Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 3 1995. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.
Redaktionen
Stephen Hawkings bok A Brief History of Time är nu tillgänglig på CD-ROM. Multimedia-formatet tillåter användaren att bläddra igenom en komplicerad rad med sammanhängande vetenskapliga och filosofiska insikter, till ackompanjemang av författarens egna funderingar.
Den som inte har en CD-ROM, men som vill uppleva något liknande på tryckta sidor, kan försöka läsa Reason in Revolt av de f.d. ledarna för Militant, Ted Grant och Alan Woods.
Utformad med Engels Naturens dialektik som modell, försöker Grants och Woods bok använda nya framsteg över det vetenskapliga spektrat – från atomfysik till genetik – för att visa den dialektiska materialismens nutida relevans.
I boken finns utmärkta förklaringar av det dialektiska tänkandets ursprung och grundläggande lagar, och intressanta populariseringar av nyare vetenskapliga upptäckter. De flesta som inte är vetenskapsmän kommer att lära sig mycket av denna bok, och vetenskapsmän kommer att lära sig en hel del om filosofins historia, även om det inte är på ett systematiskt sätt.
På de första 80 sidorna förs vi i flängande fart genom logikens grundläggande lagar och ursprunget till deras upptäckt, kaosteori, vätskors beteende, periodiska systemet, evolutionär biologi, partikelfysik, metoden i Marx Kapitalet och individens roll i den revolutionära processen — och sedan förs vi med samma fart igenom alltihop igen! Framme vid sid 423 är läsarens hjärna fylld av idéer och information om varje begrepp i det populärvetenskapliga lexikonet: Heisenbergs osäkerhetsprincip, Einsteins relativitetsteori, Mandelbrots fraktaler, Piagets utvecklingsteori om barn, Richard Dawkins ”själviska gen”, etc etc.
Men boken är inte någon framgång mätt med sina egna mått. Författarnas uttalade avsikt är att ”visa förhållandet mellan [marxistisk filosofi] och vetenskapens och filosofins ställning i den moderna världen.” (s. 15) Bokens inställning till det dialektiska tänkandets roll i vetenskapen är emellertid i sig just dess svagaste punkt.
Debatt
Det har alltid förekommit en debatt inom marxismen om den dialektiska logikens begränsningar. Många ”västmarxister”, inklusive Lukács och Sartre, har hävdat att samtidigt som den dialektiska materialismen är en giltig utgångspunkt för studiet av människans historia, så styr inte dialektiska lagar naturens utveckling.
Marx och Engels insisterade emellertid på att naturens lagar i grunden var dialektiska. Det mänskliga tänkandets uppgift var att begripa dessa lagar, först approximativt och sedan med allt större noggrannhet. Denna i grunden korrekta ståndpunkt är den som Grant och Woods intar. Men alltför ofta ”utnämner” de en speciell upptäckt eller teori till dialektisk.
De har som syfte att visa hur nutida vetenskapliga upptäckter bevisar dialektikens giltighet. Genom att använda otaliga exempel försöker de visa att endast en världsåskådning som studerar tingen i deras övergångsprocess, som en dynamisk enhet av motsatser, teoretiskt kan redogöra för komplexa fenomen.
En typisk passage börjar med en beskrivning av ett naturfenomen och den ”accepterade” vetenskapliga förklaringen till det. Sedan berättas historien om hur den moderna vetenskapen utplånade den accepterade teorin och ersatte den med en ny, och därigenom ofta undergrävde själva grundantagandena för denna vetenskapsgren. Sedan införs truismen att ”tingen är mer komplicerade än de tycks vara”, att alla ting är en dialektisk ”enhet av motsatser”.
Lagar
Denna metod, genom vilken den dialektiska rörelsens lagar fastställs i förväg och vetenskapen sedan används för att ”demonstrera” dem, har bara ett begränsat värde och kan vara farlig. Den riskerar att påtvinga dessa lagar som ”abstrakta sanningar” på vetenskapen i fråga snarare än att uppenbara deras verksamhet genom en detaljerad undersökning av de specifika lagar som styr en viss vetenskap.
Grant och Woods förklarar själva att ett intuitivt fattande av dialektisk sanning var något som man för länge sedan snubblade över i mystisk form genom tidiga religioner, som taoism, buddhism och hinduism. Faran med en inställning som säger att ”varje ny upptäckt är bevis på dialektiken” är att den praktiskt taget är omöjlig att skilja från mycket i den moderna mystiken, religionen och eklektiskt hokuspokus som Grant och Woods motsätter sig. Modern atomfysik kan mycket väl för en dialektiker bekräfta att ”motsatsernas enhet” är ett grundläggande drag i materian. Men på samma sätt tar andra det faktiskt som ”bevis” för existensen av exempelvis yin och yang.
Sanning
Det som idag uppfattas som vetenskaplig sanning kan i ’morgon visa sig vara en dålig approximation i förhållande till sanningen. Att hålla fram dagens vetenskapliga ortodoxi som ”bevis” för dialektiken är att falla i fällan att påtvinga den konkreta verkligheten en abstrakt modell, och inte upptäcka dialektiska lagar i verkligheten själv.
Ta exemplet med ”fasövergångar”, den process genom vilken materia förändras från fast till flytande, icke magnetisk till magnetisk, eller ledande till icke ledande etc. Enligt Grant och Woods är sådana övergångar tydliga exempel på den dialektiska lagen om förvandling från kvantitet till kvalitet:
”Alla dessa processer är olika, ändå har det nu fastställts utom allt tvivel att de är lika, i så hög grad att den matematik som används till ett av dessa experiment kan användas till många andra.” (s. 53)
Vidare:
”Uttrycket ’fasövergång’ är varken mer eller mindre än ett kvalitativt språng”. (s. 50)
Var och en som studerar dialektiken kommer snart att stöta på exemplet med vattnets kokpunkt, 100 grader, som en illustration av det kvalitativa språnget. En allt större kvantitet av värmeenergi, som tillförs vatten, framkallar en kvalitativ förändring, från vatten till ånga.
Men dialektiska materialister var glada över att kunna återge detta exempel långt innan studiet av ”fasövergångar” började. Fysiker på 1700-talet tillhandahöll en alldeles utmärkt illustration till naturens dialektik, genom vattnets kokpunkt, men nu har vetenskapen upptäckt mer grundläggande och allmänna sanningar om denna process; en ”fasövergång” är mer än bara ett kvalitativt språng. Studiet av fasövergångar är studiet av det kvalitativa språngets underfaser.
På samma sätt visar det periodiska systemet, den tabell som finns på väggen i varje kemisal i skolorna, hur förändringar i atomkvantitet framkallar förändringar i materians själva kvalitet. Till och med i sin tidiga, spekulativa form, innan det korrigerades och fullbordades av den moderna vetenskapen, var det periodiska systemet ett utmärkt exempel på dialektik. Men empirisk och teoretisk fysik, inte dialektik, kunde göra det periodiska systemets sanning djupare.
Grants’och Woods granskning av vetenskapliga framsteg slutar med ett djärvt påstående:
”Hur många fel, återvändsgränder och kriser i vetenskapen kunde inte ha undvikits om vetenskapsmännen hade varit utrustade med en metodologi som verkligen återspeglar naturens dynamiska verklighet, istället för att befinna sig i konflikt med den vid varje vändning!” (s. 376)
Detta är en bra fråga. Men för Grant och Woods är den bara retorisk, när den i själva verket kräver ett seriöst svar.
Grant och Woods misslyckas exempelvis med att visa hur Darwins teori om naturligt urval genom variation skulle ha nått djupare om hans empiriska forskning under mer än 30 år hade vägletts av läsning av Hegel. De insisterar på att Darwin ”omedvetet använde en liknande metod” som Marx. Det är klart att en konsekvent (dvs dialektisk) materialist inte skulle ha gjort de kompromisser med religionen som Darwin gjorde beträffande materians ursprung i allmänhet. Men skulle han eller hon ha framställt en bättre redogörelse för arternas ursprung och utveckling, en redogörelse som i allt väsentligt förblir giltig idag?
Mystik
Utan att komma till rätta med dessa frågor, lyckas Grant och Woods själva ibland omvandla dialektisk materialism till en ersättning för mystik. Det följande är bara en av många fruktansvärt irriterande passager:
”Förändring berör allt, men inte bara på ett negativt sätt. Jämsides med döden finns livet, och ordning uppstår spontant ur kaos. De två sidorna av motsättningen är oskiljaktiga. Utan döden, skulle livet självt vara omöjligt. Varje man och kvinna är inte bara medvetna om sig själva utan om sin egen negation, sin begränsning. Vi kommer från naturen och kommer att återvända till naturen.”
Detta påminner inte så mycket om Engels som om den blinde shaolin-munkens virriga budskap till David Carradines gräshoppa i TV-serien Kung Fu.
Kosmologi
Den utan tvivel bästa delen av boken är den som ägnas åt en överblick av debatten inom modem kosmologi. Här lyckas Grant och Woods följa utvecklingen från revolutionär vetenskap till kontrarevolutionär teori i ”Big Bang” – teorierna om universums ursprung.
Men ytterst är boken vittnesbörd om det faktum att, oavsett hur kapabel man är att lära ut dialektisk materialism, är detta ingen garanti för att man kan förändra verkligheten på ett revolutionärt sätt.
För tio år sedan skulle inte Grant och Woods ha kunnat skriva denna bok, eftersom deras plikter som ledare för en stor ”marxistisk” organisation, med betydande rötter i arbetarklassen, inte skulle ha gett dem tid för det. Idag är de ledare för några få dussin kamrater, uteslutna från Militant, som i sin tur har övergett många av Grants och Woods grundidéer.
Grant förutspådde att Militant skulle bli ”den avgörande kraften på planeten inom ett årtionde”. Men det gångna decenniet har fullständigt motbevisat Grants syn på dynamiken i den brittiska klasskampen. Han förutspådde att ”vänstern inte kunde förlora” inom Labourpartiet, att kapitalismen skulle ”gå i kras” efter 1987, att arbetarna skulle strömma in i Labourpartiet och att stalinismen inte kunde störtas av borgarna. Var och en av förutsägelserna har motbevisats på ett dramatiskt sätt.
Och det var detta som Grant, som gillade att kalla marxismen för ”perspektivens vetenskap”, borde ha fått rätt i.
Misslyckande
Grants Militant-tendens presiderade över misslyckandet i den kamp som fördes av Liverpools kommunfullmäktige och sedan förrådde de demonstranter mot Poll Tax som i mars 1990 slogs med polisen. Han presiderade över en organisation som var stelt byråkratisk; som tolererade sexism, homofobi och total tölpaktighet i fråga om allt ”intellektuellt”.
Grants misslyckande var i grund och botten ett misslyckande i fråga om metod. Grant behandlade historiens dialektik som om den var naturens dialektik. Han behandlade dem som orubbliga lagar vilka, när de en gång upptäckts, skulle ”bevisa” socialismens slutliga seger. I jämförelse därmed var det subjektiva mänskliga elementet ytterst utan betydelse. ”Klasskampens hammarslag” skulle, för Grant, alltid lösa och övervinna bristen på medvetet revolutionärt ledarskap. Det är denna uppfattning som gör det möjligt för Grant att, ännu i denna dag, tro att Labourpartiet kan införa socialismen fredligt genom parlamentet! När Grant nu har dragit sig tillbaka till en säkrare tillvaro med att skriva kommentarer om vetenskap och kunskapsteori, kan det hävdas att han kan göra liten skada. Men, oavsett dess förtjänster, måste vi säga att denna bok är produkten av ett nederlag. Den är produkten av misslyckandet för en betydande centristisk ledare för ”trotskismen” under efterkrigstiden.
Oavsett vad Grant och Woods kan lära oss om marxismen i det abstrakta, kan de inte lära oss något positivt om vägen till att bygga ett revolutionärt arbetarparti och kämpa för socialismen.
Paul Morris
Översatt ur Workers Power nr 193
Bildkälla, framsidan; Ted Grant; Wikimedia Commons; Public domain