På väg mot nya strider

Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 1 1994. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.

Redaktionen


Gruvarbetarstrejken i Pas-de-Calais 1906; Wikimedia Commons; public domain

Vi är på väg in i en period med djupare revolutionära kriser än de som kännetecknade perioden 1949–1989. Den slutsatsen drog Förbundet för en revolutionär kommunistisk international (FRKI) vid sin kongress i juli 1994. Vi återger här ett utdrag från den antagna perspektivresolutionen.

Sammanbrottet för Sovjetunionen och dess satellitregimer i Östeuropa mellan 1989 och 1991 markerade en historisk vändpunkt av samma omfattning som händelserna åren 1948–51 när den bipolära världsordningen upprättades. Den uppdelning av världen som då upprättades mellan de imperialistiska makterna och den stalinistiska byråkratin har avskaffats.

Den historiska karaktären av denna förändring kan ses i det faktum att hela mönstret i de internationella relationerna har rivits upp. Antagonismen mellan Nato och Warszawa-pakten, USA:s tysta stöd till det rasistiska Sydafrika och den sionistiska staten och många halvkoloniala diktaturer har tvingats genomgå grundläggande förändringar. FN:s roll för imperialismen står på samma sätt inför grundläggande förändringar. En ny period öppnas i världspolitiken.

Denna nya periods karaktär kommer att bli mer revolutionär än årtiondena efter kriget på grund av kapitalismens ekonomiska försvagning, den tilltagande inomimperialistiska rivaliteten, spridningen av grundläggande politisk instabilitet och kris till de imperialistiska länderna själva och de döende degenererade arbetarstaterna, och proletariatets tillväxt i de viktigaste halvkolonierna. Således kommer inte någon sektor av världen att uppnå varaktig stabilitet och sammanlänkningen av kampen i var och en av dem kommer att vara kvalitativt större än under perioden 1948–89.

Revolutionära kriser
Ändå är denna periods revolutionära karaktär fortfarande fördunklad av resultaten av de allvarliga men temporära nederlag som proletariatet lidit efter upproren 1989.

Efter de inledande revolutionära händelserna och de förlorade möjligheter de representerade för den politiska revolutionen, satte en kontrarevolutionär reaktion in när prokapitalistiska krafter kom i förgrunden och grep makten. Detta har gett den allmänna situationen i världen under de senaste tre–fyra åren en reaktionär karaktär.

Denna övergångsfas har kännetecknats av på varandra följande segrar för socialt kontrarevolutionära krafter i de flesta degenererade arbetarstater och genomförandet av proimperialistiska uppgörelser kring ett antal nyckelproblem som ärvts från det kalla krigets period; Centralamerika, Sydostasien, Sydafrika, Mellanöstern. Intrycken från stalinismens sammanbrott har lett till ökad konservatism i många ”antiimperialistiska” regimer och rörelser i den halvkoloniala världen och arbetarrörelsen i de imperialistiska länderna, både fackföreningar och politiska partier, har snabbt rört sig högerut, mot ökad grad av kapitulation och klassamarbete.

Trots dessa reaktionära segrar, kommer årtiondena framöver inte visa sig vara en period med politisk stabilitet eller ekonomisk expansion för imperialismen. Tvärtom, det som kommer att bli tydligare under åren framöver är att vi är på väg in i en period med djupare revolutionära kriser än de som kännetecknade perioden 1949–1989.

Orsakerna till detta är:
a) den tilltagande graden av stagnation i produktivkrafterna, cykel efter cykel, i de viktigaste imperialistiska länderna och intensifieringen i formerandet av block och inomimperialistisk rivalitet, först ekonomisk och sedan politisk och militär. Denna rivalitet tvingar nu hittills mäktiga stater, som Japan och staterna på den europeiska kontinenten, att rationalisera och centralisera sig och inleda omfattande angrepp på proletariatets löner och sociala förmåner. Detta kommer att leda till ett återupplivande av klasskampen i dessa länder, där den befunnit sig på en historiskt sett låg nivå under flera årtionden.

b) den allvarliga kris som satts igång av restaurationsprocessen i de degenererade arbetarstaterna innefattar ekonomiskt sammanbrott, massarbetslöshet, fragmentering av stater, nationalistiska krig och framväxandet av ultrachauvinistiska och fascistiska rörelser etc. Denna djupa sociala kris driver först på den fackliga och politiska omgrupperingen inom arbetarrörelsen. Nyliberala chockterapier är redan på tillbakagång och dess politiska förespråkare är diskrediterade. Under åren framöver är det troligt att en dödlig kamp kommer att inledas mellan de bonapartistiska statskapitalistiska krafterna och en arbetarrörelse som återfötts i kampen mot restaurationen.

c) Framträdandet i den halvkoloniala världen av ett antal stora länder där utvecklingen på senare år ökat, tillväxten och organiseringen av en arbetarklass som fortfarande står inför kampen för demokratiska rättigheter och grundläggande ekonomisk och social välfärd. Samtidigt medför en nyliberal politik med öppna dörrar i majoriteten av halvkolonier ekonomiskt sammanbrott och nedgång. I båda fallen utvecklas masstrider som kommer att intensifieras, även om reaktionära pseudoradikala krafter representerar en stor fara för proletariatet i det senare fallet.

Seger eller nederlag
Ingen av dessa objektiva faktorer som orsakar en utsträckt period med revolutionära kriser kommer automatiskt att medföra revolution. Om proletariatet i världsskala inte löser den långa ledarskapskris som alla sektorer och aspekter av dess klassrörelser lider av, kan det faktiskt stå inför allvarliga kontrarevolutionära nederlag, nederlag som undergräver dess demokratiska och sociala erövringar inom kapitalismen.

Av denna anledning blir den proletära makten som mål ännu mer en fråga om liv och död. Men den framväxande synkroniseringen av en verklig världsarena för kapitalismens historiska kris innebär att varje viktig seger kommer att påskynda förrevolutionära situationer i världsskala på ett sätt som de inte gjorde under perioden 1948–89. Denna utveckling lägger återigen grunden för en integrerad internationell arbetarrörelse.

Den nya periodens objektiva villkor är fördelaktiga för byggandet av denna massrörelse på en revolutionär grund. Den enorma uppgift som revolutionärer står inför under de kommande årtiondena är att lägga den programmatiska och organisatoriska grunden för detta. Det kommer att kräva byggandet av kärnan till revolutionära partier som från början sammanfogats till en internationell revolutionär enhet, utplånandet av de centristiska och reformistiska hindren för massorna och integration med arbetarklassens kämpande avantgarde.

De första resultaten av denna vändpunkt har alltså varit kontrarevolutionära. De östeuropeiska ”revolutionerna” under denna period har alla resulterat i inrättandet av borgerliga kontrarevolutionära politiska regimer i de tidigare degenererade arbetarstaterna i f.d. Sovjetunionen.

Sovjetunionens sammanbrott har resulterat i skapandet av en förstärkt politisk-militär hegemoni för Förenta staterna. USA har använt den andningspaus som uppnåtts till att framtvinga en rad proimperialistiska uppgörelser i de viktigaste krishärdarna från det kalla krigets era.

USA har använt sina relativa världsekonomiska försteg och sin absoluta militära dominans till att ekonomiskt och politiskt öppna många halvkoloniala regimer. USA behåller också kraftfulla hävstänger inom sina imperialistiska rivaler i Europa och Japan. Stora investeringar från amerikanska multinationella företag motverkar ekonomisk slutenhet gentemot USA; hundratusentals trupper och Nato inskränker Europas och Japans kapacitet att ta självständiga politisk-militära initiativ.

I kontrast därtill avslöjar de allvarliga problemen i föreningsprocessen i EU, bristen på politisk enighet och kraftlöshet som demonstrerats i Jugoslavien och den fördjupade krisen i det japanska politiska systemet, den temporära svagheten hos USA:s rivaler.

Saknar dynamik
Åren sedan den historiska vändpunkten 1989–91 har, trots att de lagt grunden till nya uppror, haft en övervägande kontrarevolutionär karaktär. Men den form som detta tagit har varit demokratisk inte fascistisk eller bonapartistisk kontrarevolution.

Det vill säga, medan viktiga, verkligt historiska sociala landvinningar för proletariatet har försvagats eller förlorats, medan möjligheter till proletär revolution har förlorats, eller snarare förråtts, har proletariatets demokratiska rättigheter i en kapitalistisk värld bevarats och t.o.m. utvidgats.

Huvudorsaken till detta ligger i det faktum att imperialismen vid det kalla krigets slut inte är den dynamiska ekonomiska kraft som den var vid det kalla krigets början; tvärtom kämpar den under de uttalade effekterna av en tjugo år lång period med sjunkande profiter och matt ackumulation, pendlande mellan låg tillväxt och ren stagnation, insnärjd i global överkapacitet och intensifierad konkurrens. Sjunkande produktivitet vid sidan av en åldrande befolkning och generösa nedärvda välfärdsåtaganden i de stora imperialistiska länderna, förhindrar en profitabel expansion.

Den nuvarande (tredje) cykliska globala recessionen under de senaste tjugo åren försvagar ytterligare imperialismens ekonomiska styrka, tvingar den att indriva ännu större tribut från halvkolonierna och ytterligare marginalisera den stora majoriteten av världens länder från huvudfåran med produktiv ekonomisk aktivitet.

Den matta perioden med ackumulation pekar på att det imperialistiska kapitalet, trots sina politiska segrar, har varit oförmöget att uppnå en ekonomisk omstrukturering jämbördig med den på 1940-talet.

Men kan det uteslutas att de kapitalistiska nationerna ledda av USA, EU och Japan kan övervinna dessa hinder för ackumulation utan att behöva föra krig mot varandra, först på handelsnivån och sedan på den militära? För att övervinna hindren för ackumulation måste en massiv och expanderande process med likvidering av överkapacitet i storindustrin äga rum. Omfattande fysisk och moralisk nedvärdering av kapital måste följas av en fullständig teknologisk omvandling av alla viktiga produktionsprocesser, i likhet med vad som ägde rum mellan 1895 och 1913 och återigen efter 1940. Under denna nivå är de enda lösningarna lösningar genom klasskamp – sänkningar av reallöner, höjning av produktiviteten genom intensifiering av arbetsnormer och avskedanden, nedskärningar i social service för att reducera statsbudgetarna och därmed minska kapitalkostnaderna.

Utgången av den nuvarande revolutionära perioden kommer att inkludera stora möjligheter och faror för den imperialistiska bourgeoisien, å ena sidan, och den internationella arbetarklassen och dess allierade, å den andra. Skulle den imperialistiska bourgeoisien vara förmögen att återupprätta kapitalismen i Ryssland och Kina och, framför allt, tillfoga arbetarrörelsen i de imperialistiska kärnländerna ett svårt nederlag och upprätta en ny regim med ackumulering, kan en ny period med imperialistisk uppgång inledas.

Detta skulle otvivelaktigt inte vara en period jämförbar med den långa boomen efter det andra världskriget, eftersom den skulle sakna den odisputabla politiska, ekonomiska och militära hegemonin för en imperialistisk makt. Men sådana nederlag för arbetarklassen kan skapa grunden för att de tilltagande motsättningarna mellan de imperialistiska blocken inte antar formen av militära konflikter mellan dem. Men detta ligger i framtiden. Trots reaktionens framryckning och trots viktiga delsegrar för imperialismen under det senaste årtiondet, är dessa landvinningar långt ifrån tillräckliga för att lägga grunden till en ny, även temporär inomimperialistisk ordning (t.ex. lik perioden 1895/7–1913).

Tendensen till ekonomisk stagnation i de imperialistiska länderna, de härskande klassernas försök att göra sig av med kostnaderna för sina tidigare eftergifter (social välfärd i Europa, anställningstrygghet i Japan), kommer att bevittna en kraftfull offensiv från den härskande klassen mot dessa landvinningar.

Ojämnheten i de tre blocken, den skilda nivån i arbetarklassens fackliga och politiska styrka och den varierande nivån i de imperialistiska bourgeoisiernas omgruppering och förberedelser ger denna offensiv ett skiftande tempo.

Europa kommer, på grund av dess ekonomiska svaghet gentemot både USA och Japan, och på grund av omfattningen av arbetarnas landvinningar och organisering, att bli skådeplatsen för den mest intensiva klasskampen under de kommande åren.

Likaså kommer restaurationsprocessens stagnation i Östeuropa, den nya bourgeoisiens svaghet och nödvändigheten av bonapartistiska regimer för att fullborda den innebära att den östra halvan av kontinenten kommer att bevittna förnyade strider. Av dessa orsaker kommer den mest intensiva klasskampen under de kommande åren att breda ut sig i Europa.

Avindustrialisering
Också i den halvkoloniala världen kommer en stor ojämnhet att manifesteras. Många av de mer underutvecklade halvkoloniala länderna i Afrika, Asien och Latinamerika har blivit offer för avindustrialisering, som ett resultat av ett långsiktigt tillbakadragande av imperialistiska investeringar i råvaruutvinning. I dessa stater finns det små utsikter till att vare sig imperialistiska investeringar eller inhemskt kapital kan vända denna trend.

Den påföljande minskningen av det industriella eller råvaruutvinnande proletariatet, den historiska ledningen för alla förtryckta och utsugna klasser i den permanenta revolutionen, tenderar att stärka icke-proletära rörelser av olika slag. I Latinamerika kommer arbetare i den offentliga sektorn, både inom industri, hälsovård och utbildning, i den närmaste framtiden stå i kampens frontlinje på grund av de angrepp som arbetarklassen har utsatts för och kommer att fortsätta utsättas för – privatiseringar, sänkning av reallöner etc. Detta trots de allvarliga konsekvenserna av dessa angrepp, avskedanden och behovet att ha mer än ett jobb för att överleva. Dessutom kommer de inomimperialistiska relationerna vara en växande källa till instabilitet.

Självtvivel
Det imperialistiska världssystemet åtnjuter inte längre fördelarna av en absolut hegemonisk makt (USA) som, genom att ensidigt agera för sina egna intressen, garanterade alla imperialisters gemensamma intressen; nu är USA endast den främsta bland likar, vars intressen i ökad grad är rakt motsatta intressena hos dess allierade.

En djup och destabiliserande osäkerhet överväger i relationerna mellan de stora kapitalistiska blocken. Följaktligen stapplar imperialismen. Den har avsvurit sig en hel period av sin efterkrigshistoria men kan inte med någon säkerhet definiera den period som kommer.

Den nya världsordningens berusande retorik har gett vika för pessimism och morbida självtvivel. Den period som öppnades av händelserna efter 1989 kommer att bli revolutionär därför att världskapitalismen inte har de ekonomiska eller politiska förutsättningarna för att uppnå en långvarig stabilitet, inte ens i de imperialistiska kärnländerna.

Kapitalismen kan inte, även om den kan utplåna alla de degenererade arbetarstaterna, skapa en stabil och expanderande kapitalism på dess ruiner. Efter att ha upplevt en tjugoårig period med minskande tillväxtsiffror, punkterad av tre allvarliga cykliska kriser, kommer världsekonomin under nästa årtionde bara åtnjuta en blygsam tillväxt och de halvkoloniala eller tidigare arbetarstaterna uppleva ekonomiskt förfall som kommer att slå tillbaka på de imperialistiska huvudländerna.

Ökad klasskamp
Den skärpta konkurrensen mellan de tre imperialistiska blocken kommer att framtvinga en våldsam rationalisering riktad mot arbetarklassens löner, sociala välfärd och fackliga rättigheter.

Under denna period kommer det därför att äga rum en intensifiering av klasskampen inte bara i halvkolonierna utan också i de imperialistiska länderna och först och främst i Europa, vars splittrade härskarklasser är mest sårbara inför sina konkurrenter. Således kommer förrevolutionära och till och med revolutionära situationer att utvecklas som en effekt av att bourgeoisiens inledande framgångar avtar. Som FRKI också noterade på sina kongresser 1989 och 1991 är bourgeoisiens förmåga att vinna några segrar överhuvudtaget resultatet av arbetarklassens ledarskapskris.

Världsstalinismens sammanbrott och degeneration, socialdemokratins ytterligare förborgerligande och kapitulationen från gårdagens antiimperialistiska hjältar, skärper krisen för det proletära ledarskapet. I den utsträckning som detta utplånar eller försvagar arbetarrörelsen eller de folkliga massrörelser som byggts under årtionden eller århundraden är det en tydlig seger för bourgeoisien. Men dessa rörelser var inte bara arbetarnas organisationer, de var också bourgeoisiens instrument för att disciplinera och underordna arbetarklassen och dess allierade.

Försvagandet och diskrediterandet av dem öppnar vägen till skapandet av en ny revolutionär arbetarrörelse: förnyade kämpande fackföreningar och arbetsplatsorganisationer, nya folkliga organisationer, och, framför allt, nya revolutionära partier och en ny revolutionär international. Behovet av dessa kommer att bli allt tydligare när kapitalismens stagnation och oförmåga att tillhandahålla ett anständigt och demokratiskt liv står klar under åren som kommer.

Endast de revolutionärer som kan skola en ny generation av unga kämpar medan de samlar de bästa kadrerna från de besegrade och sönderfallande stalinistiska, socialdemokratiska och antiimperialistiska rörelserna kommer att vara värdiga denna uppgift. De måste utveckla en strategi för att stoppa eller minimera nederlagen och förbereda inför framtida återhämtning och framryckning.

Nya krafter håller redan på att födas kring nya strider, ibland runt förvirrade, demokratiska, klasslösa paroller och vi måste lära oss hur vi ska kunna föra fram paroller utifrån arbetarklassens, socialismens och antiimperialismens utgångspunkter till dem. Stalinismens sammanbrott har redan bevittnat utvecklingen av reaktionära massrörelser (t.ex. populism eller religiös fundamentalism) Där sådana rörelser mobiliserar en folklig bas, kanske också inom arbetarklassen, måste vi finna en väg att ta itu med de verkliga problem som ger upphov till dessa rörelser, medan vi samtidigt bevarar arbetarklassens självständighet.