Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 1 1994. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.
Redaktionen
Valresultatet i riksdagsvalet innehåller inte några mystifikationer. Det övergripande intrycket är att en begynnande polarisering tagit sin början. Moderaterna stärks på bekostnad av Ny demokrati och mittenpartierna. Socialdemokratin förstärkte sina ställningar genom att också ta röster från mittenpartierna. Vänsterpartiet gick framåt under valrörelsens slutskede genom besvikelse över S-förslaget om karensdag för sjukt barn. Miljöpartiet återtog sin plats i riksdagen med hjälp av Schlaugs yviga kritik av Marknaden och vaga löften om att ”tygla” den.
Moderaterna gick fram bland de borgerliga väljarna, men detta beror sannolikt på att det varit det regeringsparti som kunnat profilera sig bäst bland de borgerliga väljarna samt, inte att förglömma, Ny demokratis kollaps. Moderaterna var det parti som låg närmast till hands bland de etablerade partierna bland Ny demokratis borgerliga väljare.
Omvänt vann socialdemokraterna därför att de framstod som det självklara alternativet till den borgerliga fyrpartiregeringen. Det starkaste trumfkortet från s var den uppenbart orättvisa fördelningspolitik som regeringen företrädde och där Johansson och Westerberg fick mycket lite utrymme för sina ”hjärtefrågor”.
Alldeles uppenbart har de borgerliga partierna misslyckats med att mobilisera sina potentiella väljare. Om sofflocket i förra valet befolkades av i första hand S-väljare, så var det nu tvärtom. De bland arbetarväljarna som i förra valet proteströstade (t.ex. på Ny demokrati) eller stannade hemma, insåg nu att det inte var likgiltigt vilka som vann valet.
Det höga röstetalet för S, 45%, ett mycket högt röstetal för ett ensamt parti i dagens Europa, beror med stor sannolikhet på att de, trots löften om nedskärningar, lovar att ”spara” rättvist. Aktieklippare ska inte komma undan, skatter på aktier, förmögenheter, höga löner etc ska höjas. Det genomgående temat från SAP:s sida var just att de ”bördor” som ”landet” måste bära, för att reducera budgetunderskottet, måste fördelas ”rättvist”. Man kan säga att S än en gång lyckades knyta an till den jämlikhetsideologi som är så stark i Sverige (och som borgarna brukar kalla för ”avundsjuka”), inte bara i arbetarklassen utan även i bredare grupper.
Det finns med andra ord inga stora illusioner om att S ska förbättra löntagarnas villkor eller ekonomiska situation.
Förutom ”rättviseaspekten” på besparingarna, betydde säkerligen också hoten mot fackliga rättigheter och LAS en del för att höja kampviljan bland ”de egna”.
Att Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick så pass starkt fram på sluttampen som de gjorde, bottnar sannolikt i missnöje med den socialdemokratiska politiken snarare än dessa partiers förträfflighet. I synnerhet som deras frammarsch sammanföll med att socialdemokratin började gå tillbaka i opinionsmätningarna.
Även kommunalt har uppenbarligen den nationella trenden hållit i sig, med undantag för platser där det funnits starka lokalt förankrade alternativ till de etablerade partierna, exempelvis i Kiruna (Törnman) eller Karlshamn (KPMLr).
Vänstervind?
Enligt en SCB-undersökning röstade LO:s medlemmar till 80% på S, V och Miljöpartiet. 65,9% röstade på S, 9,8 på v och de borgerliga tillsammans halverades, jämfört med –91, till under 20%. Det är alltså befogat att tala om årets val som ett ”klassval” i den bemärkelsen att väljarnas grundläggande klassintressen spelade en större roll än i föregående val. Mönstret i röstningen återgick till det tidigare. Men det finns rörelser inom de två ”blocken” som är av intresse för revolutionärer. Moderaternas ställning är orubbad för att inte säga starkare än tidigare. De krafter som vill se en tydligare borgerlig offensiv mot arbetarrörelsen samlas kring moderaterna.
Mittenpartierna, FP och C, har under de senaste valen gått tillbaka från en mycket starkare ställning under 70-talet och tidigare. Deras ”vänsterväljare” har antingen gått till Miljöpartiet, eller när det gäller de socialliberala, till S, vars framtoning som trovärdig garant för en marknadsorienterad välfärdspolitik bidrog mycket till mittenpartiernas försvagning.
Slutligen, kan en viss vänstervind iakttas bland ungdomar och kanske också bland grupper av kvinnliga väljare. I vissa områden i de större städerna, t.ex. på Söder i Stockholm, fick Miljöpartiet och V tillsammans 25–30%. I hög grad tycks det vara ungdomar som gett dessa två partier ett nytillskott av väljare. Många av dessa nya väljare tycks inte heller ha varit medvetna om att partierna står för en delvis motsatt politik.
Ett annat inslag i samband med valet är den relativt kraftiga proteststorm som mötte Carlssons försök att dra in Folkpartiledaren Westerberg i en koalition. Vänsterpartiet lyckades kanalisera en stor del av denna opinion, som också sträckte sig långt in i LO:s och SAP:s led. Man bör notera att LO-ordföranden Jonsson hälsade beskedet om att det inte blir någon koalition med ”tillfredsställelse”.
Vänsterpartiet
Vi har redan nämnt Vänsterpartiets frammarsch. De klarade fyraprocentsspärren med råge och har gjort sitt bästa val sedan toppnoteringen på 40-talet.
Men de uppnådde knappast sina framgångar tack vare sin – uddlösa – valkampanj, vars mest uppmärksammade del var de avklädda inslagen på valaffischerna, utan på grund av missnöjet med socialdemokratin.
Trots sin valframgång befinner sig Vänsterpartiet i själva verket i en mycket besvärlig sits. Gör de sig medansvariga för socialdemokratins politik kommer de att drabbas av missnöjet med denna, försöker de att fånga upp och kanalisera missnöjet riskerar de istället att placeras på is av den socialdemokratiska byråkratin.
Vänsterpartiet skulle ha befunnit sig i en helt annan sits om det i likhet med några av sina systerpartier hade haft egna styrkepositioner inom arbetarrörelsen, främst i form av ett starkt och organiserat inflytande i en rad fackliga organisationer. Då hade det kunnat tvinga (S)-ledningen att ta hänsyn till det vare sig den ville eller inte. Men de styrkepositioner dess föregångare en gång hade inom fackföreningsrörelsen offrades på stalinismens altare.
Det är knappast troligt att Vänsterpartiet skulle försöka använda de fyra år de fått till skänks till att försöka skaffa sig organisatoriska muskler. Det är inte bara oförmöget till en sådan uppgift, varje ansträngning i den riktningen skulle snabbt göra slut på den nuvarande smekmånaden med (S)-regeringen.
Så länge Vänsterpartiet nöjer sig med att prata om behovet av radikal politik kommer det att bemötas med visst överseende av socialdemokratin. Men rör vid dess näst intill monopolistiska kontroll över stora delar av fackföreningsrörelsen och allt överseende skulle vara som bortblåst. Den skulle göra allt som överhuvudtaget var möjligt för att krossa Vänsterpartiet.
I avsaknad av en framkomlig strategi kommer vi därför sannolikt få uppleva fortsatta slitningar och kanske till och med öppna konflikter inom Vänsterpartiet så snart valeuforin lagt sig och vardagens betydligt mer kylslagna villkor tränger sig på.
Miljöpartiet
Visserligen är det uppenbart att Miljöpartiets frammarsch underblåstes av Birger Schlaugs frasradikala framtoning, men samtidigt bör man komma ihåg att detta inte betyder ett definitivt vägval för Miljöpartiet. Sannolikt kommer Miljöpartiet vara det parti, vid sidan av socialdemokratin, som kommer att få de största problemen med svekdebatter. Schlaug har väckt förhoppningar hos miljövänner, kvinnor och ungdomar om en annorlunda framtid.
Schlaugs angrepp på Vänsterpartiet från vänster för att alltid ”vika” sig inför socialdemokratin, har troligtvis utsått mycket större illusioner än vad Miljöpartiet kan klara av att hantera. Ty på det lokala planet kommer partiet med all sannolikhet att fortsätta samarbeta med borgarna på sina håll. Här kommer inte talet om att ”tygla” marknaden vara vatten värt när miljöpartisterna inbjuds att delta i den kommunala kohandeln. Redan har radikala miljöpartister som Linus Brohult lämnat partiet.
Socialistiska partiet
Det är svårare att uttala sig om vilka slags motiveringar som ligger bakom Socialistiska partiets valresultat, eftersom det inte är mätbart på samma sätt som för de större partierna. Resultatet i riksdagsvalet – drygt 7 000 röster – är lägre än förra gången partiet ställde upp med en självständig kandidatur.
Samtidigt finns det en rad faktorer som verkar åt olika håll. Exempelvis borde det starka trycket att rösta så ”effektivt” som möjligt ha straffat SP:s kandidatur, medan missnöjet med (S):s och (V):s tama oppositionspolitik borde ha gynnat SP som varande den på många orter mest kända vänstergruppen.
Intressant att notera är att partiet återtog ett kommunalt mandat i Köping där det har långvarig lokal förankring och vann ett nytt i Kungsör, där det ställde upp för första gången, men där dess kandidater har lokal förankring.
Det som är mest avgörande när det gäller SP:s kampanj är frågan om dess innehåll: Vad var det egentligen SP sa till de människor som lyssnade? Vad var det för tankegångar SP försökte få dem att omfatta och ge sitt stöd åt?
Inte var det en genomtänkt och konsekvent agitation för en rad brännande klasskrav inom ramen för ett klart uttalat socialistiskt perspektiv. Istället lade SP – om man ser till det centrala valmaterialet – i praktiken tyngdpunkten på en proteströst mot borgarna och sossarna (som dessutom jämställdes i propagandan: ”rösta mot elitens högerpolitik oavsett vilken färg den gömmer sig bakom”.)
Det pratades också om att kampanjen skulle syfta till ”att avslöja och ge ordentliga argument mot högerpartierna”. Men denna vällovliga ambition lyste helt med sin frånvaro i det kampanjmaterial som var avsett för masspridning. Här flödade istället retoriken om ”rövarmoral” och ”eliten som styr Sverige kör oss rakt i botten”.
Bättre blev det inte av att en del av kraven var minst sagt förvirrade. Vad innebär egentligen kravet på ”rättvis världshandel”? Att SP dessutom envisades med sin centristiska hållning i EU-frågan var bara att vänta, även om argumentationen stundtals var häpnadsväckande. I exempelvis masstidningen talas om att ”vi” inte skall ”skrota alliansfriheten”. Men denna ”alliansfrihet” har ju varit en borgerlig strategi till fromma för det svenska kapitalet och har inte på något sätt förhindrat ett intimt samarbete med såväl Nazityskland på sin tid som Nato idag!
Slående är också hur lågmält det talas om socialism trots att partiet faktiskt heter Socialistiska partiet. I masstidningen talas det visserligen om att partiets ”rötter går tillbaka till den tidiga arbetarrörelsen när socialism ännu stod för demokratisk hushållning [vad det nu är för något? vår kommentar] och de arbetande människornas frihet, fjärran från byråkrati och pampvälde”. Men det var rötterna det, hur var det med perspektivet för framtiden? Överhuvudtaget talas det inte om socialism eller arbetarstyre som arbetarklassens lösning i hela masstidningen, bara om demokrati och social rättvisa.
Kort sagt, grundvalen i SP:s valkampanj var vänsterpopulism och vänsterreformistisk omfördelningspolitik. För att besvara vår fråga om vad det var för politiskt innehåll i SP:s valkampanj, så är det uppenbart att svaret utifrån våra, dvs trotskistiska, utgångspunkter är att det var centristisk, eller rättare sagt högercentristisk, politik.
Offensiv
Den andra större centristiska organisationen Arbetarförbundet Offensiv (AFO) hade uppenbarligen satsat mycket hårt på att foga Stockholm till sina fästen. Med facit i hand måste man nog säga att detta misslyckades.
Det är alldeles uppenbart att AFO:s valtaktik – socialdemokratisk spränglista – erbjöd vissa fördelar i detta val. Man kunde rösta på AFO:s alternativlistor utan att riskera att rösten blev ”bortkastad” eftersom den i sista hand ändå var en (S)-röst.
Men det är lika uppenbart att AFO lever farligt. Med hjälp av högljudd propaganda om den egna förträffligheten, tror man sig kunna övertyga potentiella rekryter om sin egen betydenhet, samtidigt som dess politik inte är mindre opportunistisk och byggd på önsketänkande än Socialistiska partiets.
Ta bara pratet om att dess ”socialdemokratiska alternativlistor är en del i ett socialistiskt uppror i arbetarrörelsen”! (Offensivs valmanifest i Stockholm).
Tyvärr är det fortfarande en bra bit till detta, och man kan bara hoppas att AFO hunnit nyktra till innan dess. Ty blind självöverskattning och löften om snabba klipp har hittills bara lett till nackbrott.
Och nu?
Den övergripande uppgiften för de revolutionära krafterna är ganska självskriven: att stimulera och bygga motståndet mot den borgerliga politiken oavsett om den förs till torgs av SAP, Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller de öppet borgerliga partierna, och att försöka tillföra detta motstånd ett klasskampsperspektiv vars bärande axel är ett revolutionärt aktionsprogram för störtande av borgarstaten.
Med tanke på vad som sagts ovan om det relativt stora motståndet mot koalition med Folkpartiet, bör det även i fortsättningen vara en viktig uppgift att propagera mot allianser mellan S och något av de borgerliga partierna. Dessutom bör det alltid vara revolutionärers uppgift att försöka binda fast S-ledarna vid de löften som de vann valet på, dvs: inga försämringar av LAS, återställande av försämringar inom arbetslagstiftningen, ”rättvis” fördelning av bördorna etc.
Naturligtvis kan man inte på förhand peka ut vilka frågor som kommer att fungera som brytpunkter för öppen kamp eller vilken omfattning denna kamp kan tänkas få. Därför är det också en av revolutionärernas viktigaste uppgifter att förklara för alla som vill lyssna att de måste förhålla sig aktivt till alla frågor som kommer upp på dagordningen och oförtrutet försöka finna vägar att bygga motstånd och kamp. Givetvis handlar det inte bara om att hävda denna truism, utan också lägga fram krav och handlingsvägar som svarar mot varje konkret situation utgående från ett klasskampsperspektiv.
Det finns förvisso inga garantier för framgång, men det finns heller inte någon annan väg för de som gör anspråk på att vara revolutionärer.
Redaktionen
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International license.
