnan” i hela operationen. Helt i anslutning till Julian Gorkins bok L’Assassinat de Trotsky 1970, bekräftar ”Stalins spionchef” att det spanska inbördeskriget visade sig vara ett övningsfält inför framtiden för den sovjetiska säkerhetstjänsten (känd under olika förkortningar, OGPU/NKVD/KGB). Cyniskt skriver denne hantlangare åt den stalinistiska byråkratin: ”De spanska republikanerna förlorade, men Stalins män och kvinnor segrade. När det spanska inbördeskriget tog slut fanns det ingen plats kvar i världen för Trotskij.”
I Spanien knöts alla de band och kontakter som behövdes för mordet. En stor roll spelades av Sudoplatovs gode vän Leonid Ejtingon.
Sudoplatovs amerikanska samarbetspartners i memoarskrivandet tycks inte vara tillräckligt kunniga när det gäller de som drabbades av den stalinistiska terrorn. Andres Nin, ledare för det centristiska, antistalinistiska partiet POUM (Förenade marxistiska arbetarpartiet), påstås t.ex. heta Andrew Nin. GPU-agenten Alexander Orlov publicerade en ”antitrotskistisk pamflett” av Nin, som då redan avrättats av GPU. Enligt Sudoplatov skrev Orlov själv pamfletten, som hävdade att Nin hoppat av som en följd av ”trotskisternas nederlag och förräderi i Spanien”, och framhåller den som ett framgångsrikt exempel på ”desinformation”.
Först i augusti 1938 påstår sig Sudoplatov ha hört talas om kidnappningar och mord på ”trotskister och avhoppare” i Västeuropa. lgnace Reiss, vars riktiga namn var Poretskij, hoppade 1937 av från GPU och förklarade i ett brev att han anslöt sig till Trotskij och Fjärde internationalen. Sudoplatov menar att Reiss som illegalist, dvs. vilande agent, tagit emot stora penningsummor som aldrig redovisats och var rädd för utrensningarna. Brevet om avhoppet skulle, enligt Sudoplatov, varit riktat till den sovjetiska ambassaden i Paris och råkade hamna i en trotskistisk publikation. Enligt dossiern över Reiss hade han inga sympatier för Trotskij, men på grund av brevet beslöt Stalin ändå att han skulle likvideras. (Lägg märke till Sudoplatovs övertro på GPU:s dossiersamling.)
Reiss mördades i Lausanne av två män vid namn Boris Afanasiev och Viktor Pravdin. De sköt honom och lämnade honom vid en vägren.
Beträffande Reiss är Sudoplatov helt enkelt dåligt underrättad. När Reiss ”hoppade av” sommaren 1937, sökte han kontakt med den holländske parlamentsledamoten Henk Sneevliet, som tidigare stått trotskisterna nära. Den 18 juli skrev han ett meddelande från Paris till Moskva och centralkommittén, där han förklarade att han nu bröt med stalinismen och skulle ansluta sig till Fjärde intemationalen. Mot slutet av året (december) publicerades hans öppna brev om brytningen på ryska i oppositionens bulletin. Reiss skrev bl.a. följande. ”Den dag är inte avlägsen när den internationella socialismen sitter till doms över alla de brott som begåtts de senaste tio åren. Inget skall glömmas, inget förlåtas.”
Mordet på Klement
Året därpå, 1938, genomfördes mordet på Rudolf Klement, en av den trotskistiska rörelsens viktigaste organisatörer, av två GPU-agenter, en f.d. turkisk officer och en viss Aleksandr Korotkov. Enligt Sudoplatovs uppgifter lyckades GPU-agenten Ale Taubman vinna Klements förtroende och blev dennes assistent. Taubman lurade iväg Klement till en lägenhet i Paris, där ”turken” och Korotkov väntade.
Berättelsen är inte särskilt angenäm:
”Turken knivhögg Klement till döds, skar av honom huvudet, stoppade kroppen i en koffert och kastade den i Seine.”
När de två mördarna återkom till Moskva, blev de dekorerade av sina chefer.
I likhet med många andra skildringar av de stora utrensningarna, pekar även Sudoplatovs ut mordet på Kirov 1934 som den avgörande punkten. Mystiken kring mordet, som Conquest försökte skingra för några år sedan, påstås av Sudoplatov ha sin orsak i Kirovs otaliga kvinnoaffärer. Därav all tystnad kring mördaren Nikolajevs motiv; partiet skulle aldrig kunna erkänna att en av dess potentater levde ett omoraliskt liv.
Vid en av sina audienser hos den ”store” Stalin, med den fruktade Berija närvarande, får Sudoplatov axla ett ”stort” ansvar:
Trotskij och hans anhängare utgjorde en allvarlig utmaning för Sovjetunionen; de konkurrerade med oss om att vara den kommunistiska världsrevolutionens spjutspets. Berija föreslog att jag skulle få ansvaret for alla anti-trotskistiska NKVD-operationer så att man därigenom skulle kunna rikta avgörande slag mot rörelsens högkvarter. […] Min uppgift skulle vara att mobilisera alla tillgängliga NKVD-resurser for att eliminera Trotskij, den värste av alla folkets fiender.
– Eliminera Trotskij
Stalin själv uttryckte, enligt Sudoplatov, uppdragets vikt på följande sätt:
Trotskij bör elimineras inom ett år, innan kriget ofrånkomligen bryter ut. En sak bör vi ha lärt oss av erfarenheterna i Spanien. Är inte Trotskij eliminerad när imperialisterna angriper Sovjetunionen kommer vi inte att kunna lita på våra allierade i den internationella kommuniströrelsen. Är de tvungna att handskas med infiltrerande trotskistiska förrädare kommer de att ha stora svårigheter att fullgöra sin plikt att destabilisera våra fienders hemmafronter genom sabotage och gerillakrigföring.
(Parentetiskt kan det tillfogas att Sudoplatov inte förefaller vara särskilt informerad om de ideologiska frågorna. Enligt honom utgjordes kärnpunkten i den ideologiska kampen mellan Stalin och Trotskij av den förres ”revolution i ett enda land” och den senares ”internationalism som förespråkade alla proletärers samtidiga revolution”.)
Sudoplatovs främsta medarbetare i planläggningen av mordet på Trotskij var Leonid Ejtingon. Under dennes ledning upprättades två grupper i Mexiko. Den ena leddes av konstnären David Alfaro Siqueiros, veteran från inbördeskrigets Spanien, och den andra av Caridad Mercader.
Denna kvinna, Caridad Mercader, vars son kom att utföra mordet, kom ur en rik adelsfamilj i Spanien. Bland hennes förfäder fanns guvernörer på Kuba, och hennes farfar hade varit ambassadör i Moskva. 1938 blev Caridad och sonen Ramón GPU-agenter, rekryterade av Ejtingon.
Ejtingon insåg att Ramón var den mördare han sökte. Det gick inte att anlita någon av de tidigare agenter som skickats in bland trotskisterna, utan det måste vara en okänd person. Ramón skickades till Paris, där han skulle uppträda som ”en äventyrslysten ung affärsman med utsvävande livsstil som då och då stödde politiska extremister på grund av sin fientliga attityd gentemot alla regeringar.”
Sudoplatov nämner ytterligare en agent i sammanhanget, med kodnamnet Harry, som var engelsman och egentligen hette Morrison. Spionchefen påstår att man genom denne Morrison i december 1939 ”lyckades komma över Trotskijs europeiska organisations operativa arkiv”, vad det nu skulle kunna vara.
Första försöket
I maj 1940 genomfördes det första mordförsöket mot Trotskij, vilket misslyckades. Förövarna förde med sig den unge amerikanen Harte och ”likviderade” honom. Det påstods av stalinister och andra att han skulle ha insett trotskismens ”förrädiska roll” och ”övergett” Trotskij, ett påstående som Trotskij själv tillbakavisade. När hans kropp senare hittades tystnade anklagelserna, men frågan om varför han bortfördes har aldrig klarlagts. Sudoplatov berättar att man hade varit tvungna att döda Harte eftersom han känt igen en av mördarna, en agent vid namn Josef Grigulevitj.
Enligt den ansvarige själv, alltså Sudoplatov, var infiltrationen av den trotskistiska rörelsen ännu 1940 en av GPU:s mest prioriterade uppgifter:
Stalin läste regelbundet de rapporter vi fick från den agent som infiltrerat den trotskistiska tidningen i New York. Från honom fick vi rörelsens planer och målsättningar och arbetade med att omintetgöra dem. Stalin läste ofta trotskistiska dokument och uppsatser till och med innan de hunnit publiceras i New York.
Om detta är sant, måste det betyda att man lät översätta detta material eftersom Stalin inte var särskilt kunnig i engelska eller andra västeuropeiska språk.
Ramón Mercader lyckades ”charma” den unga amerikanskan Sylvia Ageloff, som kom att vistas i Trotskijs hushåll som sekreterare, och fick därmed tillträde till Trotskijs hem. Redan före dådet var ”motivet” fastställt av GPU-ledningen. Mordet skulle framstå som Ramóns hämnd för att Trotskij avrått Sylvia från att gifta sig med honom.
Vidare skulle han säga att trotskisterna bara velat använda hans pengar till personliga utgifter i stället för till politisk verksamhet. Dessutom skulle han hävda att Trotskij försökt få honom att bli medlem i ”en internationell terroristgrupp som planerade att mörda Stalin och andra sovjetiska ledare.”
Vid själva mordet svek nästan modet Ramón. Trotskij råkade vrida på huvudet just när slaget föll och slaget med bergsklättrarhackan träffade snett. Ramón bar även kniv, men det skrik som kom från Trotskij paralyserade honom nästan. Sudoplatov lärde senare känna Ramón mycket väl, och denne slutade aldrig att gräma sig över att han, en tränad gerillasoldat, inte kunde fullfölja mordet. Men skadorna var ändå så allvarliga att Trotskij dog på sjukhuset nästa dag.
Erkände aldrig
Ramón Mercader erkände aldrig att han utfört mordet på Stalins och GPU:s order. Han tycks dock inte ha lidit alltför mycket under sina tjugo år i mexikanskt fängelse. När han släpptes den 20 augusti 1960, på dagen 20 år efter mordet, avreste Mercader till Moskva. Han mottogs av KGB-chefen Sjelepin och tilldelades utmärkelsen Sovjetunionens hjälte.
Genom ett särskilt beslut i centralkommittén blev Mercader medlem i det sovjetiska partiet och efter vädjan av Dolores lbarruria, La Pasionaria, en av de stora hjältinnorna i de stalinistiska helgonlegenderna, blev han anställd som ”chefsforskare vid Institutet för marxism-leninism”. Mercader tilldelades olika privilegier, bl.a. en pension motsvarande en generalmajors.
När Sudoplatov själv hamnade i onåd och därmed fängelse, under Chrustjovs tid, förblev Mercader en av hans närmaste förtrogna. Sudoplatov sammanfattar sin bild av medbrottslingen: ”Mercader var yrkesrevolutionär och stolt över sin roll i kampen.” Han ångrade inte mordet på Trotskij.
I mitten av 70-talet begav sig Mercader till Kuba och, enligt Sudoplatov, arbetade han som ”rådgivare åt Fidel Castro”. (I en annan passage säger han att Mercader arbetade som ”rådgivare” vid inrikesministeriet ”på Fidel Castros inbjudan”.) Han dog i Havanna och kroppen återsändes i all hemlighet till Moskva där han begravdes på Kuntsevo-gravplatsen, men inte under sitt riktiga namn. På gravstenen står det: Ramón Ivanovitj Lopez, Sovjetunionens hjälte.
Trotskijs son Lev Sedov, en av den trotskistiska rörelsens främsta ledare under 30-talet, stod – enligt Sudoplatov – ”under ständig övervakning av våra agenter.” Sudoplatov tror dock inte, tvärtemot alla indicier, att Sedov mördades. Lev Sedov dog 1938 under mystiska omständigheter och få experter på perioden tvivlar på att det skedde med GPU:s hjälp i en eller annan form.
Sudoplatov berör många olika händelser i sina memoarer, t.ex. likvidering av ukrainska nationalister, Molotov-Ribbentrop-pakten, det spioneri som låg bakom den sovjetiska atombomben, Raoul Wallenberg, m.m.
En av alla de uppgifter som i efterhand bekräftar den trotskistiska rörelsens samtida analyser, är omständigheterna kring Kominterns upplösning.
Kominterns slut
Harry Hopkins, personlig vän och sändebud för den amerikanske presidenten Roosevelt, framförde 1941 vissa önskemål till den sovjetiske ambassadören Oumanskij. Det rörde sig framför allt om Kominterns upplösning och att en försoning borde komma till stånd mellan regimen och den ortodoxa kyrkan. Sudoplatov framställer säkerligen helt riktigt dessa ”önskemål” som villkor och kommenterar: ”Före konferensen på Jalta hade vi uppfyllt villkoren.”
Sudoplatovs eget fall, och därmed också Ejtingons, kom i samband med Berijas fall. Han bekräftar uppgifterna om att Berija personligen sköts av Chrustjov för att eliminera en av rivalerna om makten. De stalinistiska bödlarna ställdes inte till svars för sina brott utan eliminerades i olika maktstrider inom byråkratin.
När Sudoplatov själv satt fängslad, tvingades även han författa skrivelser till partiet och myndigheterna för att betyga sin oskuld. Ett av dessa dokument, från 1982, där han vädjar om att bli rehabiliterad, ingår också i boken. Däri ingår följande makabra stycke:
1939 organiserade jag och Ejtingon på partiets order en stridsoperation i Mexiko och genomförde den framgångsrikt. I samband med att kamrat M I Kalinin dekorerade mig, Ejtingon och spanjorskan Caridad Mercader för denna operation upprepade han det löfte jag och Ejtingon redan hört vid Sovjetunionens kommunistpartis centralkommittés högkvarter: ’Partiet kommer aldrig att glömma vad ni gjort och kommer att hjälpa och stödja inte bara er utan också era familjer.’
Något av historiens ironi ligger det väl i att två av de tre huvudansvariga för planeringen av mordet på Trotskij själva hamnade bakom lås och bom som offer för byråkratins inre stridigheter.
För några år sedan publicerades en bok av Ramón Mercaders yngre bror Luis. Däri finns ytterligare uppgifter om hur högt de stalinistiska bossarna värderade Mercaders mord på Trotskij. Brodern uppger att Ramón sagt att byråkratin kostat på honom 5 miljoner dollar. Man tog hand om hans flickvän, brodern Luis och modern Carita. Carita dog 1975 i Paris där hon levde på en sovjetisk pension och begravdes på sovjetisk bekostnad.
Luis uppger att Ramón efter hemkomsten från Mexiko, via Kuba, 1960 fick en fin lägenhet nära Gorkijparken och tilldelades Leninordern och Hjältarnas stjärna. I lobbyn till KGB-högkvarteret är hans antagna namn Ramón Lopez ingraverat i guld. Luis berättar vidare att Ramón 1974 skrev ett brev till Castro, som omedelbart inviterade honom till att komma och leva i Kuba. 1978 dör Ramón av bencancer och brodern spekulerar i att döden kan ha hjälpts på traven av KGB. Fyra år tidigare fick Ramón ett guldur av KGB, med inskriptionen ”Till Sovjetunionens hjälte, Ramón Ivanovitj López”. Han bar alltid klockan och brodern misstänker att den kan ha varit försedd med radioaktiv substans, som skulle ha resulterat i hans död.
Begravningen i Moskva 1978 ägde rum under sedvanliga hedersbetygelser, tal från KGB-officerare och saluter. Bland de ”sörjande” fanns Leonid Ejtingon. Sudoplatov själv satt dock fängslad och kunde inte närvara.
Sudoplatovs bok är intressant i sin helhet, men svårbedömd. Utifrån det begränsade perspektiv som här lagts på den, kan inget generellt sägas om dess tillförlitlighet. Den tycks vara en blandning av sanning och lögn.
Inte blir det bättre av att de amerikanska medarbetarna, som inte tycks vara särskilt insatta i ämnet, har tillfogat noter, som ibland har ett mycket tvivelaktigt innehåll. Ett exempel: Komintern sägs vara en organisation ”upprättad av Lenin 1919 i syfte att främja sovjetisk politik”.
POM
